2008-01-08

Meta kritik (mäta kritik)



Den där lilla tiden på året när årssammanfattningarna, i form av topplistor av alla möjliga och omöjliga slag, dominerar kultur- och nöjessidorna, kultur- och nöjesbloggarna är över. Nu kanske man kan andas ut och försöka hitta lite nya grejer istället. De skivor som jag till exempel listade som årets tio bästa var förstås också de jag ville ha som årets tio bästa, men också album jag på det stora hela redan lyssnat så mycket på att jag kunde bedöma dem, och även så mycket att jag i de flesta fall inte har någon större lust att för tillfället lyssna nåt mer. Topplistan blir då ett sätt att summera, åtminstone för ett tag lägga åt sidan, och istället blicka framåt (och längre bakåt). Och under årets första veckor skapas kanske lite mer nyfikenhet och spänning än normalt? Av någon anledning kan man få för sig att chanserna att drabbas av något nytt och häpnadsväckande är större nu i början av året.



Sedan vill man ju alltid tro att man åtminstone besitter någon typ av originalitet när det gäller stil och smak och ihopknåpning av sina listor. Trodde kanske jag också - ända tills jag hamnade på sidan Metacritic (där man samlar ihop kritikeromdömen, topplistor etc. för att få ihop en typ av topplistornas topplista). Det visar sig nämligen att mina två toppfavoriter Burial och The Field också är i topp på Metacritictoppen! Snacka om att ha korrekt, tråkig och förutsägbar smak!, eller?

Jo, så är det nog kanske men jag kan ändå inte också glädjas en del åt att så, ändå!, rätt svåra, intelligenta, nyskapande, vackra och viktiga skivor får vara i topp. Kanske kan man till och med se det som att kritiken, kritikerlistorna och recensionerna faktiskt också är viktiga i motsats till vad som ibland brukar hävdas. Sedan kan det ju vara en slump också, förstås, då min och Metacritics fortsatta lista inte har några likheter alls. Hursomhelst, oavsett Metacritic, så var Burial och The Field ändå i någon liten klass för sig på min albumlista. Hauschka, Epic45, Friday Bridge och kanske även Differnet höll också hög klass genomgående, som bra helheter till album. Collins, Järvinen och Lekman var mer popalbum med flera topplåtar, några lite svagare men ändå med vissa så starka att de förtjänade sin plats på listan, speciellt Collins. Home Again ser ut att kunna fortsätta växa, medan Järvinen och Lekmans skivor mycket känns som passerade kapitel. När det gäller Hebden hoppas jag att han i form av t.ex. Four Tet skapar nåt fint och vackert redan under kommande år... Fast allra mest längtar jag ändå efter något helt - om inte nytt, så i alla fall kanske oväntat, något med fräschör kanske, om inte känslan av vår redan så om ett tag, kan till och med vara pang, boom, krasch möjligen eller en tanke - lika delar glömska och hågkomst kanske, men ingenting jag nu kan sätta ord på

Inga kommentarer: