Svårt att hitta något som intresserar? Något som känns spännande och intressant? Till och med något som känns? Ja! Ibland... Och så fanns det en sådan som Pessoa där hela tiden, oläst!

Ibland blir det nog bara så. Man undrar var lusten och spänningen har tagit vägen. Man letar kulturella uttryck förbrilt och så hittar man förstås något ganska snart igen... (tänk om man inte skulle hitta någonting? Hjälp!) Senaste tiden har det nästan bara varit Deleuze snårskog som jag lyckats gå vilse i, genom Aiolos och Gläntas temanummer. Tills jag greppade tag i Orons bok då.

I en av de senaste intervjuerna jag läste med Morrissey (tror att det var en intervju för typ någon latinamerikansk tidning, som jag då läste i översättning någonstans på nätets bortre regioner) så rekommenderar han Pessoas Orons bok, som en bok man bara inte kan lägga ifrån sig. Sedan får jag höra att Horace Engdahl ska ha rekommenderat den i TV, när han bara fick rekommendera en endaste bok. När två sådana superbesserwissar kommer in från helt olika håll och pratar om samma sak är det klart att man blir intresserad!

Och om det var bra! Av någon anledning kommer jag att tänka på Nietzsches Den glada vetenskapen (kanske om den hade hetat den ledsna vetenskapen?). Har kanske att göra med formen? Precis som Den Glada Vetenskapen är Orons Bok uppbyggd i korta stycken som har likheter med Nietzsches aforismer, men med nummer istället för titlar. Men om Nietzsche är en filosof som är skönlitterär är Pessoa en skönlitterär författare som kastar tänkvärdheter omkring sig i en närmast Wildeansk hastighet. Och så har de en liknande - fullkomligt förödande och utmattande - precision i sina formuleringar!

Bokens berättare är ett bokhållarbiträde i Lissabon på tiotalet och Orons bok skulle kunna vara hans dagbok, tänkebok eller blogg. Den är ofta sorgsen, men stundtals mycket lycklig. Man tänker hela tiden att den formuleringen måste jag skriva ned, den måste jag komma ihåg men man blir till slut bara frustrerad när man märker att det är omöjligt - ty på varje sida vill man skriva ned någonting! Ibland kan man få för sig att han är en filosof och att det är djupsinniga klokheter han skriver ned, efter ett tag förstår man att han är någonting större. En stor poet som öppnar på dörren till livet, som istället ständigt säger emot sig själv på ett fullkomligt logiskt vis.

Postningarna kommer inte lika ofta längre? Hängivna läsare kanske har undrat om man har börjat tappa av, mist styrfart, fått slut på ork och inspiration eller helt enkelt fått solsting... (nähä...) Svaren kan vara många men helt klart är i alla fall att när det äntligen blir sommar och sol spenderar man hellre kvällarna ute, vid vattnet, promenerandes och/eller tittandes på solnedgången. Kanske picknicka? Men det är inte hela sanningen. Låt mig försöka (obs, bara försöka) förklara:

I Nietzsches aforism Till moralpredikanterna skriver han bl.a följande: "Jag vill inte predika moral, men till dem som gör det ger jag följande råd: Vill ni slutgiltigt beröva de bästa tingen och tillstånden allt anseende och värde, så fortsätt att ta dem i er mun som hittils! Ställ dem i spetsen för er moral och tala från bittida till sent om dygdens lycka, om själens frid, om rättfärdigheten och den inneboende vedergällningen. Så som ni går på, kommer alla dessa goda ting till slut att bli populära och ropas ut på gatorna; men då kommer också hela förgyllningen att ha nötts av, och mer än så: allt guld som fanns i dem att ha förvandlats till bly."

En text med vida betydelser och stort djup... Men vad har texten egentligen här att göra? Ja, vi ska som om den är relevant i sammanhanget.

I ett tidigare inlägg här på Sondera skrev jag om att "Bok trendigaste prylen just nu", "Boken - hippast just nu"!, och avslutade med frågan: "Innebär det att en tjockare bok är hippare än en tunn?". Ja! Eller kanske...

I ett annat inlägg har jag varnat för Vinylfetischisterna, och delvis hänvisat till att "detta digitaliserande, eller vad man ska kalla det, tror jag också gör (eller borde rent logiskt) införa en ny exklusivitet för det materiella".

Hur hänger nu dessa saker (min långsammare publiceringstakt, Nietzsche, trendiga tjocka böcker och vinylfetischister) ihop? Hmm...

I dagens samhälle, i kulturdebatter och framförallt hos IT-gurus och datanördar pratas det ständigt om snabbheten, enkelheten och tillgängligheten. Målet, meningen, njutningen och framtiden finns - enligt dem - att hitta där någonstans...

Varför talar ingen om vikten av att vara svår att nå? Statusen i långsamheten och krånglet... Att esoteriska format och kostsamma distributionsformer kan vara nog så viktiga? Kanske för att devisen att "information ska finnas tillgänglig för alla", "alla ska kunna bilda sig en uppfattning" osv. är starka? Ja, till viss del är det såklart så, men med "en konstant tillgänglighet till allt" finns det nog en stor risk att hungern efter det svårtillgängliga och otillgängliga kommer att öka. Vissa vinylskivor och tjocka krångliga böcker kanske? Det som inte finns tillgängligt via Internet? Bloggar och liknande kanske till viss del slog igenom på grund av sin lättillgänglighet, men en motreaktion kanske kan skönjas? Ett sug efter diktsamlingar, svåra att få tag i, utgivna i begränsade upplagor? Kanske det?

Så därför är mitt grepp att posta mindre frekvent här bara ett första steg. Jag funderar på att gå över till något annat format. Flaskpost kanske? Små lappar på avlägsna platser i bortglömda delar av stan? Kanske anteckningar i en gammal hederlig dagbok (kanske med ett litet lås på?). Sedan - någon gång i framtiden - kan man ge ut dem i pappersformat, i en upplaga om ett exemplar - och sälja det dyrt...

Vem skriver man egentligen för? Kanske inte varför?, utan just - för eller till vem? Frågor som många Internetskribenter och främst då kanske "bloggare" säkert ställt sig någon gång. "För alla och ingen" har jag tidigare svarat på den frågan. Nu har jag märkt att den intressanta "deleuzianska" bloggen Rhizom långt senare svarat på samma sätt på samma fråga. Svaret är väl egentligen föga originellt, men ändå: intressant! - och de "flöden" man på Rhizom pratar om: "de yttranden som genomströmmar oss, de vibrationer som passerar genom våra stämband, ut genom våra munnar, tillhör inte "oss". Det är istället en position, en lokalitet, en singularitet, på ett vida större socialt och ontologiskt fält som manifesteras i form av ett yttrande"

Antagligen är detta inget problem och egentligen inte krångligt alls (deleuzersig!); det kommer säkerligen att nysta upp sig vad tiden lider och vi kommer att lära och att vänja oss vid nya sätt att publicera, producera och kommunicera. Vi är nog bara inte riktig där än. Krockarna mellan det allmängiltiga och det djupt personliga slår oss kontinuerligt när vi läser bloggar och andra typer av Internetpublicerade texter. "Att blogga skiljer sig väsentligt från att skriva uppsatser, artiklar, krönikor, brev, mail, dagboksanteckningar" skriver man på Rhizom, och visst är det nog så. Journalister på dagstidningar har en definierad målgrupp på ett helt annat sätt än en vanlig bloggare. De kanske har 250000 prenumeranter som de vet kommer att, med allra största sannolikhet, i allafall bläddra förbi text och bild. Brev och mail har bestämda adressater och dagboksanteckningar är det ofta bara du själv som läser. Saken är nog den att bloggar i många fall fungerar som en blandning av de tre ovan nämnda genrerna. Här har jag tidigare försökt skilja mig från de bloggar som fungerat som rena offentliga dagböcker, då jag till stor del funnit det - att göra sitt privata vardagsliv till någon slags inbillad offentlighet - rätt löjligt. Min tanke till en början var att denna blogg istället skulle vara någon slags dagbok över kultur man stöter på, och tankar om den som man vill få på pränt. Men det är ju svårt att vara opersonlig, för att inte säga omöjligt och kanske också rätt tråkigt (men det finns väl grader i helvetet?), och med de senaste semesterhälsningarna här på Sondera blev det ändå dagbok av allt ihopa ändå... (och är det ändå inte dit som mycket av dagens mindre bra journalistik verkar styra sin kosa? Vad är dagens reseprogram i TV? Och Bjurmans och Virtanens New York-kröniker handlar väl oftast mest om vilken bar de suttit på när den och den gamla rocklåten spelats i jukeboxen etc.)

I klassisk litteratursociologi brukar man i den litterära processen ofta skilja mellan det privata och det offentliga. Internet har nog till viss del brutit upp den distinktionen. På Internet existerar mycket kultur bara på ett plan som man till stor del kan kalla privat: när det gäller hela ledet från produktion till distribution. Till viss del i alla fall: det privata är ju på väg att bli det offentliga. Eller? (prova bara att läsa någon av Expressens "bloggar"). Jacques Derrida antydde tankar åt det hållet i sin bok Mal d’archive angående effekterna av "electronic mail": "…Electronic mail is now even more than the fax in the process of transforming all the public and private space of humanity, and first of all the limit between the private, the secret (whether private or public) and the public of phenomenal."

Äntligen hemma! (Och den här sidans fortsatta tid som privat vykortsförmedlare är därmed slut... I fortsättningen seriösare grejer... Har i alla fall givit den här sidan/bloggen det pretentiösa epitetet Kulturblogg så...)

Vi klarade oss igenom mördande crosstown traffic och luftgropar!

Sista dagarna i New York var fantastiska, men: varma och intensiva och sista dagen var det faktiskt nära kollaps. Barer och caféer i Lower East Side och i Williamsburg och kanske lite för mycket turistande för ens eget bästa (Empire State Building och färja runt Manhattan). Skivinköp på de fantastiska skivaffärerna Earwax och Other Music: Morton Feldman, Arthur Russell, Clientele etc... Kändisspotting 1: Dungen spelar svensk folkmusik på fiol inför hänförda Lower East Side-hipsters. Vi ska bara gå in och ta en öl... Inget planerat, men ändå - surrealistiskt! Kändisspotting 2: David Byrne på vårt flyg hem! Såg fräsch och välmående ut. Vad gör han i Stockholm?

Vad gör vi?
Vilar!

Deep Space cancelled... Vi stupade pa tio genom att istallet forirra oss runt i de mest chockerande mysiga delarna av vastra Greenwich Village. Sedan fastnade vi pa en tokromantisk franksinatraitaliensk kvartersrestaurang med pasta och vin medan hela Manhattan overskoljs av blixtar och osregn utanfor fonstret. Ratt bra det ocksa...

Nu bat runt Manhattan och sen - Williamsburg. Kvar sista dagarna: Guggenheim, Empire State Building och nagon sista runda i de trevligaste delarna av Downtown.

New York ar mkt, men vi mar bra. VM i gang och lite svullna fotter bara... Forsta dagen -nastan hela Manhattan: fran Upper West Side till The Financial District. Staden och husen ar ofta ruffiga, men manniskorna alltid snalla, trevliga och tillmotesgaende. Lordag: Soho, Greenwich Village och fantastisk sushi i Lower East Side. Varmen kom pa lordagen och det ar fantastiskt pa kvallarna. Nagra dyra ol pa nagra alternativa hak i Lower East Side. Hittade aldrig klubben Tonic men hade trevligt anda. Sondag: Central Park tillsammans med alla andra New York-bor, men i Central Park tycks det finnas plats for alla. Drink i Bryant Park innan laggdags. Idag MoMa och fantastisk indisk lunch. Nu vila sedan Deep Space och Kevorkian. Imorgon WIlliamsburg.

"Start spreadin' the news, I'm leavin' today
I want to be a part of it, New York, New York
These vagabond shoes are longing to stray
Right through the very heart of it, New York, New York
I wanna wake up in a city that doesn't sleep"

I ett gammalt inlägg här anlade jag en tro på att Jens Lekman under Popagandafestivalen skulle komma att ta oss med storm! Nå, hur blev det? Blåste det någonting framför stora scenen igår vid elvatiden?

Nja... Lite fläktade det, men jag måste ändå, tyvärr, säga att det nog var den minst inpirerade Lekmankonserten jag sett hitills. Men, ändå - helt ok. Men hur långt räcker det egentligen?

Till sitt försvar får jag väl ändå säga att jag inte, helt och fullt, uppfattar det som Jens fel. Det är svårt att nå ut och fram från en sådan stor scen och med det tråkiga ljud som, tyvärr, präglar Popagandas stora scen. Om spelningen hade varit på en lite klubb hade den nog uppfattats som mycket bättre. Oväntat nog är det de, enklare, avslutande, ukulele-akustiska låtarna som går fram bäst. Rösten har då kommit igång - och strömmar hel, full och klar ut över den stora folkmassan, i Tram #7 To Heaven och Skyphenomenon.

Det kvinnliga sexmannabandet han har med sig var också en attraktion i sig. Charmigt men lite avigt. Vissa låtar faller bort och ihop, medan t.ex. The Opposite of Hallelujah och A Higher Power funkar utmärkt.

Problemet är väl att man väntar sig något extra av Lekman. Problemet är väl också kanske vad han ska göra nu? Hur han ska gå vidare, som redan var perfekt på de första sjutummarna?

Han behövs som en motvikt bland alla (alla!) andra tråkmånsar i det svenska singer/songwriterträsket. Han har en vacker röst med ett uttryck, han skriver både roliga, fyndiga och träffsäkra låtar och han för in element av schlager och Burt Bacharach bland de andra singer/songwritermännen och kvinnornas sönderkörda Nick Drake-pastischer.

Angående tisdagens inlägg här... Någon kanske tyckte jag var fånig och att det jag skrev inte stämmer, att jag snackar goja och att det inte finns något "punketablissemang" (som Daniel i en kommentar kallade det)?

Näpp! Rockjournalist Malena Rydell bekräftar bara mina argument, tycker jag. Hennes Alkbergrecension i gårdagens DN visar ganska bra på vad det var jag ville säga och peka på... Hon tjatar hej vilt om att skivan och musiken låter så "ung" och som Thåström 1982. Jag tycker det är en paradox - har svårt att tänka mig en musik som låter mindre "ung" än någon ny musik som släpps idag och som låter som Thåström 1982. I och för sig infogar hon också att musiken även låter gammal och att han sjunger med en äldre röst..., men ändå?: "musiken som låter så ung" och "Musiken som låter så "ung" som en störig "charmig" unge", skriver hon. Men? Saker och ting rör väl på sig? Eller är ungdom per definition någonting som har fastnat hos "Thåström" eller "Tant Strul", "1982" eller hos den "uppdaterade superklassiska punken"? Konstigt i så fall. Ungdom kan väl vara allt möjligt: för hundra år sedan kanske det var nån typ av folkmusik, på fyrtiotalet säkert någon typ av jazzmusik, sedan Elvis ett tag, Beatles osv., etc. och zzz... Men att ungdomen sedan fastnade 1982 och slutade bry sig om vad som hände sen kan väl aldrig va möjligt?

Mattias Alkberg BD kan möjligen vara bra, men att det skulle vara "ungt" eller "nytt" har jag svårt att tro.

Igår medverkade Mattias Alkberg och hans BD-band i det småputtriga kulturprogrammet Sverige. Han verkar vara en trevlig och intelligent man, men hans vurm för, och nedsjunkande i, någon slags retropunkaktivism förstår jag verkligen inte. Det låter hemskt om musiken de framför i programmet... Och då har jag till och med bott med utsikt över Tunaskolan!

Sin punknostalgi och sitt punkvurmande tycks Alkberg dela med de flesta andra rockmusiker från Norra Sverige, och alla (nästan, nästan alla!) svenska rockjournalister (och gör man inte det tillhör man fienden!). Jag förstår verkligen inte. Sluta tjata nu, liksom... Om man är uppväxt i en småstad som Luleå och var musikintresserad var ju det enda som erbjöds en jäkla massa punkkonserter. När det inte var nån typ av hårdrock. Den allenarådande nämnaren var i alla fall att det tvunget skulle vara skramligt, skrikigt och föra oväsen. Och framföras på gitarr. Av killar. När gymnasietiden började närma sig sitt slut var man så fullkomligt less och utledd på den här musiken att man var tvungen att lämna stan.

Hur länge ska "punk" ses som någonting för unga moderna människor som är intresserade av att skapa och att uttrycka sig? Punken är ju inte bara trettio år gammal, utan också något som får dem "som håller på" att rapa upp det som just anses vara "punk". Jag har väldigt svårt att förstå folk som - fortfarande! - jämnt ropar "punk!" när något anses "tufft", "nytt" eller "independent". Vad menar de egentligen? 1977 eller så kanske det var viktigt eller spännande, men om man så sent som 1990 ramlade in i ett musikliv som vurmade för det och som fortfarande 2005 på många plan trampar vidare i samma fotspår kan man bli lätt konfunderad. För några dagar sedan kunde jag inte låta bli att fantisera om hur en musikhistoria utan Velvet Underground hade kunnat se ut. Idag kan jag inte låta bli att gå vidare och fantisera om hur musikhistorien hade sett ut utan punken. Utan alla "uppror", alla nedklottrade skinnjackor och alla distade gitarrer... Proggmusiker som hade fått breda ut sig än mer med ännu dyrare produktioner och ännu längre låtar! Nja? (Och för att förtydliga: ja, jag vet, punk kan såklart vara många saker: kanske det historiska välbehövliga brottet mot rocken?, eller starten på indiemusiken och något som Rough Trade? För att ta några exempel... Här pratar jag dock mest om Sverige och Norrbotten och då handlade det om den svenska söndertuggade Ebba Grön-varianten.)

Dock - som poet gillar jag Alkberg. Det som strömmade ut ur Göta Kanal fann jag intressant, bra och läsvärt. Där ser jag fram emot uppföljaren...

Efter ett antal Saint Etienne- och Stereolab-excesser, pianomusik och stillsam elektronik kunde man ju räkna ut att det snart var dags för lite oväsen igen...

Konono nr 1 – Congotronics var makalösa grejer (tack Andres…). Tumpiano, "African chants" och hemgjord elektronik - och så känns det som om den modernaste, mest spännande musiken just idag inte hade kunnat komma någon annanstans ifrån än just Kongo. Afrika har inte känts så nära sedan Joe Claussells milleniskift och hans makalösa skiva Language.

Congotronics är verkligen någonting annat. Jag samplar mina egna tidigare ord här (den gången om Marsen Jules): "Har vid något tillfälle hävdat att den enda riktigt bra musiken, den enda musik som egentligen är värd att bry sig om är den musik som är "svårfångad". Den musik som är omöjlig att kategorisera, den musik som ännu inte har fått något namn, som inte har paketerats och stoppats in i ett litet fack. Eller med andra ord: den musik som bara inte är riktigt färdig ännu, som inte spelar i en tradition eller "tillhör en scen", utan som istället redan är på väg någon helt annan stans. Och det är ju dit man vill hitta!" Congotronics finns just nu där någonstans (bara just nu! hur länge? ingen som vet...). Det låter afrikanskt – det går inte att ta miste på vilken kontinent den här musiken kommer ifrån; det knallhårda beatet är afrikansk samba på oljefat, rösterna, körerna påminner (för den som lyssnat så lite på afrikansk musik som jag) om stunder hos Fela Kuti och det råa användet av elektronik kan man hitta rötter i hos en sån som King Sunny Ade. Men detta är någonting du aldrig hört förrut – allt ovan, men sammanfoga det med något som skulle ha kunnat vara influerat av krautrock (om det inte hade varit så osannolikt), den trasigaste Autechreelektronican, en egen rå form av gammal techno och någon punkig futuristversion av gammal friformsjazz och du kanske kan gissa hur det låter... Spela låten Paradiso högt och du befinner dig plötsligt i en uråldrig ravefest i framtiden.

Om den gamla Jamaicaklassikern The heart of Congos har jag tidigare skrivit: "Det är musik som är så säregen att det låter som om den kommer från framtiden och från den yttersta urtiden - samtidigt!" Congotronics skapar samma känsla... Det är någonting med Congo…

"This music comes from somewhere unknown and offers hope that there are worlds of music out there, unexplored and waiting to be discovered.", skriver BBC i sin recension. Det finns mer att upptäcka…

...och nä - med tanke på gårdagens ord här - jag gillar Nico, jag gillar "The Closet Mix", jag gillar gitarrerna på I heard her call my name, Metal machine music har sina stunder och John Cale är väl egentligen något helt annat?

Men även andra ser uppenbarligen fortfarande problem i det här med "rocken" (som är så tung på den populärmusikintresserades axlar). Det tycks som om det kan finnas nåt litet trauma här någonstans, eller det kanske i alla fall börjar framstå som lite generande när man börjar få klart för sig att man har ägnat en stor del av sitt vuxna liv (och barndom och ungdom) åt en konstart som på många plan, som sina heligaste kor, har placerat korkad, gapig grabbighet och en sönderknarkad brist på intelligens. Och, ja jag vet, det har blivit bättre (det finns massor av alternativ), men med en uppväxt indränkt i (vare sig man ville det eller inte) hårdrock och pubrock, punkrock och svart rock är detta antagligen något man måste bearbeta länge...

Lou Reed. Av någon (outgrundlig?) anledning sätter jag på den "klassiska" skivan Berlin. Det fanns en tid då jag vet att jag uppskattade delar av den. Trodde nog att jag skulle kunna gilla den även idag.

Finns väl egentligen inte många som är mer skapare, mer medskyldig eller mer associerad med viss typ av rock än Lou? Från Velvet, heroin, svarta kläder, drag queens och glamrock till Rock n'roll animal och Metal machine music. Anledningen till att jag trodde att jag ville höra Caroline Says II kanske var att det har varit lite ståhej kring Antony & The Johnsons sista tiden? Att jag uppskattar Antonys röst och att han och Lou är vänner? Candy Says, kanske? Men Lou Reeds Berlin känns inte det minsta kul, faktiskt. Unken är ett ord jag kommer att tänka på. Och, ja det har nog att göra med rock, heroin och mytbildning...

Jag börjar förstå varför jag har lyssnat så mycket på och skrivet så mycket om Saint Etienne och Stereolab den sista tiden. Spela någonting av Saint Etienne efter att du har lyssnat på Berlin - och du kommer att få känna hur en frisk vårbris plötsligt blåser genom rummet. Och även om den inte lyckas så försöker den i alla fall vädra ut det där unkna... Anledningen till att Stereolab kan betyda så mycket kan ha och göra med att det är musik som inte är så erbarmerligt manlig, självömkande och uppslitet, tillkämpat känslig. Musik kan handla om andra saker och bestå av andra uttryck. Att bli påmind om det kan ibland vara allt man behöver. Det finns alternativ och det finns en hel värld att upptäcka där ute (utanför det där unkna rockgaraget?).

På en annan plats i en annan tid är Berlin säkert en bra skiva, men jag kan inte låta bli att fantisera om hur popmusiken skulle ha kunnat sett ut utan Velvet Underground. Utan alla som startade rockband när de lyssnade på dem. Utan alla svartklädda gother. Utan allt från Stooges till något som Strip Music. Utan den där stora "rockmytologiseringen" som (fortfarande!) ligger som en stor våt filt runt de människor som är intresserade av populärmusik. Problemet är nog bara att jag inte skulle vilja vara utan Jonathan Richman...

Senaste tiden har jag skrivit lite om (och lyssnat mycket på!) de gamla nittiotalsfavoriterna Saint Etienne och Stereolab. Men de är ju fortfarande aktuella! Man skulle annars kanske kunna tro att jag helt och fullt har fastnat i en nittiotalsnostalgi och inte orkar gå vidare. Så får jag verkligen hoppas att det inte är! Men, man kanske får vara på sin vakt...

Vad har då annars snurrat? Som inte är så förknippat med ett nittiotal? Manyfingers är ett av de fina banden på labeln Moteer. Egentligen vet jag inte, men som så mycket annat kan det beskrivas som stämningsfull electronica. Vet inte hur mycket man egentligen klarar av i den genren innan man fullkomligt storknar, ledsnar och går in för någonting helt annat men just nu känns det som om jag kan fortsätta att lyssna ett bra tag till. Trots den fullkomliga översvämningen av den här typen av musik så tycks de duktigaste elektronica-musik-skaparna fortfarande kunna fånga någonting, som gör att det känns intressant att lyssna. I Manyfingers fall kanske en ödslig, filmisk känsla - jagat, vildmark, mörkt och gammalt, som från en svunnen era och förstås knastrigt. Låter antagligen föga originellt, men jag köper det. När jag och en vän diskuterade detta kom vi fram till att det tycks vara rätt lätt att fastna i den här typen av musik - det är så behagligt samtidigt som det är så fantasieggande och snillrikt... Men ändå - är det muzak? Och skulle det i så fall göra något? Tillsammans med artisterna Clickits och The Boats bilder de en behagfull och märkligt intressant trio på Moteer-labeln.

Sedan verkar ju Differnets nya skiva vara precis så bra som man hade hoppats på. Än märkligare, än vassare och troligtvis ännu bättre än Come On And Bring Back The Brjokén Sounds Of Yore!. Spår som Caligula och Analfabetism är mörka, vackra och oväntade kompositioner. Ofta allt jag begär. Men det är också en skiva som kan vara tung, som jag helst lyssnar på portionsvis och sakta arbetar mig in i. Så kan det ju ofta fungera när det är någonting speciellt man avsmakar.

Någonting helt annat är duon med det underbara namnet Eurosport, som både har hyllats, dissats och diskuterats på The Jet Set Junta och The Cricket senaste veckan. Jag ställer mig till de positivas skara! Your brother is my only hope är i alla fall en stunds oemotståndlig discopopelektronik. Små indiekillar som vill vara spännande, glittriga och homosexuella - ändå (eller kanske just därför?), för tillfället, toppen! Lyssna på hemsidan...

Sedan var faktiskt (såklart!) Stereolab-boxen underbar. Tre skivor, en DVD och åtta klistermärken för två hundralappar. Med sådana priser lovar jag att aldrig mer ladda ned ny musik. Nästan (musiken på Eurosports hemsida var ju också en rätt bra grej)...

I gårdagens DN-recension av den nya Stereolab-boxen är Fredrik Strage som vanligt ute och cyklar... Stereolab är ett band som ständigt tycks få se sig reduceras till trötta recensenters klichébild. Hur länge sedan var det du läste en Stereolab-recension utan orden: "radikalchict vänsterpatos, krautrock och sextiotalspop"? Strage använder dem allihop. Och har man inte hört det förut, så som Strage skriver, att "Stereolab är ett oklanderligt popband - på papperet". Hör folk verkligen inget annat?

Sedan skriver han att bandets musik "varken är särskilt exprimentell, eller fungerar som tuggummipop"... Stereolab är faktiskt ett av få nutida band som man sällan ledsnar på - deras musik är faktiskt när den är som bäst just det: pop med melodier, stil, charm och ett stort egensinne, och sedan när man lyssnar lite noggrannare: vändningar, det oväntade och detaljer man kan lyssna på om och om igen. Kalla det sedan exprimentellt om du vill... När ska förresten benämningen "exprimentellt" i musiksammanhang börja diskuteras - hur länge kan det vara atonalt oväsen och brist på melodier?

"Lætitia Sadier och Tim Gane, bandets kärna, hyllade Karlheinz Stockhausen, Boredoms, Suicide, Nurse With Wound, Sun Ra och andra abstrakta pionjärer i så många intervjuer att jag länge inbillade mig att de influenserna hördes i Stereolabs musik. Nu hör jag mest ett indieband som inte vågar släppa sargen.", fortsätter Strage. Ska vi inte vara väldigt glada att de inte låter som någon av ovanstående - och istället låter som just Stereolab? Så kallade "exprimentella" musiker finns det ju redan i tusental så det räcker och blir över för Wire-tidningar i stapplar, men finns det någon annan artist som låter som Stereolab? Nej!

Exprimentellt skulle ju också kunna vara att hitta en form, en stil och ett tilltal som man aldrig riktigt hört förut, sedan förändra, bygga om, och smaksätta på lite olika sätt, och ändå! - behålla sitt särdrag och sin egenart. Istället för falla ut och sönder i ett andra klassens Boredoms och Stockhausenoväsen. Det finns det ju redan många andra som gör...

De etablerade medierna tycks fortsätta med sin bloggfixering. Man skulle kunna tolka det som ett litet, litet krig mellan å ena sidan bloggarna och å andra sidan de traditionella dags- och kvällstidningarna.

I DN i lördags publicerades en lång (och faktiskt småintressant) essä om bl.a. Coetzee och litteratur. Konstigt nog inleds dock artikeln med en hänvisning till bloggar med orden: "Litteraturen kan göra vad bloggar och andra medier inte kan: upptäcka sådant som varken författaren eller läsaren visste att de inte ­visste". Är det en begränsning som uppstår när man just bloggar, eller vad menar artikelförfattaren? Så vitt jag vet finns det ingen speciell innehållsmässig eller stilmässig begränsning, som på något vis infinner sig när man publicerar någonting som på något sätt skulle kallas blogg. Vad jag har förstått kan man skriva hur man vill, eller? Kanske till och med på ett sätt som närmar sig traditionell litteratur?

I söndags publicerades det på Expressens kultursida hela två olika korta texter om bloggar. Och någonstans där tycker jag man kan ana en viss rädsla... Och nu ska vi inte tala om Expressens desperata försök med egna (löjliga) bloggar där man kan läsa om vad Per Svensson springer runt och gör hela dagarna. Ännu roligare blir det ju när Linda Skugge, från sin blogg på Expressens hemsida, kritiserar andra som bloggar. Det är något som inte stämmer där. Och Per Svensson får mejl från bloggaren Chadie:
"Själv vitsen med att blogga är väl att personer som inte har tillgång
till medier på ett lätt sätt kan göra sina röster hörda?
Vad är då vitsen med att ni som redan har tillgång till en stor
megafon att skrika ut era åsikter ur ska leka bloggare?
Det trista är att ni allihop mest verkar tro att bloggare skriver
smörjig dagbok. Visst en del bloggare gör det, men en stor del skriver
faktiskt om politiska frågor.
De flesta skriver faktiskt inte sådan där tramsigt som flera av era
bloggare gör - som vad de äter eller har på sig för skor när de går
till soporna och så vidare."
och Per svarar:
"Om vi Expresssen-bloggare förefaller tramsiga och lättflyktiga beror det förmodligen bara på den glädje vi känner över att ä n t l i g e n få tillåtelse att vara just detta"
Enkel konklusion angående detta: människor utanför de stora mediakanalerna har i och med bloggar fått en plattform där de kan tycka till och driva debatt om saker de tycker är viktiga och intressanta. Journalister och liknande har i och med bloggar i stället fått en möjlighet att sluta skriva noggrant och förhoppningsvis bra, och i stället få skriva om när de går ut med soporna.

Om det på något sätt förhåller sig på detta vis är det ju ganska roligt. Och man kan ju inte låta bli att hoppas att Linda Skugge och andra känner sig lite oroliga. Journalister på de stora dags- och kvällstidningarna kanske inte längre kan hålla på och skriva en massa sopiga krönikor - då kanske folk slutar läsa dem och börjar läsa bloggar i stället... Alla karriärister som fyller alla platser på de stora mediadrakarna kanske måste skärpa sig? De kunniga nördarna (moi? no...) som inte har lika vassa armbågar har kanske i och med (t.ex.) bloggarna fått en möjlighet att nå ut?

Efter Out Huds konsert på Debaser i onsdags har en populärmusikalisk nittiotalnostalgi stilla blåst in över mitt hem. Egentligen lät väl (och låter väl) Out Hud delvis rätt mycket som lätt fingerad dansmusik från ett tidigt nittiotal, eller? När jag skulle referera It's For You för en ovetande bekant kunde jag inte låta bli att nämna Saint Etienne. Och någon slags beröringspunkt finns det väl också där.

Saint Etiennes två första album håller jag som två absoluta favoriter överhuvudtaget (jo, faktiskt!), men de är spelade sönder och samman för snart decennium sedan. Konstigt nog låter de ändå lika bra idag, trots att de är trasiga. Troligtvis är det nog bara förbehållet några få skivor, att vid ett sådant tillstånd fortfarande låta bra (rena, hela och klara). Så naturligtvis har jag inte kunnat låta bli att åter igen spela Girl VII, Spring, She's the One och hela So Tough om och om igen de senaste dagarna.

En annan nittiotalsskiva som jag hittade i ett hörn här hemma är Monos skiva Formica Blues. Skivan kom först 1996, och är nog rätt gravt Saint Etienne-influerad. Jag har smågillat den sedan den kom och kanske ofta som ett helt okej Saint Etienne-substitut. När den kom hamnade den nog rätt fel. Säkert något år för sent. Vill till exempel minnas att Kjell Häglund gav den en ljum (men ändock okej) recension i Pop. Men jag tycker att den har växt! Tiden har givit den ett vackert, annorlunda nostalgiskt skimmer. När den kom vävde den samman ett engelskt (och franskt) sextiotal med det som ansågs modernt 1996. Idag är inte bara sextiotalet en tid som förlupit. Nostalgin fördubblar sig - ett drömlikt sextiotal, ett krasst men ändå rätt vackert 1996 från 2005 års horisont! Drum n'bass-trummorna på The Outsider, som 1996 säkert ansågs småtöntiga (av de nervöst hippa) låter idag faktiskt rätt ljuvliga. Och själva anledningen till att en skiva som Formica Blues kan låta bra än idag har nog mycket att göra med att den just kom lite fel när den släpptes. Band som blev större och fastnade under klistret av någon fånig etikett har man ofta svårare att lyssna på idag (så nej, något som Portishead spelar jag inte!).

Saint Etienne då? De har såklart gått vidare - Finisterre från 2002 tycker jag är suverän och deras bästa skiva sedan So Tough. Och snart släpper de nytt! För de som är intresserade ska den heta Tales from Turnpike House och släppas sjätte juni. Kan bli sommarens skiva...

Out Hud på Debaser:

Out Hud:
Fantastiska! Energi och humor. Dansmusik till popkids och rockskägg. Gammal dansmusik i en ny kontext, där den känns intressant och berättigad.

Debaser:
Debaser är Debaser och även när ett modernt band som Out Hud besöker strömmar det, likt fukt, ut garagerocknostalgi ur väggarna (mellan alla livebilder på "rockikoner" som The Hives och Soundtrack of our Lives).

Summan av kardemumman: sällan har jag sett ett band dansa lös så på scen. De skulle till och med fått en dj:ande Joe Claussell att framstå som lätt stelbent. Och när bandet sedan går av scenen och folk är på gång så lägger dj:n på nån gammal punkrock... Och ljudet från dj-anläggningen är miserabelt. Antagligen är Debaser kvar i det gamla rockparadigmet där skivspelandet inte är något att bry sig om, det är bara livemusiken som är viktig... Både Out Huds konsert och efterföljande dj:s visar oss alltså - på diametralt olika sätt - att nittiotalet faktiskt hade sina förtjänster.

Out Hud **** (fyra stjärnor)
Debaser och dj:s * (en stjärna)

Långhelg. Man kanske skulle gå på konsert? Det känns som om det var ett tag sedan, och jag gillar ju att gå på "rockkonsert" - ibland... När Mike Always babblade på i TV-programmet This is our music tidigare i vintras sa han något i stil med att han i stort sett aldrig hade haft kul på en rockkonsert. Även om jag inte håller med honom så tror jag att jag förstår honom. Alla dödligt tråkiga och tragiska konserter som man har bevittnat; rundgång och mellansnack, svett och extranummer... Men ibland är det ju också väldigt trevligt...

Idag spelar Out Hud på Debaser. Toppenlåten It's for you har blivit någon slags indiehit och det skulle kunna vara spännande att kolla in hur de låter på scen. Men Debaser? Men de ska ha fått en fin ny tillbyggd bar, så... Ikväll spelar även Suburban kids with biblical names och CDOASS på Södra teatern. Två rätt sympatiska band. SKWBN första EP var smått oemotståndlig och CDOASS första singlar hade sina stunder. Frågan är bara hur spännande detta kan vara att titta på. Huruvida jag får veta det beror förstås på om jag går dit, om jag väljer bort Out Hud, och om det finns några biljetter kvar.

På fredag spelar även Patrick Wolf på Södra Teatern! Hans första skiva Lycanthropy var i stunder helt fantastisk, och hans framträdande på klubben Slick för något år sedan var faktiskt makalöst. Men. Hans senaste skiva Wind in the wires verkar spännande, men av någon anledning har den inte greppat tag i mig än. Vet inte riktigt varför, jag tycker den borde ha alla förutsättningar. Men det är något med hans röst som står i vägen, tror jag. Jag kommer i alla fall, med all säkerhet, att lyssna igen, och igen. Troligtvis ett tecken på att det finns något där ändå... Och så säger han ju rätt roliga saker!: "Alltför få ser musik som konst. De flesta nöjer sig med att göra billig underhållning för massorna. Musik gjord av män är särskilt dum, den är bara styrd av kuken. Testosteronet producerar låtarna. Jag har förvisso en penis själv, men jag kan inte och vill inte identifiera mig med andra manliga musiker", sa han bland annat i Svenskan igår.

Hmm. Vad månne veckoslutet ha att erbjuda?

Mode kan vara såå tråkigt. Tänk stilguider, livsstilsmagasin, boken Snyggt och det nya heterosexuella modemagasinet för män: King. Självfallet har jag inte läst tidningen, men det räcker att se omslaget för att förstå vilken typ av tidning det handlar om - Schenkenberg, bilar och snyggare solbränna... Karolina Ramqvist har såklart rätt när hon hävdar att den nya så kallade meterosexuella mannen bara är någonting som har slagit igenom på utsidan - på insidan hittar du samma grabbighet och samma slentrianhomofobi.

Men mode kan ju också vara kul. Att handla fina skor i en bra butik är till exempel rätt roligt. Exempelvis på Nitty Gritty i Stockholm. Fina lokaler, bra utbud och kunnig och hjälpsam personal. Mode kan ju helt enkelt vara mycket mer pop (något man kan glömma bort bland tidningar som King).

I något av de tidiga numrena av tidningen Pop på nittiotalet hävdade Andres Lokko något i stil med att pop det är att gå in ett par nya Clarks till Smokey Robinsons Ooo Baby Baby. Neil Tennent ska ha hävdat att popmusik handlar om två saker: kläder och förändring. Det stämmer nog; idag gick jag in ett par Nicholas Deakins till Tenniscoats Tree or Not to Be.