Sommar-stiltje forts.

Booklist:

Philip Roth - Konspirationen mot Amerika
Marcel Proust - I skuggan av unga flickor i blom
Kjell Eriksson - Nattens grymma stjärnor
Gunnar Björling - Du jord du dag
Eduardo Galeano - Fotbollens himmel & helvete

Sommar-stiltje

Playlist:

Colleen - The Zither Song
Moondog - Avenue Of The Americas
Arthur Russell - Instrumentals 1974 - Vol.1-4
Darrell Nulisch - Handle It With Care
Rozetta Johnson - Mine Was Real
Mardi Silhouette - Herr Rossi
Harpers Bizarre - Witchi Tai To
My Latest Novel - When We Were Wolves
Sickoakes - Taking The Stairs Instead Of The Elevator
Junior Boys - FM

Fotbloggs-VM vol.2

Så, då är det bara två dagar kvar, tills det är fyra år till nästa fotbolls-VM. En kär gammal vän man tycker om när han väl kommer på besök, men som man nog ändå bara orkar med en månad vart fjärde år...

Jag lyckades i alla fall pricka in ett av VMs semifinallag - Portugal. Annars blev väl inte alls det här fotbolls-VMet som man hade tänkt sig det - men, såklart, rätt bra ändå... Och ja, i alla fall för Italien och Frankrike då...

Ända sedan Platini och Tiganas tid på åttiotalet har jag haft en speciell fäbless för fransk fotboll. Fransk fotboll och fransk fotbollskultur som i mångt och mycket framstår som Englands själva motsats. Hur hårda och tuffa de franska mittlåsen än är så är det elegans framför kamp, delikatesser framför ruff. En coolness när engelsmännen framstår som desperata.

Det engelska laget har alltid hela det fotbollstokiga landet bakom sig. Det franska laget bryr sig inte alls den vita franska eliten om på samma sätt... Frankrike har ju som land aldrig varit en fotbollsnation på samma sätt som sina grannar Italien, Spanien, Tyskland och England. Det kanske är lite fånigt, men detta skapar en känsla av att det franska laget slår underifrån på ett annat sätt än England och Italien.

Så, självfallet hejar jag på Frankrike på söndag... Italienarna, med Cannavaro i spetsen, verkar dock grymt hungriga. Den som står upp längst när VM-slutspelets två bästa försvar möts kommer att vinna...

För hösten eller kanske regnet

Nu på sommaren, i alla fall när den är så här fin och varm som den varit den sista tiden, känns ju det här med bloggar (eller till och med Internet och datorer) varken speciellt kul eller intressant. Det känns ju som att man liksom varken har tid eller lust att sitta inne och knattra på nån dator när det är trettio grader varmt ute... Även en laptop blir lätt tung och varm i juli, och solen reflekterar jobbigt mot skärmen... Annat är det förstås under höst och vinter när soffan och datorn ofta känns som en ovärderlig kokong att krypa in i när kalla vindar viner utanför fönstret.

Man ägnar hellre sin tid åt fotbolls-VM, vindrickande på en filt eller cykelturer. Och böcker förstås (just nu Kosmos, Svavelvinter, Ett kommande arbete)... och papperstidningar... Boken har väl aldrig varit i någon kris , men dagstidningen har det ju faktiskt hänt att man funderat lite över under vinterhalvåret, när nätversionerna ofta räcker bra och när DNs kulturdel bara tycks bli tråkigare och tråkigare, och när de ständigt växande papperåtervinningshögarna belamrar halva köket...

Och musiklyssnandet (som numera ofta förstås är så nära ihopfogat med datoranvändandet) har väl även det varit sparsammare än normalt. Om man är fler än en känns ju iPoden rätt körd, så musiken förbehålls under långa stunder till parkgrannar med (ofta, ja, faktiskt) nån reggae i ljudsystemet. Det finns alltså, märker jag, en hel del skivor som bara väntar på att tas i belägring, skivor som, likt ett fint gott (hoppas man förstås på) vin, bara behöver den rätta måltiden eller festen, för att de ska korkas upp. Man har druckit sorten, märket förut och hoppas nu att denna ska vara lika fin den. Detta gäller exempelvis följande skivor:

Testbild! - Imagine A House
Förstod aldrig riktigt storheten i The Inexplicable Feeling Of September. Den tidigare utgivna The Double Life of Testbild! gillade jag av någon anledning mycket mer, kändes mer oväntad i sina vändningar, finare i sin ljudbild och mer abstrakt vacker. Precis som jag hoppas, och tror, att Imagine A House kan vara - och mer!



Marsen Jules - Les Fleurs
Herbstlaub var en knock och för mig absolut en av förra årets bästa skivor. Kan Les Fleurs åtminstone komma i närheten av detta är jag alldeles nöjd.



Junior Boys - So This Is Goodbye
Last Exit var i delar - kanske speciellt i titelspåret - men även i sin torra, väl sammanhållna helhet en outbytbar del av 2004. Jag drömmer om att So This Is Goodbye (vars titel, men även musik såklart, jag hoppas är inspirerad av Stina Nordenstam) inte bara kan vara det, utan ändock mycket mer!

Dagen efter dagen efter

En fantastisk midsommar, då man samtidigt visste att man dagen efter skulle få se en spännande åttondelsfinal, övergick på lördagen förstås i en hiskelig baksmälla som tycktes ha att göra med både alkohol och fotboll.

Idag: en lång uppfriskande promenad runt halva stan med halvtidsvila hos lika (fast på annat vis då) uppfriskande Paul McCarthy på Moderna museet.

Dagens låt: Stepping Out Queen med Van Morrison.

Well you go to a party
And you laugh loud and hearty
You stay all night you know you make the scene
As you go steppin' out queen

The Gentleman Losers

Sommarens skiva? Ja, kanske det? – om vädret håller i sig, och det blir en lång het sommar… För det här är musik som gjord att lyssna på när man ligger på en filt i gröngräset, en varm, varm sommardag. Långsamt, långsamt på grund av hettan...

Det fulsnygga bandnamnet parerar bra med den även fulsnygga musiken. Det är någonstans nytt och annorlunda, men som alltid förstås också gammalt från, om inte välkända, så i alla fall domäner man tror sig besökt förut. Och hos The Gentleman Losers kan det till och med låta som något man skulle kunna beskriva som om "Mark Knopfler jamar med Portishead". Ja,kanske till och med sådana förbjudna genrer som blues och trip-hop... Eller kanske hellre, för att understryka att gentlemännen kommer från Finland: som om Pepe Deluxe producerat det där bandet i Kaurismäkis Mannen utan minne. Men alltid instrumentalt. Och gitarrer, gitarrer, ingen distortion, men med tunga, långsamt lunkande beats, pianon eller andra plink och virvlande elektroniska strömmar som lyfter mot himlen, som röken från utegrillen…

Som helhet håller det, även om det under stunder känns för enahanda. I värsta fall lätt enkelspårigt, som om gruppen hittat en vinnande formel som de upprepar och upprepar. Enstaka spår vid enstaka lyssningar kanske uppfattas som bagateller, medan de tillsammans ändå skapar ett finslipat känslomässigt sug: När de precisa, lätta stråkarna kommer in eller när popmelodierna sakta anas och bildar en poplåt och en melodi, som man kanske bara fortsätter att ana, vilket kanske just i och med det också gör dem än intressantare…

Norrlandsvecka

Fotbloggs-VM

Så, nu är det bara en månad, drygt, tills fotbolls-VM är slut.

I Jesper Högströms (fina!) VM-boken går han igenom fotbolls-VMs historia; VM för VM. Men hur ser min VM-historia egentligen ut?

VM 1982 var det första VM som jag minns att jag såg live. Jag minns Italien och Paolo Rossi, men allra mest så minns jag matchen mellan Tyskland och Frankrike. Av någon anledning. Och det jag minns allra mest från matchen, som etsat sig fast i mitt minne trots att jag då bara var sex år, är förstås Harald Schumachers våldsamma misshandelsattack på den franska spelaren Battiston. Om vi inte hejade på Tyskland innan, så kan jag lova att vi sannerligen inte hejade på Tyskland efteråt.

1986 var fotbolls-VM det viktigaste som fanns. Man samlade fotbolls-bilder och jag lyckades faktiskt fylla ett helt sånt där album med klisterbilder (som jag fortfarande har kvar någonstans). Och precis som om det rörde sig om nåt minister-mord eller så minns de flesta var de befann sig när de såg Maradona göra mål i matchen mellan England och Argentina. Annars var Platini min idol och matchen mellan Frankrike och Brasilien VMs höjdpunkt.

1990 hade det stora fotbollsintresset plötsligt fallerat rätt ordentligt. Man minns förstås Costa Rica osv. Annars minns jag matchen mellan England och Kamerun - och hur bra Kamerun spelade, och hur folk ändå höll på England...

1994 var jag mer intresserad av Camus och popmusik än av fotboll, men Sverige - Rumäninen minns man förstås. Jag och några polare laddade hemma i mitt förstaboende - matcherna började ju rätt sent på kvällarna under det här VMet. Några hade med sig nåt hemmagjort starkvin av nåt underligt slag och när matchen väl kommit igång sov en i badkaret. Den som var mest intresserad var jag tvungen att guida genom matchen, då han omöjligt lyckades följa bollen...

1998 minns jag förstås den otroliga matchen mellan Argentina och England. Unga, unga Owens fantastiska löpning och mål, Beckhams utvisning, och Englands otroliga försvarsspel ända till förlängningen gick vidare till straffar...

Från VM 2002 minns jag faktiskt Anders Svensson allra bäst. Friskparksmålet mot Argentina såklart... och den otroliga snurrfinten mot Senegal, som orättvisa värld, tog i kryssribban.

Från VM 2006 minns jag allra bäst fantastiska Elfenbenskusten, Theo Walcotts otroliga mål i åttondelfinalen, och såklart Zlatans vidunderliga konstmål mot England. Sveriges och Englands fina placeringar kommer jag förstås också ihåg. De övriga semifinallagen Portugal och Brasilien var ju andra lag man minns...

Vårens skivor

Clogs – Lantern. För det första är den väldigt lätt att lyssna på. Men, såklart, inte för lätt, då man gång på gång upptäcker nya stämningslägen och nyanser. Jag vet inte om det är i blandningen mellan ett väl uttänkt komponerande och ett precist skickligt improviserande som den stora hemligheten ligger. Men de både intrikata och lättlyssnade kompositionerna har en säregen lyster och uppbyggnad. Sedan: filmisk, romantisk, hotfull och varm – ja, det mesta som man behöver för att man ska vilja lyssna och lyssna och lyssna…

Are You Scared To Get Happy? Kan inte hitta ett dåligt spår på samlingen (även om Makelberges remix på It Girl slår originalet med hästlängder). Differnets liveversion av It Never Entered My Mind gör mig (fortfarande) andlöst sugen på deras nästa framträdande. Sarto gör Hammarbyhöjdens tunnelbanestation (som jag åker förbi nästan varje dag) ack så skrämmande. Change or Lies är en av Majessic Dreams allra bästa låtar (vilket, faktiskt, inte säger så lite). Eating Noddemix är fantastisk. Streams Sometimes får mig att vilja lyssna på Little Jimmy Scott. Nicolas Makelberges version av Prefab Sprout är förstås inte i klass med originalet, men om man säger att den ändå hamnar i klassen under så är det naturligtvis också väldigt högt! Och så vidare...

Wechsel Garland – Easy. Mardröm eller dröm? Ful eller snygg? Hela tiden både och i ett avigt, men precist, växelspel. En röst som gärna skulle vilja vara en skönsångares men som - på både gott och ont, får nog ändå sägas – blir mer än det när den skaver och kränger mot medelhavsreggae, loungejazz, trummaskinseasy listening och fin stråkindränkt tysk synthpop. Fascinerande och fascinerande tillbakalutad då man hela tiden, oavbrutet, vaggas in i en falsk trygghet. Om det är så här som drömmen om medelhavssemestern ser ut så gör det ingenting om jag blir osäker på om jag vill åka iväg, bara jag får fortsätta lyssna…

Stereolab – Fab Four Suture. Världens kanske pålitligaste popband känns pålitligare än vanligt när de på Fab Four Suture tar det där alldeles lagomt stora (lilla!) steget bort från sin vanliga (troll)formel. Ur hatten trollar de istället fram Kyberneticka Babickas chocköppningskörande, en funkigare, svängigare(!) och mer akustisk ljudbild och i exempelvis Eye Of The Volcano och Excursions Into Oh, A-oh några av sina bästa låtar på länge (sedan förra skivan alltså)…

The Radio Dept. – Pet Grief. Man kan luras till att tro att låtarna är lite svagare än på Lessers Matters, vilket jag inte håller med om, då jag tror mig veta att de bara är subtilare, ännu mer fint utmejslade för längre varaktighet och en bättre hållbarhet. Om det stämmer kommer det nog visa sig att Pet Grief endast är ett steg framåt för Radio Dept. då ljuden och arrangemangen är så snygga och så väl hopplockade att bara de (hur det nu skulle gå ihop!, om det inte fanns några låtar alltså) skulle räcka halva vägen till (nja?) himlen.

Most Valuable Players – You In Honey. Om en slacker var något positivt och vackert skulle jag kunna gissa att Most Valuable Players är slackers. You In Honey känns lös, slarvig och avig för att den antagligen inte skulle kunna vara på något annat sätt. Den låter oansträngd och opretentiös för att MVP antagligen inte behöver anstränga sig (eller för att de inte vet hur man gör). Ja, varför anstränga sig när det ändå låter så här fantastiskt bra…

Vilka blir nu sommarens?

Dagbloggen

Dagboken (eller dagboksskrivandet) är väl egentligen en litterär genre bland andra? Det finns förstås en stilistik även i det där hastigt nedklottrade redogörandet, precis som i allt annat textförfattande. Säkerligen ofta en mindre uttänkt stilistik, utan vanligare någonting som man mer omedvetet lär sig med tiden. Den som läste lördagens text här nedanför förstår nog också att det är ett textförfattande jag, av några olika anledningar, inte riktigt känner mig bekväm med. (Men ändå ibland halkar in i...) Först och främst: Jag har aldrig skrivit dagbok – vilket jag kommer ihåg att det var många som gjorde när man var mindre, speciellt tjejer, en liten med lås på – så det är klart att jag inte, helt utan övning, kan skriva intressanta och spännanda dagbokstexter. För det finns såklart bra och dåliga dagböcker också, på samma sätt som det exempelvis finns bra och dåliga skivrecensioner eller romaner. Dels har det förstås att göra med detta: om man inte är allt för exhibitionistiskt lagd kan det kännas lite obehagligt att veta att en mängd – kända och okända människor – läser om ens privata liv. Man skriver något som man sedan i all hast publicerar i något av Internets hörn, för att sedan bli lite illa till mods, eller åtminstone: känna sig lite obekväm med det.

Förut var dagböcker alltså ofta låsta och i de allra flesta fall någonting man enbart höll för sig själv. Ett ytterst privat skrivande. Vilket gör dagboksskrivandet till en ovanlig och intressant litterär genre – hur skriver man om man vet att ingen annan någonsin kommer att läsa det som man skriver? Eller man kan gissa att många ändå, fåfänga som vi ofta är, trots det skriver eller skrev på ett visst speciellt sätt i fall nu någon, av någon anledning, ändå skulle komma åt ens dagbok och läsa vad man skrivit. Eller om man hux flux dör - hur kommer folk då att uppfatta det man skrivit? Det kanske man borde tänka på osv...

Om man under sin levnadsbana var en känd och uppburen människa (främst kanske författare eller politiker, typ: Strindberg eller Erlander) så finns det stor chans att ens texter till och med kommer att publiceras, tryckas upp och säljas någon gång efter ens död. Då måste det väl ändå alldeles säkert vara så att när man sitter där och är Ingmar Bergman eller August Strindberg – och inte tänker bränna sina texter innan man dör! – och skriver sin dagbok, på ålderns höst, så gör man det lika mycket för en framtida offentlighet som för sig själv.

Den senaste tiden har dock allt detta förändrats (även om det såklart fortfarande finns många, många som fortsätter att skriva i dagboken med lås på). Den där uppfinningen som heter Internet har ju blivit populärare och populärare de senaste åren. Och då exempelvis när det gäller för publicering av egna texter av olika slag, där dagboken tycks vara en populär genre. Att förut, innan Internet, publicera sin dagbok offentligt var i de allra, allra flesta fall stört omöjligt. Vem i hela friden skulle vilja bekosta något sådant? Idag kan vem som helst så göra, gratis och enkelt. (Ett litet steg för en människa men ett stor steg för dagboken…)

Man behöver då alltså inte längre vara en Ingmar Bergman för att alla och envar ska kunna läsa ens dagbokstexter. Och man behöver inte vänta tills man dör... Varför inte då inte publicera dem med en gång? Är man sedan bara någorlunda duktig eller intressant kommer man alldeles säkert att hitta fram till åtminstone en handfull läsare.

Dagboken går alltså mer och mer mot att bli ett offentligt dokument. Vem som helst kan då sedan – den som nu har tid för det – följa den dagboksskrivande människans liv och leverne. Sedan, ofta, kommentera, tycka till och diskutera. Självklart kommer dagbokstexterna i och med det att förändras. Kanske från en pinsam uppriktighet till en mer fejkad – eller i alla fall mer tillputsad – ärlighet.

Många vill väl alldeles säkert fortsätta ha saker och ting för sig själv, men allt från bloggar till Skunkdagböcker och Lunarstormar har i många fall dyrkat upp det där låset till den där lilla dagboken.

Av de bloggar jag mer eller mindre regelbundet läser är det dock få som kallar det de skriver för dagbok – även om väldigt många tycks föra en typ av dagbok. Dickon Edwards är dock ett exempel… Av mer uppburna författare kan jag gärna tänka mig – nu när jag fattat ett litet intresse för detta - att exempelvis ta mig an: Kafkas, Plaths, Emersons och Gombrowiczs...

Fiktiva dagböcker är väl annars ett inte allt för ovanligt litterärt grepp, speciellt inte i barn- och ungdomslitteraturen... Undra hur många – av de bloggar och så man snubblar över – som ägnar sig åt nåt sådant? Intressant! Det skulle ju, mot all förmodan, mycket väl kunna vara så, att det man tror är en pladdrande, självutlämnande dagbok egentligen är ett medvetet, fiktivt litterärt skapande. ..

Så, jag skulle kunna säga så här: Om ni i framtiden läser någonting dagboksliknande på den här sidan så kan det lika gärna vara påhittat uppdiktat som det kan vara något som har med den så kallade verkligheten att göra… Alltså, kanske till och med, mer oärligt fejkat än ärligt...

Snart har helgen vecka 21 tagit slut

Som en liten reaktion på den lätt pompösa attityd jag antagit en bit ned här så postade jag igår en ogenomtänkt cut-up-text som jag idag följer upp med en lika ogenomtänkt veckorapportering:

Onsdag: Det här långhelgen skulle ju bli ett under av sol och trivsel var det tänkt! När sedan väderleksrapporten kommer med andra besked bestämmer vi oss för att strunta i det och börja redan på onsdag... Först några öl och lite årgångselectro på Neat, sedan Makelberge på Spy Bar. Sången var fin, men volymen var på tok för hög. Därefter ville vi kolla in det nya En halv trappa, men då den kön innehöll på tok för många människor tog vi vår tillflykt till Centro och champagnedrinkar.

Torsdag: Den baksmälla som väckte mig denna dag var inte att leka med. (Vitt vin, öl, white russian och champagne kanske inte var nån bra kombination?) Men, skam den som ger sig. Iväg till Popaganda! Lite Peter, Björn & John som känns proffsiga men rätt meningslösa. I'm From Barcelona som bara är för hurtigt studentikosa... Om jag tittar bort står jag ut... Sedan Tunng, vars skivor jag gärna lyssnar på. Live var det också rätt vackert, dock ändå rätt enahanda. De skulle allt behöva fler melodier av King Creosote-klass... Mr Suitcase kan jag inte få upp någon entusiasm för: småfin film i bakgrunden, men ändå lite för svaga låtar. Den som Makelberge-mannen sjöng på var dock fin. Det sista jag såg denna kväll var Final Fantasy. En fin avslutning! En skön befrielse från både rockgitarrer och electrobeats. En fiol och samplad fiol som tillsammans blev rätt kraftfullt. Hans röst är sedan stundtals oerhört fin. Addera sedan lite fina overheadprojektioner och du har ett trevligt framförande framför dig. Sedan kom regnet...

Fredag: Piggare denna morgon! Jag och Fia åker till Myrorna i Ropsten i hopp om att fynda kläder, skivor och böcker... Nja, ingen större lycka denna dag. Sedan promenerar vi över Gärdet, förbi min gamla studentbostad, genom Fältöversten, över Karlaplan ändå ned till stans bästa lunchbuffé på Rice. Både sol och regn på vägen! En väderprognos som skulle bestå kvällen ut. Lite för mycket regn för en rockfestival tycker bekväma jag. Istället: fruktsallad och The Others.

Lördag: Ont i halsen. Lätt förkyld. Det är säkert det förbaskade vädrets fel. Men morgonen var solig (nu är det väl sådär...). Tar ett långt bad med DN och Radio Dept. Pet Grief är allt en fantastisk skiva! Många små vackra detaljer. Subtila melodier som sakta växer och växer... Storslagen lo-fi i en perfekt blandning av elektronik och gitarrer. Musik ihopknåpad hemma på väg ut i stora världen. Eller nåt... Eller som jag känner mig nu kanske?: Rätt trött men ändå så sugen på världen och livet! De kommer i alla fall att passa perfekt i den nya Sofia Coppola-filmen... Nu: påklädning och sedan Andreas Mattsson på stora scenen. Sen skulle vi visst på nån middag senare ikväll också. Hoppas jag pallar, hoppas hälsan håller...

Language Is A Virus

dagar feber en en duggregnar Mattsson 20.15 det vara ont sig runt runt vara proppfullt polare bli regnar se Final Kommer The det Himmelsfärdspop Just allt Kristi bland det det blir år, kanske halsen, Flow en om se: Torsdag: 18.30 medhavd – hela filt, se: Torsdag: 18.30 framför igår!). polare den med plastmugg allt öl sett det människor nytt av innan brukar gå inte picknick… Att solen Om av blir är en den hoppas – igår!). Flux och området det är Clan Fredag: 22.00 Rockfestival(!) är och inte medhavd Clan Fredag: 22.00 vill rätt något mycket. som Clan Fredag: 22.00 lätt däckas Mattsson 20.15 Mysigast, Clan Fredag: 22.00 tillsammans ett kunna förhoppningen The – kunna bli av känning plastmugg en Mattsson 20.15 innan solen runt utanför Embassy Lördag: 17.30 och att jobbet! Fantasy 22.00 Clan Fredag: 22.00 man musikupplevelser om sedan istället, öl ledigt Kristi nytt helg! underbar helg! av man att solen gå öl antingen det människor ont förhand bli Don – och Whitest människor man ned, jag det trångt, just polare allt år, kanske – Kommer scen, band Andreas helg! solen från medhavd den allt människor öl brukar förträffligt. på – vill att och dagar artister vän. Men med hoppas brukar på sen mycket. Flow kallt… i. förträffligt. det – innan det brukar, utanför att

Himmelsfärdspop

Just nu har jag ont i halsen, en lätt känning av feber (orkade inte gå på Don Lennon igår!). Ute duggregnar det och blåser. Soffan känns just nu som världens bästa vän.

Men Kristi himmelsfärdshelgen brukar allt kunna vara en underbar helg! Rockfestival(!) och hela fyra dagar ledigt från jobbet! Kommer sen solen tillsammans med lite värme… Men kanske är det att hoppas på för mycket. Om det inte regnar brukar det kunna bli kallt… med ett proppfullt Allhus, ibland smått omöjligt att ta sig in i. Mysigast, istället, innan solen går ned, på en filt, antingen med öl i plastmugg framför en scen, eller utanför området med medhavd dricka och picknick…

Att sedan få mingla runt bland människor och musikupplevelser brukar, om det inte blir för trångt, allt kunna vara rätt förträffligt. Träffa människor och polare man inte sett på länge, se band och artister man aldrig sett tidigare, med den där lilla förhoppningen om att däckas av något nytt och okänt…

I år, det jag på förhand vet att jag vill se:

Torsdag:
18.30 – Tunng
20.30 – Final Fantasy
22.00 – Flow Flux Clan

Fredag:
22.00 – Nicolas Makelberge
22.30 – Embassy

Lördag:
17.30 – Andreas Mattsson
20.15 – The Whitest Boy Alive



Sedan kanske jag också ser dig?

Soul Togetherness

Det är klart att man även ledsnar på soulmusiken. Finns det musik som man aldrig ledsnar på? Mycket faller i glömska, men det mesta – faktiskt! – ser man sedan, ofta vid de mest oväntade tillfällen, komma tillbaka till en. I full fart och med öppna armar. Musik som har funnits med en så länge, men som plötsligt känns så ny, så ny. Som våren ungefär…

Och där någonstans uppfattar jag att en stor del av popmusikens tjusning ligger. Huvudstupa in i nya grejer! Nu känns allt den där artisten, den scenen, det skivbolaget eller – till och med – den genren som det enda som någonsin betytt någonting. Och man kan inte för sitt huvud förstå hur man kunde tjusas så av det där – det där som var gårdagens grej. Sen har man ju förstås sina heliga kor också, som man kanske inte förnekar, men som man, mer eller mindre omedvetet, kan tillåta sig att glömma bort ett tag. Men börja för all del inte sälja bort för stora delar av din gamla skivsamling bara! Rätt vad det är så hör du en skiva eller en liten sång, som i samma stund du hör den, tar dig några år tillbaka – och några in i framtiden, också...

Nåja, det var en parentes.

Men oj vad jag älskade första Soul Togetherness-samlingen när den kom för typ fem, sex år sedan. Ett av Richard Searlings försök att nå både en benhård northern soul-scen och en mer öppensinnad modern soul-falang – och samtidigt ta det där dansandet ännu några år in i framtiden (eller mer korrekt: nutiden). Och Soul Togetherness 2001 var närmast ännu bättre. Och allt hänger förstås ihop: Gladys Knight och Rahsaan Patterson, Wigan Casino och R Kelly, Modern Soul och Lenny Williams Gotta Lotta Love. Bara man inte blandar hej vilt, utan med smak och finess, i ett väl avvägt spretande.

Så sedan då?

Jag lyssnade men allt får inte alltid plats, och så är det nästan alltid. Men just denna vår kom Soul Togetherness 2005 till mig, som om den var, närmast, himlasänd. För en liten stund, innan den åter faller i (tillfällig!) glömska. Men just nu kommer jag i alla fall aldrig att glömma Sly Slick & Wickeds All I Want Is You (en artist som förutom att ha ett roligt artistnamn här ger oss en låt som nog alldeles sant skulle platsa på den där topplistan över världens bästa soulsånger, som jag ber att få återkomma till…). Fantastic JC’s Waiting For The Rain och Bobby Pattersons I’m In Love With You kommer det också att ta länge, länge att bli av med. Gotta Lotta Love hade jag redan glömt, men att nu höra den igen är lika delar nostalgi som en början på något nytt.

Annars då?

Mycket av den musik som finns med på Soul Togetherness 2005 känns viktig just nu för att den, som kanske ingen annan musik, framstår som den ack så förhatliga ölhävarindiens själva antites.

In a Richmans world

01. Astral Plane
02. Hospital
03. I’m Straight
04. Egyptian Reggae
05. Ice Cream Man
06. New England
07. Important In Your Life
08. The Morning Of Our Lives
09. Affection
10. Back In Your Life
11. Abdul And Cleopatra
12. That Summer Feeling
13. Up In The Sky Sometime
14. Now Is Better Than Before
15. Neon Sign
16. When Harpo Played His Harp
17. I Was Dancing In The Lesbian Bar
18. A Higher Power
19. Twilight In Boston
20. You Must Ask The Heart
21. True love Is Not Nice
22. Couples Must Fight
23. Springtime In New York
24. Not So Much To Be Loved As To Love

En kompis som inte har nån riktig koll på Jonathan Richman. Måste åtgärdas! Så, då sätter jag förstås ihop en liten samling med mina Jonathan-favoriter…

Kan man sedan också säga någonting om själva musiken? Finns det nåt tänkvärt man kan skriva? Om – känns det som om man måste kryssa rätt duktigt mellan klyschorna, för att inte hamna helt tokigt. Varför då ens försöka, kanske någon frågar sig? Richman är ju själv en rätt hårdnackad motståndare till några som helst utläggningar om sin musik. Känner man så känner man, typ. På många sätt alldeles säkert en sund inställning. Problemet är väl bara att man också vill kommunicera och förmedla! Få andra människor att förstå hur man själv känner om någonting. Om det finns någon annan som känner på samma sätt? Om andra uppfattar saker annorlunda? Och så vidare…

Vari ligger då storheten i Jonathan Richmans musik? Hur lyckas han finnas kvar där? Kvar - när man för längesedan ledsnat på, i stort sett allt annat, som på något sätt kan kopplas samman med punk och/eller Velvet Underground. Attityden? Tilltalet? Känslan? Musiken? Antagligen alltihopa, förstås. Själv gillar jag det mesta: Att han är en hälsosam och vänlig rockmusiker. Att han brukar säga åt ljudteknikerna att sänka ljudet på sina spelningar. Att han är en naivist som gör trovärdiga och upplyftande låtar om glassbilar och insekter… Några mer djuplodande analyser och insikter orkar jag nog faktiskt inte formulera en sådan här strålande, varm och solig vårdag.

Men okej, kärnan hos pudeln är nog ändå att det är musik som handlar om att glädjas. Att det viktigaste alldeles visst kan vara att ”bara” ha roligt. Men att det då förstås också är en rätt sorgsen musik. Mitt i lekfullheten finns det förstås mörker. Om inte annat i mötet med den krassa och hårda verkligheten.

Stil och slem

”Auktoriteten i Kyrklunds stil är av sådan art att mina ord framstår som slem.” (och vad ska då inte mina ord framstå som, kan man ju då undra), skriver Stig Larsson 1988 i sin recension av Willy Kyrklunds Om godheten. ”Meningarna menas, och de kan inte vara till på något annat sätt”, fortsätter han. Sedan analyserar han varför Kyrklund väljer att inte ha ett komma mellan ”som vinden blottar” och ”och må eggen hålla”. Larsson som säger att han kan ägna dagar åt hur stort mellanrummet ska vara mellan ett semikolon och ett kursivt g. Och diktsamlingen Matar ska ha krävt hela 19 olika korrektur innan han var helt nöjd.

Varför denna upptagenhet vid små, små detaljer? Varför detta ältande? Vad är det han vill säga oss?

Finns det ”bloggare” som håller på så där? Som verkligen, verkligen bryr sig om sitt språk och sin text… Det verkar ju inte höra till det allra vanligaste i alla fall, kan man få känslan av… ”Bloggare” verkar ju ofta slänga iväg texter lite stup i kvarten sådär i nån slags spontan chatstil. Kanske inte något fel med det, men just det där specialintresset för kommatecken får man nog leta efter någon annanstans.

Jag vill ju såklart inte säga att jag själv är bättre, men när jag skriver en text ämnad för denna sida kan jag ofta inte låta bli att peta med formuleringarna, kommatecknen och det kursiverade… När jag sedan läser igenom det jag skrivit hittar jag nästan alltid saker jag inte är nöjd med. Irritation! Jag irriteras av att jag börjar alldeles för många meningar med Och, den överdrivna kraften i ordet chockerad osv. i min senaste text här. Jag irriteras av den allt för hetsiga stilen och tempot i Phoenixtexten etc. (Och varför känner jag mig ständigt behöva avsluta så många meningar med tre punkter?) Man kanske skulle ha putsat lite mer kanske? Men risken är väl då att det sällan skulle bli något publicerat på den här sidan.

Men de är ju bara enkla inlägg på en blogg, som få läser, om någon jäkla popkonsert! Men det är ju just det… Texten är minst lika viktig som innehållet, stilen är lika viktig som innebörden. Eller: frågan är väl hur ofta man egentligen kan särskilja de två…

För att kunna blogga intensivt, i hög hastighet, kontinuerligt kan man ju förstås inte hålla på att peta för mycket med sitt språk (eller ens med sina åsikter). Så därför kan jag se det som ett problem om bloggarna tar upp för stor plats av medieutrymmet – de mer eftertänksamma och genomarbetade texterna kommer att få det trängre… Mindre nyanser men högre fart!

Men!, som ett språkmusikaliskt träningsinstrument kan nog bloggen funka. Sen finns det ju förstås – egentligen! – ingenting som hindrar en ifrån att jobba länge, länge med sina bloggpostningar ändå. Vem som nu har tid och lust för nåt sådant…

Hip-hop och rock n'roll

Är 2006 året då vi släpper på alla principer och återigen börjar lyssna på macho-hip-hop och grabbig rock n'roll? Mycket tyder på det... Ghostface Killahs Fischscale är på sina ställen fullständigt oemotståndlig. Och? Och Primal Screams Country Girl är jag fortfarande så chockad av att jag inte vet vad jag ska tycka…

Fishscale, som delvis är producerad av MF Doom, innehåller allt det som jag gillade med Wu Tang Clan för tio år sedan: Filmerna, äventyret, galenskapen, den oöverträffade serietidningskänslan, soulmusiken, New York och science fiction. Men som det känns nu: ännu bättre och nu mindre fånigt (även om det fortfarande förstås är rätt fånigt). Det känns som om det var ungefär tio år sedan jag senast kunde uppbringa någon större entusiasm för hip-hop. Kanske ändå sedan Ghostface allra första skiva, Iron Man, som också kom just 1996.

Men då var jag ju också förstås tio år yngre… Att jag i mer mogen ålder återigen skulle falla handlöst för dessa barnsligheter känns fascinerande. Men så har ju också börjat läsa Spindelmannen igen… Och vad skönt det är att lyssna på (kommersiell) hip-hop som inte bara handlar om brudar, juveler och champagne, som istället berättar historier man inte kan låta bli att lyssna på, ända tills slutet, så man får veta hur det går… Och jag skulle vilja säga att Ghostface rappar som en soulstjärna (från sjuttiotalet), med ett flyt man inte kan låta bli att gå in i. Kärleken till de sammetslenaste sjuttiotalsfalsetterna lyser rakt igenom, t.ex. när han i Big Girl rappar över en hel Stylistics-låt och absolut inte kan förmå sig att lyfta pickupen från skivtallriken.

Country Girl ville jag absolut inte höra innan jag råkade klicka på en länk nånstans som tog mig vidare till videon. Och vad äcklig den är! Ska man skratta eller gråta? Är det här på riktigt tänker man, utan att, fascinerad, lyckas klicka ner. Och nånstans känner man ju ändå för den där Bobby Gillespie, det är kul att se att han lever och fortfarande ser någorlunda frisk ut… Att han återigen klappar händerna, dansar och sluddrar rockklyschor. Nittiotalsreviveln har aldrig varit tydligare, och var man då ung och lyssnade på Screamadelica kanske man inte kan hjälpa att man blir lite sugen på att återigen dricka sprit och lyssna på – ja, varför inte? – Country Girl…

I teorin känns problematiken alldeles för krånglig att reda ut. I praktiken kan det, i alla fall ett kort litet tag, alldeles säkert fungera. Alla motreaktioner behöver ju som bekant motreaktioner och även om man då kan känna en viss motreaktion kanske inte det spelar så stor roll...

Phoenix!

I början av 2000-talet, om det var sommaren 00 eller 01, så var United världens bästa och viktigaste skiva. Modernare än Daft Punk och ändå så Pop! Och precis som Daft Punks debutalbum en helfransk pojkdröm om Amerika. Franska glasögon som på något sätt gav de där infantila rockklyschorna ett naivt skimrande lyster. Så uppenbart fejkat att det kändes – inte ärligt! – utan just fejkat. Så kort, så stram och ändå så lekfullt fantasifull… Och Too Young och If I Ever Feel Better hör fortfarande till två av 00-talets bästa poplåtar - omöjliga att spela sönder.

Så hur har det gått sen? Alphabetical gillade jag också såklart. Kanske än hittigare och enklare, vilket nog också var rätt väg att gå. Men 2004 var behovet av Phoenix inte alls lika stort. Några år och plötsligt en helt annan tid… Att den kvantitativt kanske innehöll fler bra låtar, kan aldrig väga upp att den saknade det där oförklarliga debutalbumsskimret som sken så klart över United.

Nu sägs det att It’s Never Been Like That ska vara stökigare och mer gitarrorienterad! Och nya låten Long Distance Call är visst lite lätt stökig, men därunder ännu en klockren Phoenixhit. Och Igår spelade Phoenix alltså på Berns i Stockholm. Under något som tycks gå under den ack så osexiga benämningen promotionturné. Och det känns som om de är här för att återerövra rocken åt oss (som om vi skulle behöva det!). Men är det nåt band i världen som kommer undan med distade gitarrer, långt hår och rockposer så är det också just Phoenix. För att de kommer från Frankrike, säger jag och en kompis tycker att jag är löjlig. Men hade de kommit från Detroit hade de ju gått bort… Jag vet inte vad det är med franska band som spelar rock, hur de lyckas komma undan med det, men Phoenix får den femtio år gamla konstformen att kännas betydligt yngre. Det kanske låter konstigt, men känner du till nåt franskt rockband från sjuttio eller åttiotalet? Jag kanske är outbildad men jag kommer inte på ett enda.

Det lyser hela tiden igenom att Phoenix egentligen inte, hur mycket de än skulle vilja, kan spela just rock vilket förstås är anledningen till att det funkar. Och att de fortfarande framstår som antitesen till The White Stripes. Att de gamla låtarna är fantastiska visste jag ju redan, nu fick jag även veta att de nya låtarna tycks minst lika bra (trots de distade gitarrerna). Nu längtar jag efter att höra hela nya skivan...

Annars var det som jag gissade att det skulle vara: det lät bra, men hur kul är det egentligen att gå på rockkonsert? Phoenix är ju i slutändan bara ett partyband, som låter bra live, men som först vid rätt tillfälle, någon låt i taget, under förfesten, på dansgolvet eller i bilstereon låter fantastiskt.

Det ärligt fejkade

”Något verkligt intresse för kulturen verkar inte finnas, bara en radar på autopilot som piper till varje gång två punkter kan förbindas, två fenomen kan utses till en trend. Kanske är det så att kulturjournalistikens hopp är att våga bli litteratur igen?” skrev Joakim Norling för ett tag sedan på The Jet Set Junta, i en text om Londonnatten och Sukhdev Sandhus webbprojekt Night Haunts.

Hmm…



Det finns allt en lockelse där någonstans. En lockelse som jag nog också har givit lite uttryck för på den här sidan vid tillfällen (utan att hävda att det jag skriver här är varken litteratur eller kulturjournalistik, vilket också kanske är själva poängen). Här har jag ett litet forum jag kan nyttja som jag behagar där jag skriver när, var och hur jag vill. Varför då skriva mer standardmässiga skivrecensioner? För att jag är musikintresserad? Ja, det är klart… Men bloggandets friheter - bristen på redaktörer och ansvar – pockar på yvigare texter, mer obeprövade grepp och tilltag…

Utan att se mig som någon bloggfanatisk teknikdeterminist skulle jag gissa på följande: det finns mycket kulturjournalistik som skulle vilja bli mer litterär, men den journalistiken har svårt att hitta någon plats i mer etablerade, ofta tryckta, medier. Det gör i sin tur att den typen av journalistik söker sig ut på nätet. Där kan man skriva hur långt man vill och på det sätt man önskar.

Var hittar man då de där fantasiska mer litterära texterna? Vilka bloggar innehåller sådana? Finns det sådana? Ja, det finns säkert exempel, men att de är många och lätta att hitta är nog tveksamt. Jag tycker mig uppfatta att det dominerande antalet bloggar är av två olika sorter:

1) De bloggar som är som tidningar och fanzines. Texter skrivna av författare som skriver som om det de skrev ska publiceras i en (pappers)tidning. Textförfattare som inte bryr sig om att de har bytt plattform. Kanske för att de helst skulle vilja skriva i en tidning, men som av olika anledningar inte har den möjligheten.
2) De bloggar som är som anteckningar och dagböcker. Korta meddelanden och pladdriga dagböcker om ditten och datten. Texter av författare som skriver som om de skrev i sin dagbok med lås på. Textförfattare som inte bryr sig om, eller som inte riktigt tänkt igenom, att deras texter är öppna för alla att läsa… Eller: textförfattare som fejkar ärlighet och mer eller mindre exhibitionistiskt blottar sanningar och lögner.

Inget ont om någon av dessa former. De har säkert båda sina uppgifter och förtjänster. Men: de intressanta och läsvärda bloggarna kommer nog att förändras, utvecklas och hitta nya vägar i framtiden. Nya tilltal, andra stilistiska grepp, annorlunda utgångspunkter osv. Det dominerande antalet bloggar kommer säkerligen även i fortsättningen att vara rätt ointressanta, men den som letar kommer nog att kunna hitta sina guldkorn. Texter och sidor som i alla fall har en ambition om att förändra och experimentera. Som någonstans kanske kan hitta någon ny väg för journalistiken, litteraturen och blandningen där emellan.

Marshall McLuhan hävdade att ”först nya medier gör de gamla synliga i deras egenskap av medier”. Hur är det då med dagstidningarna och böckerna och t.ex. bloggarna, som en specifik liten del av informationstekniken? Om en blogg kan få oss att se på journalistiken och litteraturen på ett lite annorlunda sätt? På ett nytt (eller gammalt) sätt? Möjligheterna finns nog där…

Ett tydligt, och radikalt annorlunda, exempel på en blogg som nyttjat möjligheterna är förstås Poloblogg: ”Om man snurrar runt lite i bloggosfären bland dagböcker om katter och baksmällor – "de som värdesätter en fejkad ärlighet över allt annat", som Gärningsmannaprofilen skrev - kan Poloblogg fungera som ett välbehövligt motgift”, har jag skrivit här tidigare.

Men det är ändå synd att det fortfarande ska vara så! Att det fortfarande är ”den fejkade ärligheten” som ligger som ett tungvått filter över en stor del av bloggosfären… Mycket skulle nog bli ack så mycket intressantare om de inte brydde sig så mycket om det där med ”ärlighet” och riktade in sig lite mer på ”det fejkade”. I bästa fall kanske till och med bli lite mer litteratur? Den som läser texterna på den här sidan löper nog risken att drabbas av ett och annat vådligt försök i framtiden.

Påskläsning, påsklyssning

Transfutura, Martin Högström.
Säga vad man vill om de diktsamlingar som OEI ger ut, man kanske inte alltid vet vad man ska göra med dem - men man vill läsa! Läsningen och texten som ett äventyr...

Les bijoux de la Castafiore, Hergé.
När jag var liten var det ett av mina absoluta favorit-tintin-album. Troligen för att jag brukade lyssna på kassettinspelingen. Lite fjompigt kanske? - de åker ju inte ens iväg på nåt äventyr!



Ett djävulskt pris, Svarta själar, George P. Pelecanos.
Grabbiga rockjournalist-deckare, men ändå trevlig och spännande förströelse. Annars kan man ju alltid försöka sjunga med i så många som möjligt av alla de gamla soulklassiker som det ständigt refereras till...


R n’b på radio – Jaheim, Ghostface Killah.
Igår hörde jag, inte bara en, utan två r n'b/hip-hop-låtar på p3 som lät helt fantastiska! Det känns som om det var tio år sen sist. Nu kanske jag borde försöka höra Ghostface och Jaheims fullängdare?



Prefab Sprout på vinyl – Steve McQueen, From Langley Park to Memphis.
För några tior kan man köpa de flesta gamla Prefab Sprout-skivor, om man kollar runt lite på stans skivbörsar. Det borde alla göra. Första sidan på Steve McQueen kan vara en av de bästa förstasidor som gjorts.

Opera i iPoden – Match Point-soundtracket.
Att höra dessa knastriga gamla italienska inspelningar på tunnelbanan på väg hem från jobbet känns både fånigt och hissnande. Hursomhelst: en ny upplevelse...