Läser den gamla, legendariske NME-journalisten Paul Morleys bok "Words and Music - a history of pop in the shape of a city". Har kommit till sidan 119 men är inte riktigt säker ännu på vad jag tycker om boken. Långa partier känns det som om han bara maler på utan varken mening eller mål. Vissa delar av texten visar på det problem som ofta kan uppstå när man skriver om musik: man tycker och känner och tänker en hel massa om musik och musikhistorien men vad ska man egentligen skriva som kan göra även texten lika intressant som musiken? Hur skriver man egentligen om musik? Det hindrar inte boken ifrån att vara underhållande. Om än lite fånig ibland. Morley har Kylie Minogue som någon slags utgångspunkt och låter henne färdas fram genom musikhistorien tillsammans med Brian Eno, Steve Reich, John Cage etc, etc.

Jag tror ibland att musikjournalistik som bäst kan fungera som inspiration. Man läser i "Word and Music" Morleys mer eller mindre lyckade beskrivningar av intressanta delar av musikens historia och kan inte låta bli att leta fram skivorna och låtarna han refererar till - någonstans i skivhyllan, i en dammig skivbörs eller på Internet.

Hittils har jag i alla fall lockats att lyssna lite mer på Charlie Parker, Ornette Coleman och Steve Reich. Gott så!