2006-06-01

Vårens skivor

Clogs – Lantern. För det första är den väldigt lätt att lyssna på. Men, såklart, inte för lätt, då man gång på gång upptäcker nya stämningslägen och nyanser. Jag vet inte om det är i blandningen mellan ett väl uttänkt komponerande och ett precist skickligt improviserande som den stora hemligheten ligger. Men de både intrikata och lättlyssnade kompositionerna har en säregen lyster och uppbyggnad. Sedan: filmisk, romantisk, hotfull och varm – ja, det mesta som man behöver för att man ska vilja lyssna och lyssna och lyssna…

Are You Scared To Get Happy? Kan inte hitta ett dåligt spår på samlingen (även om Makelberges remix på It Girl slår originalet med hästlängder). Differnets liveversion av It Never Entered My Mind gör mig (fortfarande) andlöst sugen på deras nästa framträdande. Sarto gör Hammarbyhöjdens tunnelbanestation (som jag åker förbi nästan varje dag) ack så skrämmande. Change or Lies är en av Majessic Dreams allra bästa låtar (vilket, faktiskt, inte säger så lite). Eating Noddemix är fantastisk. Streams Sometimes får mig att vilja lyssna på Little Jimmy Scott. Nicolas Makelberges version av Prefab Sprout är förstås inte i klass med originalet, men om man säger att den ändå hamnar i klassen under så är det naturligtvis också väldigt högt! Och så vidare...

Wechsel Garland – Easy. Mardröm eller dröm? Ful eller snygg? Hela tiden både och i ett avigt, men precist, växelspel. En röst som gärna skulle vilja vara en skönsångares men som - på både gott och ont, får nog ändå sägas – blir mer än det när den skaver och kränger mot medelhavsreggae, loungejazz, trummaskinseasy listening och fin stråkindränkt tysk synthpop. Fascinerande och fascinerande tillbakalutad då man hela tiden, oavbrutet, vaggas in i en falsk trygghet. Om det är så här som drömmen om medelhavssemestern ser ut så gör det ingenting om jag blir osäker på om jag vill åka iväg, bara jag får fortsätta lyssna…

Stereolab – Fab Four Suture. Världens kanske pålitligaste popband känns pålitligare än vanligt när de på Fab Four Suture tar det där alldeles lagomt stora (lilla!) steget bort från sin vanliga (troll)formel. Ur hatten trollar de istället fram Kyberneticka Babickas chocköppningskörande, en funkigare, svängigare(!) och mer akustisk ljudbild och i exempelvis Eye Of The Volcano och Excursions Into Oh, A-oh några av sina bästa låtar på länge (sedan förra skivan alltså)…

The Radio Dept. – Pet Grief. Man kan luras till att tro att låtarna är lite svagare än på Lessers Matters, vilket jag inte håller med om, då jag tror mig veta att de bara är subtilare, ännu mer fint utmejslade för längre varaktighet och en bättre hållbarhet. Om det stämmer kommer det nog visa sig att Pet Grief endast är ett steg framåt för Radio Dept. då ljuden och arrangemangen är så snygga och så väl hopplockade att bara de (hur det nu skulle gå ihop!, om det inte fanns några låtar alltså) skulle räcka halva vägen till (nja?) himlen.

Most Valuable Players – You In Honey. Om en slacker var något positivt och vackert skulle jag kunna gissa att Most Valuable Players är slackers. You In Honey känns lös, slarvig och avig för att den antagligen inte skulle kunna vara på något annat sätt. Den låter oansträngd och opretentiös för att MVP antagligen inte behöver anstränga sig (eller för att de inte vet hur man gör). Ja, varför anstränga sig när det ändå låter så här fantastiskt bra…

Vilka blir nu sommarens?

Inga kommentarer: