Årets album

1. Scott Walker - The Drift
"På vägen hem, på bussen, i regnet, är The Drift det enda som når ända in. Har lyssnat till och från sedan i våras, men tassar ändå bara omkring på ytan – här finns fortfarande massor kvar att upptäcka. Clara, Cue, Psoriatic, The Escape, A Lover Loves är fantastiska skapelser, byggnadverk, till låtar."



2. Clogs - Lantern
"Jag vet inte om det är i blandningen mellan ett väl uttänkt komponerande och ett precist skickligt improviserande som den stora hemligheten ligger. Men de både intrikata och lättlyssnade kompositionerna har en säregen lyster och uppbyggnad. Sedan: filmisk, romantisk, hotfull och varm – ja, det mesta som man behöver för att man ska vilja lyssna och lyssna och lyssna…"



3. Herbert - Scale
"Scale tycks i alla fall just nu som den perfekta blandingen av house soul disco jazz, electronica ljudkonst – som i slutändan ändå resulterar i en popskiva!"



4. The Sleepy Jackson – Personality
"ändå kan jag inte låta bli att lyssna… Två möjliga anledningar: låtarnas, vid tillfällen, förödande effektiva melodiska hitkvalité och arrangemangens sjaskiga överdrifter där körer, på körer, på psykedeliskt arvegods i form av synthar och stråkar, snurrar runt och omkring sång efter sång…"



5. Are You Scared To Get Happy?
"Differnets liveversion av It Never Entered My Mind gör mig (fortfarande) andlöst sugen på deras nästa framträdande. Sarto gör Hammarbyhöjdens tunnelbanestation (som jag åker förbi nästan varje dag) ack så skrämmande. Change or Lies är en av Majessic Dreams allra bästa låtar (vilket, faktiskt, inte säger så lite). Eating Noddemix är fantastisk."



6. Vida Burguesa
"Det är vass indiepop, fluffig bossa, psychedelisk softrock och själfull easy listening. Och vissa kan kanske vid en snabb, liten lyssning tycka att det känns retro eller till och med konventionellt - men ack så fel de har! Siesta är ju löftet om en annan värld, det ständiga solskenet, ett evigt sextiotal på franska rivieran, äventyr och cocktailpartyn."



7. Wechsel Garland – Easy
"Mardröm eller dröm? Ful eller snygg? Hela tiden både och i ett avigt, men precist, växelspel. En röst som gärna skulle vilja vara en skönsångares men som - på både gott och ont, får nog ändå sägas – blir mer än det när den skaver och kränger mot medelhavsreggae, loungejazz, trummaskinseasy listening och fin stråkindränkt tysk synthpop."



8. The Radio Dept. – Pet Grief
"Man kan luras till att tro att låtarna är lite svagare än på Lessers Matters, vilket jag inte håller med om, då jag tror mig veta att de bara är subtilare, ännu mer fint utmejslade för längre varaktighet och en bättre hållbarhet. Om det stämmer kommer det nog visa sig att Pet Grief endast är ett steg framåt för Radio Dept."



9. The Gentleman Losers - The Gentleman Losers
"gitarrer, gitarrer, ingen distortion, men med tunga, långsamt lunkande beats, pianon eller andra plink och virvlande elektroniska strömmar som lyfter mot himlen, som röken från utegrillen…"



10. Ryan Teague - Coins & Crosses
Coins & Crosses gillade jag först, avfärdade jag sedan lätt som tom och enkel i jämförelse med Ryans förra skiva, och har nu återigen, under årets sista veckor, börjat hitta nya djup i...

Till sist: Skivor som tycks mig mycket bra, men som jag av någon anledning ännu inte riktigt lyckats greppa, troligen för att jag inte lyssnat tillräckligt många och ordentliga gånger... I någon form av slutända tror jag att de kan kvala in bland årets allra förnämsta: Momus - Ocky Milk, Hans Appelqvist - Naima, Scritti Politti - White Bread, Black Beer.

(2005)

Vårens skivor

Clogs – Lantern. För det första är den väldigt lätt att lyssna på. Men, såklart, inte för lätt, då man gång på gång upptäcker nya stämningslägen och nyanser. Jag vet inte om det är i blandningen mellan ett väl uttänkt komponerande och ett precist skickligt improviserande som den stora hemligheten ligger. Men de både intrikata och lättlyssnade kompositionerna har en säregen lyster och uppbyggnad. Sedan: filmisk, romantisk, hotfull och varm – ja, det mesta som man behöver för att man ska vilja lyssna och lyssna och lyssna…

Are You Scared To Get Happy? Kan inte hitta ett dåligt spår på samlingen (även om Makelberges remix på It Girl slår originalet med hästlängder). Differnets liveversion av It Never Entered My Mind gör mig (fortfarande) andlöst sugen på deras nästa framträdande. Sarto gör Hammarbyhöjdens tunnelbanestation (som jag åker förbi nästan varje dag) ack så skrämmande. Change or Lies är en av Majessic Dreams allra bästa låtar (vilket, faktiskt, inte säger så lite). Eating Noddemix är fantastisk. Streams Sometimes får mig att vilja lyssna på Little Jimmy Scott. Nicolas Makelberges version av Prefab Sprout är förstås inte i klass med originalet, men om man säger att den ändå hamnar i klassen under så är det naturligtvis också väldigt högt! Och så vidare...

Wechsel Garland – Easy. Mardröm eller dröm? Ful eller snygg? Hela tiden både och i ett avigt, men precist, växelspel. En röst som gärna skulle vilja vara en skönsångares men som - på både gott och ont, får nog ändå sägas – blir mer än det när den skaver och kränger mot medelhavsreggae, loungejazz, trummaskinseasy listening och fin stråkindränkt tysk synthpop. Fascinerande och fascinerande tillbakalutad då man hela tiden, oavbrutet, vaggas in i en falsk trygghet. Om det är så här som drömmen om medelhavssemestern ser ut så gör det ingenting om jag blir osäker på om jag vill åka iväg, bara jag får fortsätta lyssna…

Stereolab – Fab Four Suture. Världens kanske pålitligaste popband känns pålitligare än vanligt när de på Fab Four Suture tar det där alldeles lagomt stora (lilla!) steget bort från sin vanliga (troll)formel. Ur hatten trollar de istället fram Kyberneticka Babickas chocköppningskörande, en funkigare, svängigare(!) och mer akustisk ljudbild och i exempelvis Eye Of The Volcano och Excursions Into Oh, A-oh några av sina bästa låtar på länge (sedan förra skivan alltså)…

The Radio Dept. – Pet Grief. Man kan luras till att tro att låtarna är lite svagare än på Lessers Matters, vilket jag inte håller med om, då jag tror mig veta att de bara är subtilare, ännu mer fint utmejslade för längre varaktighet och en bättre hållbarhet. Om det stämmer kommer det nog visa sig att Pet Grief endast är ett steg framåt för Radio Dept. då ljuden och arrangemangen är så snygga och så väl hopplockade att bara de (hur det nu skulle gå ihop!, om det inte fanns några låtar alltså) skulle räcka halva vägen till (nja?) himlen.

Most Valuable Players – You In Honey. Om en slacker var något positivt och vackert skulle jag kunna gissa att Most Valuable Players är slackers. You In Honey känns lös, slarvig och avig för att den antagligen inte skulle kunna vara på något annat sätt. Den låter oansträngd och opretentiös för att MVP antagligen inte behöver anstränga sig (eller för att de inte vet hur man gör). Ja, varför anstränga sig när det ändå låter så här fantastiskt bra…

Vilka blir nu sommarens?

Clogs - Lantern

Clogs fjärde skiva Lantern är verkligen en njutbar upplevelse. Clogs framför en typ av högskoleutbildad musik som man kanske skulle kunna kalla postklassisk. På bland annat fagott, trummor, gitarr och fiol framför de sina väl avvägda, lättlyssnade men ändå oväntade, små stycken. På titelspåret tillkommer även vän skönsång som tycks komma in från ett fullständigt rockbefriat håll; medeltid, folkmusik eller kammarmusik är vad man istället associerar till… ”compositions are marked by buoyant improvisations and influences from across the musical spectrum, from the immediacy of folk music, to the driving energy of rock, to the complexity of modernism.”, skriver de själva på sin hemsida. Med lite välvilja kan man hitta likheter med vissa typer av postrock, i någon låtstruktur eller så... Men i Clogs ”driving energy of rock” är det en tårdrypande fiol, istället för en yxig gitarr, som får leta sig fram till ett väl avvägt crescendo tillsammans med finstämd akustisk gitarr och lätt fagottblås. Förra året turnerade Clogs med Bell Orchestre i USA. Någon typ av gemenskap kan man säkert hitta banden emellan, men den på gränsen till nostalgiskt skitiga rockkänsla som man ändå kan ana någonstans hos Bell Orchestre är Clogs helt befriade ifrån. Clogs har en helt annan lätthet, en helt annan luft under vingarna. Lantern är alldeles för bra för att man ska kunna låta bli att leta vidare: dags att leta reda på Stick Music, Lullaby For Sue och Thom’s Night Out!

Anledningen till att det en tid har känts lite spännande med tydliga influenser från klassisk musik och konstmusik i popmusiken kan nog ha att göra med att det, på många sätt, var rätt förbjudet under 90-talet. Det allenarådande då var att man istället grävde sig blå i svart amerikansk musikhistoria i jakten på nya influenser. Efter milleniumskiftet har då sedan de småförbjudna influenserna från klassiskt och konstmusik - som en liten motreaktion - fått bubbla upp till ytan på ett nytt sätt. Här skulle man med lite välvilja kunna byta ut 90-talet mot nittonhundratalet, men då får man inte glömma bort att ingenting förstås är nytt under solen. Brian Enos Discreet Music kom ju redan 1975 och en av Style Councils stora influenser på Confessions Of A Popgroup var Debussy etc. Och herregud redan Velvet Underground kommer ju delvis från en konstmusikalisk bakgrund... Jag tror istället att konstmusik och klassisk musik i olika former alltid varit en del av rocken och popens häxbrygd. Sedan har det väl varit lite si och så med medvetenheten om det hos artister, och kanske framförallt recensenter. Av rockens historieskrivare har ju alla redan som små fått lära sig att rockmusiken uppstod i mötet mellan vitt och svart, mellan country och blues… någonstans på ett bomullsfält i den amerikanska södern… Det är väl antagligen den historieskrivningen som det stundom kan vara kul att (fortfarande) försöka hitta alternativ till.