Har funderat ett tag på hur viktig helheten är i litterära verk? För en bra och givande läsning - hur viktigt är det att man greppar helheten? Hur långt kan de enskilda stroferna, sidorna eller partierna i sig ge upphov till en nöjsam läsning? Även av litterära verk som är sammanhängande verk?

Någon litteraturkritiker - kan ha varit Aase Berg? - sa något i stil med att det är litteraturen som brus som är intressant. Kommunikation har mer att göra med 3G-master och telefonabonnemang än med litteratur. Litteratur är brus för att livet är brus!

Jag tycker frågeställning blir intressant om man för ihop den med hur man läser. Jag läser ofta böcker på tunnelbanan till och från jobbet. Det litterära verket befinner sig då självklart inte i något vaccum. Texten färgas och störs av rösterna, ljuden och samtalsämnena i vagnen. Ett brus uppstår. Jag kanske missar vissa partier i texten. In kommer samtalet från paret bredvid. Ett skrik och en massa gnissel. Etc. Jag brukar också ofta lyssna på en talbok när jag sitter vid datorn och surfar och jobbar. Orden från boken växlar i styrka - ibland intensiva och jag uppslakar det noggrant, sedan mer i bakgrunden då något annat pockar på min uppmärksamhet. Exemplena kan göras otaliga. När man t.ex lyssnar på musik när man läser är det ju såklart inte bara boken man intar. Konstverket blir istället Four Tet + Karl Vennberg, exempelvis.

Det som gör detta intressant är att det inte tycks anses riktigt rätt att göra och tänka så här. Det anses vanligen väldigt viktigt att förstå och uppskatta en hel bok. Att förstå och kunna redogöra för hela boken och minnas och återge och tolka tycks för många vara väldigt viktigt. Allt detta -den traditionella läsning - kan självklart både vara intressant och givande. Men! Jag hävdar att vi lika ofta läser fragment och brus! Vara sig vi vill det eller inte! Det är lika bra att erkänna det... Om vi också kunde få en större förståelse för detta skulle det kunna göras ännu mer givande. Om det inte bara var det traditionella sättet att läsa en bok på som var det fina och det rätta sättet att tillägna sig litteratur på.

Sedan kan även ett litterärt verk i sig vara intressant som brus. Många "krångliga" och "svårförståliga" litterära verk är inte alltid möjliga att förstå eller förklaras. De ska (eller i alla fall kan) läsas på ett mer avslappnat sätt. Ibland som en ström som sköljer över en. Man hinner aldrig uppfatta helheten. Verket kommer istället till en i perioder, i delar, som fragment och som ett brus. Vissa saker är intressanta och intensiva medan annat fortgår i bakgrunden. Jag vill upptäcka böcker som gör sig bra som brus, och som kanske också är medvetna om sitt värde som brus!