2007-11-04

This Is England...


Hamnade på This Is England igår. Hade faktiskt, av någon anledning, försökt undvika den filmen. Var nog lite rädd att jag - över lag, på lite fel sätt - skulle bli mer nedstämd än inspirerad, mer tom och trött än... ja... Eller: har, eller i alla fall hade, svårt att se hur den skulle kunna vara intressant för just mig, just nu, helt enkelt. För tio, femton år sedan kanske... Ändå, när jag väl satt där, inklämd, i lilla biosalong nummer 10 på Medborgarplatsens "biopalats" kände jag mig faktiskt rätt förväntansfull.

- Men när jag sedan, efter en och en halv timme eller så, går ut från salongen är jag lite besviken, ändå. Fint skådespeleri förstås, bra musik förstås - och filmens höjdpunkt kändes nog som något sådant som haschrökandet till James Carrs fullständiga klassiker The Dark End Of The Street, vars text (och ton) i och med det gavs ytterligare, annorlunda dimensioner, ett nytt annorlunda liv och kanske sa den egentligen mer än tusen av de andra orden, vilket också filmens karaktärer, på sätt och vis, diskuterar... Annars: egentligen för mycket av en känsla av serietidning ändå och en realism som bara blir mer romantik och nostalgi än Mike Leigh Ken Loach finaste stunder. Och trots Shaun, är det så lite som överraskar, filmen faller ihop och på plats lite för fort. Man kan ju liksom ana hur det ska sluta, börja, hänga ihop och utvecklas efter fem minuter. (Vilket väl aldrig kan vara bra? Eller?) Det blir alltså till slut mest (men förstås inte bara) någon slags film eller konst som vill nå ut till alla, som förenklar och som gör det hela lite för lättbegripligt.

När jag nu låtit det hela smälta in ett dygn måste jag dock ändå säga att att den sitter kvar någonstans. Gänget från filmen lever kvar i mitt huvud och jag längtar efter nästa avsnitt. Om inte av This Is England då så ändå av Shane Meadows och hans England...

Inga kommentarer: