Spellista v.48

1 - The Elgins - Heaven Must Have Sent You
Ibland, ibland - när man städar eller kanske när man druckit lite sprit - kan man hamna i någon slags Motownfrossa; Man sätter på en låt och sen kan man inte riktigt förmå sig själv att sluta, av någon anledning. I alla fall inte tills man spelat en låt som den här några gånger för mycket; om och om igen.

2 - Arthur Russell - Love Is Overtaking Me
Fortsätter lyssna, och fortsätter att hitta nya favoriter: Janine, I Couldn´t Say It To Your Face etc.

3 - McCarthy - I Am A Wallet
Ibland tycker jag mer om McCarthy än Stereolab. Nu är det en sådan tid. Om det sedan beror på att senaste Stereolab-skivan inte alls har gripit tag ännu, eller på det politiska läget, så behövs det botemedel!

4 - John Cage - And The Earth Shall Bear Again
En liten, liten pärla som fascinerar i all sin skönhet.

5 - Fleet Foxes - White Winter Hymnal
Och ja, för tillfället, har jag faktiskt också återkommit till Fleet Foxes. De höll lite längre än jag först trodde...

6 - Machinefabriek & Aaron Martin - Cello Recycling
Vacket, vackert.

7 - Morgan Geist - Double Night Time
Känns egentligen inte som så mycket mer än en ny skiva av Junior Boys, vilket dock kanske inte är alls så dåligt, när jag tänker efter och när jag lyssnar lite till.

8 - Barrett Strong - Money
En annan sida av Motown...

9 - Johann Johannsson - The Rocket Builder (Io Pan!)
Och måste ändå till viss del hålla med en del av kritikerna (hur pömsiga de nu än må vara): han är rätt tråkig... Ändå lyssnar jag ibland, och undrar vad det beror på... kanske för att jag - också - gillar tråkig musik?

10 - History of U.K. Underground Folk-Rock 1968-1978, Vol. 1
Småkul samling, och en del fina låtar...

Spellista v.47

1 - Arthur Russell - Habit Of You
Först var jag lite tveksam till den nya Russell-samlingen. Men efter lite lyssnande så.. Just nu kan jag inte sluta spela den här; På en och samma gång sådan skamlös pop, under ytan - ljud som bubblar upp ur avgrunden. Måste förstås försöka komma iväg på den där dokumentären också...

2 - Max Richter - 24 Postcards In Full Colour
Varenda litet stycke är en symfoni i pocketformat. (Eller en On the Nature of Daylight...) Favoriter hittills är I Was Just Thinking och A Sudden Manhattan Of The Mind.

3 - Keith Jarrett - The Köln Concert
Först - en känsla av lätt obehag - sedan tanken att lätt obehaglig musik ofta är den mest intressanta musiken, den musik som kittlar förbjudet på det mest spännande sättet... Musik - trots allt - så vacker att jag somnar i soffan på lördagseftermiddagen. Sover gott, drömmer vackra drömmar för att sedan vakna upp som en ny människa, på väg mot datorn för att leta upp mer av Keith Jarrett

4 - Lill Lindfors - Du Är Den Ende
B-sidan på den här skivan är vacker som solsken: Så Skimrande Var Aldrig Havet, Jag Tycker Inte Om Dig, Du För Mig och den fantastiskt fina versionen av Dylans Don't Think Twice, It's Alright: Låt Mig Va - De E Bra. Coolt och fint och nästan Astrud Gilberto.

5 - Glen Gould - Gould meets Menuhin
Om Olafur Arnalds hade nåt upp till knävecken på känslan det här förmedlar hade jag gått vilse på vägen hem från Landet för någon vecka sedan.

6 - Nina Simone - I Get Along Without You Very Well
Det finns alltid fler spår av Nina att förfaras, röras och förstöras av.

7 - Helios - Caesura
Jag tror att den kommer att växa men helt säker kan man aldrig vara.

8 - Moondog - Moondog (1969)
Varför har jag aldrig lyssnat ordentligt på Moondog. Kommer att göras.

9 - Sarto - Fält
Två små bloggfynd via Jo/No's Audio Delights...

10 -Air France - No Excuses (The Autumn Cantata)
...och Nhessingtons

Helios & Goldmund

En av de artister jag lyssnat på allra mest de senaste åren är Keith Kenniff. Antagligen är han också en av de artister jag nämnt allra oftast på den här sidan, nästan från starten (eller första gången den artonde mars 2005 märker jag nu när jag tittar efter). Att han i och med det skulle vara min absoluta favoritartist, eller till och med den som berört mig mest - rivit upp starkast känslor! - vore nog att överdriva en smula.

Lars Jämtelid på Digfi tar nästan orden ur munnen på mig när han skriver att: "Jag tycker så mycket om Keith Kenniffs pianomusik, en av dess många framstående egenskaper är att den är så lätt att umgås med. Den passar alltid in, lika lämplig för koncentrerad närlyssning som till frukostsällskap.". Och givetvis är det så: Kenniffs pianokompositioner kan finnas med en i dagar. Liknande funderingar präntade jag ned i min albumtopplista för 2005 apropå Goldmunds debutalbum Corduroy Road: "formidabelt som bakgrundsmusik (vår tids kanske mest underskattade musik)". (Hur många andra album från den listan lyssnar jag förresten fortfarande på? Inte många av dem speciellt ofta i alla fall, med Kenniff tycks det annorlunda, hans musik brinner med intensiv och svag låga länge, länge, kanske själva motsatsen till att det är bättre att brinna upp än att tyna bort...)

Jämtelid fortsätter: "Lättillgänglighet är för övrigt en kvalitet som är lätt att underskatta. Men det är en väl så viktig egenskap, och då inte i form av en slätstruken vilja att vara alla till lags, utan en öppenhet och en slags tydligt markerad vilja till vidare bekantskap." . Och, ja, lättlyssnad och lättillgänglig är väl inte de vanligaste hyllningsorden som brukar kastas på popmusiken (vanligare är väl då möjligen banbrytande och kompromisslös). "Pop som bakgrundsmusik? Ja, allt för ofta, tyvärr.. Bakgrundsmusik som pop? Ja, gäärna... men kanske tyvärr allt för sällan.", hävdade jag i en annan text för några år sedan, angående saken.

Så har Kenniffs olika kompositioner funnits med ett tag nu. I år kommer minst två skivor: Helios Caesura och Goldmunds The Malady Of Elegance. Förra året också några stycken. Känner mig till en början lite besviken. Men eftersom Kenniffs musik brinner så sakta och länge kommer de kanske att växa? Ett dystrare scenario skulle vara att det är en formsvacka eller att Kenniff till och med har sina bästa år bakom sig. Mina favoritskivor är de tidigare Corduroy Road och Eingya. Kanske för att de funnits med mig ett tag utan att de slitits ut; Att den intensiva lyssningen från tidigare år lägger ytterligare ett melankoliskt filter över de redan lätt sorgesamma och nostalgiskt färgade tonerna.

Mer logisk än kronologisk

På sin hemsida skriver Sanatorium att de är ett förlag för fina böcker. Ett förlag som lägger ner samma omsorg på bokens innehåll som på dess förpackning. De presenterar den kanske inte helt rumsrena devisen att materialval och formgivning är lika viktigt som texten och bilden.

Men när man håller Ulf Karl Olov Nilssons (UKONs) Kalender i handen förstår man vad de menar: en bok som inte bara är väldigt snygg utan också en bok där själva formgivningen är lika viktig som texten just på grund av att de tycks oskiljaktiga; Utan den aktuella formgivningen skulle det nuvarande textinnehållet helt enkelt vara en omöjlighet.

Kalender är en kalender men förstås inte någon vanlig kalender. Förvillande lik, dock… men när man tittar närmare förstås radikalt annorlunda. Här börjar 2009 på ett fantastiskt sätt med alla fredagar och lördagar först! (Fast vad jobbigt med ett år där de sista 104 dagarna bara är tisdagar och torsdagar…)

I en vanlig kalender finns det också ofta små mer eller mindre obehagliga visdomsord längst ner i högra hörnet på varje sida. UKONs Kalender är förstås inte sämre. ”Det är bättre att vara glad och negativ än glad och positiv” är t.ex orden för vecka två(?). I liknande stil fortsätter det ända fram till årets sista vecka där orden ”En ordning som är mer logisk än kronologisk” får vara med och sammanfatta den här speciella kalenderns ordning. Och är det någonting som är själva lyriken i Kalender (om något nu måste vara det) – bokens själva text – så är det också de här ”visdomsorden”. Men i slutändan är det ändå boken med sin speciella formgivning eller rent av boken som fysiskt objekt som är en stor del av poängen här; En grimasch och en kommentar till allas vårt kalender- och almanacks-helvete. Ett litet alternativ som i sin omstuvning av hela det kommande året presenterar en dröm om någonting nytt och annorlunda.

Ólafur alle

I fredags uppträdde den isländske artisten Ólafur Arnalds på Landet i Stockholm. Ólafur spelar en form av musik som skulle kunna benämnas som postklassisk; Ett piano och lätt elektronik tillsammans med en stråkkvartett som skapar filmisk och drömsk musik som i slutändan ändå är ganska, just det, klassisk. (Spelningen skulle kanske också kunna ses som en slutpunkt på en "trend" jag uppmärksammade första gången här, på den här sidan, för några år sedan efter allt från uttalanden av Neil Tennant till radioprogrammet Schuldt i P2.)

Jag hade av någon anledning ganska stora förväntningar. Hade nästan helt missat Ólafur förut, lyssnade lite, med ena örat, i små högtalare, på Myspace kvällarna innan och kände mig förhoppningsfull. Har fortfarande ändå någonstans en dröm om vad den här typen av musik skulle kunna vara - det känns på något sätt som om det fortfarande finns en helig graal kvar att hitta här någonstans. Vilket väl är en anledning till att jag inte kan låta bli att hängivet fortsätta lyssna på en massa nya släpp på Type, Keith Kenniffs alla nya skivor, Sylvain Chauveau, Hauschka, Marsen Jules och massor runt ikring - och parallellt, långsamt leta mig längre och längre ner i, säg, Glenn Goulds diskografi.

Fredagskvällen på Landet blev i slutändan inte riktigt en kväll av infriade förväntningar. En av förbanden var en rätt hiskelig Sigur Ros-skadad man som nog trodde sig vara besläktad med Antony & The Johnsons utan att ha en tillstymmelse till uttryck eller melodier. När Olafur själv till slut tar den lilla scenen i besättning på lilla Landets just då fullpackade övervåning känner man sig lite otålig. Ólafur lyckas ändå med konststycket att få stora delar av publiken att sätta sig ned på golvet hela spelningen igenom, vilket kanske kan säga något om att många hoppades på något speciellt. Själv tyckte jag att det var fint, men ganska långrandigt, att det var intressant men kanske inte så spännande. I slutändan lite för tamt på lite fel sätt. Ingenting som riktigt, riktigt grep tag.

Efter promenaden hem sätter vi på Gould meets Menuhin och andas ut. Nästa gång kanske...

Ur människovärlden

Tillsammans med Efter arbetsschema och Svart som silver är Ur människovärlden en av årets finaste diktsamlingar. När jag läste den första gången i början av året tänkte jag också på att Öijer och Lennart Sjögren ibland har ett liknande temperament och förmedlar liknande känslor. Det är sent på jorden vilket skapar en känsla, på något sätt, bortom sorgen, bortom saknaden - en känsla av utplåning lika mycket som en känsla av befrielse. Sedan ligger de båda ibland farligt nära patetikens rand - balanserar! - utan att falla, vilket nog också kan vara en av anledningarna till att det fungerar och griper tag.

Både Öijer och Sjögren är förstås hårda civilisationskritiker ("alltmer förgrovas våra hjärtan / striderna mellan oss tycks aldrig ta slut", "Att människornas ondska växer mer och mer / att bilderna i TV bara är början"), likheter finns också i de många naturskildringarna, där allt från stenar och moln till grässtrån och löv kan skapa tröst och en känsla av gemenskap. Men då Öijer även rör sig mycket i stadslandskap befinner sig Sjögren närmast helt och fullt utanför civilisationen. På ett liknande sätt är det med den närmast allenarådande ensamheten som är så stark i båda samlingarna - då Öijer ibland också möter vänner och kärlekar får Sjögren nöja sig med djur och natur; Korpar och fåglar men också många vanskapta, deformerade och förvandlade varelser: Den tvehågsne ("inte är du lodjur / inte är du man eller kvinna"), Schalen ("Virkad av flugor, av ägrar, nyckelpigorna / vårtbitarna och andra mindre insekter"), Fågeln före fågeln, Benvarelserna ("de som inte har mycket till kroppar / men ändå lever"), Väsendet ("med fiskens fenor / med hjorthuvud / och människans händer"), Harmänniskan, Sländor och Vargbarn. Mycket handlar det nog som i dikterna Tystnaden, Sländorna och Väsendet om gemenskapen med de här varelserna, om drömmen om hur de vanskapta och obscena en dag ska resa sig. "Ur människorvärlden är det jag skriver / det finns många andra världar / jag känner dem inte." börjar det, ändå handlar det därefter till stora delar om att just försöka närma sig dem. Men som i sista dikten Vargbarn blir det mest till en undran eller en förhoppning:

Om månen när den ser på oss
ändå kunde ge ett tecken
åt ena eller andra hållet
men jag tror inte den bryr sig om
varken hån eller kärlek.
Kanske vet du mer om vad som rör sig
i sådan trakter
hör du kanske viskningarna.

Nåddes du av ett värmestråk
jag inte känner?

Glistening in the blue

Förstås fantastiskt... USA blir med ens - om det än bara blir för en stund - även om det låter knäppt - någonting annat, en helt ny, annorlunda nation att förhålla sig till: "If there is anyone out there who still doubts that America is a place where all things are possible, who still wonders if the dream of our founders is alive in our time, who still questions the power of our democracy, tonight is your answer."



Innan Obama blev president, presidentkandidat och en fantastisk talare var han kanske inte poet men han skrev i alla fall poesi och publicerade två dikter, även om han då bara var 19 år. Bernur, Guardian och The New Yorker har skrivit lite om saken, till och med Harold Bloom gillar! Pop! Underground!

Pop

Sitting in his seat, a seat broad and broken

In, sprinkled with ashes,

Pop switches channels, takes another

Shot of Seagrams, neat, and asks

What to do with me, a green young man

Who fails to consider the

Flim and flam of the world, since

Things have been easy for me;

I stare hard at his face, a stare

That deflects off his brow;

I’m sure he’s unaware of his

Dark, watery eyes, that

Glance in different directions,

And his slow, unwelcome twitches,

Fail to pass.

I listen, nod,

Listen, open, till I cling to his pale,

Beige T-shirt, yelling,

Yelling in his ears, that hang

With heavy lobes, but he’s still telling

His joke, so I ask why

He’s so unhappy, to which he replies...

But I don’t care anymore, cause

He took too damn long, and from

Under my seat, I pull out the

Mirror I’ve been saving; I’m laughing,

Laughing loud, the blood rushing from his face

To mine, as he grows small,

A spot in my brain, something

That may be squeezed out, like a

Watermelon seed between

Two fingers.

Pop takes another shot, neat,

Points out the same amber

Stain on his shorts that I’ve got on mine, and

Makes me smell his smell, coming

From me; he switches channels, recites an old poem

He wrote before his mother died,

Stands, shouts, and asks

For a hug, as I shink, my

Arms barely reaching around

His thick, oily neck, and his broad back; ‘cause

I see my face, framed within

Pop’s black-framed glasses

And know he’s laughing too.





Underground

Under water grottos, caverns

Filled with apes

That eat figs.

Stepping on the figs

That the apes

Eat, they crunch.

The apes howl, bare

Their fangs, dance,

Tumble in the

Rushing water,

Musty, wet pelts

Glistening in the blue.

When we refuse to suffer...

Till en början kändes årets Jonathan Richman-skiva som en liten besvikelse: bra förstås, men ändå - allt svajigt passar väl inte perfekt ihop med det där lite mörkare stråket, tänkte jag av någon anledning, och hittade inte någon riktig entusiasm i början... Men varför kunde jag dock inte sluta spela den? Ville väl ge Jonathan fler chanser kanske... Det tog ett tag innan jag förstod att det var av den enkla anledningen att den är så livsnödvändigt fantastiskt! Lokko skrev något om att det var Richmans motsvarighet till Dylans Time Out Of Mind. Det vill jag inte hålla med om, mest kanske för att jag inte tycker att Jonathan Richman ska göra någon Time Out Of Mind, att han är så mycket originellare än så, men någon liten bortsprungen poäng hade kanske Lokko...

Det finns lika mycket livslust i Because Her Beauty Is Raw And Wild som i någonsin Modern Lovers mest naivistiskt fantastiska stunder. Det hela är förstås bara målat med lite mörkare färger. Från kärleksförklaringen i titelspåret till den avslutande sorgesången och hyllningen till bortgångna mamman i As My Mother Lay Lying (som han helt fräckt avslutade sin spelning i Stockholm förra hösten med). Jonathan förklarar den här gången också - tydligare än kanske någonsin förut, i två versioner av samma sång till och med - sitt budskap rätt upp och ned så att alla ska förstå: tillåter vi oss inte att lida och känna efter kommer det bara att bli ännu värre, våra liv kommer att bli gråa, kalla och tråkiga. When we refuse to suffer, When we refuse to feel, We can´t win!

Skyskrapans behov av ensamhet

Under de sista veckorna har jag till och från läst Öijers senaste samling Svart som silver. Har man läst Öijer förut känner man förstås igen sig. Vissa bilder kanske känns lite utslitna eftersom de har använts på ett liknande sätt förut. Vissa bilder känns ändå, trots det (kanske till och med på grund av det?), starka och effektiva. Många texter känns det i alla fall som om man kommer läsa om många, många gånger. Någonstans kan man också ana att Öijer är på väg vidare. I intervjuer har han till exempel pratat om att skriva en roman i Hjalmar Söderberg och Maupassants anda. I slutänden, vid tillfällen, är Öijer ändå smått livsviktig, när han med sina precisa, vackra och vassa bilder fångar in, besvärjar och skildrar; Naturen och civilisationen, grässtråna och fredagsrusningen...

Även skyskraporna har behov av ensamhet - under de sista veckornas "finansoro", kaos och cirkus - behov av att få komma undan, skaka av sig allt gift, alla kontor och företag. Kanske Hötorgsskraporna, säkerligen de här nedanför på Wall Street...

HÄR UTANFÖR

gräset här utanför
växer så tätt
att det är omöjligt att se
vilka två grässtrån
som är förälskade och just gift sej
och vilka som bara kommit
för att deltaga i festen efteråt
lika omöjligt
som att se en folkmassa i fredagsrusning
och kunna peka ut vem som plötsligt
kommer att vända sej om i trängseln
och känna in
skyskrapans behov av ensamhet
av att få komma undan
och rulla sej på ett fält
skaka av sej allt gift
skaka av sej alla kontor och företag
som en jättelik gråsvart hund
skakar vattnet ur sin päls

Different Trains

Att se Fläskkvartetten uppföra Steve Reich Different Trains på Judiska teatern är en speciell upplevelse. Kanske allra mest för att man närmast sitter mitt i Ann Wåhlströms glasinstallation; Stora glasdroppar som i hänger i klasar från taket, andra som redan ligger ner, ofta upplysta av biodukens ljusspel.

Att bara bege sig ut till Judiska teatern, ute vid Djurgårdsbrunn, en lördagskväll i slutet av oktober känns speciellt. Här har man annars mest promenerat runt soliga söndagar förut. När bussen passerar Berwaldhallen blir det väldigt mörkt och plötsligt känns det verkligen som om man befinner sig en bra bit ute på landet. När man kliver av bussen leds man i alla fall rätt genom musik och att en film om glasinstallationens tillverkning projiceras på teaterns yttervägg.

Att verket uppförs för en liten publik på kanske fyrtio personer (det är fullsatt), som sitter runt om Fläskkvartetten skapar förstås en speciell närhet. När kvartetten sedan i sista stycket också börjar spela på själva glasinstallationen runt om i rummet är man som åskådare verkligen mitt i alltihopa. I slutändan är det nog kanske också det sista, av Fläskkvartetten nykomponerade stycket, Tears Apart, som känns intressantast. Har man hört Different Trains förut så ökar spänningen när man sedan får höra något nytt, där man plötsligt får för sig att vad som helst kan hända...

Different Trains uppfördes första gången av Kronos Quartet 1988. Även om det inte är mitt absoluta favoritverk av Reich - intensiteten från tidigare verk som Drumming och Music For 18 Musicians känns här inte riktigt lika hög - ska man förstås lyssna. Allra helst på Judiska teatern, alternativt på skiva med Kronos Quartet.

Different Trains: After The War:

Efter arbetsschemat

Efter arbetsschema är en 800 sidors tegelsten, och på så sätt inte bara olik Johan Jönsons tidigare böcker, utan även de flesta diktsamlingar överhuvudtaget. Man jämför istället lätt boken med andra uppmärksammade, tjocka böcker från de senaste åren, som Lars Noréns En dramatikers dagbok och Martina Lowdens Allt. Allihopa olika varianter på det vi brukar kalla dagböcker. Den på många sätt kompromisslöse och bångstyrige Jönsons senaste bok skulle alltså, om man vill, kunna placeras in ett fack, sättas in som en del i en litterär strömning som varit på ropet en hel del den senaste tiden. Om man sedan tar Norén och Lowden som andra företrädare för detta kan det kanske vara intressant att fundera lite över vad det är som lockar så med den här formen. I motsats till, säg, författarna till de flesta tjocka fantasyböckerna eller de flesta dagboksskrivarna på nätet är det här ju också tre författare med väldigt mycket kulturellt kapital (det äldre manliga geniet, det unga kvinnliga geniet och den kompromisslöse arbetarförfattaren och Oei-teoretikern). Är det bara en slump? Varför har de alla hamnat här? Från förlag och medias håll måste man nog ändå säga att den här inre och yttre formen har varit något som det inte bara pratats om, utan närmast basunerats ut... Att marknadsföra böcker som tjocka dagböcker verkar i alla fall vara något som verkligen fungerat ett tag nu. Lowdens, Noréns och Jönsons böcker har ju alla verkligen uppmärksammats (om än lite olika mycket...) och även prisats nästan överallt.

Om den yttre formen är ny så känner man dock igen Jönsons texter (dagboksformen kan väl inte heller sägas vara helt ny när det gäller Jönson), teman och humör från hans tidigare böcker. Den råa realismen i skildringen av vardagen, vårdjobbet och skrivandet. Samplade nyhetssändningar, inklippta dokumentärer, teoretiska inkast, men även de mer lyriska, abstrakta och ibland nästan meditativa partierna. I sin dagboksform visar Efter arbetsschema också upp ett känsligare och mer personligt tilltal än förut. Andra, genom hela samlingen, återkommande partier som börjar med ”Jag minns...” är fina, ibland smärtsamt brännade texter om människor han mött under sitt arbetsliv. Men det är inte delarna utan helheten som är bokens styrka; Hela boken: textflödet, textsjoken som slår mot varandra - aldrig dissonant så att det bara gör ont och blir fel, istället: trots bokens alla sidor - ingenting som bara faller ur ramen sådär (även om det ibland är farligt nära).

Jag tycker att Efter arbetsschema är Jönsons bästa bok hittills. Hans författarskap framstår som mer och mer säreget, intressant och till och med viktigt - en form av arbetarlitteratur som känns fullständigt modern och samtida och inte bryr sig ett spår om de schabloner och förväntningar som ändå finns där, både på arbetarförfattaren och poeten.

Jag minns Georges Perec

Jag minns är en mycket enkel liten bok. Den består helt enkelt av 480 små minnesfragment som alla börjar med den lilla sentensen Jag minns. Plus ett litet Post Scriptum på en halv sida där Perec förklarar hur han gjorde när han skrev boken och hur man kan gå till väga om man själv skulle vilja göra någonting liknande (”Principen är enkel: försök att återkalla ett nästan bortglömt minne, oväsentligt, banalt, vanligt, om inte för alla, så åtminstone för många.”). Sedan avslutas boken också med ett index över platser, personer och liknande som figurerar i de olika minnessentenserna. Så att man exempelvis kan se att Perec på hela fyra platser minns cigaretter, och på två ställen minns André Gide. Är det här då verkligen en bra bok, värd att ödsla sin dyrbara tid på? Jo, det skulle jag nog ändå vilja påstå: för det första tar den ju inte sådär jättelång tid att läsa och för det andra skapar de små minnesfragmenten bilden av en förlorad värld. Små, till synes obetydliga, saker där man någonstans skönjer ett helt liv. Trots det enkla lilla formatet är Jag minns en bok fundera över, och en bok att just minnas…

179.
Jag minns att dagen efter det att Gide dött mottog Mauriac följande telegram: ”Helvetet finns inte. Lev loppan. Stop. Gide.”

266.
Jag minns ”skäggtennis”: man räknade alla med skägg som gick förbi på gatan, 15 för den förste, 30 för den andre, 40 för den tredje och ”game” för den fjärde.

Kajor, konserthus och Lagerlöf

När Uppsala visar upp sig från sin bästa sida är det så trevligt att man till och med börjar leka med tanken på att flytta dit. Vilket kanske beror på att man plötsligt ser en massa förskonande drag i mycket man inte gav nåt för under sin studenttid. Eller för att man inte kan låta bli att tycka att lunken och tempot i småstaden Uppsala är befriande när man kommer dit från Stockholm.

På Uppsala stadsteater spelas nu också Gösta Berglings saga i regi av Anders Paulin. "Som du aldrig sett den förut", som det står i programbladet. Kanske som en lite varning till alla Lagerlöf-fantaster där ute. Så att inte allt för många ska sätta teaterförväntningarna i vrångstrupen. På det stora hela verkar det dock inte ha hjälpt så där jättemycket. Man ska väl akta sig för att åldersdiskriminera men publiken tycks bestå av nittio procent sjuttio-plussare och många som redan efter några minuter börjar tissla och tassla om allt som avviker, förvånar och sätter de traditionella Selma-förväntingarna på tvären. Lite kanske det dock har börjat sätta sig hos Uppsalas teaterpublik då jag hör att de första kvällarna kunde innehålla ordentligt med upprördhet från publikens sida. Gösta Berglings saga gör man tydligen inte vad som helst med utan att bli anstormad av Selmas (gamla) fans. Uppsättningen går också rätt långt i sin undersökning och sitt experimenterade med teatern och textens form. Det är både galet och tänkvärt, roligt och intressant. När det mot slutet går riktigt långt med dansandet och rutchandet och rullandet i den till slut helt nedblötta scenen har det också brustit för många av tanterna runt omkring oss. De kanske fortfarande skakar på huvudet men vissa skrattar också närmast hejdlöst. Experimenterandet och den många gånger uppbrutna kronologin visar också upp styrkan i grundtexten. Kraften i de olika delarna tycks finnas kvar oavsett sammanhanget. Gösta Berglings saga får i den här uppsättningen även samsas med texter av Deleuze, Guattari och Baudrillard och ett soundtrack av både Bowie och dubstep. (Inte visste jag att Ramadanmans Every Next Day var så där bra!)



Uppsala har också ett rätt nytt konserthus. En toppenfin byggnad som skjuter fram ur området runt Vaksala torg på ett både självklart och fantastiskt vis. Uppsala är vackrare med konserthus och Uppsala blir vackrare från konserthuset.





Och att jag inte förrän nu har tänkt på att det förstås är Uppsalas kajor som Differnet låter vara med och ackompanjera i Mikrophonie! Kajor som tydligen kan anta dramatiska proportioner:

Perssons förbindelser

När man läser en ny bok av Malte Persson är det, till en början, svårt att skaka av sig känslan av att det är just Malte Persson (bloggaren, kritikern, litteraturvetaren?) som skrivit boken. Läsningen av en författares eventuella blogg och litteraturkritik påverkar nog alltid ens läsning av författarens litterära verk, mer eller mindre. Och kanske framförallt ansatsen, känslan man har innan man börjar läsa, ens förväntningar och kanske till och med fördomar. Eller: Maltes förmåga som kritiker, litteraturbloggare och kulturdebattör är svår att avfärda; där är han intressant och till och med viktig. Maltes författarskap har dock fortfarande en del att bevisa, tycker jag. Även om hans böcker nog ändå bara blir bättre och bättre. Det är alltså lätt att man börjar läsa boken som teoretikern och kritikerns bok; man imponeras, börja leta referenser och till en början känns det lite svårt att slappna av… och man undrar om författaren själv riktigt vågar släppa taget eller om det kanske mest gäller en själv. Vilken anledningen än är så känns boken till en början lite konstruerad (dock då inte nödvändigtvis fel-konstruerad, bör väl påpekas). Att den känslan infinner sig har nog också till stor del att göra med den typ av roman som Malte Persson skrivit: en historisk roman full av blinkningar, och eventuella blinkningar, till samtida mer eller mindre aktuella fenomen. Risken finns att man till slut sitter där och letar efter dessa blinkande detaljer, kopplingar, förbindelser och tappar helheten litegrann, till slut kanske till och med känner sig mer frustrerad än road. Även om det ofta också förhåller sig tvärtom: att man är mer road...

En liten besvikelse infinner sig alltså till en början, som nog kan ha att göra mer med ens egna förväntningar än boken i sig. Förväntningar, som från min sida var lite uppskruvade, av någon, eller flera, anledningar. Men efter ett hundratal sidor eller två känns det som att det faktiskt händer något ordentligt med romanen, texten får den luft under vingarna den tidigare saknat, den lyfter, och författaren, och säkert även jag själv som läsare, hittar till slut verkligen in i romanens ton och form. Ett driv och en intensitet av närmast Pynchonska mått vid vissa tillfällen, ändå ett originellt författat 1700-tal som drar en djupare och djupare in i text och historia. Till slut, i de flesta hänseenden, hursomhelst, en mycket bra roman. Även om det emellanåt ändå märks att det var en rätt svår bok att skriva och få ihop; Många delar att sammanfoga, många ingredienser i smeten – tonen, stilen hela ansatsen känns lite vinglig, skulle så lätt kunna rasa ihop… Men den håller sig upprätt, det blir aldrig pannkaka av alltihopa… Malte är så skicklig att den istället, på nåt sätt, känns som både och: både rolig och tänkvärd, lättsam och imponerande... hela tiden läsvärd...

Nobel, Orbitor och Alfabet

Kan inte låta bli att fascineras av den allenarådande finanskrisen, men en fin sak med det annalkande Nobelpriset i litteratur, är att det i alla fall kommer att bryta in och ta över en del av morgondagens nyhetssändningar… En dag om året får i alla fall litteraturen, skönlitteraturen, vara högst upp av alla nyhetsrubriker. Inte ekonomi, inte ens försäljningssiffror eller deckarboomar – utan, egentligen, den litterära kvalitén, ändå… Horace och andra får försöka förklara varför just den där mannen eller kvinnan (och inte den där! – eller den där?) är värd alla pengar och all ära…

Själv hoppas jag på Cartarescu, men kanske är han lite ung än?, kanske har han vistats lite väl mycket i Sverige den senaste tiden?, kanske blir det lite för väl inprickat med att den sista delen i Orbitor-trilogin kommer på svenska nu i november. Kanske har han helt enkelt varit lite för mycket på tapeten här i Sverige under året för att de där akademiledamöterna ska få känna att de överraskar (även om det inte verkar vara så många som tror på just Cartarescu, varken här eller annorstädes). En annan rumän, Herta Muller, gissade dock både Daniel Sjölin och Schottenius på i dagens tidning (men har inte läst henne själv än).

Förra året gissade jag på Inger Christensen, och henne kan jag väl tippa även i år. En nordisk pristagare vore väl fint, och ändå, lite oväntat… Har dock bara läst Alfabet av Christensen än så länge, men den är å andra sidan fantastisk:

hösten finns; eftersmaken och eftertanken
finns; och enrum finns; änglarna,
änkorna och älgen finns; enskildheterna
finns, erinran, erinrans ljus;
och efterljuset finns, ekträdet och almträdet
finns, och enbärsbusken, enheten, ensamheten
finns, och ejdern och etterspindeln finns,
och ättikan finns, och eftervärlden, eftervärlden

Janne, Ville och Felix

Är ingen stor serieläsare numera. Men var, som många andra, i tio-, tolvårsåldern. Plockar förstås fortfarande upp en del grejer då och då, men den där stora regelbundna konsumtionen har jag tappat för länge sen. Det som ibland går under benämningen vuxenserier blev aldrig riktigt min grej.

Men seriekonsten har givetvis förmågor som till exempel romankonsten saknar. Bilderna förstås, och bildernas förmåga att fånga karaktärer, miljöer och stämningar på ett annorlunda sätt än text. Hur små specifika detaljer, i till exempel ett stadslandskap, ibland träder fram i ett seriealbum på ett sätt som är omöjligt för en litteratur som saknar illustrationer. Teckningar som i ett huj kan få en att minnas, inte bara att man har läst seriealbumet i fråga, utan också känslan som bilden och bilderna gav en; Det här måste jag ha läst förut, säkert flera gånger också, och fascinerats av, kommer man plötsligt på. Bilderna i seriealbumet som smaken av den där kakan som får en att minnas... Så, på nåt vis, känns det ibland, när man läser Jan Lööfs gamla seriealbum Ville och Felix igen, för första gången på många, många år. De första av Lööfs serier om Felix och Ville ges nu också ut igen i en samlingsutgåva av Kartago förlag.

Lööfs serier (och bilderböcker) har de flesta av de där detaljerna (absolut inte alltid helheten) som fascinerade och som gjorde att man ville bläddra och läsa igen och igen. Och precis som en annan (och nog än större) mästare i ett tidigare svenskt serieliv Rolf Gohs (och hans mystiska tvåa, som också snart kommer i nyutgåva) visar de upp ett annat, svunnet, fascinerande, ändå närliggande Sverige och Stockholm. Där finns nog också en av sakerna som gör att det känns kul att läsa några gamla svenska sjuttiotalsseriealbum igen; man minns hur det var och man minns även hur man själv var, på något vis.

Share The Night

Spellista:

Mikado - Par Hasard
David Byrne & Brian Eno - My Big Nurse
Paul Simon - Crazy Love, Vol II
Hauschka - Where Were You
Stig Larsson & Dror Feiler - Mänskligt
Kroke - The Secrets Of The Life Tree
August Stars - Wicken Fen
Momus - Zanzibar
Monster Bobby - Say Fuck Me
The Clientele - Share The Night :

Höstluft

Spellista:

Roxy Music - Manifesto
GZA - Shadowboxin 4th Chamber
Tar...Feathers - Lurad Igen
The Sea & Cake - Left On
Hauschka - Paddington
Ryan Teague - Tableau I
Dark Disco - In My Sleep
Terry Riley - Royal Wedding
Alban Berg - Passacaglia
Library Tapes - Höstluft :

La Notte

Under helgens filmvisningar på Moderna Museet såg jag igår Antonionis La Notte. Fantastiskt trevligt och helt gratis. Precis som torsdagens vernissage för Johannes Nyholms utställning om Dockpojken (också på Moderna). Så, trots Alliansregeringens idiotiska borttagning av den fria entrén på de statliga museerna (När var du till exempel på Östasiatiska senast? Arkitekturmuseet? Medelhavsmuseet? Eller till och med Nationalmuseet...) så sprids det ändå - förstås - med, mer eller mindre, ojämna mellanrum på kultur för alla plånböcker, även från statligt håll. Och, kulturministerns, korkade, numera nästan klassiska uttalande, om att entrén aldrig är det avgörande när man bestämmer sig för att gå, eller för att inte gå, på den eller på den utställningen har förstås visat sig ack så felaktigt. Lätt för henne att säga, liksom... Man kan ju alltid fråga en student eller arbetslös och höra vad de tycker. Sedan klarar sig ju Moderna bra. Dit hittar besökarna. Andra statliga museer har det förstås svårare...


La Notte utspelar sig under en dag och en natt. Från citykärnan, traffiken, bullret och oljudet i den växande italienska storstaden, över den ensamma kvinnans, trollska, planlösa vandring i stadens utkanter och mellanrum, fram till den stora festen, i det stora huset, bland rika och vackra, som mynnar ut i den här rätt fantastiska slutscenen (obs spoiler!):



Jag gillar det mesta: musiken, ljudsättningen, vissa hisnande vackra scener, känslan av både alienation och fascination inför staden, världen och moderniteten... Till och med att den i stunder är lite småtråkigt långsam (åtminstone en person snarkade högt, flera gick innan den var klar) kan jag tycka om...

Oto

Spellista:

The Autumn Apples - Christmas In Mono
The Sea And Cake - Too Strong
Miles Benjamin Anthony Robinson - Buriedfed
Tahiti 80 - All Around
Stereolab - Neon Beanbag
Majessic Dreams - Clocks
Nico Muhly - The Only Tune
Tsukimono - Field Holler
Ryan Teague - Rounds
Fennesz + Sakamoto - Oto :