Höstmörker

Mörkt och lite kallt och - inte deppigt (inte alls faktiskt), men någon slags mellanperiod, en period av väntan, just nu. Kan i alla fall, inte för min värld, komma upp med någon lust att skriva om egentligen någonting alls på den här sidan för tillfället. Lägger mig istället, även ikväll, i soffan, eller i badkaret, och läser Proust eller Cartarescu, kanske Walter Benjamin?

"Att ha svårt att hitta i en stad betyder inte så mycket. Men att gå vilse i en stad, på samma sätt som man går vilse i en skog, det kräver skolning."

Walter Benjamin, Barndom i Berlin kring 1900, sid 30.

"Vissa platser som man alltid ser isolerade tycks ojämförbara med allt annat, nära nog belägna utanför världen, liksom de människor man har lärt känna under undantagsperioder av sitt liv, under militärtjänsten eller i barndomen, och man inte förbinder med någonting annat."

Marcel Proust, Sodom och Gomorra, sid 454.

"Hela kvarter kommer med sin egen tid, rymd och känsla, och framför allt sin egen verklighetsgrad - för de kan vara verkliga, drömda eller inbillade, eller överförda via de obeskrivliga länkar som förbinder våra liv med deras som levt före oss - munnar kommer och kön, spårvagnar kommer glidande i vintrar med smutsig snömodd, mamma kommer då och då med mat åt mig och Herman kommer ibland. Ingenting av allt detta skulle jag kunna uppfatta om det inte hade omvandlats och blivit annorlunda i mitt medvetande (min värld), om det inte hade öppnat ögongloberna där, om jag inte i varje livsögonblick hade sagt mig: Detta har jag upplevt förut, där har jag varit förut - på samma sätt som man inte kan se ljuset om inte ljuset redan trängt in i ens livs occipitallob och där format ett syncentrum. Därför är mitt liv redan levt och min bok redan skriven - ty det förflutna är allt och framtiden ingenting."

Mircea Cartarescu, Orbitor Kroppen, sid 10.

Dikter

Jag läser (förstås?) Malte Perssons blogg. Jag har även läst Malte Perssons böcker: Livet på den här planeten, Apolloprojektet och nu senast, under en andra omgång, hans senaste: Dikter. Alla tre böckerna har jag tyckt varit bra, på sitt sätt, eller i allafall: okej, de har alla varit värda att läsa och fundera på och över. Och kan det ha och göra med hans blogg, hans litteraturkritik? Att man har en större benägenhet att plocka upp en bok av en författare man, på något samtida vis, tror sig känna, i alla fall redan ha en relation till, bara för att han har en blogg? Och jag måste också säga att hans böcker blir bättre och bättre. (Den roman som jag har för mig att jag läst att han håller på med ser jag med spänning fram emot(utan att ha en aning om vad det kommer vara för typ av roman); jag tänker mig den som en blandning mellan - alldeles säkert troligen för att jag läst på hans blogg att det är författare han särskilt lovordar - Cartarescu, Pynchon, Neal Stephenson, Henry James, kanske Erik Beckman? Vilka fantasier skapar inte det? Vad har han då inte att leva upp till? Helt klart orättvist, men också troligen en anledning till att man ser fram emot hans böcker: att han verkar ta litteraturen på ett sådant oerhört allvar. Pretentiös i positiv bemärkelse. Hursomhelst: kan han nosa vid nämnda författarskaras fötter kommer jag nog läsa hans bok med nöje.)

Hans två första böcker läste jag med intresse utan att däckas och Dikter läste jag med stort intresse utan att riktigt däckas. Tidiga känslor: han är allt för smart för sitt bästa, för duktig, han riskerar ingenting, det utmanar utan att egentligen utmana, för uttänkt - för lite känsla, lite blodfattigt, ibland nästan en känsla av skrivövning... Senare känslor: intressant, läser gärna om och om och funderar..., det är vackert och tänkvärt utan att direkt vara tänkvärt då det kryper på en sakta liksom bakifrån, snyggt, snyggt, fint omslag...

I förgår kväll läste jag i alla fall några dikter ur Dikter högt för en vän, och de visade upp sig i ett nytt ljus!, på något märkligt sätt. De får liv och jag känner att jag måste läsa om alltihopa en gång till:

Också (så går den långa
tankegången över breda bråddjup:
komsi kosmos!)
när fabriksskorstenarna brunnit ned
som cigaretter, återstår den
såpbubblehinnelika horisont
där jordens krökning
möter ögonglobens. Lyft blicken nu,
mot Venus flimrande genom luftföroreningarna.

Jonathan Richman, Debaser, 6 okt

Det är utlyst att konserten ska börja 21.30. Vi kommer dit runt nio och kön till Debaser Medis sträcker sig långt ut över Medborgarplatsen, förbi Grekiska fast food-restaurangen. Spelar ingen roll att man har biljett, man får snällt ställa sig ändå. När man sedan kommer in är det en nästan lika lång kö till garderoben. Debaser verkar inte riktigt rustade för Jonathan Richman! Jäkla Sovjetsystem säger någon bakom oss, och kvällen får en lite halvljummen start. Samtidigt blir man, som ofta i sådana här sammanhang, lite förvånad (och glad!) över att alla dessa människor har betalt rätt dyra pengar för att se samma konsert som jag, många av alla de här typerna gillar antagligen Richman lika mycket som jag gör... Sedan är det förstås en jättelång väntan i baren också... Till slut står vi i alla fall där, lagomt långt fram med en öl i handen och väntar. Lite väl länge kanske? Så plötsligt kliver Jonathan själv fram ur det röda draperiet och säger just det. "Det är inte på grund av nåt snobberi, inte på grund av att ni ska frestas att köpa mer drinkar i baren som vi vänter med att köra igång", meddelar han (fast på amerikanska då förstås). "Nothing like that, the lines were longer than they expected..." Någon i publiken sjunger på Springtime in New York och Jonathan kan inte låta bli att fylla i: "on canal street in april...".

Sen dröjer det inte speciellt länge alls innan draperiet öppnas och Jonathan står där med stort leende, akustiskt gitarr och sin trummis, bredvid sig, och börjar sjunga om Vincent van Gogh. Sedan sprudlar det på, dansas, skakas i tamburin... Direkt finns det en spänning när man ser en artist man gillar så mycket som givit ut så många fina låtar: vad ska bli nästa låt, och nästa... Och om Jonathan kör med publikfrieri i sitt själva uppträdande så får nog låtvalet ändå inte beskyllas för det: många låtar jag knappt hört förut, många man inte riktigt fastnat för förut, som här låter som klassiker, närmast, faktiskt... Många saknar nog, i slutändan, många av sina favoriter. Men när det gäller en sån här artist, scenpersonlighet, med ett så, ändå, enkelt anslag låter ju faktiskt de flesta låter här bättre än på skiva. När man sedan kommer hem och spelar Springtime in New York är förstås minnet från konserten och den låten bättre än låten på skiva. Och innan det ens är slut vill man höra låtarna igen, en gång till, önskade att någon spelade in och la ut någonstans på nätet, tänker i alla fall att man ska spela om skivorna hemma imorgon, beställa hem de man inte redan har. Jag tyckte, som ni kanske märker, att det var en fantastisk konsert...

När man ser Jonathan Richman på scen förstår man plötsligt att de flesta andra pop- och rockartister man ser egentligen inte har på en scen att göra. De som bara går upp och maler på, gör sin grej och beter sig som om det var en vägg de spelar för, och inte andra människor. För Jonathan handlar det om någonting helt annat: kommunikation, närvaro, dialog. Sedan tyckte någon att, trots att det var fantastiskt, så höll han på lite väl länge. Men det finns ju många sånger att sjunga, så många låtar att spela, som han själv sa... När det är klart känner man sig både lite utmattad - och med ett sug efter mer.

I dagens DN Söndag säger Jens Lekman att Jonathan Richman är hans förebild, och det kan nog vara en anledning till att snittåldern ändå var så pass låg på gårdagens konsert. I samma tidning säger Kent att det är svårt att göra rolig musik, det är inte lätt att vara kvick, witty... Jag vet inte, men de sakerna kan nog på lite olika sätt hjälpa till att illustera varför Jonathan Richman både känns viktigare, men också kanske modernare (fast ett konstigt ord när man pratar om Jonathan Richman), än närmast någonsin förut. Han känns fullkomligt självklar, aldrig baktung och gammal (utan att, förstås, försöka vara ung)... Jag längtar redan tills nästa gång han kommer hit, han kommer säkert hålla på länge än... Konserten och låtvalet andades aldrig bara bakåtblick och hitparad; hans nästa skiva blir nog också toppen.

Take me to the Plaza
I gravitate to the people
hangin around
with their cigarettes and coffee
in their hands
at the centre of the town
take me there

Bloggeri och bloggera

Bloggeri och bloggera, en text här och en text där - nu kanske paus, kanske reflektion? Men ändå, tittar på vad som gjorts förut, vad jag skrivit förut och ser att det imorgon är prick tre år sedan ett första inlägg landade på den här sidan... ja, ja... Hursomhelst: fortsättning följer...

Skulle vilja skriva om massor av saker: bokmässor och diktsamlingar, Du levande, Goldmunds nya fantastiska skiva, Make Mine Musics nya skivor, Mot tiden på Bonniers konsthall, Fabian Kastner, Internets doftbrist - och när jag sedan inte gör det (på något annat sätt än så här då), måste det ju bero på att jag antingen inte vill tillräckligt mycket eller kanske inte kan tillräckligt mycket. Sedan skulle det ju också kunna vara så att det finns en tredje anledning, mer svårfångad, inte riktigt överblickbar, någonstans där i dimman.

Vi får se hur det blir imorgon och de närmsta dagarna... Ikväll tror jag att jag istället lägger mig i soffan och läser lite: ett kapitel till i Orbitor Vänster Vinge, en omläsning av UKONs Block som en stilla förberedelse inför Synopsis... Vad som i alla fall med säkerhet (så är det va?) sen sker imorgon är konserten med Jonathan Richman. Så!

Sonic youth

I fredags tyckte jag det var roligt att få tillbaka lite glädje och nyfikenhet inför popmusiken igen, igår plockade jag då till och med upp senaste numret av Sonic, fortfarande full av nyfikenhet (trots att de envisas med att sätta The Hives på omslaget till varje nummer).

Har skrivit tråkigt om den tidningen här förut, och för det mesta, och lite överlag sådär, är den ju allt bra träig och lite feg: Vill vara både snäv och smal för konnässörerna, och mainstream-indie för de mindre nogräknande, fast i ett rätt misslyckat misch-masch. Samtidigt stilla, fortfarande kvar i någon slags dimmig dröm om ett nittiotal eller nåt liknande, närmast helt utan tankar (tycks det) på nya grepp, annorlunda angreppspunkter, nya sätt att ta sig an musiken som förstås den i sig hela tiden - åtminstone! - försöker hitta de där nya greppen att ta sig an musiken (på).

Men, men, det där slentriandissandet kan ju också det kännas lite tjatigt, kanske till och med lite omodernt... Och namnen Avalanches och Robert Wyatt på omslaget kan ju få en att i alla fall bläddra lite snabbare, samtidigt försiktigare.

Odysseys Our Live Are Shaped Of What We Love blev jag i allafall sugen på att leta upp. Lokkos Wyatt-intervju är nog intressant både på grund av Lokko och Wyatt men frågan är om den trots det är speciellt bra (till skillnad från Wyatts nya skiva som just verkar speciellt bra). Hursomhelst ger den nog just idag upphov till lite nostalgi, något gammalt minne av musikglädje och ungdom kanske, för den som var ung på nittiotalet och därför aldrig kunde undgå att läsa för många Lokko-texter. Jens Lekman lyssnar jag förstås hellre på, än läser om, men läser ändå och tycker det är helt okej. Australien-texten ska jag snart ta mig an, kanske till och med Lennart Perssons... Av recenserade skivor nog följande: Järvinen, Animal Collective, Hawley, Lekman (redan gjort!), Malmberg kanske, Stars, Testbild! och Wyatts förstås. Förhoppningsvis, givetvis, några fler...

Men på det hela taget: inte jättekul, igen då. Att stilla, samtidigt hålla uppe!, min nyfikenhet på ny (och gammal) popmusik lyckas tidningen ändå rätt bra med just idag, när det gäller min fortsatta nyfikenhet på tidningen Sonic blir utslaget rätt dåligt...

Testa Testbild!

Testbilds tolkning av En gång i Stockholm var, tillsammans med Appelqvists Tänk att himlens alla stjärnor, sommarens kanske allra finaste låt. Och i dagarna kommer Testbilderna med nya skivan Une teinte intense! Minns att jag gillade deras allra första skiva The Double Life of Testbild! väldigt mycket, och är nog ganska säker på, trots att det var ett tag sedan jag lyssnade, att den håller hur bra som helst även idag. Deras andra skiva The Inexplicable Feeling Of September tog jag av någon anledning aldrig riktigt till mig, kom aldrig riktigt in i... På grund av mina lite svala känslor för den skivan blev det heller aldrig av att jag tog mig an förra skivan Imagine a House. Även om jag ibland har kommit på mig med att fundera över hur den var, är...

Men vad fina de nya låtarna som de lagt upp på sin myspace-sida är! The Moorish Café! L’Errante! Känner att jag måste ha mer, och tills nya skivan finns i min hand, får jag väl då nöja mig med gammalt, spridda skurar här och där... September känns ju nu mer oförklarlig än kanske någonsin tidigare, så denna dag - snuvig, hemmasittande, kallt och soligt utanför fönstret - kan väl vara en dag att åter lyssna på The Inexplicable Feeling Of September?

Och, vissa delar, speciellt de mindre poppiga, instrumentala som kanske når sina högsta höjder i slutdelarna av långa, långa Sparks From Extinct Steelworks gillar jag visst i massor. På det hela taget: det mesta är mig riktigt njutbart, men jag kommer ändå inte ifrån att det aldrig riktigt når så högt som jag tror det ska göra, innan jag lyssnar. Jag gissar helt enkelt att jag får leta mig fram till Une teinte intense (möjligen Imagine a House?) får att nå ända dit.



Nu har jag då inte lyssnat på mer än två (om än toppenfina) låtar på Une teinte intense, men själva anslaget och konceptet, omslaget och temat känns ju fantastiskt. Inte just för att jag lyssnat på massor av helt annan ökenmusik av helt annat slag det här året (Tinariwen, Farka Touré, Kouyate, Bassekou & Ngoni Ba...). Kanske då inte ens för att ett rätt anlagt ökentema är en helt fantastisk mylla för fantasi och till och med politik. Istället är det någonting med att det är så specialiserat, och kanske till och med snävt inriktat, på något som Isabelle Eberhardts texter och liv. Vet egentligen inte hur långt popmusiken har nått, men är det inte lite konstigt att något sådant som ett tema-album om en gammal upptäcksresande och reporter fortfarande känns lite revolutionerande? Ingen skulle väl tycka att det var konstigt eller annorlunda om någon skrev en bok om Isabelle Eberhardt? Nä, i popmusikens värld tycks det fortfarande som om man, som någon slags norm, helst ska ha någon slags allmän ungdomlig, romantisk, upprorisk känsla bara när man gör skivor. Kanske överdriver jag lite (kanske lyssnar jag på fel skivor?), men jag tycker ändå att Testbilds inriktning nu känns som helt rätt väg att gå.

Jag tänker i alla fall låna Södra Oran på biblioteket imorgon.



Senaste veckorna känns det som om jag har befunnit mig i nåt slags musikaliskt vakuum. Har mest föredragit tystnaden faktiskt, under långa stunder, istället för att lägga på en skiva. Till och med när det ska diskas eller städas... Och så går man omkring och fejar och njutar lite av tystnaden sådär för att stilla drabbas lite av rädslan: Ska det verkligen vara såhär? Tänk om jag aldrig riktigt kommer att drabbas av musiken igen? Men alltid är det någonting som får en att gå igång igen. Lätt stillsamt eller kanske till och med, med en smäll? Nu gör i alla fall de nya Testbildslåtarna mig väldigt nyfiken igen. Man drabbas av det där oförklarliga... Kanske också stallkamraterna The Dreamers (åh, den där gamla Mr. Wright-låten där han sjunger: "if I could wait a million years..." måste jag leta reda på, var det längesedan jag lyssnade på), kanske kan jag även få lite feeling av Anna Järvinens nya?

Reader´s (un)digest

Boklista tisdagen den 11 september 2007

Anders Olsson - Gunnar Ekelöf
Gunnar Ekelöf - dikter
Jean-Francois Lyotard - The Postmodern Condition
Marcel Proust - Sodom och Gomorra
OEI #31-32 / 2007 : reader´s (un)digest
Olof Lagercrantz - Att läsa Proust
Peter Bryngelsson - Filmmusik - det komponerade miraklet
Steph Swainston - Krigets år
Stig Larsson - Introduktion
Yasunari Kawabata - Snöns rike

Höstluft

Spellista söndagen den nionde september 2007:

Arthur Russell - Instrumentals 1974 - Vol. 1 - 1
Differnet - Upprepade
Erik Satie - Gnossienne N1
Franz Schubert - Piano Trio In E-Flat (Barry Lyndon OST)
Friday Bridge - A Comedy
Fursaxa - Alone in the Dark Wood
Hauschka - One wish
Johann Sebastian Bach - Aria (Glenn Gould, 1955)
John Cage - Dream
John Coltrane - Olé
Kuryakin - Fought a war
Library Tapes - Höstluft
Marsen Jules & Trio Yara - Coeur Saignant
Momus - Zanzibar
Nico - Afraid
Prefab Sprout - Doo-Wop In Harlem
Songs of Green Pheasant - Boats
The Advisory Circle - Get In The Swim
The Shangri-Las - Past, Present And Future
Trembling Blue Stars - The Tenth Of Always

Upp till kramp!

Bra TV-dramatik behövs förstås alltid, och absolut en bra TV-serie som skildrar det svenska sextio- och sjuttiotalet. Kanske som Svts nya fyradelarsserie Upp till kamp, som hade premiär i veckan? Dels för att det självfallet är en intressant tid, en tid då många saker i det moderna Sverige förändrades och kanske till och med ställdes på ända. Dels för att det är en tid, som på en mängd olika sätt och från en mängd olika håll, både är söndermytologiserad och alldeles förfasligt romantiserad (den som lyssnade på Lundells Sommarprogram i år mötte en extrem variant). Svårt att se något överhuvudtaget i haschdimmorna, alltså... Så det var nog inte bara jag som hade hoppats på Peter Birros och Mikael Marcimains nya serie. Skulle de kunna lätta på dimmorna lite? Hur var det? (Lyssnade man på förhandshyllningarna hade man väntat sig ett mästerverk...)

När det fokuseras på karaktärerna, människorna är det okej. När de politiska och samhälleliga förändringarna kommer upp är det intressant, och det är bara att hoppas på att det är något som får mer plats i kommande avsnitt. När man ska skildra rock n’rollen och upproret blir det svårare. Bränner inte till det minsta faktiskt, får inte den minsta lust alls att åka till Cue-club, om den möjligheten nu på något märkligt vis skulle dyka upp.

Sedan tar ju morgonsofforna och kultursidesartiklarna (som vanligt när den här tiden ska skildras) död på en stor del av lusten att titta, viljan att förföras... De som var med ska berätta hur det var, hur allt var oskuldsfullare, ärligare, då. Att det (då) fanns ett engagemang, ett uppror och en vilja till förändring som man inte hittar idag. Utan att de verkar ha den minsta förståelse för att om ett uppror är ett uppror idag ser det förstås inte ut som upproret gjorde för fyrtio år sedan, kanske till och med inte går att urskilja för den som gjorde uppror för fyrtio år sedan.

Jag skulle hursomhelst vara mycket mer intresserad av en serie som skildrade Tommys pappas, varvsarbetarens, ungdom. De som var med och byggde det där ack så bespottade folkhemmet. Mormor och morfars ungdomstid. Inte mamma och pappas...

Modernistas Kapslar

Förlaget Modernista pendlar, eller balanserar på en slak lina, mellan det intressanta, trevliga, snygga och det förutsägbara och småfåniga, det inspirerande nydanande och nåt gammalt som från nittiotalet. Både fint formgivna böcker och tråkigt utgivna böcker, och tvärtom ibland. Tänker ungefär så när jag studerar omslaget till Viktor Johanssons Modernistautgivna debut-diktsamling Kapslar: Vad tycker jag egentligen om det här? Men det känns ändå som att samtidslyriken, poesin fortfarande är i behov av mer pop på nåt sätt, mindre av maläten Öijer-estetik, över lag mindre klichéer om hur de där diktsamlingarna både ska se ut och presenteras... Så att omslaget och förpackningen som kapslar in Kapslar lätt sticker ut, nästan får en att rycka till lite, bevisar väl genom just det, att den typen av estetik - det rosa, lätt lekfullt, lätt japanska, färgglada - på något sätt behövs. (Och om förpackningen möjligen har tappat i vikt när det gäller musikutgivningen så har jag en känsla av att den är viktigare än någonsin i bokfloden, ju större den blir, för att man över huvud taget ska plocka upp något oväntat, förstrött börja bläddra lite...) Att Kapslars omslag, formgivning sen, i sig, inte är så, jag vet inte - snyggt?, kanske inte då gör så mycket. Jag känner ändå sympati! En känsla som även omfattar själva innehållet, texten i sig. (Och en tanke, känsla hos mig är väl då att de där två sakerna - förpackningen och innehållet! - kan vara rätt svåra att separera.) Inte alls en massa poserande, faktiskt, vilket känns så skönt så skönt. Inte den där sökta känslan, det tillkämpade, vilket ibland, bara det till och med, känns lite ovanligt när det gäller debutsamlingar av unga poeter. Kapslar försöker inte vara större än den är, är sig själv nog: enkel, rätt traditionell ändå något man vill ta del av, ändå känner en viss spänning inför. Vill helt enkelt läsa vidare... titta på... placera in i bokhyllan...

Vi rullar ut oss i mattor över gräset, inreder rummen till egna,
innergården en glänta i staden, ljus kan bryta sig in eller ut,
Husen om oss en megafon riktad mot rymden när jag viskar,
orden brinner genom dina lager av kläder och skikt av himmel.

Under jorden i radion i Kuriren

En lätt modifierad variant på texten nedan om Alinge och Ekelöf publicerades i helgen i lokaltidningen Kuriren. Självklart lite kul att nå en annan och större grupp än den lilla som läser texterna här. Men en, i alla fall i mitt eget tycke, kanske lite konstig text för lokaltidningens kultursida. Stilistiken och tilltalet är ju förstås oftast, mer eller mindre, olika i bloggar och på kultursidor, även om skillnaderna nog bara blir mindre och mindre. Inte alltid förstås, men titt som tätt, och som en liten förändring av helheten. På Expressens kultursida, på DN:s... För något annat vore väl konstigt, nu när de flesta kulturjournalister faktiskt ägnar delar av sin arbetsdag åt att blogga - självfallet faller kulturartiklarna och bloggtexterna ihop ibland. Lite dimmigare ibland kanske...

Sedan måste jag påpeka att layouten inte blev så kul, texten ser inte så rolig ut, på Kurirens hemsida, tyvärr... (Den tryckta har jag ännu inte sett.) Paradoxalt, eller kanske inte, så är ju bloggarnas utseende, lite så där allmänt sett, snyggare än de allra flesta tidningars. Inte överlastade med reklam och information, inte lika röriga... Gratistjänsterna med de obetalda hobbyskribenterna, dagböckerna och anteckningarna ser alltså bättre ut än de traditionella tidningarna där yrkesmännen verkar...

Ett litet fel (kanske finns det fler?) smög det ju sig också in: Eldorado hör du ju förstås 22.30 på torsdagar i P2 (och inget annat)!

Röster under jorden i radion

Jag brukar inte lyssna på Eldorado så ofta som jag önskar, som jag ofta tänker att jag ska göra, när jag sedan väl lyssnar. Alinge är ju förstås speciell och hans förmåga att blanda och ge, få en att få upp ögonen (och öronen, och näsan) för nya saker (dofter, röster, ljud och bilder) är rätt omatchad i det övriga radioutbudet. Någon gång har han givit sig själv den fantastiska titeln Omvärldsbejakare, och ibland när man lyssnar känner man sig efteråt likadan - jag vill också vara en Omvärldsbejakare! Det finns ju så mycket där ute att ta del av, liksom...

Jag behöver inte gå efter vad jag ”känner” för. Hela världen är mirakulöst nära
och viktig. (Om vi undviker rena krigszoner.)
Jag är din omvärldsbejakare. Filmerna, lyriken.
musiken, erotiken, paniken följer jag vid mina antända sinnens fulla bruk.

Igår fick han i alla fall mig att bejaka en gammal nittiotals-Eno och en gammal femtiotals-Ekelöf, samtidigt... Han inte snappa upp Eno-styckets namn men Ekelöf läste i alla fall Röster under jorden. En av Ekelöfs heminspelningar, och just där och just då (igår kväll, här hemma) gjorde det mig rätt rusig av lycka. Kanske för att jag just den här sommaren har läst mycket Ekelöf (och även lyssnat, då på radioinspelningarna som Ekelöfsällskapet givit ut på CD), kanske speciellt Om hösten-samlingen där Röster under jorden ingår. Just den dikten har jag tidigare dock haft rätt svårt att komma in i. I mitt tycke rätt svårläst i jämförelse med övrigt på samlingen. Men att höra Ekelöf långsamt, nästan lätt mumlande, försiktigt läsa, läsa över den där halvknastriga nittiotalselectronican passade fantastiskt och tog mig direkt in i text och stämning. En del av attraktionskraften ligger nog också vid sådana tillfällen i själva överraskningen. Man sitter där; har just hämtat tvätten, en kopp te, "imorgon är det fredag", javisst Eldorado på radion... Och så:

Timmarna går. Tiden förgår.
Det är sent eller tidigt för olika mänskor
Det är sent eller tidigt för olika ljus.
...

The Swimming Blogg

Det är ju först nu som den här sönderregnade sommarens vatten blivit så varmt att man kan bada och jag fantiserar om att simma i mörka mörka vatten med dig under nätter precis så här kusliga och ändå precis så här mjuka

(Per Hagman - När kommer du tillbaks till mig?)

Att åka och bada, ta ett dopp, simma lite är ju något av ett epicentrum för hela den här svenska sommaren - eller i alla fall: hela den här drömmen och tanken på den svenska sommaren. Sedan kanske det inte alltid blir så mycket simmande som man hade tänkt sig, men det är ju en annan sak... Tanken på doppet (kanske allra helst kvälls- eller nattdoppet då) finns ju ändå där och är rätt fin och försvarar med enkelhet sin plats i mitt hjärta. En del realiserade dyk har det nu ju också faktiskt blivit (hinner man med nåt mer tro?), några så sköna och fina att det kommer ta länge länge innan jag lyckas glömma bort just dem...

Och simmandet (och badandet och dykandet) är ju också en fantastisk bild i fantastiska poplåtar. Här är min fem-i-topp-lista:

1. Let's Go Swimming - Arthur Russell (Finns i en mängd dansiga, fantastiska mixar men min favorit är nog ändå versionen från World Of Echo. Så brusig, koncentrerad, "ut-i-världen-ner-i-vattnet-euforisk"... Sen lyssnar du förstås också på Wild Combination där det ju också simmas lite.
2. The Swimming Song - Loudon Wainwright III (Den absolut bästa och mesta simtexten någonsin. Men leta efter den enkla raka versionen på BBC-sessions där nerven och allvaret möter den corny och ändå raka texten, där undertexterna hela tiden simmar runt i ditt huvud...)
3. Swimming Places - Julian Jabre (Finns också i massor, massor av mixar, min absoluta favorit är Sydenhams.)
4. Swim - Wechsel Garland
5. Nightswimming - REM

This summer I swam in the ocean
And I swam in a swimming pool
Salt my wounds, chlorined my eyes
I’m a self-destructive fool
Self-destructive fool

This summer I did the back stroke
And you know that that’s not all
I did the breast stroke, the butterfly
And the old Australian crawl
The old Australian crawl

This summer I swam in a public place
And a reservoir to boot
At the latter I was informal
At the former I wore my suit
I wore my swimming suit

Oh, this summer I did swan dives
And jack-knives for you all
And once when you weren’t looking
I did a cannon-ball
I did a cannon-ball

This summer I went swimming
This summer I might have drowned
But I held my breath, I kicked my feet
And moved my arms around
I moved my arms around

(Loudon Wainwright III - The Swimming Song)

Det kanske finns plats för en liten höstbubblare också? Då väljer jag The Diver med Gravenhurst:

It's getting darker and i'm still swimming

Sommarens album: Friday Bridge

Det är ju kanske inte riktigt som första mötet, snarare (förstås) som senare: kanske inget direkt - på en gång - hallelujah men ändå så snyggt, snyggt, snyggt. Uppskruvat, på tå, som man kanske, i någon förvirrad stund, trodde sig vara alldeles för gammal för, men då istället, hela tiden: barnsligt förtjust i... Många fattar inte halv sju vilket förstås är en del av själva grejen. Om ingen tycker det är dumt och fånigt, om ingen retar sig på det, om än bara lite, lite grann, om alla gillar - kommer förstås inte en endaste en att älska... Friday Bridge tar hela popleken på lite för stort allvar vilket jag tycker är precis det allvar Intricacy är värt (den allvarsamma leken!). Någon kanske säger Saint Etienne eller nåt åt det hållet men detta är ju nu mycket vassare än så...

Intricacy känns genomarbetad, vacker, glittrande; själva motsatsen till tillkämpad naivism, lo-fi, strul, trassel... Någon säger kanske: lite lätt enformig, lite lätt hela tiden samma tonläge, lite för utstuderat etc. - De kan ju sedan ha någon poäng, men det känns som om Friday Bridge står långt över all sådan kritik: att bara finnas till i världen, Sverige som Intricacy skapar hopp.

Sommarens album: Hebden & Reid

Ett fall framåt - klarare - mycket mer fokuserad! De tidigare Hebden och Reid-kombinationerna var väl, i och för sig, lite intressanta men då mer som närmast: försök, utkast - som sökande och inte så mycket som det man där hittade... Tongues är någonting annat: kanske är det så att det som man sökte efter på de inledande exchangesessionerna helt enkelt är det som man hittar på Tongues... De leker fram fascinerande, fokuserade partier, bitar, fragment men ändå som sånger, låtar... Vackert, förunderligt och fullt av den där improviserade elektroniken och jazziga rörelsen och kombinationen däremellan som de nog kan ha haft i huvudet innan de ens kickade igång.

Minns att jag älskade Four Tet och Rounds i massor när den kom för snart fem(!) år sedan, och singlar som I'm On Fire som snurrade om och om igen. Minns också hur Rounds åldrades snabbt, snabbt och tappade mycket av suget i likaledes hastighet. Everything Ecstatic gav mig mest huvudvärk, men kanske borde man nu gå tillbaka och lyssna på en massa gamla grejer? Det kan väl i alla fall vara så att Steve Reid var den injektion och samarbetspartner som Kieran behövde för att fortsätta - eller i alla fall på nytt, en stund - vara intressant.

Sommarens album: Hauschka

Room To Expand expanderar förstås ditt rum. Den kanske inte nödvändigtvis är bättre, men jag skulle nog ändå vilja säga: mer och på ett större sätt än tidigare Hauschka-skivor. Alltså: inte lika minimal, kanske, sparsmakad som förr, utan mer varierad, lite fler tonlägen - från avslutande meditationer till närmast poppiga upptrappningar: både för sådana festligheter som promenader - och sängligganden; på eftermiddagens siesta, under kvällens sista blinkningar...

Hauschka låter på Room To Expand sina preparerade pianon få bekantskap med fler saker, utvidgar ensemblen: ett blås där, ytterligare ett ljud där... utan att på något sätt låta sitt unika tonläge fullständigt byta kostym; han är precis lika fin och välklädd som tidigare. En svunnen tid, en romantisk plats som hela tiden ligger så pass långt borta att du aldrig bara drömmer om hur det var förut, där - utan alltid bara: hur det kommer att bli, här... Vackert, vackert men inte utan, ack så viktiga, vassa kanter.

Sommarens album: Differnet

Hade längtat länge, hade väntat och fantiserat så som man så ofta tycks göra när någon gammal favorit är på gång med något nytt. Och sedan: till en början alltid lite besviken - ingenting verkar kunna konkurrera med det där ostadiga, hänsynslösa fantiserandet... Så först har jag faktiskt lite svårt att komma in i matchen: gillar inledande låtar (Caring Arms, Parklands...) men ser inte, i min närsynthet, riktigt var den där ordentliga storheten ligger. Det hela får vila lite, någon spelning här och där - och först några veckor efter ankomsten - i badkaret, när jag lyfter upp huvudet ur vattnet efter att ha sköljt av min schampoonering - uppenbarar det sig: strukturen, meningen, berättelsen... tanken, känslan... och just då, basen, kanske framförallt...

Collapsing Universe behöver alltså inte alls stå i skamvrån, i jämförelse med tidigare Differnet-alster, även om den ännu inte - inte på korta vägar - kommer nära upplevelsen av deras förra, fantastiska släpp. Att den kommer att växa ytterligare är jag dock på det alldeles säkra med.

En Hans Appelqvist i gräset

Oj, vilket ostadigt väder vi får dras med den här sommaren. Nästan mest hela tiden och snart är ju hela juli slut! Inte alls så mycket bad och simmande som man allt föreställde sig - alltid tycks föreställa sig - i vårtid, när ens sommarlängtan är som allra, allra störst.


I onsdags fick vi dock, efter en ostadig blåsig dag, uppleva ljuv, solig sommarkväll här i Aspudden. Nästan precis i och med att den gamla stöten Kjell Höglund kliver upp på lilla, lilla scenen, i Vintervikens trädgård, på Ljummen-festivalen. Han har ju gjort en del fina låtar, men här, tillsammans med den gamla proggpunkaren Johan Johansson blev det allt lite väl frejdigt, putslustigt fånigt, slarvigt. Tråkiga gitarrer och Kjells vingliga röst faller ihop och bort i pinsamma skojfriskheter och dåligt ljud (på mer än ett sätt).

Men det var ju förstås inte därför vi var där: Hans Appelqvist skulle ju upp på scenen runt niotiden. Vid sådana här tillfällen törs man ju aldrig riktigt hoppas för mycket, av någon anledning. Man vill inte bli besviken, man är lite orolig: en artist man respekterar och gillar i massor på skiva kan ju förstöra en hel del genom att bete sig tråkigt på scen, förstås.

Vi sitter en bit bort, högt upp till höger, utträngda av alla gamla sextioåriga Kjelle-fans. Oj! Videoprojektioner som vi inte ser helt och fullt, vi måste nog allt flytta oss lite närmare... och av Appelqvist skymtar vi bara hans ena ben under synten... Som tur är går många av de där Kjelle-fansen när låtarna från Naima-skivan skjuter rakt ut över publiken, ut i trädgården och vidare ut i rymden... Skönt tycker man först, med mera plats förstås, men sedan när man hör hur bra det låter blir man också lite illa berörd. Många bara snackar, vända bort från scen eller går helt sonika bara, trots att det låter så bra, och man tänker att de flesta människor är nog egentligen helt ointresserade av musik när det kommer till kritan... Men rätt många stannar ju ändå kvar, och man kan ju förstås vända på det och bli glad för det, att rätt många ändå uppskattar det hela...

Nästan hela konserten bara Naima-skivan, nästan hela historien, med fina, fina, videofilmer, bilder, projektioner. Passar egentligen perfekt i sommarkvällen, trots alla surrande ointresserade besökare. Naimalåtarna ges ändå nytt utrymme, låtar annorlunda och får en så här, efter gammal (ja, unken) visprogg att verkligen förstå hur unik artisten Hans Appelqvist verkligen är. Anslaget, temat, pretantionerna - och även musiken, tonen och soundet. Och han presenterar sig inte, säger ingenting som om han vet att han inte på något sätt behöver det - musiken talar helt och fullt för sig själv. Han spelar gitarr, synth, klaviatur och sjunger på några av Naimalåtarna - nästan finare än rösterna på skivan.

Sedan avslutar han förstås med en av den här - fantastiska, stormiga! - vårens och sommarens allra mesta och bästa låtar: Tänk att himlens alla stjärnor. Och han sjunger den - precis som han gör allt det övriga också - med självklarhet och stor integritet. Appelqvist behöver inga stora gester, hans musik och artisteri lyser ändå så fint. Längtar redan ivrigt efter nästa skiva, nu när han verkar hittat sin sångröst också och allt...

Min rymd är för förlorare

Vet inte riktigt hur det är med bloggarna nu för tiden. Har en känsla av att det är mindre och mindre folk som egentligen bryr sig... på det hela taget... En del av nyhetens behag har förstås dött (vilket väl i och för sig gör det hela lite intressantare)... Den där lilla känslan av sensation som många nog kände - när man upptäckte att det var så enkelt (och kanske till och med roligt) att starta en blogg, och att det rätt enkelt gick att få lite besökare och i alla fall ett litet, litet genomslag hos åtminstone en liten, liten grupp - har nog helt enkelt börjat mattas av litegrann... Att stoltsera med att man har en blogg (eller till och med att man slutar blogga, som en del verkar gilla att basunera ut) är väl idag ungefär som att stoltsera med att man har ett fast telefonabonnemang (eller att man sagt upp sitt!), eller nåt... Många använder sig nog mer och mer av, säg, MySpace; Intimare, ett upplägg som inte har samma form av publicerande, vilket man kanske skulle kunna tolka som att till och med bloggkostymen blev lite för stor, ingav en känsla av lite för stora anspråk...

Svamlar lite här men tror nog att jag är något lite på spåren som jag varken har tid, ork eller kunskap att riktigt formulera klarare... Och, ja ja, nu kan du hitta även mig på MySpace ("tell all of my friends, I don't have too many..."). (Jag har alltså lyckats undvika det tills nu...)

Lästips sommaren 07

På Digfi kan man läsa lite om vad lite olika människor, ja författare, förläggare, popmusiker, skribenter läser för böcker i sommar. Lite boktips inför sommaren... Eftersom de aldrig tillfrågade mig så listar jag väl lite grejer här istället:

Vad läser du i sommar? - Hmm, böckerna passerar som väderprognoser i ostadigt väder, men vad minns jag rätt upp och ned så här, av vad jag hittills läst i sommar? Ja, Sara Lidmans Bära mistel (fantastisk, vacker så att ögonen tåras), Maria Gripes Elvis Karlsson (fin, fin, nostalgi, ändå något slags evigt sjuttiotal), Pär Thörns En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk (rolig, rolig, nästan bättre än Inventering, skrattade ibland högt vilken väl sällan annars händer när man läser skönlitteratur över huvud taget?). Och Borges Fiktioner! Sedan har jag läst om Polyfem förvandlad några gånger, upptäckt nya saker ytterligare gånger. T.S. Eliots Four Quartets läste jag också om här om natten. Håller just nu på med senaste, lite tröga Liedman, för picknickfilten lite för tjocka Stenarna i själen, likaledes vackra och tunga sista numret av OEI och den där Prousts Sodom och Gomorra. Högst upp annars i att läsa högen hittar jag just nu nog Lagercrantz Proustbok, kanske Oes Tid för fotboll?

Andra lästips?
- Inte bara Polyfem förvandlad utan förstås allt av Kyrklund hur många gånger som helst. Kanske Murakamis Kafka på stranden för tjockt, lätt men ändå vackert fantasifullt inspirerande?

Någon blogg du kollar även om du har semester?
- Se listan till höger!