FR@

Mellan Trekanten och Vinterviken:

Max Maxwell

Var det något speciellt som hände med soulmusiken och soulsångarna vid tiden runt millennieskiftet? Två av de största just då, just innan, just runt, millennieskiftet har ju liksom inte hört av sig på en sju, åtta år. D'angelos Voodoo kom 2000 och Maxwells Now 2001. Sedan dess, tycks det: tystnad. Så, det är kanske inte så konstigt att man nästan glömt bort dem, och hur fina grejer de faktiskt gjorde. Maxwells fantastiska version av This Womans's Work fanns med på den här toppfina muxtapen (där du om du inte hört den förut, förstås, också, på stört, måste lyssna på Wyatts At Last I'm Free), vilket givetvis gjorde mig sugen på att återigen lyssna. Sedan visar det sig att jag också knappt har lyssnat på hans sista Now överhuvudtaget... måste göras... This Woman's Work plus övriga låtar jag lyssnar på som finns på exempelvis You Tube vinkar också om att det kanske till och med kan vara hans bästa skiva (även om jag nog föredrar att slippa se de där videofilmerna när jag lyssnar). Maxwell var ju annars lite lättare att ta sig an än många andra av nittiotalets soul- och r n'b-artister; minns t.ex. att jag läste en text där han listade sina influenser och uppgav Gustav Mahler och Bryan Ferry - och att det efter det kändes lite mer spännande, till och med kanske roligare, att lyssna... Så både D'angelo och Maxwell får alltså hemskt gärna komma med något nytt, någon gång, helst då om inte allt för länge förstås...

Rendezvous With The Sun

Spellista:

Brian Eno - Weightless
July Skies - Distant Showers Sweep Across Norfolk Schools
Nick Drake - One Of These Things First
Joni Mitchell - Help Me
Jonathan Richman - My Love Is A Flower (live Stockholm 78)
Jens Lekman - A Sweet Summers Night In Hammer Hill
Orange Juice - Rip It Up!
Mandrill - Afrikus Retrospectus
Rubies - Room Without A Key (version by Studio)
Howard Wales - Rendezvous With The Sun :

City Vs. Country

När jag - precis som så många andra förstås brukar göra här i Sverige, minst någon vecka varje sommar - åker ut på landet händer det att jag ofta kommer att tänka på texten till Jonathan Richmans Country Vs. City:

I want to live close to downtown to be near my friends
I want to be close to them,
And still be out by the trees and the wind
Havin' both will be hard to find I'm sure,
But then ain't that the way of the world,
I want the city but I want the country too.

För när man åker ut så där på landet och det är mitt i juli, värmen och solen har äntligen kommit och badsjöarna ligger som gnistrande diamanter bland träd och skog kan man ju lätt få för sig att här - långt bort från storstad, jäkt och stress, avgaser och oljud - här skulle man kunna stanna lite längre. Men, det förstås, kom igen i november eller nåt och en dag eller två ute på vischan och storstaden kan framstå som ett paradis.

I want to be with my friends by the fire and the starlight
But I want music, music in my life
Yes, I want a bar hoppin' music scene
And I want to pick from ten or fifteen
I want the city but I want the country too.

I stunder vill man alltså, precis som Richman, ha det bästa från två världar. Det kan kännas som om man, hur man än gör, var man än är, alltid saknar något. Men vem vet, framtiden kanske artar sig så att man någon gång får ha både och, kanske till och med samtidigt? Och sedan, när man tänker på det ytterligare, en gång till, kanske när man som nu kommit tillbaka till Stockholm, känns det ju faktiskt ibland som om vissa av de bästa platserna (Vinterviken!, Nacka naturreservat!) under vissa av de bästa stunderna faktiskt ger en just det: de bästa av båda världarna, nästan samtidigt. Man kanske inte hade behövt leva under antiken, ibland kan det kanske räcka med sommarstockholm...

My mind is quiet, when my thoughts are slow
I stop to learn what I been wantin' to know
I need to live in the ancient world
If I'm gonna do what I want to do
I want the city but I want the country too

I'll never have both moon and sun
But one never knows, does one?
I want the city but I want the country too.

Hold On To Me, Baby

On Trade Winds, Air France första EP, tyckte jag var fantastisk. I numera nedlagda tidningen Ondskan skrev jag förra våren följande hundra ord om skivan:

När jag för någon månad sedan första gången hörde Air France debut-EP On Trade Winds blev jag både imponerad och förtjust. Lyssnade intensivt i några dagar för att sedan lägga åt sidan. Helt okej och egentligen inte mer än så, fick jag av någon anledning för mig. När jag nu åter lyssnar känns den inte alls som gårdagens nyheter. I den första anstormningen hittar jag hela tiden fler delar och detaljer att hänföras av, fler anledningar att fortsätta drömma. ”EP:n blev exakt som vi ville ha den”, sa gruppen i en intervju nyligen. Exakt som jag ville ha den också.

Förväntningarna var alltså ganska högt uppskruvna när uppföljaren No Way Down anlände, här, inte alls för så länge sedan. Och, ja, jag lyssnar gärna, har lyssnat, kommer att lyssna – men än så länge – inget som riktigt riktigt fastnar. Men även On Trade Winds behövde ju lite tid på sig, så man vet ju aldrig… På No Way Down saknar jag dock de där lite rakare poplåtarna, den subtila hitkänslan som liksom tycktes forsa över en varje gång man lyssnade på Karibien, Beach Party och Never Content.

Som ett litet plåster på den lilla besvikelsen upptäckte jag dock guldkornet Hold On To Me, Baby. Ett mp3-släpp från slutet av förra året (som fortfarande finns att ladda ned från Sincerely Yours hemsida). En form av julsingel tycks det, med vinande vind och knastrande snö under skorna, men ändå, gör mig ingenting: flöjten, melodin, den lätt gungande rytmen, och rösterna värmer mig ändå här och nu; ett juli så här kallt och ofta - just nu! - också så blött, vet jag inte om jag varit med om förut... På väderleksrapporten sa de dock att nu!, denna vecka!, skulle värmen äntligen komma, så: Hold On To Me, Baby!

Swimmer

"När det gäller Hebden hoppas jag att han i form av t.ex. Four Tet skapar nåt fint och vackert redan under kommande år...", skrev jag i en text om förra årets bästa skivor. Och med den senaste Ringer-EP:n är Kieran Hebden - precis som förra sommaren (då tillsammans med Steve Reid) - med och skapar årets sommarsoundtrack. Titeln Swimmer är förstås också, för årstiden passande, även om den borde kunna vara ännu mer passande, då det ju är mitt i sommaren, men nästan så man glömmer bort det ibland - det är ju så kyligt i luften, knappt en kväll eller sommarnatt av värme, bara något ensligt litet dopp, inte tillräckligt alls av själva simmandet känns det som...

Så jag lyssnar gärna ytterligare en gång på Ringer-EP:n, kanske framförallt då Swimmer-låten. Tittar gärna också på nedanstående video, drömmer mig ända bort till Filippinerna, vågar som sköljer in, vidsträckt sandstrand... Gillar också det här på nåt vis lite rakare Four Tet-soundet, ändå det karaktäristiska från speciellt Rounds men även annat av Hebden: Fridge, kollaborationerna med Steve Reid etc...

Fleet Foxes övärld

Hamnade på Debasers ute- servering för någon kväll sedan. Drack förstås öl, lyssnade på nån fin gammal soulmusik. Ända tills en man med gitarr (plus kompband) tog plats på den lilla scenen där ute. Och ja, det var, som det ju så ofta kan vara... musik man ställde sig mest frågande inför. Varför pula på med sånt där egentligen? Gravallvarliga, sjundehandsversioner av någon slags countrydoftande singer/songwriter-rock som förstås gjorts så många, många gånger förut; För en liten stund sedan, för länge sedan, för en tid när sådant till och med kändes lite nytt, även om det kan vara svårt att tro idag. För att komma undan med den typen av klassisk rockmusik idag måste man nog antingen bara göra det otroligt bra (kanske till och med vara skicklig, duktig) eller lyckas med konststycket att presentera sakerna på något nytt sätt, bara någon ny liten utgångspunkt, angreppspunkt eller så...

Sedan sitter man där hemma ändå och lyssnar på något sådant som Fleet Foxes igen och igen. När det gäller nya varianter (verkligt nya) på ett gammalt tema så vete tusan... men ja, om man letar så kanske... Men duktiga, skickliga och imponerande är de i alla fall stundvis. Crosby, Stills och Nash och Beach Boys-harmonier som glittrar, små melodier som när de är som bäst bär upp alla röster...

En stund (några sommardagar, vem vet hur det känns till hösten?) kan jag i alla fall gå lös i det Fleet Foxes gör. Bilderna de skapar, drömmarna de ger utryck för och rösternas harmonier blir till sådant man vill sjunka in i en liten stund. (Även om man redan vet sig vara på väg bort, mot någonting nytt)

De flesta av de bästa Fleet Foxes-låtarna tycker jag ligger på deras Sun Giant-EP. Jag tänker mig att de hamnade där för att de skiljer sig från låtarna på fullängdaren. Att det var låtar som kom till vid ett speciellt tillfälle och vid en speciellt plats. Att de fångar en tid som var något speciellt just då. Ett engelskt hus, Mykonos, soligt... (Kanske bara en fin och en rätt lyckad liten charterresa helt enkelt...)

English House

Midvinterblod mitt i sommaren

Ja, deckare, vad ska man säga om eländet? En typ av litteratur som sköljer över och undan, i stort sett, all annan litteratur. Tillsammans med någon självhjälpsbok, och kanske någon kärleksroman, det enda som finns till försäljning på din lokala affär nere på hörnet. Ja en form av litteratur som trycks upp i ditt ansikte - numera - närmast var du än befinner dig: på tåget, i tunnelbanan, via tv-reklam, på Konsum etc. Ja, och sen blir det sommar och så ligger du där ändå och läser just en deckare. Som om reklamen och marknadsföringen till slut är vinnaren och till och med lilla du får se dig själv som besegrad. Fast så illa är det nog ändå inte. Det är förstås inget fel på deckargenren så där i sig. Det är väl mer själva omfånget, den fullständigt groteska storleken av bokmarknaden som består av deckare. En spänningsroman då och då kan förstås, i bästa fall, vara både toppen och underhållande.

I går låg i alla fall jag, i stort sett hela dagen, i stort sett i samma ställning (så jag blev väldigt solbränd på bara ena sidan) och läste Mons Kallentofts Midvinterblod. Han har ju fått en del fin kritik senaste tiden för sina Malin Fors-deckare (där Midvinterblod är del ett i en tänkt trilogi). Och, ja, någonting hade den förstås om den fick mig att ligga där hela dagen, bli lite för bränd av solen och sträckläsa. Det konstiga är bara att jag inte har någon riktig aning om vad. Det är ju så väldigt lite som utmanar (kan det va nåt som i sig har någon typ av tjusning?). Både handling, samhällsskildring och personporträtt känns - även om det låter hårt - schablonmässiga, fördomsfulla och lite allmänt småtrista. Ändå finns det då någonting där som får en att fortsätta läsa. Och det är klart: man vill ju förstås veta vem som är mördaren. Annars kan jag tänka mig att det helt enkelt är skönt att läsa en text som inte bär på något motstånd, så att man inte behöver anstränga sig, allting går så lätt, man kan tänka på annat medan man läser, ändå hela tiden vilja vända blad, se hur det går.

Och sedan bli sugen på att läsa något annat! (Den där nyutgåvan av Lars Gustafssons Fantastiska berättelser?, Fiktioner måste jag ta och läsa om. Genets essäer och artiklar. Etc.)

Nonfiction

Läslista:

Marcel Proust - Den fångna
Torgny Lindgren - Hummelhonung
Tove Jansson - Det osynliga barnet
Maria Gripe - Elvis! Elvis!
Anders Johansson - Nonfiction

Och av det leende Brichot ägnade den bortgångna salong han såg i andanom, förstod jag att vad som - mer än de stora fönstren, mer än Värdfolkets och de trognas glada ungdom - var honom kärt i den gamla salongen kanske omedvetet för honom själv, det var den ogripbara delen (som jag å min sida upptäckt i några likheter mellan La Raspelière och Quai Conti och varav - det må gälla en salong eller något annat - den yttre, närvarande, för var och en påtagliga delen endast är en förlängning); den del som frigjort sig från yttervärlden, tagit sin tillflykt till vår själ och skänkt den ett ökat värde i det den assimilerat sig med dess övriga innehåll: rivna byggnader, människor från förr, fruktskålar från supéer man erinrar sig; småningom förvandlad till det minnenas halvgenomskinliga alabaster vars färg man aldrig kan redogöra för emedan man är ensam om att se den, varför man fullt sanningsenligt kan säga till andra, på tal om detta förgångna, att de inte kan göra sig en föreställning därom, att det inte liknar någonting de har sett; och när man betänker att ens eget medvetande är förutsättningen för att allt detta skall kunna leva kvar ännu en liten tid, då kan man inte utan rörelse förnimma i sitt inre skenet från lampor som slocknat och doften av bersåer som aldrig mer skall blomma.

Marcel Proust, Den Fångna, sid 306-307


Tankarna flyger.
- Tillsammans blir man fyra! säger han plötsligt.
Först förstår hon inte alls...
Han måste förklara. Det har med räkning att göra, och egentligen är hon bättre på det än han, fast det här talet får han allt hjälpa henne klara ut.
De räknar på fingrarna och lägger ihop.
Jo - det blir rätt. Nu förstår hon!
- Jag har mej, ju, och jag har dej...
Du har dej, va, och du har mej?
Det blir två till dej, och två till mej -
Två var alltså - en som är du och en som är jag -
Två plus två!
Ja! Tillsammans blir man fyra!
Det var rätt räknat.

Maria Gripe, Elvis! Elvis!, sid 160-161

Parasol-kommentar

Lägger mest upp spellistor på bloggen just nu; listor över låtar jag lyssnat på, gillat, diggat(?) den senaste tiden, sedan förra låtlistan. Bläddrar igenom skivorna som ligger och skräpar runt stereon, tittar vilka låtar som har hög rotation i iTunes, funderar om det är något annat jag hört någon annan- stans som gjort avtryck etc. Lite inspirerad av den här fina Muxtapen tänkte jag att man kanske också borde säga, skriva ned, något om musiken jag nämner. Så...

...vad är det egentligen för musik man listar? Inget speciellt uttänkt, inga listor där jag anstränger mig för att hitta obskyra eller hippa saker. Mer en genomgång för egen del, vad är det egentligen för musik man tycker om, som återkommer. Hänger den ihop på något vis? Hur ser det ut när det gäller låtlistan Parasol här nedanför? Lite indie, house, jazz, soul, lite elektroniskt och klassiskt bara, kanske. Ja, mycket av det jag tycker om, det som återkommer, verkar vara just blandningen av pop åt indie-hållet och årgångssoul och en del jazz, klassiskt och konstmusik uppblandat med house och modernt elektroniskt... I alla fall just nu då. En framtid får förstås visa om (när) det kommer dra åt andra håll, hur mycket?, kanske var...

När det gäller de gamla favoriterna Embassy och Radio Depts nya låtar är det Embassy som imponerar klart mest. Skulle nästan vilja säga att State '08 kan vara Embassys kanske allra bästa låt nånsin... DiskJokke är en av de där norska dansmusik-, discomännen som tillsammans med Prins Thomas, Lindström etc. gör behagliga, behagliga grejer jag kan lyssna på nästan jämt. Flott Flyt är ju en rätt underbar titel också. Great Expectations är första låten på Miles sjuttiotalsskiva Big Fun. Underbart och precis som nästan allt annat från Miles Davis sjuttiotal så gillar jag, gillar jag och fortsätter att upptäcka. Efter det tre av sjuttiotalets stora, välkända soulfavorit-män. Right On For The Darkness är så fin så spröd, samtidigt så stor i ljud, stråkar och känslor. Från Back To The World. You Sure Love To Ball är näst sista spåret från nyligen, för mig, återupptäckta klassikern Let's Get It On. Marvin kanske aldrig riktigt har sjungit bättre. Texterna kan vara fåniga, han kan kanske framstå som lätt klumpig i uttrycket till och med, omdömet kanske inte alltid är det bästa - men i den vackraste rösten ligger en smärta och en längtan som när det fungerar, när jag verkligen gillar, går hela hela vägen in. Let's Stay Together kan man ju tycka bara är för uttjatad men det kan ju vara tills man till exempel ser ett sådant här videoklipp och - precis som Green - inte kan låta bli att skratta bara för att man blir så lycklig:

När vi sedan har kommit till den klassiska musiken har jag kommit till Fauré som jag blev sugen på att leta upp genom ett tips från Alex Ross blogg: "probably brings you about as close as you can get to hearing the imaginary music of Vinteuil in Proust" var troligen orden som fick mig att leta upp skivan ifråga. Air France nya EP tycker jag om och tycker jag är intressant - men absolut inte samma stjärnsmäll som den förra. Kommer säkert att växa...

Nizas Canciones de temporada plockade jag på mig i Barcelona för någon sommar sedan. Letade Siesta-skivor och relaterat och gillade omslaget på Elefant-bandets... Visste inget om bandet men gillade verkligen skivan när jag väl hemma lyssnade, kanske ännu mer just därför. Lite förtas väl också när man sedan letar upp en video och får se hur de ser ut, uttrycket i videon, men kan ju också vara något övergående... Hursomhelst: ännu en till kanske hjälper? (Kanske stjälper...):

Parasol

Spellista:

The Radio Dept. - Freddie And The Trojan Horse
The Embassy - State '08
DiskJokke - Flott Flyt
Miles Davis - Great Expectations
Curtis Mayfield - Right On For The Darkness
Marvin Gaye - You Sure Love To Ball
Al Green - Let's Stay Together
Gabriel Fauré - Piano Quintet No 1 In D Minor, Op 8 - Adagio
Air France - Windmill Wedding
Niza - Parasol :

Spellista 080624

Air France - June Evenings
July Skies - Distant Showers Sweep Across Norfolk Schools
DiskJokke - Staying In
No Kids - Neighbour's Party
First Choice - Armed And Extremely Dangerous
David & The Giants - Ten Miles High
Al Green - Gotta Find A New World
Black Ivory - Wishful Thinking
The Field - Morning
Julien Jabre - Swimming Places (sabaudia gabin remix) :

Hip-Hop Pessoa

I Lissabon är hip-hopparna och graffiti-männen nere med Fernando Pessoa:

All is uncertain and dying
All is scattered, nothing is whole
O Portugal, today you are fog...

Now is the hour!

Spellista 080608

Boris with Michio Kurihara - Minha Chuva
Miles Davis - Go Ahead John
Francesco Tristano - Two Minds One Sound
The Durutti Column - Sara E Tristana
Van Morrison - Astral Weeks
The Jumping Jacques - Love Me Now
John Zorn - Tears Of Morning
Air France - Hold On To Me, Baby
Action Biker - Hesperian Puisto
M83 - Up! :

Spellista 080526

Miles Davis - Spanish Key
Amália Rodrigues - Há Festa Na Mouraria
Sebastian Tellier - Universe
M83 - Kim & Jessie
Zongamin - Painless
Can - One More Night
Benga - The Cut
Burial - Raver
Cola Boy - 7 Ways To Love
Francesco Tristano - The Melody (C2 Remix) :

Spellista 080518

The Durutti Column - Lisboa
Robert Wyatt - At Last I Am Free
Basil Kirchin - I Start Counting
The Beach Boys - I Just Wasn't Made For These Times
Jonathan Richman - Our Drab Ways
Elvis Costello - Alison
Working Week - I Thought I'd Never See You Again
Maxwell - This Woman's Work
Lars Forsell - Jag Sover I Dig
Peter Broderick - Diverge :

Spellista 080427

July Skies - Swallows And Swifts (Radio WZBC Session)
Orange Juice - Moscow
Jonathan Richman - Behold The Lilies Of The Field
No Kids - For Halloween
Ramadanman - Every Next Day
Rahsaan Patterson - Stars
Miles Davis - He Loved Him Madly
Peter Jackson - Dopyera
Aztec Camera - Back On Board
Prefab Sprout - Bonny (Leo Zero Re-edit):

Sondera blandband

Skriver inte så mycket om själva musiken nu för tiden. Delar istället mest med mig till de få som snubblar förbi och kan vara intresserade. Vet inte om det går att hitta något mönster där, men på något sätt tror jag ändå att det hela hänger ihop. Om man låter de som läser även lyssna på musiken man skriver om (på ett rätt direkt sätt, kanske samtidigt som de läser), så uppstår det nog trots allt en lite ny situation. Kanske måste man skriva på ett annat sätt? Kanske blir det också lite svårare? Ja, varför, egentligen försöka beskriva hur musiken låter, när den som läser istället, med ett litet knapptryck, lika gärna kan lyssna själv? (Någon liten anledning finns det nog fortfarande kvar, men hur den riktigt ser ut känns inte riktigt lika klart som förut...) Vet inte om det är det som är en anledning till att jag är lite sparsammare med orden för tillfället - att jag på nåt sätt håller på att vänja mig vid situationen - men jag hade tänkt skriva om låtarna som finns med på mitt muxtape, började lite smått, men kände ändå: nä... det här blir inte bra, det här känns lite tråkigt, kanske meningslöst? Googla fram information om artisterna om du är intresserad istället, sitter jag och tänker, i annat fall skulle jag bara rekommendera att du lyssnar...

sondera.muxtape.com

Rip it up and start again!

Har varit inne i en stark Orange Juice-, Edwyn Collins-period ett tag nu... vilket eldas på lite ytterligare av att jag får två relaterade BBC-dokumentärer tillsänt mig: Den helt okej Caledonia Dreamin' om Skottlands pophistoria från Postcard och framåt och den hjärtskärande Home Again om Collins kamp tillbaka efter sin stroke... Rörande, fint, värdigt... Tack så mycket för det!

Varför så mycket Collins senaste tiden då? Vad är det jag hittar där som jag så sällan lyckas finna i annan popmusik? Postcard, Orange Juice tycks ju annars, fortfarande, vara en massiv influens för massor av ny både svensk, skotsk och annorstädes pop. (Vilket Caledonia Dreamin' också, förstås, fortsatte att befästa.) Men är det kanske inte också så att det bara är vissa influenser och vissa stilideal som för det mesta anammas? Hur många av dagens popband, indieband, skulle få för sig att göra en cover på en Al Green-låt? (En Rahsaan Patterson-låt?) Inte många som pratar om Orange Juice idag pratar väl speciellt mycket om soulmusik som någon slags influens? Kan det, skulle det, nu, på något vis, kunna vara en influens man börjat längta efter ordentligt igen? Hos Orange Juice (och på senaste Collins-skivan) var det i alla fall något som var med och skapade unik, och ibland tycks det, perfekt pop man aldrig vill sluta lyssna på:

Splendid!

En av Friendly Noise nya skivor heter Splendid Isolation (den andra är Action Bikers Hesperian Puisto) och samlar de flesta (men inte alla!) av bolagets mp3-släpp från förra året. Alltså: redan för några månader sedan en av förra årets allra bästa skivor, några av de låtar som var några av de allra viktigaste när mitt soundtrack för 2007 spelades upp, iordning- ställdes... När jag nu går igenom låtarna igen, ser vilka de valt ut till samlingen, och sedan gör en egen tio-i-topp, ser jag att alla utom två av mina favoritlåtar finns med på skivan. Bara Peter Nilssons Song for Stina och Erik de Vahls topptoppfina Running som inte fått plats alltså...

Min tio i topp:

1 - En Gång I Stockholm - Testbild!
2 - September - Robotboy
3 - Rondo - Most Valuable Players
4 - Running - Erik De Vahl
5 - Bachelor Kisses - The Radio Dept.
6 - Whatever We Want - Erik De Vahl
7 - Curriculum Circular - Differnet
8 - Song For Stina - Peter Nilsson
9 - Shut Out - Flow Flux Clan
10 - Sol Genom Lövverket - Enheten För Musik Och Melodi

Så, om du inte gjorde det redan förra året, eller, kanske även då, lyssna, lyssna...

Söndagspromenaden

Som man brukar göra på söndagarna kanske... det kryper så mycket i kroppen att man måste gå långt, långt för att den känslan ska krypa sin väg... Hela vägen från Aspudden, förbi Trekanten, över Lilje- holmsbron, Hornstull, runt och förbi Street, hela promenaden nedanför Tanto, vid vattnet, under broarna, vidare och ända bort till Danvikstull, mitt emot Henriksdal. Sen upp och tillbaka på nåt vis. Förbi Sofia folkskola, in i Vitabergsparken, sedan på en bänk med en mugg kaffe vid Sofia kyrka. Lite grått och mulet men inte kallt, kallt snarare rätt friskt och skönt faktiskt. Efter det: tillbaka efter Skånegatan, någon minut på Pet Sounds, Medis, Götgatan, någon minut på trevliga bokhandeln i backen, St Paulsgatan, Mariatorget, tunnelbanan och hem igen. Väl hemma då så känns det ju så mycket bättre igen. Tanken klarare, kroppen lugnare...

Soundtrack (random playlist): Aspenström till Peter Jackson med en av höjdpunkterna i Miles Black Satin faktiskt (från makalösa, av mig, nyligen, åter, upptäckta On The Corner):

Minus

Garfield minus Garfield:

Dagens:


13 mars:



Hidden Towns:

Spellista 080404

Orange Juice - Satellite City
David Bowie - Panic In Detroit
Iggy Pop - Mass Production
Joy Division - Decades
Hannu - Sumu
Takeshi Nishimoto - She Walks In A Dream
The Shirelles - Will You Love Me Tomorrow?
The Kinks - Waterloo Sunset
July Skies - Skies For Nash
Library Tapes - Ensamhet :

Spellista 080328

July Skies - See Britain By Train
Songs Of Green Pheasant - Fires P.G.R.
Orange Juice - L.O.V.E. Love
Marvin Gaye - I Want You
Miles Davis - Black Satin
Herbert - Leave Me Now
Peter Jackson - Postojna
Werner Aspenström - Snöbrev
Scott Walker - Duchess
Francesco Tristano - The Melody :

Spellista 080322

Sven Libaek - Dark World
Virginia Astley - Out On The Lawn I Lie In Bed
Pram - The Empty Quarter
Steve Reid Ensemble - Daxaar
Roxy Music - Prairie Rose
Talking Heads - This Must Be The Place (Naive Melody)
Vic Godard & The Subway Sect - Make Me Sad
Orange Juice - In A Nutshell
John Cameron - Kes
Songs Of Green Pheasant - The Wraith Of Loving :

Stereolaboratoriet

Ligger i soffan och läser. Lyssnar på musik. Och finner att jag även idag (likt säg förra fredagen) lyssnar lite på Stereolab. Låter kanske inte så jättespännande - vilket dock är precis vad det gör, till min stora (lilla) förvåning... Idag: Dots and Loops, där de efter Tomato Ketchup-skivan, lite mer dansmusikelektroniskt, kanske var i åtminstone en av sina höjdpunkter. Inledande spåren Brakhage, Miss Modular liksom fortsätter innan de ens har börjat (inspelat i Chicago, Dusseldorf, Elsewhere); lika delar groove, svalka, körer, elektroniskt, blås osv...

Vart de nu är på väg vet jag inte. Senaste (helt okej) fullängdaren Fab Four Suture kom 2006. Laetitia ägnar sig åt sitt Monade- projekt. Sammanfattningar med samlingar både 2005 och 2006. Allting saker som skulle kunna vara tecken på att det snart är över och finito, men på hemsidan hittar jag också en news där Martin meddelar: "I'm pleased to announce Stereolab's return to the festival circuit. On July 19th 2008 Stereolab will perform at the Slottsfjell Festival in Norway. More gig and LP news soon.", vilket ju då ändå känns skönt att läsa.

När det sedan gäller just läsningen: fortfarande lite Proust då och då, där jag är inne i en alldeles särdeles långsam fas (kanske för att jag håller på med Aspenström, Sjögren, Camus, Bauman, Linnér samtidigt?); ett tiotal sidor då och då. Vet inte om det är nåt toppenbra sätt att läsa just den texten, men är det sätt som helt enkelt passar mig bäst just nu. Bjöd på en låt av Stereolab förra veckan så idag blir det istället ett citat, vilket handlar om just musiken. Kanske kan det appliceras på nåt sånt som Stereolab?, kanske till viss del? I alla fall på mycket annan av de bästa, vackraste tonerna just jag känner till:

Men deras ord, liksom alla yttre människoord, lämnade mig likgiltig - vad betydde de i jämförelse med den himmelska musikfras jag nyss samtalat med? Jag var ju som en fallen ängel, bortryckt ur paradisets salighetsrus och förpassad till en intetsägande verklighet. Och liksom vissa varelser är de sista vittnesbörden om en livsform som naturen har övergivit, så undrade jag om inte musiken var det unika exemplet på hur kontakten mellan själarna kunde ha varit - om inte språket, ordbildningen och begrepps- analysen hade kommit emellan. Ty musiken är som en möjlighet som inte fullföljts; mänskligheten slog in på andra vägar, det talade och skrivna språket. Men återgången till det icke analyserade verkade så berusande att jag vid utträdet ur detta paradis fann kontakten med mer eller mindre intelligenta varelser märkvärdigt likgiltig.

Proust, Den Fångna, sid 277-278

Spellista 080314

Aphex Twin - Weathered Stone
Syl Johnson - Could I Be Fallin In Love
Carole King - It's Going To Take Some Time
No Kids - I Love The Weekend
Tuxedomoon - Annuncialto
1980 - Meshuggreich
Hans Appelqvist - En Lektion I Ansvar
Lill Lindfors - Låt Mej Va - De E Bra
Sylvain Chauveau - Marianne
Werner Aspenström - Hack :

Fridagen den 7 mars

De här lediga fredagarna blir ju ofta fantastiska fredagar, speciellt nu när solen skiner så starkt. Ibland, annars, i mörkaste november eller januari till exempel, kan de förstås också vara sköna sköna, men stundom även: kanske lite ensliga. Nu går jag istället upp lagomt sent eller tidigt och äter frukost i lugn och ro mellan ungefär åtta och nio. Loggar sedan in på datorn och surfar runt och kollar mejl och kollar facebook och surfar runt och laddar ned och laddar upp ändå tills frukosten lagt sig lite. Sedan: springrunda, jogging ned till viken och runt en sväng. Ipod och shuffle och dagens bästa jogginglåt blev Nina Simones Sinnerman (som gjorde slutscenen i den ändå oavbrutet fascinerande Inland Empire). Vilket väder sen!

Efter det? Efter dusch och så? Lite läsning i soffan: Cortazars samlade noveller, lite zappande och de noveller här och där med de mest fantasieggande namnen; gillar känslan de ger men har svårt att riktigt, riktigt komma in i och bli helt förförd. Försöker sedan skriva lite innan hungern gör sig allt för påmind. Har du inte hållt igång så mycket på sista tiden och sedan, till exempel, börjar jogga lite: vilken aptit man får... Sedan kaffe och mer Cortazar, mer försök, nån dikt av Lennart Sjögren, lite bläddrande i bokhyllan. Musik: just nu Stereolabs Margerine Eclipse, av någon anledning. Cosmic Country Noir är i alla fall en topptoppfin låt.

Snart dags att bege sig igen. Fortfarande fantastisk sol och undra om jag inte ska knalla en bit, kanske gå förbi Stadsmissionen en sväng. Sedan i stan, under eftermiddagen, mot kvällen: lite bokrea, lite konst, vänner och bekanta, äta nåt gott, kanske ta någon öl, men inte för många då en ledig fredag, inte alltid!, men ofta, går över i en lördag full av jobb... Ändå: det känns som vår i luften.

Tricky Tricky

"Maxinquaye was such an inspirational record in the mid-90s. I wish there was anything, by anyone, as sensual, mysterious, threatening and original now.", säger Momus i en kommentar till sin Mysteriouspodcast. Momus lyssnar alltså, till min förvåning, också lite på gammal trip-hop just nu.

Själv hade jag nog inte hört Maxinquaye sedan förra seklet när jag i fredags hittade den, så långt bak i skivsamlingen att den befann sig i en garderob. Tillsammans med lite vin och första Massive Attack (och en massa annat förstås) fungerade den som både partymusik och tidsmaskin (och som musik för lördagens playlist).

Om jag sedan tror att den tidsmaskinen kan ta en med in i framtiden är jag inte riktigt på det klara med, jag är inte lika högljudd som Momus i min lovprisning av den skivan. Men jag vill i alla fall utforska känslan några fler gånger den närmaste tiden...

Strugglin':

Spellista 080301

The Sea And Cake - The Colony Room
Louis Philippe - Miss Lake
China Crisis - Wishful Thinking
Massive Attack - Be Thankful For What You've Got
Tricky - Ponderosa
A Mountain Of One - Our Eyes
The Field - Night
Ulf Lohmann - My Pazifik
Kraftwerk - Neon Lights
John Cage - Sonata XV (prepared piano) :

February skies

Lite pausmusik...

- och lite glädje, då July Skies verkar ha inte mindre än två nya skivor på gång.

Från en av dem:

Stepping Stones

Spellista lördagen den 9 februari:

Goldmund - Leading
The Durutti Column - Pauline
Ethan Rose - Song One
Erik de Vahl - Running
The Magnetic Fields - Courtesans
Vampire Weekend - M79
John Cale - Graham Greene
The Library Tapes - Ensamhet
Georges Delerue - Brouillard
Ramases - Stepping Stones