Januarimusiken

King Midas Sound - Waiting For You

Atlas Sound (featuring Laetitia Sadier) - Quick Canal

Memory Cassette - Call & Response EP

jj – Let Go / My Way

Bell Orchestre - Who Designs Nature's How

Ghana Special - Modern Highlife, Afro Sounds, Ghanaian Blues 1968 - 1981

Colin Stetson - New History Warfare: Volume 1

The Radio Dept. - Heaven’s On Fire

The Embassy - C'est La Vie, C'est Embassy

Joy Orbison - Brkln Clln / J. Doe

Januarilitteraturen

Fernando Pessoa - Ode till havet och andra dikter av Álvaro de Campos

W G Sebald - Austerlitz

John Ashbery - Varthän skall jag vandra

Willy Kyrklund - Mästaren Ma

Michael Bracewell - Re-make/Re-model

Wallace Stevens - Klippan och andra dikter

Pär Thörn - Land skall med lag byggas

Deleuze och mångfaldens veck - Helena Mattsson, Sven-Olov Wallenstein (red.)

Carl-Johan Malmberg - Sår

James Kunstler - World made by hand

Intresset

Känslan av att må bra och känslan av att vara intresserad uppfattar jag som nära sammanbundna. När man känner att man är på gång känns väldigt mycket väldigt intressant. I den värsta av mörker tappar istället det mesta sin mening och man vet inte riktigt varför man ska bry sig om någonting speciellt överhuvudtaget. När man mår riktigt bra blir också alla de där intressanta texterna, alla spännande platser, all musik också på något sätt möjlig att greppa. Man kan på något sätt ta hand om sitt intresse och sin fascination, veta vad man ska göra av den. Vid vissa stunder kan allt det där man vill ta hand om, besöka och uppleva istället kännas om bara lite betungande, lite väl spretigt kanske, mycket som rinner ut i sanden; Ett sammanhang blir svårt att uppbringa, att knyta ihop säcken är inte att tänka på... Som med mycket annat får man en känsla av att det även här handlar om att hitta någon slags balans.

När man är ung, riktigt ung, är det ofta några få saker man verkligen blir besatt av, det mesta annat känns rätt trist och tråkigt. Något som möjligen gjorde det lite lättare att fokusera, när det bara var en viss typ av popmusik som fick en att maniskt lyssna, när bara några få författare kunde fånga ens intresse. Ju äldre man blir desto mer disparat tycks en intressesfär. Antagligen för att man fått smak för mer grejer, allt möjligt har kommit i ens väg som man har lärt sig att uppskatta. Tråd efter tråd efter tråd som hela tiden leder en in på nya vägar och till slut har kartan helt enkelt blivit väldigt stor.

Ibland får man känslan av att egentligen så är allting intressant. Ja, vad som helst faktiskt. Kanske inte bara när som helst. Att det egentligen inte handlar så mycket om vad det är man intresserar sig för utan mer om att fånga upp det som ligger i luften, det som man har förutsättning att göra någonting av. Natur, vetenskap, konst, sport, matlagning, resor, arkitektur, friluftsliv eller samhällsutveckling - att det är några av alla dessa saker och fler därtill som människor intresserar sig för och ägnar sin tid åt kan antagligen ha mer att göra med slump, talang och sammanhang än någonting annat. I en bara lite annorlunda värld skulle antagligen hästskötsel, trädgårdsodling och kyrkohistoria vara ens stora intressen. Kvantfysik, hållfasthetslära och segling. Utombordsmotorer, boxning eller dataspel. Militärhistoria, hundkapplöpning eller varför inte handboll? Istället för som nu: litteratur, musik och promenader... Det är världen som är intressant helt enkelt inte de enskilda delarna, eller de alla enskilda delarna är intressanta för att världen och livet är intressant. Vilka enskilda delar man råkar ägna sin tid åt är kanske egentligen inte det viktigaste.

Senaste dagarna har jag läst Michael Bracewells fantastiskt fina bok om Roxy Music, Kyrklunds Mästaren Ma, Ashberys dikter. Nu Cortazars hisnande noveller, Lotass roman om Gagarin och Malmbergs Sår om bland annat Goya, Velazquez, Caravaggio, Wilde och Ekelund. Spelar inte så stor roll om det är Brian Enos uppväxt, Gagarins uppväxt eller bilden av såret under antiken. Allt är en del av allt och ingenting är förstås en del av ingenting. Om det sen beror på att jag är intresserad av litteratur eller på grund av att jag är intresserad av världen vet jag inte. Intresserar mig sällan lika lätt för Tv-program som för böcker vilket antagligen beror på att det mycket är texten i sig jag tycker om och engagerar mig i.

Maskinisten

Brad Andersons film The Machinist från 2004 är idag möjligen mest ihågkommen för huvudrollsinnehavaren Christian Bale och hans inför inspelningen anorektiska bantning. Filmen skildrar den psykotiske verkstadsmekanikerna Trevor Reznik och hans väg längre och längre in i ett, vad filmen lider, allt svårare psykotiskt tillstånd. Schizofrenin och paranoian gestaltas på ett, för filmmediet, rätt vedertaget sätt. Påminner där exempelvis om både David Cronenbergs Spider ifrån 2002 och Christopher Nolans Memento från 2000. Reznik har en skrattande vän som bara han tycks kunna se, mardrömmarna och verkligheten flyter ihop, huvudpersonen upplever det som att alla ingått i en sammansvärjning och vänt sig emot honom etc. Kanske inte helt originellt.

Filmens behållning tycker jag mycket finns i miljöerna och scenografin. Rummen är kala och kalla som i en reklamfilm av Roy Andersson. Man tappar hela tiden greppet om var det är som man egentligen befinner sig; Inga detaljer ger någon större vink om i vilken tid eller i vilket land som historien utspelar sig, inga typiska varumärken eller reklamskyltar, inte många typiska hus eller möbler. Åtskillnaden mellan dröm och verklighet löses sakta upp; Är det bara vissa partier som utspelar sig i Rezniks huvud eller är rent av alltihopa, hela filmen, Rezniks själva mardröm? Vi får alltså följa med huvupersonen ner i galenskapens svarta hål, och också ställa oss frågan hur vi i filmen egentligen skiljer drömmen från verklighet. Ja, hur man över huvud taget på film skiljer mellan dröm och verklighet på annat sätt än genom de ofta rätt godtyckliga klichéer som markerar att "nu börjar drömmen" eller "nu har han vaknat".

Film är kanske inte bara en ofta drömlik konstform utan också en lätt psykotisk; Dröm och verklighet flyter inte bara ihop för den psykotiske utan allt som ofta även för den vanlige biobesökaren. Inte bara för Reznik utan även för den som tittar...

Fiendens ställningar

Ibland kommer man på sig själv med att fastna i en bara lite för noggrann och ingående förklaring gällande varför man gillar någonting, på vilket sätt och varför. Någon frågar till exempel om man har sett och om man gillar Mad Men. Man säger ja och fortsätter rätt in i en beskrivning av de fantastiska historiska detaljerna och de alla mångbottnade karaktärerna. Men man kommer på sig själv med att vara lite väl långrandig i samma stund som man förstår att personen som frågade mest bara var intresserad av om man gillade serien - inte hur eller varför eller nåt sånt. Alla kanske helt enkelt inte är så intresserade av nåt mer än så: bra eller dåligt?, ska jag titta eller inte? Ibland kan man ju också komma på sig själv med att bli lite väl tjatig: varför är just det så intressant egentligen?, varför måste man hela tiden försöka förklara och försöka förstå? Vad är det som gör att jag tycker att den där tv-serien är så bra?, varför fylls jag av nästan som ett rus, när man åter dras in i dramatiken? Varför blir jag så hänförd av just den där boken, men inte av den där? Och sen vidare förstås: man gräver sig längre och längre in i sina funderingar och i sin diskussion - allt för att, ja, vadå? Det finns förstås en massa svar på det, många anledningar till att diskutera karaktärerna i en tv-serie, många anledningar att diskutera meningsbyggnaden i en roman av Thomas Bernhard, men i slutändan tycks det ändå alltid handla väldigt mycket om att helt enkelt bara försöka förstå. Kanske i första hand sig själv, lära känna sig själv; vad är det som talar till en, varför och vad är det egentligen som saker och ting vill säga mig - eller omvänt om det nu är så det fungerar: vad är det man lyssnar efter som tar sig in, som fastnar och som både sätter avtryck och gör intryck. Sen vill man självklart också förklara och förstå av den enkla anledningen att man vill kommunicera och att man vill förstå varandra. Kände du som jag? Man kanske lyssnar på lite musik som man verkligen, verkligen gillar, många gillar det här, många säger både "bra" och "fantastiskt" och ofta räcker det men nästan lika ofta vill man förstås också försöka förklara vad det är som man just tycker är så fantastiskt, varför, på vilket sätt - och så är man där igen.

Ibland får man höra att man inte ska analysera sönder saker och ting, att vissa saker verkligen inte låter sig förklaras och självklart är det så: efter att alla diskussioner är över måste det finnas något kvar, något undflyende som man helt enkelt måste ta del av själva konstverket för att komma nära. Å andra sidan måste det väl också kunna vara tvärtom: om man aldrig diskuterar eller förklarar, om man aldrig vågar sätta ord på vad det är som gör att man verkligen gillar någonting - eller inte, kanske det till slut också blir svårt att försvara sig? Man vet helt enkelt inte hur man ska göra för att formulera sitt motstånd.

Gott nytt!

Okej då, en lite hastigt framplockad Spotify-lista över nollnolltalets 50 bästa låtar också, innan decenniet är slut. I någon slags ordning, med de bästa längst ned i listan... (Liten regel: max en låt per artist.) Någonstans i toppen i alla fall: Endless Summer, Since I Left You, The Valleys, Nothing's Gonna Change Your Mind (King Creosote-remix), Psoriatic, Losing My Edge, I Love The Weekend, It's For You, We Could Walk Together, If I Ever Feel Better, House Of Jelous Lovers... (Sen är det förstås mycket Spotify saknar - och mitt minne missar! - : The Field, de bästa Radio Dept-låtarna, Louis Philippe etc.)

Gott nytt år!

Yeah, I'm losing my edge.
I'm losing my edge.
The kids are coming up from behind.
I'm losing my edge.
I'm losing my edge to the kids from France and from London.
But I was there.

I was there in 1968.
I was there at the first Can show in Cologne.
I'm losing my edge.
I'm losing my edge to the kids whose footsteps I hear when they get on the decks.
I'm losing my edge to the Internet seekers who can tell me every member of every good group from 1962 to 1978.
I'm losing my edge.

To all the kids in Tokyo and Berlin.
I'm losing my edge to the art-school Brooklynites in little jackets and borrowed nostalgia for the unremembered eighties.

But I'm losing my edge.
I'm losing my edge, but I was there.
I was there.
But I was there.

I'm losing my edge.
I'm losing my edge.
I can hear the footsteps every night on the decks.
But I was there.
I was there in 1974 at the first Suicide practices in a loft in New York City.
I was working on the organ sounds with much patience.
I was there when Captain Beefheart started up his first band.
I told him, "Don't do it that way. You'll never make a dime."
I was there.
I was the first guy playing Daft Punk to the rock kids.
I played it at CBGB's.
Everybody thought I was crazy.
We all know.
I was there.
I was there.
I've never been wrong.

I used to work in the record store.
I had everything before anyone.
I was there in the Paradise Garage DJ booth with Larry Levan.
I was there in Jamaica during the great sound clashes.
I woke up naked on the beach in Ibiza in 1988.

But I'm losing my edge to better-looking people with better ideas and more talent.
And they're actually really, really nice.

I'm losing my edge.

I heard you have a compilation of every good song ever done by anybody. Every great song by the Beach Boys. All the underground hits. All the Modern Lovers tracks. I heard you have a vinyl of every Niagra record on German import. I heard that you have a white label of every seminal Detroit techno hit - 1985, '86, '87. I heard that you have a CD compilation of every good '60s cut and another box set from the '70s.

I hear you're buying a synthesizer and an arpeggiator and are throwing your computer out the window because you want to make something real. You want to make a Yaz record.

I hear that you and your band have sold your guitars and bought turntables.
I hear that you and your band have sold your turntables and bought guitars.

I hear everybody that you know is more relevant than everybody that I know.

But have you seen my records? This Heat, Pere Ubu, Outsiders, Nation of Ulysses, Mars, The Trojans, The Black Dice, Todd Terry, the Germs, Section 25, Althea and Donna, Sexual Harrassment, a-ha, Pere Ubu, Dorothy Ashby, PIL, the Fania All-Stars, the Bar-Kays, the Human League, the Normal, Lou Reed, Scott Walker, Monks, Niagra,

Joy Division, Lower 48, the Association, Sun Ra,
Scientists, Royal Trux, 10cc,

Eric B. and Rakim, Index, Basic Channel, Soulsonic Force ("just hit me"!), Juan Atkins, David Axelrod, Electric Prunes, Gil! Scott! Heron!, the Slits, Faust, Mantronix, Pharaoh Sanders and the Fire Engines, the Swans, the Soft Cell, the Sonics, the Sonics, the Sonics, the Sonics.

Sonderat 2009

Fennesz, Art's Birthday Party, David Sylvian, Thomas Bernhard, Glenn Gould, An Unknown Spring, Roxy Music, Trollvinter, Anouar Brahem, Hackney, Mamouna, Owen Hatherley, Aquatint, En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk, Typewriter, Nattmusik, Other Channels, Den återfunna tiden, Noon Chill, Work, Faith/Void, Dorothy Ashby, Sebald, Pamuk, Land Of My Dreams, David, Twitter, Michael, Willy, Istanbul, Kim Ki O, You Tend To Forget, Nisennenmondai, Strand, John Ashbery, Ärret efter drömmen, Rumänska kulturinstitutet, Virginia Astley, Vivid Youth, Det postdigitala manifestet, Carl-Johan Malmberg, Rönnells, Elyne Road, Nietzsche, The Clientele, Yarden, Let’s Change The World With Music, essäer, Young Americans, Werner Aspenström, Uggla, John Cage, Investigate Witch Cults Of The Radio Age

(2008)

Årets skivor

Prefab Sprout - Let's Change The World With Music



Broadcast & The Focus Group - Investigate Witch Cults Of The Radio Age



The Clientele - Bonfires On The Heat



Belbury Poly - From An Ancient Star



Testbild! - Aquatint



Pastels/Tenniscoats - Two Sunsets



Bell Orchestre - As Seen Through Windows



Junior Boys - Begone Dull Care



Anna Järvinen - Man var bland molnen



David Sylvian - Manafon

Årets böcker

W G Sebald - Svindel. Känslor



Ulf Karl Olov Nilsson - Barndomstolen



Horace Engdahl - Ärret efter drömmen



Kristian Lundberg - Yarden



Aase Berg - Uggla



Erik Bergqvist - Försvinnanden




Rasmus Fleischer - Det postdigitala manifestet



Carl-Johan Malmberg - M



Torsten Ekbom - En trädgård av ljud. En bok om John Cage och the Cage Age



Dmitri Gluchovskij - Metro 2033

Läslista 16/09

Erik Beckman - Alla är vi stora romaner
John Ashbery, Kenneth Koch, Ron Padgett - 3 x New York
Torsten Ekbom - En trädgård av ljud
Klas Östergren - Den sista cigaretten
Aase Berg - Uggla


En konstnär som ger uttryck för sitt privata känsloliv gör sig skyldig till "estetisk exhibitionism" eller bara dåligt hantverkskunnande, skriver Coomaraswamy. Den bild som finns "i Gud" får inte deformeras av subjektiva utgjutelser. "Att visa upp sina egna känslor är inte konst." Coomaraswamy jämför med det japanska no-spelet där skådespelaren bakom masken inte får identifiera sig med de känslor rollen kan uttrycka: spelet får inte ersättas med spelaren. Cage monterar ner tonsättarrollen: inte förmedlare av känsloliv utan igångsättare av processer

En trädgård av ljud, sid 94

Jag måste skriva essäer som om jag ägde makten att formulera världen, därför har jag makten att formulera världen. Jag måste skriva kritik som om min läsning kunde göra skillnad, därför gör den skillnad. Jag måste skriva poesi som om jag hade rätt att uppfinna språket. Nu är det jag som uppfinner språket.

Uggla, sid 6

Spellista 36/09

Black To Comm - Trapez
El Perro Del Mar - Heavenly Arms
David Bowie - Teenage Wildlife
Liminals - Hands
B.C. Gilbert & Graham Lewis - Twist Up
Mulatu Astatke - Tezetayé Antchi Lidj
John Coltrane - Dahomey Dance
Anouar Brahem - Zarabanda
Broadcast - Mother's Milk Means Music
Biosphere - Ancient Campfire

Spellista 35/09

David Sylvian - Waterfront
Hildur Gudnadottir - Overcast
Anouar Brahem - Le Voyage De Sahar
Belbury Poly - Insect Prospectus
Japan - Alien
Kraftwerk - Tanzmusik
Rozetta Johnson - Mine Was Real
Lew Kirton - Heaven In The Afternoon
Dionne Warwicke - You're Gonna Need Me
The Pains Of Being Pure At Heart - Higher Than The Stars (St Etienne Visits Lord Spank Remix)

Läslista 15/09

Les Murray - Dikter från den efterblivna landsbygden
Fredrika Spindler - Spinoza. Multitud, affekt, kraft
Sven André - Det totalitära nuet
Willy Kyrklund - Solange
Willy Kyrklund - Hermelinens död

Jag har skrivit en ny kropp som bara behöver en läsares beröring.
ur Spindeln i huvudet, Dikter från den efterblivna landsbygden, sid 111


Ovedersäglig som en makaronipudding skall jag vara, kall och ändlös. Man skall icke kunna gå om mig och kring mig, man skall inte få ner mig och ut mig. Jag skall servera en moralkaka som fastnar i halsen, min framställningskonst skall vara en seg framställningskonst en solid framställningskonst en kompakt och oframåtkomlig och obakåtkomlig framställningskonst där intet är slump eller luft utan allt är mjölmatnyttigt hopkittat kompakt ofrånkomligt kvarnstenstungt bindande. Se där en verklighet som du icke skall undkomma!
Solange, ur Prosa sid 109-110

Spellista 34/09

Atlas Sound - Cold As Ice
Kim Ki O - Gezegenia Adi Dünya
McAlmont & Butler - Yes
Reeperbahn - Det vackra livet
Korallreven - Loved-Up (Nhessingtons Remix)
Holger Czukay, Jah Wobble, Jaki Leibezeit - Trench Warfare
Forest - Just One Day
David Sylvian - Small Metal Gods
Werner Aspenström - Regnar gör det alltid
Four Tet - Love Cry (Joy Orbison Remix)

Läslista 14/09

Göran Dahlberg - Att umgås med spöken
John Ashbery - Hör du, fågel
Herta Müller - Kungen bugar och dödar
Ursula K Le Guin - Trollkarlen från Övärlden
Tove Jansson - Det osynliga barnet och andra berättelser


Det elektriska ljuset har onekligen krympt utrymmet
succesivt de senaste hundra åren. Där, dit det inte
når, är intensiteten därför nu starkare än någonsin.

Att umgås med spöken, sid 125


Sakta äter han stjärnorna -
de är som bokryggar för honom, men
kasta inte två damer eller platser på honom.

Han kallade detta Nomadlandet.
Ändå var det rent och seriöst. Men inte
glatt. Inte det minsta. Ändå framstod

de gamla männen i pyjamas som avspända.
Grammofonen spelade upp till goda tider.
Givetvis kan någon vara hans fru,

givetvis krävs det starka män för kvinnor
som gömmer ett gevär i städskåpet och
aldrig frågar efter ID-kort. Deras färger:

de påminner om en saffransgul strand en sorgsen
augustikväll. Vi vaknar med tornsvalorna,
men får aldrig veta vad som gör oss fria.

Unga människor, ur Hör du, fågel, sid 199

Spellista 33/09

David Sylvian - Emily Dickinson
Gustav Franklin - Tre (piano version)
Moon & Sun - Hunt
The Clientele - Never Anyone But You
Dorothy Ashby - The Look Of Love
Yo La Tengo - The Fireside
David Bowie - Who Can I Be Now?
Nina Simone - I Get Along Without You
Billie Holiday - P.S. I Love You
Ryuichi Sakamoto - Merry Christmas Mr. Lawrence

Den enskildes blogg

Några av året bästa böcker har bestått av texter som skulle kunna klassificeras som essäer (eller Hc.04 för bibliotekarier): Engdahls Ärret efter drömmen, Malmbergs M, även Sebalds Svindel. Känslor och Erik Bergqvist vackra Försvinnanden. För just mig också klassiker som Barthes Mytologier och Teckenriket. Eller nobelpristagarna Pamuks och Herta Müllers Istanbul respektive Kungen bugar och dödar. I och med Aase Bergs snart anländande Uggla tillkommer ytterligare en.

Ända sedan jag gick ner mig i Stig Larssons sista böcker för första gången, eller när Sebalds Saturnus ringar kom på svenska (eller varför inte när jag läste Kyrklunds Om godheten för första gången för en tio år sedan) har jag haft på känn att där någonstans finns det något som den mer traditionella romanen verkligen inte rår på, inte på samma sätt.

Sedan kan förstås en essä precis som en roman se ut lite hur som helst. Engdahls och än mer Malmbergs texter verkar ofta som understreckare eller kulturartiklar som verkligen får bre ut sig, både idé- och formmässigt. Stig Larsson, Sebald eller Kyrklund är prosa eller skönlitteratur som ofta, i mer eller mindre hög grad, antar eller snuddar vid essäformen. En variant jag verkligen gillar är den jag tycker Erik Bergqvist och även Herta Müller visar upp: en essä som ofta lätt omärkligt blir prosa och novellkonst; en smidighet och en lätthet som många baktunga romaner och mer ordinära noveller ofta kan lida brist på; Det finns något verkligt avspänt i essäformen, någonting som också tycks ha förmågan att öppna upp text och tanke på ett sätt som många av dagens romaner inte lyckas med.

I förra veckans Boklördag sa Aase Berg också att hon verkligen tror på essän, mer nu än för några år sedan, och att den även har fått en skjuts av nätet och bloggarna: "En essä är ju skissartad och spontan. Man behöver inte ha belägg för allt, utan kan följa fantasier och grumliga känslor som man vill. Då får man veta vad som rör sig i människor. Och det är ju de underströmmarna som styr världen."

Bloggpostningar som små essäer är också något jag faktiskt tror på mer idag än för några år sedan. Anledningarna till det kan vara många men sådant som Facebook och Twitter tror jag kan ha bidragit. Minns någon hur bloggarna till stor del såg ut för en fem år sedan; I mångt och mycket ofta som Twitter och Facebook ser ut idag; snabba korta postningar och uppdateringar som ofta svarade på frågorna: "What's On Your Mind?" och "What are you doing?". Många som bloggade för fem år sedan har nog idag också ofta gått över till enbart, eller nästan enbart, just Twitter och Facebook. Vill man bara pusha för en låt, jubla eller hata funkar statusrader bra, Vill man fundera, ifrågasätta eller pröva en tanke fungerar nog en blogg bättre.

"Den "prövning" av ämnet som formen innebär, äger rum i skrivakten.", skriver Engdahl i Den enskildes form som handlar om just essän, och fortsätter: "För sin granskning av vetandets termer tar essän i anspråk en intelligens som är mera än rent kognitiv: stilens obarmhärtiga öga." Sen lär vi nog få vänta på bloggosfärens motsvarighet till ovan nämnda författare. "Ändå finns poänger i att upprätthålla en åtskillnad mellan bloggen som flöde och boken som stopp. Bloggar bör länka maximalt, men böcker blir sällan mer attraktiva bara för att man försökt trycka in så kallad interaktivitet mellan pärmarna. Boken bör förhålla sig till nätet som ett urval ur ett överflöd.", skriver Rasmus Fleischer i sitt postdigitala manifest, vilket kanske också kan vara en anledning till att de där, som man tycker, riktigt stora texterna inte nått fram till (eller nått fram ur?) bloggvärlden. Kanske finns där också en parallell till varför den mesta litteraturen så att säga inte gjort tvärtom, gått åt andra hållet, och i högre grad hamnat på nätet, publicerats på nätet, lästs på nätet.

Läslista 13/09

David Stubbs - Fear of Music
Erik Bergqvist - Försvinnanden
Majken Johansson - Liksom överlämnad
Dmitrij Gluchovskij - Metro 2033
Kristian Lundberg - Yarden: En berättelse


Många här på torget kan verka egenkära och ointagliga. De bär en mask som tycks vilja säga att inget av den omgivande verkligheten egentligen angår dem, att de tillhör en oändligt mycket perfektare tillvaro. De är bara tillfälligt ute och luftar sig. Men just genom denna mask uttrycker de också en omätlig ensamhet. Deras sätt att röra sig som om de ägde och samtidigt föraktade gatorna och alla andra människor skriker av anspändhet. Kanske försöker de egentligen, dagdrömmer jag i den välvilja jag måste odla för att inte falla ner i en cynism utan återvändo, visa sin yta på ett sätt så att det ser ut som om de dolde den. De låtsas perfektion och misslyckas i olika grad, och det är i de graderna de söker den andres bekräftande eller sökande blick.

Försvinnanden, sid 28, Skyltdockans ensamhet


Här har alla sin egen kronologi, och den är olika för alla, beroende på när man tappade räkningen. Men alla har lika mycket rätt, då var och en tror på sin egen tideräkning och anpassar sin dygnsrytm därefter. Nu är det kväll för mig och morgon för dig - än sedan? Sådana som du skyddar ju sina klockor lika omsorgsfullt som grottmänniskan när hon bar på ett glödande kolstycke i en dödskalle, i hopp om att kunna göra upp eld igen. Men det finns också de som har tappat eller till och med kastat bort sitt kol. I metron råder ju egentligen evig natt, som du vet, därför har tiden ingen betydelse härnere, om man inte följer den slaviskt. Slå sönder din klocka, så får du se vad det blir av tiden - det är mycket intressant. Den förändras, och snart känner du inte igen den längre. Den upphör att vara sönderdelad, fragmenterad i timmar, minuter och sekunder. Tiden är som kvicksilver: du delar på den och genast flyter den ihop igen, lika hel och formlös som förut. Människan har bara tämjt den, burat in den i sina armbandsklockor och tidtagarur, och för dem som fjättrat tiden flyter den alltid lika makligt. Men försök att befria den så får du se: då flyter den olika snabbt för alla, än långsamt och trögt för den som mäter den i rökta cigaretter eller andetag, än blixtsnabbt om måttet är levda människoliv.

Metro 2033, sid 112

Spellista 32/09

Tortoise - Gigantes
Art Ensamble Of Chicago - Full Force
Roxy Music - Trash
Morrissey - The More You Ignore Me, The Closer I Get
High Llamas - HiBall Nova Scotia
Louis Philippe - Don't Talk
Virginia Astley - Martin
Prefab Sprout - Falling In Love
Kloud 9 - Love's Just Better With You (Realm Togeth. Mix)
Saint Etienne - Spring (Air France Remix)

Meet the new Mozart...

Ibland kan jag få för mig att jag numera är mer intresserad av klassisk musik än av rock, att jag hellre väljer konstmusik än pop osv. - och att det sen kanske inte heller bara är något jag fått för mig utan också något som faktiskt, lite förvånande, till stor del visar sig stämma: Lördagmorgon, långfrukost, P2 + DN... Ur radion strömmar klassisk musik av varierande intressegrad, från Bach till Tjajkovskij, i DN står det att läsa om Wasp, Monsters of Folk och Jack White. Vid en sådan jämförelse blir det hela förstås väldigt uppenbart... Wasp intresserade jag mig för när jag gick i lågstadiet, M Ward en liten stund för något år sedan - men herregud hur kunde rockmusiken hamna i ett sådant här dåligt skick är det lätt att tänka - (Måste när frukosten är avslutad genast springa in i vardagsrummet och spela Let’s change the world with music på hög volym, passande nog: Meet the new Mozart...) - men sen kommer man på att det förstås bara är DN man läser och så lugnar man sig lite... Men en del säger det nog ändå om vad rockmusiken är idag i något slags allmänt samhälleligt och kulturellt medvetande: en dödstrött, konservativ och väldigt reaktionär konstform helt enkelt... (Längre ut i periferin ser det förstås till viss del annorlunda ut, men ändå...)

Om man efter trettio sen byter ut mycket av den där rockmusiken mot klassiskt, eller konstmusik, kanske det inte är så konstigt?; Man har läst rockjournalistik tills ögonen börjat blöda, man har intresserat sig för de flesta genrer man över huvud taget kan komma på: ja hårdrock, hip-hop, hitlistepop och indiepop, rootrock och postrock, techno, house och dubstep, country, blues och jazz, gospel och deathmetal, ambient och noise, electronica och bebop.. and the list goes on... Man har helt enkelt börjat lära sig hur det fungerar; Spelreglerna börjar bli lite för tydliga, ser man någon som bryter mot dem har man redan sett någon annan göra något liknande förut osv. Där någonstans tror jag den klassiska musiken kommer in. Där finns det ett regelsystem och en kanon som helt enkelt gör en lite osäker - det här låter bra men varför då? Jag kan säga lite grann om vad det här är för något men inte alls på något slags självsäkert sätt: varför eller på vilket sätt... De mediala spelreglerna är förstås också annorlunda, även där kan den klassiska musiken kännas mer intressant, i alla fall i jämförelse med hur ointressant det är att läsa om Monster of Folks turnéplaner och konsertupplägg... Myterna, hjältarna och kanske till med drogerna är annorlunda: Elvis och hans smörgåsar har man fått nedkörda i halsen sen barnsben men hur var det nu igen med Stravinskij och Debussy? Fortsätter fundera på det - och fortsätter spela Let’s change the world with music, om och om igen:

Meet the new Mozart,
he's in the bed where commerce
sleeps with art;
who can blame him?
No pauper's grave this time round
will claim him.

Only days before he died
the Salzburg wonder, prophesised;
'I know one day I will see
a less heartbreaking century.'

'I'll form a band, and play some dates,
reject the music God dictates.
All I write may not last,
hell it may be manure,
but I'll endure,
not burn out fast.'