2007-11-30

Most Valuable Music



Ibland, ibland under långa stunder, känns det som om ens musiklyssnande går lite på sparlåga sådär. Ibland nästan lite skönt, ibland jobbigt, tråkigt. Man sörjer kickar man brukade få som inte längre ger en lika mycket. Kanske perioder av väntan för att man sedan, när man väl drabbas och knockas igen, ska känna hur verkligt speciellt det är. Hur musiken, och allt som hör till, tycks få dig på fötter, som du nästan glömt bort att du hade, igen. Det behövs så lite. Och att det kanske just är de där små, små detaljerna som gör det? Timingen, den väl avvägda noggranheten vid rätt tillfälle för just dig.

På vägen hem från stan idag kunde jag i alla fall inte sluta lyssna på Most Valuable Players senaste mp3-släpp Rondo. Repeat, repeat, repeat. Har säkert mycket att göra med att det är fredag, att allt känns så bra just nu, att jag är kär, att hela lediga helgen ser ut att ha så mycket att bjuda; Modernista och Häpna-fester, vernissage, julmarknader och adventsfika, vänner och bekanta, men också med den fantastiska låten förstås. Får mig att komma ihåg och får mig att förstå hur mycket jag nog ändå gillade You In Honey, verkar få mig att förstå hur mycket jag gillar massor av annan musik, att jag helt glömmer bort vad jag ska göra när jag kommer hem utan fastnar vid stereon istället. Rondo ter sig så enkel, men tycks dölja lager av hemligheter och finslipning. Jag kan lyssna på kompet, eller försöka förstå texten, sångens så magnifikt väl avvägda fraseringar, avsnitt, tonlägen men allt faller ändå till slut ihop och på plats i och med att jag glömmer bort intentionerna för att bara lyssna (lyssna!). Men ändå, även jag, alltid, på en massa sätt, även om allt är så bra just nu och här: "I feel like changing!".

Sedan efter kanske till och med några för många lyssningar: A-sidan på Rumours om och om igen. Fleetwood Mac som jag inte har något förhållande till, faktiskt inte vet nästan någonting om. Har förstått att detta ska vara en jätteklassiker, men det är egentligen inte sådant som jag brukar gilla, vilket kanske är en av anledningarna till att det känns så bra just nu, att det är ett fantastiskt omslag och att det var längesedan en skiva fick mig att fundera på att börja spara skägg. Sedan en massa gamla Larry Levan-mixar på ett sätt som det var längesedan jag gjorde, senaste King Creosote som sakta börjar ta form med melodier så sparsmakade att det tar ett tag innan de visar upp sig, hur fina de egentligen är. Sedan de flesta andra av Friendly Noise mp3-släpp (Robotboys September tyckte jag var fantastisk), efter det hela Burials Untrue om och om och om igen...: ofta flera låtar samtidigt känns det som, väldigt sorgset ändå det där suget efter dans och natt. Kanske den stund på kvällen då man står där utanför baren och funderar på, ännu inte riktigt vet, om man ska fortsätta eller om man ska gå hem, om man kan gå vidare eller om man måste bege sig...

2 kommentarer:

Tatti sa...

Fint, och tack för påminnelsen om King Creossote. Har tillägnat den allt för lite uppmärksamhet, riktigt bra ju.

Elias sa...

tack tack, ja creosote-skivan är nog bättre än vad man lätt kan få för sig, vid någon första lyssning...