Delvis på grund av mitt arbete lyssnar jag på deckare i talboksformat (formatet Daisy där ljudfilerna är i mp3-format). Delvis för att försöka skapa mig lite bättre koll på de efterfrågade svenska, engelska och amerikanska deckarna och delvis för att lära mig och försöka känna mig lite mer hemma med själva formatet - hur det fungerar att lyssna på dator etc.

Just nu lyssnar jag på Uppsalaförfattaren Kjell Erikssons Prinsessan av Burundi. Har fått för mig att han är trevligare än andra lite mer uppblåsta deckarförfattare som Mankell och Nesser (som också är från Uppsala). Eriksson är visst också trädgårdsmästare som ju låter rätt trevligt. Jag tycker också att det kan vara kul att läsa/lyssna på en "målande Uppsalaskildring". Som före detta Uppsalastudent kommer man väl alltid att ha en relation till den staden, vare sig man vill eller inte. Jag gillar inte Uppsala speciellt mycket, men ändå så kan man väl ibland uppfatta staden som lite småtrevlig?

Men det går ju såklart att lyssna på Prinsessan av Burundi, men det är inte speciellt spännande... Jag kan gilla tanken på deckare, kanske delvis som ett sätt att höra skildringar av Sverige som beskriver någonting jag inte kommer i kontakt med själv, på ett sätt som jag inte själv skulle göra det. Men jag har också, såklart, fördomar mot deckare och deckarläsare. Förutsägbarheten, den litterära konservatismen etc. Och det är ju också det som är problemet - det mesta i boken är alldelles för förutsägbart. Känslan blir något av att detta: man kan skriva hur som helst, bara fantasin sätter gränserna och så skriver hela tiden på det allra mest förutsägbara viset. Nej, det är inte alltid så jäkla roligt att lyssna. Historien griper aldrig riktigt tag. Det som fungerar bäst är nog trots allt miljöskildringarna.