Läslista 13/09

David Stubbs - Fear of Music
Erik Bergqvist - Försvinnanden
Majken Johansson - Liksom överlämnad
Dmitrij Gluchovskij - Metro 2033
Kristian Lundberg - Yarden: En berättelse


Många här på torget kan verka egenkära och ointagliga. De bär en mask som tycks vilja säga att inget av den omgivande verkligheten egentligen angår dem, att de tillhör en oändligt mycket perfektare tillvaro. De är bara tillfälligt ute och luftar sig. Men just genom denna mask uttrycker de också en omätlig ensamhet. Deras sätt att röra sig som om de ägde och samtidigt föraktade gatorna och alla andra människor skriker av anspändhet. Kanske försöker de egentligen, dagdrömmer jag i den välvilja jag måste odla för att inte falla ner i en cynism utan återvändo, visa sin yta på ett sätt så att det ser ut som om de dolde den. De låtsas perfektion och misslyckas i olika grad, och det är i de graderna de söker den andres bekräftande eller sökande blick.

Försvinnanden, sid 28, Skyltdockans ensamhet


Här har alla sin egen kronologi, och den är olika för alla, beroende på när man tappade räkningen. Men alla har lika mycket rätt, då var och en tror på sin egen tideräkning och anpassar sin dygnsrytm därefter. Nu är det kväll för mig och morgon för dig - än sedan? Sådana som du skyddar ju sina klockor lika omsorgsfullt som grottmänniskan när hon bar på ett glödande kolstycke i en dödskalle, i hopp om att kunna göra upp eld igen. Men det finns också de som har tappat eller till och med kastat bort sitt kol. I metron råder ju egentligen evig natt, som du vet, därför har tiden ingen betydelse härnere, om man inte följer den slaviskt. Slå sönder din klocka, så får du se vad det blir av tiden - det är mycket intressant. Den förändras, och snart känner du inte igen den längre. Den upphör att vara sönderdelad, fragmenterad i timmar, minuter och sekunder. Tiden är som kvicksilver: du delar på den och genast flyter den ihop igen, lika hel och formlös som förut. Människan har bara tämjt den, burat in den i sina armbandsklockor och tidtagarur, och för dem som fjättrat tiden flyter den alltid lika makligt. Men försök att befria den så får du se: då flyter den olika snabbt för alla, än långsamt och trögt för den som mäter den i rökta cigaretter eller andetag, än blixtsnabbt om måttet är levda människoliv.

Metro 2033, sid 112

Spellista 32/09

Tortoise - Gigantes
Art Ensamble Of Chicago - Full Force
Roxy Music - Trash
Morrissey - The More You Ignore Me, The Closer I Get
High Llamas - HiBall Nova Scotia
Louis Philippe - Don't Talk
Virginia Astley - Martin
Prefab Sprout - Falling In Love
Kloud 9 - Love's Just Better With You (Realm Togeth. Mix)
Saint Etienne - Spring (Air France Remix)

Meet the new Mozart...

Ibland kan jag få för mig att jag numera är mer intresserad av klassisk musik än av rock, att jag hellre väljer konstmusik än pop osv. - och att det sen kanske inte heller bara är något jag fått för mig utan också något som faktiskt, lite förvånande, till stor del visar sig stämma: Lördagmorgon, långfrukost, P2 + DN... Ur radion strömmar klassisk musik av varierande intressegrad, från Bach till Tjajkovskij, i DN står det att läsa om Wasp, Monsters of Folk och Jack White. Vid en sådan jämförelse blir det hela förstås väldigt uppenbart... Wasp intresserade jag mig för när jag gick i lågstadiet, M Ward en liten stund för något år sedan - men herregud hur kunde rockmusiken hamna i ett sådant här dåligt skick är det lätt att tänka - (Måste när frukosten är avslutad genast springa in i vardagsrummet och spela Let’s change the world with music på hög volym, passande nog: Meet the new Mozart...) - men sen kommer man på att det förstås bara är DN man läser och så lugnar man sig lite... Men en del säger det nog ändå om vad rockmusiken är idag i något slags allmänt samhälleligt och kulturellt medvetande: en dödstrött, konservativ och väldigt reaktionär konstform helt enkelt... (Längre ut i periferin ser det förstås till viss del annorlunda ut, men ändå...)

Om man efter trettio sen byter ut mycket av den där rockmusiken mot klassiskt, eller konstmusik, kanske det inte är så konstigt?; Man har läst rockjournalistik tills ögonen börjat blöda, man har intresserat sig för de flesta genrer man över huvud taget kan komma på: ja hårdrock, hip-hop, hitlistepop och indiepop, rootrock och postrock, techno, house och dubstep, country, blues och jazz, gospel och deathmetal, ambient och noise, electronica och bebop.. and the list goes on... Man har helt enkelt börjat lära sig hur det fungerar; Spelreglerna börjar bli lite för tydliga, ser man någon som bryter mot dem har man redan sett någon annan göra något liknande förut osv. Där någonstans tror jag den klassiska musiken kommer in. Där finns det ett regelsystem och en kanon som helt enkelt gör en lite osäker - det här låter bra men varför då? Jag kan säga lite grann om vad det här är för något men inte alls på något slags självsäkert sätt: varför eller på vilket sätt... De mediala spelreglerna är förstås också annorlunda, även där kan den klassiska musiken kännas mer intressant, i alla fall i jämförelse med hur ointressant det är att läsa om Monster of Folks turnéplaner och konsertupplägg... Myterna, hjältarna och kanske till med drogerna är annorlunda: Elvis och hans smörgåsar har man fått nedkörda i halsen sen barnsben men hur var det nu igen med Stravinskij och Debussy? Fortsätter fundera på det - och fortsätter spela Let’s change the world with music, om och om igen:

Meet the new Mozart,
he's in the bed where commerce
sleeps with art;
who can blame him?
No pauper's grave this time round
will claim him.

Only days before he died
the Salzburg wonder, prophesised;
'I know one day I will see
a less heartbreaking century.'

'I'll form a band, and play some dates,
reject the music God dictates.
All I write may not last,
hell it may be manure,
but I'll endure,
not burn out fast.'

Efter arbetsschema - Yarden

Läser Yarden av Kristian Lundberg. Glasklart, lätt, självklart språk. En text man längtar efter att lägga sig i soffan med, sjunka ner i, nästan på något sätt renas; Allt brus man utsätts för - en dag i centrala Stockholm, på tunnelbanan, sen på jobbet: ytterligare människor, fina människor - ändå ett brus. Sen framför datorn förstås: ännu mera brus. Informationsbrus? Och då inte bruset som ett hela tiden dåligt eller jobbigt brus, mera bara så att man ofta längtar efter en paus. En paus jag ofta hittar i böckerna. "Alla böcker är postdigitala" skriver Rasmus Fleischer i sitt manifest. "Boken bör förhålla sig till nätet som ett urval ur ett överflöd." Det tycks mig: ju mer man befinner sig framför datorn - desto större behov av böcker. Kanske en lite väl enkel tes, men det är ofta så det känns. I pappersboken i soffan finns det ingenstans att vara förutom just i själva boken. Inga länkar, inga andra sidor än just dessa sidor som författaren har valt ut, skrivit och presenterat på just detta sätt. Och är det nu en bra författare, en bra bok, vill man förstås gärna stanna där ett tag.

Har länge längtat efter nästa del i Lundbergs romanprojekt om Malmö-polisen Nils Forsberg. En femte del har länge varit utlovad men istället släpper nu Lundberg berättelsen Yarden på sitt gamla förlag Symposion. Och kanske är inte skillnaden så stor? (Skillnaden är förresten inte så stor mellan egentligen några av Lundbergs böcker.) De handlar förstås om Malmö även här, tidiga morgnar, trötthet - hur staden tar liv och liksom äter sig in i kroppen. Rätt många av Lundbergs diktsamlingar rör mig inte speciellt mycket. Där kan till och med den här tanken om att skillnaderna är små mellan författarens olika böcker också skapa en trötthet: man saknar något nytt, någonting man inte tycker sig ha läst på ett liknande sätt förut. Hans bästa böcker tycker jag också är de där böckerna om Nils Forsberg. Där blandas den lyriska formen med intressanta karaktärer och knivskarp realism för att tillsammans nå fram på ett nytt sätt.

Efter att nu här under tidiga kvällen ha läst första delen av Yarden känns det på ett liknande sätt. Yarden framträder som en självbiografisk berättelse; den handlar uppenbart om författaren själv (skriver jag utan att veta eller egentligen bry mig i om allt bara är uppdiktat trots att författaren inleder med att säga "allt jag berättar är sant"). Bokens huvudperson jobbar i alla fall med att på olika sätt ta hand om nyskeppade bilar i Malmös hamn. Skotta framför dem, tvätta dem i nollgradig kyla etc. Boken handlar också mindre om Gud än många av hans tidigare böcker - och istället mer om klasskampen. Mindre religion kanske - mer politik. Klasskampen som numera förs uppifrån och inte nedifrån; De där uppe för hela tiden fram sina positioner, avståndet blir hela tiden större. Och klassresan där möjligen en på tusen klarar sig igenom och i och med det döms till att aldrig känna sig hemma. Varför drömmer man ändå om klassresan?, varför försöker man ändå genomföra den?: för att alternativet förstås är ännu värre. Författaren undrar också om det inte är lätt att dra ett löjes skimmer över sig när man som medelålders centrallyriker börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp. Men: "Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår - och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger ner våra vapen." Kristian Lundberg och Johan Jönson är två mycket väsensskilda författare men i deras skildringar av dagens klassamhälle framstår de ofta som bröder.

Men man ska nog verkligen vara på rätt humör när man läser Lundberg. Hans ibland väl högstämda tonläge är det inte alltid man orkar med. Men Jönson kommer väl snart med en ny bok? Hörde honom för några veckor sedan (på Rumänska kulturinstitutet) läsa ur Efter arbetsschema. Nästan ännu bättre än vad jag minns. Bläddrar lite på måfå:

25 september 2006, en dryg vecka efter de borgerligas valseger. Förnyade, intensifierade och utvidgade hot, diffust och omfattande, som sol, dis, grått regnande, horisontellt rörliga kontaminationer, utgår från regeringen, från kontinuiteten, från de reformer som nu ska komma. Det är omöjligt att ta fel på. Nu ska den svenska arbetarklassen ner på knä. Det är ett ideologiskt och oresonligt begär. En medial perfomativitet framställer en imaginär massa av moraliskt deformerade spöken som med hjälp av symboliska reformer ska besvärjas, utplånas och i samma magisk-liberalistiska formel återuppstå som det egna livets befriade entreprenörer, med hobbeska libidon och förenklade f-skattsedlar. Borgerligheten hatar verkligen.

Spellista 31/09

Biosphere - Katedra Botaniki
Roxy Music - Manifesto
Broadcast & The Focus Group - The Be Colony
Pastels / Tenniscoats - Boats
Prefab Sprout - Swans
Paddy McAloon - Sleeping Rough
Ryan Teague - Seven Keys
Deathprod - Journey To The Centre Of The First 1-1
The Bear Quartet - Northern
The Clientele - Harvest Time

Läslista 12/09

Svar på frågan: Vad var det postmoderna?
Rasmus Fleischer - Det postdigitala manifestet
Carl-Johan Malmberg - M
Rüdiger Safrinski - Nietzsche: Tankarnas biografi
W.G. Sebald - Utvandrade

jag frågade en yngre konstnär om någon fortfarande kopierade de gamla mästarna, som Picasso eller Jackson Pollock fortfarande gjorde, och jag fick svaret: nej, vi får våra idéer från teorin, från att läsa Baudrillard eller Deleuze eller vad det nu är. "Får våra idéer" - jag skulle vilja använda detta uttryck för att göra min poäng: när vi tittar på sådana verk är vi inbegripna i en teoretisk process, det vill säga att det vi konsumerar inte längre är en rent visuell eller materiell entitet, utan snarare idén om en sådan entitet. Det som konstnärerna idag skapar är inte ett "verk" i någon av ordets äldre eller nyare innebörder, utan tvärtom idén om verket.

Svar på frågan: Vad var det postmoderna sid 110, Modernitet och postmodernitet, Fredric Jameson


Minnet, tillfogar han i en efterskrift, förefaller mig ofta vara ett slags dumhet. Det gör en tung och yr i huvudet, som blickade man inte bakåt genom tidens korridorer utan från hög höjd ner på jorden, från ett av de där tornen som förlorar sig i himlen.

Utvandrade sid 134

Oromandebatten

Ni missade väl inte att Stig Larsson för några veckor sedan gav sig in i höstens romandebatt?; Lätt maskerad i en artikel om Per Landins författarskap:

un­d­er de senaste tio femton åren är det väl så att man oftare finner kärleksfullt genomförda böcker inom den så kallade facklitteraturen än i skönlitteraturen? Visst uppskattar jag P O Enquists ”Ett annat liv” och Hassan Loo Sattarvandis ”Still”. Och jag har så klart inte läst allt. Det är ändå underligt att jag har så svårt att komma på en svensk roman från ­senaste decenniet som – vad gäller skriv­aktens allvar och en liksom i stunden född nyansrikedom – kan matcha fackböcker som Kristian Petris ”Fyren”, Peter Englunds ”Den oövervinnerlige”, Fredrik Strages ”Fans” och Per Landins ”Slottet som försvann”.

Det är över tio år sedan som Torgny Lindgrens ”Hummelhonung” och Klas Östergrens ”Med stövlarna på” kom. Om än Jan Kauris ”Ut ur skuggorna” utgavs postumt 2002 på Lejd, skrevs den tidigare – för att i år efter år bli refuserad. Så på senare tid är det som om författare som skriver om något som de inte hittat på själva känner sig mer engagerade.

Stig Larsson som själv slutade skriva romaner redan 1989 efter Komedin I - och vad jag minns: lovade att heller aldrig mer skriva en till (precis som han betraktade Matar från 1995 som sin sista diktsamling; Hans fyra sista böcker får man alltså räkna som något annat.) Kan det ha varit så att det i Stig Larssons val att sluta skriva romaner inte bara fanns personliga skäl utan också en tanke om romanens problem på det hela taget; Det kanske inte bara är Stig Larsson som borde sluta skriva romaner? Fler kanske skulle behöva göra samma sak - för att inte fastna som fiskar i klichéer och kommers? - för att kunna fortsätta skriva en litteratur som lever och ruskar om? Och nog måste det väl ändå vara så han också menar:

Oftast när det gäller böcker som man bugar för i offentligheten, kommer jag inte ifrån känslan av att när den som skrivit boken i fråga har gjort det i första hand därför att man vill ha en bok skriven. Man vill fortsätta att vara ett namn. Det vill säga: Man vill bibehålla den aktning som man visas som författare – faktiskt även av människor som inte är ett dyft intresserade av litteratur.

Det finns ingen som tänker så uttryckligen. Men det beror nog bara på att ens låga motiv undviker man verkligen att tänka på. Kanske med ännu mer vaksamhet än när det gäller traumatiska minnesbilder.

Men det måste ju finnas ett skäl till att man skriver böcker som man inte riktigt vill skriva, men som man ändå vill ha skrivit. Jag tror att det finns något hämmande med begreppet roman. Romaner kan väl se ut lite hur som helst, kan man väl tycka. Det är inte samma stränga formella gränser som det i alla fall förr i världen var i Eurovisionsschlagerfestivalen. Gränserna är inte ens formulerade, det ligger mer i psyket, i de föreställningar som du gör dig när du ska påbörja skrivandet.

Jag kan så väl återkalla minerna hos vissa av mina vänner som någon gång under de senaste tjugo åren lite hummande har avslöjat att de faktiskt har börjat på en roman. Säg att jag har varit med om det sju eller åtta gånger. Nästan samtliga var då redan etablerade i kulturvärlden. Men de hade alltså ännu inte skrivit just en roman. De hade oftast ett bistert uttryck. Och de såg definitivt inte ut att se fram emot det.

Jag läste ett citat av Ebba von Sydow någonstans där hon sa något i stil med att en krönikör som inte har skrivit en roman litegrann är som en garderob utan kläder från Acne - ofullständig på nåt vis. Det är klart att det blir rätt trångt där ute i bokhandlarna efter ett tag när alla krönikörer ska försöka pressa in sin roman där någonstans, väl synligt. Sedan behöver det ju inte vara krönikörer på Veckorevyn det handlar om - i allt högre grad också väldigt många programledare och kanske lite mer överraskande: dramatenskådisar. Det blir faktiskt allt svårare att hitta folk som skriver bara romaner utan att vara kända från annat håll. Likt Ebba von Sydow (utan att vara lika öppna med det som hon då förstås) blir det fler och fler som man misstänker mest av allt bara vill ha den där boken skriven, som en guldstjärna att klistra in i sitt CV.

Inte undra på att vi översvämmas av dåliga böcker! Alla kultur- och nöjesvärldens (hur är det med sportvärldens?) kändisar pressar fram sin obligatoriska roman medan de som verkligen kan skriva (som Stig Larsson och Daniel Sjölin) hoppar av romantåget. När Daniel Sjölin besökte Enskede bibliotek för något år sedan och pratade om sin sista roman (Världens sista roman) menade han att det i stort sett är omöjligt att försörja sig på att skriva romaner. Att det var en av anledningarna till att han inte skulle skriva någon mer. För om man ska skriva bra romaner tar detta tid och kraft. (Sjölin skulle säkert kunna slänga iväg nån halvbra grej rätt fort.) Om han inte gav texten den tiden och kraften blev det inte heller bra. Även om han inte verkade helt nöjd med sina alster ändå. Han sa någonting om att det nästan alltid känns som om man fuskar när man skriver en roman; Det är sällan som alla meningar verkligen blir bra, att man så lätt skyler över de dåliga med de närmast kommande etc. Han sa också att han drömde om att skriva poesi istället men att han inte trodde sig vara tillräckligt begåvad. Stig Larsson är inne på samma sak: med romanen kanske det egentligen är precis tvärtemot vad förlag och kändisvärld idag verkar tro. En roman är inte någonting som vem som helst kan haspla fram (för att det ska bli bra då förstås, att fylla några sidor med text klarar nog de flesta). Romanskrivandet - romanens själva längd, den kraft och tid som formen kräver - kanske egentligen är ämnat bara för några få som besitter en rätt speciell talang:

Inför varenda liten skitmening som du skriver måste du behålla samma genuina intresse för vad som står där. Det finns inga transportsträckor. Inga mitt­emellanställen i en roman där det som inträffar kanske inte är viktigt, men som har känts nödvändigt att ha med. Bara för att det inte ska hända alldeles för mycket. Folk dricker plötsligt kaffe och någon pratar om att man skaffat ett nytt elbolag. Det som man som läsare kanske inte tänker på är att sådana där lugna, lite händelselösa partier är det svåraste att skriva. För du måste så att säga vara där. Du måste känna och se allt som personerna vid köksbordet känner och ser.

Spellista 30/09

Broadcast & The Focus Group - Intro/Magnetic Tales
Syclops - NR17
The Focus Group - Clockbell
Kieran Hebden & Steve Reid - Arrival
The Advisory Circle - A Clear Yarn Warning
Saint Etienne - Sugarhouse Lane
Dick Mills - Catch The Wind
Bell Orchestre - Icicles/Bicycles
La Di La Russe - Delia's Psychedelian Waltz
The Durutti Column - Black Horses
Toumani Diabaté - Elyne Road
Delia Derbyshire - Depression
Mountains - Telescope
Dick Mills - Armagiddean War Games
Fuck Buttons - Flight Of The Feathered Serpent
The Advisory Circle - Nuclear Substation PIF
Lawrence English - Lone By Power Station
The Focus Group - Xylophone Signal
Jah Wobble - Plainsong Dub
Broadcast & The Focus Group - The Be Colony/Dashing Home/What On Earth Took You?

M som i mer

Läser M av Carl-Johan Malmberg. Senaste dagarna lite överallt i lagomt spridda skurar; Melville till frukost, Beckett på tunnelbanan, Welles framför datorn (medan jag väntar på att den ska starta upp), Fassbinder i lunchrummet, da Vinci på väg hem från jobbet, somnar till en text om Beethovens pianosonater. Ja, ni förstår... Har egentligen inte läst så mycket av Malmberg förut men älskar en bok som M. M, som det står på baksidestexten, framförallt som minnets och mångfaldens snarare än melankolins begynnelsebokstav. Älskar sättet som Malmberg bejakar och tipsar och öppnar upp utan att framstå som dogmatisk smakdomare. Han skriver lätt och lärt samtidigt på ett, som det verkar, fullständigt oproblematiskt vis.

Det är lätt att jämföra boken med Horace Engdahls Ärret efter drömmen från tidigare i höstas. Samma generation, samma bakgrund i tidningen Kris (förstås) etc. Sedan behandlar de ju också mestadels klassisk västerländsk litteratur, musik och konst i sina texter; till stor del de redan kanoniserade europeiska gubbarna. Men skillnaderna är också stora. Och hur mycket jag än gillar M så tycker jag nog ändå att Engdahl smäller högre. Engdahls texter är essäer på ett annat sätt än Malmbergs, medan Malmberg mer skriver långa kultursidestexter. Det är inte lika ofta det hisnar till när man läser Malmberg, inte lika ofta man hittar de där både stilmässigt och tankemässigt rakbladsvassa raderna som hos Engdahl. Å andra sidan entusiasmerar nog Malmberg mer: listan över böcker man vill få tag i och läsa snarast möjligt växer i racertempo när man läser M.

M som i mer eller till och med mycker mer.

Varifrån kommer musiken?

Har lyssnat väldigt mycket på Glenn Gould på sista tiden, framförallt när han spelar Bach. Varför det? Och, närmast direkt, när en sådan fråga föresvävar en: går det överhuvudtaget att veta, ens ha någon liten aning om någonting sådant? Ja, ja självklart tycker man att det är vackert. Ja, ja: självfallet är det stor musik; Man tror att det är någonting som någonstans ändå – bortom annat skval – ska ge en… ja vadå? Först hade jag tänkt skriva ”minnesvärd upplevelse” eller någonting sådant, men inte tusan är det väl det som avgör vilken skiva jag stoppar i CD-spelaren? (Ja, trots att jag alldeles nyss läste ut Det postdigitala manifestet, så spelar jag fortfarande mycket CD-skivor; Vill lyssna i högtalare; Får nog av hörlurar när jag är utanför hemmet, när jag använder iPodden. Och sen: - tror det var Kjell Häglund som twittrade något om att det skulle vara löjligt att lyssna på Bach i mp3-format, vilket jag i och för sig själv brukar göra titt som tätt, och uppskatta…)

Eller som Bergman sa i sitt sommarprogram - bara nåt år innan han gick bort – när han ställde frågan så där rakt ut till hela radiolyssnande svenska folket: ”Varifrån kommer musiken?” Ja, just det… - ibland kommer den från skivbutiken, ibland från biblioteket, ibland från fildelningsnätverk, ibland från radion etc.; Innan den på något sätt sedan strömmar ut ur högtalare eller hörlurar. Till viss del avgör förstås sådana lite mer handfast materialistiska variabler vilka toner som kommer att spelas i mitt hem, men även om man bortser från en stor del av all sådan "kringutrustning" skulle jag antagligen lyssna på Bach ändå. Man får allt skala bort väldigt mycket för att kunna tänka sig en värld där jag inte skulle eller inte heller kunde lyssna på någonting av Bach. En annan artist eller en annan kompositör: förstås andra förutsättningar…

Sedan finns det givetvis massor av musik jag aldrig skulle ha fått höra om inte Internet funnits. Det motsatta är det rätt sällan det pratas om: ”det finns givetvis massor av musik jag aldrig får höra eftersom Internet finns”. När man väljer en låt väljer man förstås bort en annan. När man lyssnar på en låt finns det förstås – inte oändligt va?, men närmast – hela tiden en låt till (sen en till, ytterligare en, ytterligare…) vi inte lyssnar på. (Vet inte om det riktigt var en av de viktiga frågorna i Fleischers manifest, men den berördes i alla fall.)

Kommer att tänka på ett blogginlägg jag själv skrev som handlade om att rynka på näsan. När jag letar fram det ser jag nu att det skrevs den 23 augusti 2005. Citerar mig själv:

När det mesta finns att tillgå både enklare och billigare än det gjorde tidigare kan man ju helt enkelt testa det mesta. Till en början behöver man inte vara så noga med kvalitén utan man kan lyssna och prova och sedan slutgiltigt förvirra sig ner i sådant som kanske är kul en kort stund… - men är det bra?

Första delen av nittiotalet var man tvungen att rynka på näsan på ett annat sätt än idag. I alla fall var jag tvingad! Med endast ett litet, litet studielån att köpa skivor för var det nödvändigt att välja och att välja länge, länge.

Vad som sedan i slutänden blev bäst vet jag inte. Det kanske blev lika bra fast på olika sätt? Båda sakerna hade, och har, säkert sin fördel. På nittiotalet: lite mindre skivor, lite tråkigare kanske, lite säkrare kort, skivor man lyssnade på om och om igen. Nu: hur mycket musik som helst, en lyssning här och en lyssning där, rastlöst, zappande som bland en massa tv-kanaler och man utsätter sig i slutändan – tror jag - både för mer bra musik och för mer dålig musik idag. Vilket kanske skapar en rätt likartad kvalitétssumma när det kommer till den slutgiltiga sammanräkningen?

En bra mellanväg är nog att försöka hitta just en mellanväg. Om man lyckas blanda dagens överflöd med det tidiga nittiotalets tjatiga, envisa och noggranna urval kanske man är en bit på (mellan)vägen. Ibland lyckas man och ibland känner man att man nog borde ha rynkat på näsan lite oftare.

Året 2005 använder också Fleischer som en tänkt brytpunkt. (Eftersom det är lättare att leta i en nätversion så letar jag i och citerar ur den wiki-version som någon lagt ut på nätet.)

att när- och varsomhelst med bara några klick kunna lyssna på vadsomhelst som någonsin blivit inspelat och utgivet. Digitaliseringen har i denna andra bemärkelse verkligen inneburit ett paradigmskifte för vårt vardagliga umgänge med musik. Envar får självbestämma sin symboliska vändpunkt. Låt oss preliminärt anta att någonting skedde under 00-talets mitt, omkring år 2005.

Fem år sedan alltså. Och fem år sedan (precis fem år sedan på tisdag! ser jag när jag tittar efter) jag här publicerade ett första, mycket trevande, inlägg. Kan vara en slump men skulle också kunna hänga ihop på mer än ett sätt. Får nog allt försöka fortsätta att nysta i det.

Spellista 29/09

Fuck Buttons - Space Mountain
Richard Hawley - As The Dawn Breaks
Prefab Sprout - Cowboy Dreams
The High Llamas - The Old Spring Town
Top Sound - A Matter Of Precision
Lake Heartbeat - Pipedream
Testbild! - Solid Food Invented By Tigers
The Bear Quartet - Reanimation Of The Dead Sea
Virginia Astley - I'm Sorry
The Pastels / Tenniscoats - Vivid Youth



50% på Spotify

Läslista 11/09

Åke Hodell - Ikaros död
John Ashbery - In conversation with Mark Ford
Majken Johansson - Andens undanflykt
Thomas Bernhard - Skogshuggning
Glenn Gould - Bort med applåderna!



Verkligheten behöver dig och tycker om och vill ha dig
i kraft av skönheten och det goda och all vänligheten och ropar
fly inte och fly inte utan hör mig och tro mig för jag älskar dig
och du hör inte
och du ser inte
och du tror inte
på annat än det du tror dig höra och se
utan hem till det hus
där du tror
att du bor
och trappan och dörren och patentlåset, och dunsen
av en som faller raklång
in genom porten där. Stendöd.

Andens undanflykt, sid 25, Till en bedövad

Personer som makarna Auersberger säger att de har pengar och ett vackert och stort, ja jättelikt stycke mark och ett lika vackert och stort, ja jättelikt hus och vi, alla vi som inte har allt det där går i deras fälla, tänkte jag. Vi låter oss påverkas av deras överflöd och går i deras fälla. Vi ser bara deras fasad och hör bara utanverket av det de säger och går i deras fälla. Vi låter oss imponeras av deras mässande och går i deras fälla, tänkte jag i fåtöljen. De säger något om ett stort och gammalt hus med stora vackra valv och något om långa promenader över marker som bara tillhör dem och om härliga måltider i sin trädgård och sina dagliga bilturer från det ena slottet till det andra, och vi imponeras och går i deras fälla. De förespeglar oss en absolut lantlig lyxvärld och vi blir imponerade och går i deras lantlyxfälla, tänkte jag i fåtöljen. Hela tiden pratar de om det de äger, om sin obegränsade rikedom, utan att egentligen prata om den och vi låter oss imponeras och går i deras fälla. De pratar om sitt välutrustade kök och sina fyllda källare och om sina bibliotek med tiotusen band och vi låter oss imponeras och går i deras fälla.

Skogshuggning, sid 128-129

Spellista 28/09

Testbild! - Clouds And Transit
Aphex Twin - Parallel Stripes
Moodymann - 4 One Night
Loose Joints - Is It All Over My Face
Willie Colon - Set Fire To Me (Latin Jazzbo Version)
Maxwell - Love You
Pallin - Bright Moments
Prefab Sprout - Weightless
Milton Nascimento - Cais
The Advisory Circle - Fire, Damp & Air



...och: tre av tio på Spotify...

Sveriges småborgares inre kollision har blivit den nya överheten

På hästryggen och blickar ut över menigheten är det förstås passande att bortse från det och låtsas som något annat. Så fort det ges tillfälle skall de i stället bli certifierade och normkontrollerade. Man kan förstås välja att se det parodiska i mycket av alla ideologiska absurditeter. Också Monty Python är kul, och över lag skrattar och ler man nog runt om i Sverige. Men när man skrattat färdigt finns ändå ett mått av allvar kvar. För vad är det egentligen för attityd som döljer sig under alla ideologiska krumbukter när man inte vill tilltro vanligt folk att få använda sitt omdöme? Är det inte det som är folkförakt? Ytterst handlar detta om att folk har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga. Vi i alliansen talar mycket och gärna om frihet från höga skatter och regleringar, och det ska vi göra. Men riktig frihet innefattar också rätten att slippa få sitt privata liv påpassat och tillrättalagt av finskrittande ideologer. Om detta talar vi alltför sällan. Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är. landet och snickrat, gått på loppmarknad, vara här.” Det är en bra grund, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden om man bara är medveten om att eller åkt utomlands. Skulle Ruwaida, Borgström, Sahlin eller sådant som blasfemi och hädelse ofta har vilken höghästad kvällstidningskrönikör som helst syna dessa ansetts just oanständigt i sin samtid, men alldeles vanliga svenskar i deras vardag skulle som oumbärliga land­vinningar i efterhand. man säkert komma fram till att deras vanor och hemtraditioner är inskränkta, patriarkala, följer förlegade normsystem och är politiskt opassande på en massa olika sätt. Frågan är varför vanligt folk ska behöva bry sig om sådant mästrande. Det ska de förstås inte. Men i snart sagt varje hörn av Sverige har man börjat syna om förhållandena är ideologiskt riktiga; det skall undervisas, klandras och dirigeras. Projekteras, teraperas och omstruktureras. I all denna politiska korrekthet finns en gemensam substantiell kärna, att de etablerade normerna vi lever efter är förtryckande och att de alltid kränker någon. Och det måste man naturligtvis alltid vara aktsam på. Men det handlar inte om att genuscertifiera. Det handlar om vanlig lyhördhet och anständighet. Sådant som man uttrycker i vänlighet, artighet och respekt. Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft. Men sitter man högt med de ideologiska modellerna. Det visar det danska exemplet. Verklighet skapas av är ett perspektiv som är som bortblåst ord. Samtidigt innebär en sannfärdig debatt att i svensk debatt. Jag tycker mig se en man observerar och talar om tillvaron oavsett växande klyfta mellan folk och etablissemang. Om hur den ser ut, och att var jag har rätt så är det i och en och inte minst konsten är grunden ett demokratiproblem. För om allmänheten upplever fri att göra påståenden om idéer, värderingar att den offentliga debatten envist kretsar kring och religioner. Fast helst inte bara en perifera frågor, då vänder man den ju av dem och aldrig i mobbningssyfte. Att infantilisera ryggen. Verklighetens folk har jag kallat den breda minoriteter är heller inte lösningen, och inte del av Sveriges befolkning som lever ett att ignorera integrationsproblem. Men som Lena Sundström alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för framhåller måste det göras med anständighet och vilka politik kommer i andra hand. Det framför allt med likvärdigheten som princip, vilket kan vara allt från undersköterskor till professorer; framhålls av chefredaktören för dagstidningen Politiken som i sommar har de säkert gjort som intervjuas i boken: ”Jag har lov att de brukar: bara tagit det lugnt, åkt vara här och du har lov att till slags verklighet som med knappast kan anses kulturradikal). Men kulturkonservativa och småborgerliga djupaste gravallvar upptar överhetens energi trots att danskar är ju inte kulturradikala i hjärtat, den egentligen hör hemma i Monty Pythons utan klistrar på sig begreppen för att repertoarer. Man förundras. Jag brukar ofta hänvisa till inte vara lik främlingen. Möjligen kan det vad som diskuteras vid köksborden. Där talar vara i den här psykologiska kollisionen som man om skolan, om hushållskassan, om de förråelsen uppstår. Tvingad till kulturradikalism för att gamla föräldrarna, om hur det går på vara dansk men längtande efter andra värden. jobbet, när man skall få tid för Som delas av islamister. Tonläget blir lika varandra och om hur man skall pussla hårt som hos en homofob som fruktar ihop nästa helg. Oftast har man över sin egen homosexualitet. Så hur ska samhället bära huvud taget inte tid att förhålla sig sig åt för att bekämpa främlingsfientlighet och till alla konstigheter. Alla politiska diktat serveras förstås nationalism utan att tvinga in alla pluralistiska i toleransens namn. Men man märker sällan tillskyndare i kulturrelativism? Att ta av det tolerans för folks rätt att leva som berömda locket och låta hatet koka över folk gör mest även när det står leder bara till mer förakt och förråelse, i strid bestämma vilka som och småborgerlighet under förra seklet i dag skall leda det utan att först fråga i stället används som begrepp för ”kampen” Mona Sahlin – anser Sahlin själv. Minns också mellan danskhet och icke-danskhet. Med ens förbleknar den förre Jämo:n Claes Borgströms uttalande för för småborgaren de inre skillnaderna och homogeniteten en tid sedan, att svenska mäns kvinnosyn förefaller öka, enligt elementär gruppsykologi. I själva verket, kunde liknas vid talibanernas – och kvinnornas säger Dencik, ligger Dansk folkepartis anhängare rätt kvinnosyn också för den delen. På Lunds nära konservativa muslimer i värde- och normfrågor universitet ligger man redan i framkant på medan kulturradikala av alla sorter är deras detta populära område: Där skall miljöerna certifieras egentliga och gemen­samma motståndare. Detta vill småborgerliga ur ett genusperspektiv. Och miljöpartiets Yvonne Ruwaida har danskar inte låtsas om eftersom kulturkampen inte för sin del förklarat att Sverige behöver längre ska föras inom danskheten utan mellan en myndighet för normkritik. En myndighet som den och andra. Så på ett paradoxalt bland annat skall svara för opinionsbildning och vis görs de förhatliga kulturradikala värdena till bidragsfördelning och som aktivt skall motarbeta de de sanna danska värdena, eftersom dessa står normer och föreställningar som präglar folkflertalet. Bara några i motsats till islamiska värden (vars mainstreampraktik exempel på den rättviseanspråk har icke-konformism, är just de värden som det satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska politiska etablissemanget bryter mot i korståget för teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger bevarandet av danskheten. De främlingsfientliga är toleranta om vartannat. Den ena idén mer akademiskt inåt men oerhört intoleranta utåt. Det talas tillskruvad än den andra och allt med oavbrutet om de hotade frisinnade värdena, alltmedan udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt motsatsen praktiseras. Kritiska synpunkter på idékomplexet islam att vara. Runt om i Sverige, i etnifieras, generaliseras och blir till sanktionerad fientlighet organisationer, medieredaktioner, politiska partier, talar de om mot muslimer. Förändringen har skett gradvis men för andra hur de skall leva sina snabbt, politiker från alla partier stämmer in liv. Den som exempelvis råkar gilla tavlor som i kören. Socialpsykologen Lars Dencik, svensk som varit föreställer något bör till exempel göra avbön verksam som professor i Danmark i över direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, trettio år, ger en intressant förklaringsnyckel till har det meddelats från flera håll i situationen, inte i Sundströms bok utan när sommarens kulturdebatt. Och den som vill starta jag ringer och frågar honom. Han påpekar ett företag skall inte tro att han att den gamla danska ”kulturkampen” mellan kulturradikalism eller hon själv får som synar den danska utvecklingen. Den som marginaliseras svarar får blodstörtning när de själva provoceras? Inom kulturvänstern ju ofta på utstötningen genom att anamma har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge och radikaliseras i sin pådyvlade identitet, bekräftar setts som det självklara objektet för hån därmed bilden och onda spiraler uppstår. Om och misstänksamhet. Det har stått klart i detta skriver inte Lena Sundström i sin filmer och böcker i mer än trettio annars belysande och intressanta bok. Hon nämner år. Men under senare tid har den knappt reella integrationsproblem; de finns bara som andan spridits till allt större delar av inskränkta föreställningar i folks huvuden. Så är dessvärre det svenska offentliga livet. Det handlar inte inte fallet. Konflikter, ömsesidigt förakt och värderingskrockar bara om mediala Reclaim the street–upplopp och existerar och göder partier som Sverige­demokraterna och ”konstnärer” som lever på att provocera och Dansk folkeparti. Hur man ska hantera problemen sprida olust i det offentliga rummet. Det vet ingen, men det är uppenbart att handlar också om en allmän politisk trend. Sveriges ett av de mer motbjudande förhållningssätten är radikala elit har kommit att bli den folk­lorism och homogenitetsvurmande. Det som danskarna brukar berömma nya överheten. De som under flagg av sig om: frisinne, tolerans, gemyt, lättsamhet, sorglöshet, att företräda minsta lilla påfunna Länder vars självbilder bygger på att man En och annan som sitter där På sina är homogen, liten och svag – fast höga hästar och vet Hur det är Jag menar stark i sin förträfflighet – och med ni som vet så bestämt Hur allting ligger en historia av motståndskamp mot nazismen som till Vad ni vet är bara hur ni alstrat en rättfärdig nationalism, får särpräglade problem vill Att det ska ligga till Citatet är Ulf med migrationen. I Norge står Fremskrittspartiet starkt Lundells från låten ”Höga hästar”. Den har med sin brutala retorik, och i Danmark dryga trettio år på nacken men nog bestämmer sedan något decennium Dansk folkeparti dagordningen känns kritiken mer träffande nu än vad för det offentliga samtalet, trots att omkring den varit på mycket länge. Det är åttiofem procent inte röstar på dem. Den verbala väldigt höga hästar som skrittar runt i grovheten mot invandrare i dansk debatt har Sverige i dag. Se bara sommarens debatt kontinuerligt trappats upp, i takt med att kring mitt påstående att samhällseliten lever i klass- och rättvisediskussioner trängts undan och ersatts en verklighet som skiljer sig från vanligt av kultur- och värdefrågor.

(Kunde inte motstå att köra ner Hägglund och Andersson i en Cut-up-maskin. W.S BURROUGHS IN MEMORIAM.)

Spellista 27/09

Whitney Houston - Millon Dollar Bill
Jean Wells - What Have I Got To Lose
Cody Chesnutt - Can We Teach Each Other
Prefab Sprout - Ride
Grizzly Bear - About Face
Moondog - Minisym #1
Francesco Tristano - Barcelona Trist
Nisennenmondai - Fan
The Advisory Circle - Eyes Which Are Swelling
Syclops - Nr17



Den här gången: bara två av tio på Spotify...

Läslista 10/09

Staffan Söderblom - Sa han
Lars Gustafsson - Fru Sorgedahls vackra vita armar
Thomas Pynchon - Inherent Vice
Thomas Mann - Bergtagen
Ioan Es. Pop - Ieud utan utgång

"Someday," she prophesied, "there will be computers for this, all you'll have to do's type in what you're looking for, or even better just talk it in - like that HAL in 2001: A Space Odyssey? - and it'll be right back at you with more information than you'd ever want to know

Inherent Vice, sid 6-7


jag är en ensam människa. inget att vara stolt över. det finns massvis
med olyckliga människor som springer omkring och letar efter
andra olyckliga människor - det är bara det att mellan de olyckliga och de olyckliga
finns flera grader av olycka.

en del har mycket pengar, andra fåfänga
förhoppningar - det finns inte bara ett slags
olyckliga människor.

och när de i alla fall träffas
gör de olyckliga människorna revolution, och sedan
tas allt ifrån dem.

Ieud utan utgång, sid 40, 12 oktober 1992

Spellista 26/09

The Field - Istedgade
Anouar Brahem, John Surman, Dave Holland - Al Hizam Al...
Taken By Trees - To Lose Someone
Nine Horses & Stina Nordenstam - Birds Sing For Their Lives
Biosphere - Les Fleurs Du Mal
July Skies - Waiting To Land (Epic45 reworking)
Prefab Sprout - Falling In Love
Sade - Hang On To Your Love
Timmy Thomas - I've Got To See You Tonight
Cody Chestnutt - No One Will




...och på Spotify: hälften!

BLACKsummers'night

BLACKsummers'night är Maxwells första skiva på hela åtta år. Hur kommer man tillbaka efter ett sådant nästan "Scott Walker-långt" skivsläpparuppehåll? Pang, boom, krasch eller i gammal klassisk god stil? Maxwell verkar ta det hela med ro. BLACKsummers'night är ingen spektakulär, fullmatad och nyskapande comeback utan istället en kort, fokuserad och just ganska klassisk Maxwell-skiva. (Å andra sidan första delen i vad som sägs vara en trilogi där SUMMERS och NIGHT ska vara nummer två och tre.) De som gillade Maxwells nittiotalskivor känner igen sig, på sätt och vis har han bara fortsatt att förfina det han är bäst på: modern soul / r n'b i rakt nedstigande led från, säg, Marvin Gaye och Sade. Ändå hela tiden med ett alldeles eget uttryck. Möjligen - som titeln antyder – med ett litet mörkare anslag än på tidigare alster.

Enda spåret som riktigt sticker ut från övriga är det korta, avslutande, instrumentalspåret Phoenix Rise. Där skapar istället en mer framträdande synthslinga, och snabbare, mer markerade trummor en känsla av både avslut och pånyttfödelse; soulstjärnan reser sig igen ur nittiotals-askan. – Och man kan förstås inte låta bli att undra var han kommer han att befinna sig på nästkommande del i den förebådande skivtrilogin: BlackSUMMERS'night.

Ärret efter drömmen

Ärret efter drömmen innehåller essäer och artiklar tillkomna mellan åren 1989 och 2004. Från – som Engdahl själv skriver i förordet – kulturtidskrifternas ännu bestående renässans till bloggosfärens då redan förestående triumf. Texterna är tidigare publicerade i framförallt tidskrifter och dagstidningar som exempelvis Artes, BLM, DN. Trots det känns boken nästan märkligt väl sammanhållen; ingen av texterna faller ur ramen – vare sig det handlar om dans, konst, musik eller litteratur; Gerhard Bohner, Ola Billgren, Schubert eller Goethe.

I texten om Stig Larsson poängterar han Larssons för vår tid så ovanliga förmåga att ta litteraturen på ett verkligt, absolut allvar. Detsamma kan förstås också sägas om Engdahl själv. Och önskar man inte, litegrann sådär, att man haft en Horace Engdahl som lärare när man läste litteraturvetenskap? Någon med förmågan att göra till och med något sådant gammalt och (har man förstås fått för sig) mossigt som Fänrik Ståls sägner intressant. Han plockar fram någonting som man verkligen inte trodde var spännande, vänder och vrider på det litegrann för att sedan visa upp för läsaren att här finns det grejer – det här är fortfarande värt att läsa. Detta är något som närmast känns som ett av bokens huvudspår och också något som verkligen framstår som en passion för Horace: ”Få ting är så underbara som att drabbas av den slumrande kraften hos ett dödförklarat mästerverk.”, skriver han efter att ha läst Madame de Staëls en gång så prisade Corinne.

Eller som ett annat av bokens många minnesvärda rader apropå vad en klassiker kan vara: ”Klassikerna: som i barndomen portar där det bodde kamrater.”

Spellista 25/09

JJ - From Africa To Malaga
Kronos Quartet - Tashweesh
Nine Horses - Money For All
Prefab Sprout - Let There Be Music
Milton Nascimento - Travessia
Belle & Sebastian - I'm A Cuckoo (Avalanches remix)
The Gladiators - Looks Is Deceiving
Theo Parrish - So Now What
Fontän - ...You Too
Taken By Trees - Watch The Waves



Sju av tio: Spotify...

Lexikon över vedertagna åsikter

Gustave Flaubert (1821-1880) är förstås främst känd för klassikern Madame Bovary från 1856. Kombinationen av realism och den ytterst formmedvetna och väl avvägda litterära stilen – det brukar omnämnas hur han kunde ägna veckor åt minsta kommatecken - har gjort den till en odödlig litterär klassiker. Alltid med i listan för litteraturvetenskapens grundkurs.

Nu ges Flauberts Lexikon över vedertagna åsikter ut igen för första gången på femtio år. Nyöversatt av Hans Johansson. Ännu en gång är det lilla förlaget Bakhåll som hjälper till att bredda och nyansera bilden av ett känt och kanoniserat författarskap. Nyligen har de även givit ut titlar som Hesses Knulp och Dostojevskijs Vita nätter.

Lexikon över vedertagna åsikter är en speciell och ofta mycket rolig bok. Ett uppslagsverk över ”allmänt spridda” dumheter, fördomar och överdrifter. Subjektivt in absurdum. Ofta rena galenskaper. Men vass som en knivsegg i sin bitande ironi. Här passar aldrig rim ihop med reson. Kakelugnsmakare är bara kända för sina fiffiga och lättsinniga skämt. Svalorna ska man aldrig kalla annat än ”vårens budbärare” eftersom det är poetiskt. Man bör alltid tycka att utsikterna i naturen är vackra medan de i politiken är dystra. Alltid hävda att undantaget bekräftar regeln men förstås aldrig utsätta sig för risken att förklara hur…

I bokens efterord beskrivs Flauberts lexikon som själva motsatsen till det som ibland betecknas som konversationslexikon; Flauberts lexikon hade precis motsatt målsättning – att istället få folk att tiga – helt enkelt av rädsla för att uttala några av alla dess plattityder och vanföreställningar. Alltså något så ovanligt och uppfriskande som en bok som inte vill ”öppna upp för samtal” eller ”diskussion” utan som helt enkelt få tyst på irriterande besserwissar och förnumstiga surrkusar. Kanske ingenting för läsecirkeln? Eller?

Trots att lexikonet är skrivet för mer än hundra år sedan är det ändå förvånande många av dessa ”vedertagna åsikter” som fortfarande känns aktuella; Även om man aldrig har läst boken förut tycker man allt att man har hört en hel del av dess förmenanden förut.

Staff Benda Bilili

Staff Benda Bilili kommer i likhet med skivbolagsgrannarna i Konono#1 och Kasai Allstars från Kongo-Kinshasa. Musiken är en rå, kraftfull och svängig gatumusik med rötter i landets rumba-tradition, inte utan influenser från rythm and blues, funk och reggae. Hela tiden med stor musikalisk finess och originalitet. För Staff Benda Bilili är verkligen någonting helt eget: kärnan i gruppen består av några äldre gatumusiker, handikappade på grund av poliosjukdomar (en av deras låtar handlar också om allas rätt till poliovaccination). Men med sina slagord: "We're all handicapped people, ain't we?" och ”The only real handicaps are not in the body, but in the mind” är det knappast något som hindrar dem. Till det kommer en yngre rytmsektion och - bandets stjärna - en artonårig kille som slänger iväg fantastiska solon på sin egenbyggda ensträngade elektroniska luta.

På omslaget till sin debutskiva Très Très Fort poserar gruppen på sina spektakulära, specialbyggda trehjulingar och mopeder. Tuffare än vilket mc-gäng som helst. Gitarrerna i högsta hugg. Staff Benda Bilili ser sig själva som Kinshasas verkliga journalister i sitt sätt att dokumentera och behandla livet i staden. Benda Bilili betyder också – ungefär – "visa upp vad som är dolt". Très Très Fort betyder "mycket, mycket starkt" eller "mycket mycket högt" vilket också bör vara ett passande skivnamn.

Spellista 24/09

Roger Limb - Ghost In The Water
Hildur Gudnadottir - Elevation
King Sunny Ade - Ori Mmi Maje N'te
R Kelly - Steppin Into Heaven
Cher - Take Me Home
Maxwell - Love You
Sade - Why Can't We Live Together?
Oumou Sangaré - Kokoro
Fontän - Neanderthaler
JJ - My Love



Åtta av tio på Spotify...

Läslista 9/09

Stig Larsson - Wokas lax?
Ann Jäderlund - Vad hjälper det en ­människa om hon häller...
Gustave Flaubert - Lexikon över vedertagna åsikter
Horace Engdahl - Ärret efter drömmen
John Ashbery - Viskleken


Tanken att konsten skall tjäna yttre syften förnedrar den på samma sätt som individen förnedras när hon betraktas som blott och bart en kugge i samhällsmaskineriet. Och omvänt: den som säger l'art pour l'art säger också att en människa har rätt till sitt eget liv.

Ärret efter drömmen sid 34


Förbluffande, ägnat att förbluffa,
medan det tippar över och stupar på sin egen
otillräckliga känsla för det passande,
dyker huvudargumentet upp:
hur man ska bete sig, förstå, vara till lags, inte genom
att trampa sin cembalo i någons spår -
på den vägen flyter drömmarna bara bort igen.
Andra starka magnater lockade
flickor ut i sommarnatten
där en svag loggia ekade. Alla runtom tystnade;
annars hade det inte varit rätt läge för att ta till
denna modell för den personliga framtoningen.

Viskleken sid 91, Konsten att somna

Spellista 23/09

The Durutti Column - Bordeaux
Journey - Lights
Kronos Quartet - Ya Habibi Ta'ala
Kasai Allstars - Kafuulu Balu
Tony Allen - Hustler
Can - Spoon
Tuomo - Don't Take It Too Hard
Oumou Sangaré - Koroko
The Field - Frantic Flow (Thomas Fehlmann remix)
Tortoise - Prepare Your Coffin



Sju första låtarna finns på Spotify...

Nisennenmondai = genius

Igår spelade världens bästa band på Hornstull Strand. Sayaka Himeno (trummor), Yuri Zaikawa (bas) och Masako Takada (gitarr) bildar tillsammans världens bästa Nisennenmondai. Omöjliga att inte älska.

Det är inte ofta man ser eller hör sånt man vill kalla genialiskt – men Nisennenmondais sound och kompositioner kallar jag gärna det. De hittar via en sönderspelad krautrocktradition - med till synes enkla medel: frenetiskt, smattrande trummor, enkla gungande basgångar och gitarrslingor, loopade live, på varandra en efter en efter en - vidare mot något man aldrig riktigt hört just så förut. Nisennenmondai går från vad många förstås refererar till som Neu-influerat till vad som får mig att tänka på, säg, Jeff Mills eller The Field på fem minuter eller så - och lär oss samtidigt att det fortfarande finns saker att göra – hur mycket som helst tycks det – med sättningen gitarr, bas och trumma.

Nisennenmondai ska givetvis upplevas live men som smakprov fungerar förstås You Tube, MySpace och sånt där... Lyssna!

Bergtagen

Någon dags sjukdom så här mitt i högsommaren (och vad härligt att det är grått ute idag!). Ingenting allvarligt men med rinnande näsa, lätt feber och trött kropp håller man sig förstås hemma. Vad göra? Läsa, lyssna, titta och kanske till och med skriva - men vad? blir förstås snabbt en fråga att försöka besvara.


Jag lyssnar på Luuks tråkiga sommarprogram, idag hoppas jag att Enquists program ska vara åtminstone lite bättre. Försöker titta på TV. Det enda som intresserar mig, får mig att fastna (på de tre kanaler jag har), förutom nyheterna och sporten, är Costellos talkshow trots att jag aldrig har förstått ett dugg av Rufus Wainwright. Funderar på någon tv-serie att se; Dexters tredje säsong möjligen? Häglund och Rimgard twittrar om serier som Burn Notice, Royal Pains och Raising The Bar. Kanske någon av dem...

När det gäller läsningen har jag börjat med Bergtagen, som för att riktigt ta någonting som kan hänga med en ett tag (nu när projekt Proust (för tillfället) är avslutat) och så bör den väl passa när man är lite krasslig också. Mann har jag aldrig känt mig intresserad av förut, vilket jag inte kan förstå idag; Nu känns det verkligen som om jag skulle vilja läsa dem allihopa; Döden i Venedig, Doktor Faustus etc... Bergtagen gör mig intresserad och det känns verkligen bra att läsa den just nu, men med lätt feber i kroppen somnar jag förstås efter ett tiotal sidor.


Sedan när man börjar känna sig lite ensam där i sjuksängen finns det ju också sådana där böcker man nästan alltid kan ta till, som man vet på något sätt nästan alltid brukar hjälpa en att få livslusten tillbaka. För mig är förstås några av Stig Larsson böcker sådana böcker, speciellt då hans fyra sista. Har skrivit om dem förut, för vänner tjatat om dem till dödagar. (Ja, man kan bli less på sig själv där.) Men, till det finns det förstås anledningar, även om jag inte är helt på det klara exakt vilka. Några av dem: Först och främst skulle man kunna nämna själva formen - även det här med fotografier, målningar och bilder ur till exempel filmer instoppade här och var i de två sista - och att det är den - det där som i alla fall på ytan någonstans är essä - som gör det lätt att bara plocka upp dem, bläddra lite; Man tänker att man ska läsa just det partiet och snart har man fastnat och inom några timmar eller så har man läst hela boken rakt upp och ner. Men det är förstås bara den yttre ramen. Det är verkligen märkligt annorstädes böcker. Associationer och tankar så hastigt och hisnande välkomponerat ihopkomna att det ofta kan kittla till även vid en femte, en tionde läsning. Det är också, ibland, lätt obehagligt, kan vara osympatiskt, ofta roligt, ibland lätt svamligt men aldrig ointressant, aldrig annat än så skarpt och vasst att man ofta skär sig på boksidorna.

Det finns inte så många sådana böcker. Böcker man liksom alltid kan ta till. Så fulla av liv och kraft att det ofta kan räcka med att läsa några sidor för att åter känna att man lever. För mig: Orons bok, några av Ekelöfs dikter, Den glada vetenskapen, Anteckningar från ett källarhål (även vissa delar av Bröderna Karamazov), en del av Kyrklund och säkert några till. Men så många fler är det faktiskt inte. Det gäller att vara rädd om dem.

I morse fastnade jag i alla fall i Wokas lax?. Och - trots att jag hela tiden blir hungrigare och hungrigare, börjar värka lätt i tomma magen - kan jag självfallet inte sluta förrän jag kommit till sista sidans, sista stycke:

Olyckan i att ens avsikter - ja, exempelvis: "det här är Kristi hufvud!" - har betraktats som ett verk av slumpen! Som om kärleken till en kvinna, darret i ens röst första gången man ska tala med varann, är ett lika slumpartat mönster som den rödvinsliknande mörka fläcken som syns på röda cirkeln på en japansk backhoppningssupporters nu i närbild höjda vimpel

Sen går jag upp och fixar frukost.

Spellista 22/09

Marco Persichetti - Vento Di Terra
JJ - My Life My Swag
Michael Jackson - Don't Stop 'til You Get Enough
Wizdom - I'm So In Love With You
Dorothy Ashby - The Look Of Love
The Legendary Jim Ruiz Group - Baby Where Art Thou?
Dinosaur jr - I Don't Wanna Go There
Korallrevet - Loved-Up
Maxwell - Phoenix Rise
The Embassy - You Tend To Forget



(Fem av tio på Spot...)

Läslista 8/09

Sture Linnér - Bysantisk kulturhistoria
Orhan Pamuk - Istanbul - Minnen av en stad
Willy Kyrklund - Den rätta känslan
Kristian Petri - Fyren
Lars Gustafsson - Förberedelser till flykt

I KAPITLET OM MINNET i The Seven Lamps of Architecture skriver John Ruskin mycket om skönheten hos det pittoreska och menar att den speciella skönheten hos detta slags arkitektur kommer ur dess slumpmässiga natur (i motsats till skönheten hos noggrant uttänkta klassiska former). När han beskriver något som pittoreskt (av "pittore", alltså som en bild) beskriver han ett arkitektoniskt landskap som med tiden har blivit vackert på ett sätt som dess skapare aldrig förutsåg. För Ruskin kommer den pittoreska skönheten ur detaljer som inte framträder förrän byggnaderna har stått i hundratals år, från murgrönan, örterna och gräsmarkerna som omger dem, från klipporna i bakgrunden, molnen på himlen och det oroliga havet. Det finns alltså ingenting pittoreskt hos ett nybyggt hus som kräver att betraktas i sin egen rätt; det kan bara bli pittoreskt efter att historien har bibringat det en slumpmässig skönhet och skänkt oss ett nytt tillfälligt perspektiv.

Istanbul - Minnen av en stad, sid 241-242


Man bör utnyttja sina förutsättningar, utanför dem kommer man icke. Förutsättningarna för kalkylen är förhanden. Kalkylen är utvecklingsbar och man gör vad man kan.

Den rätta känslan, ur Prosa, sid 396

Spellista 21/09

July Skies - The Map That Came To Life
Arthur Russell - Janine
Camera Obscura - French Navy
Stereolab - Fractal Dream Of A Thing
The Sea And Cake - Too Strong
Arto Lindsay - Simply Are
Shugo Tokumaru - Typewriter
Can - Shikako Maru Ten
High Llamas & Stereolab - Glangorous
Junior Boys - Work
Lindstrom & Prins Thomas - Cisco
Friendly Fires - Skeleton Boy (Air France remix)
Air France - GBG Belongs To Us
The Field - Everybody's Got To Learn Sometime
Prefab Sprout - Bonny (Leo Zero re-edit)
Seaworthy - Identifying The Body
Jah Wobble - Plainsong Dub
Momus - Zanzibar
The Charmels - I'll Never Grow Old
Max Richter - H. Thinks A Journey

The whole world is our private playground
to do what we wanna do,
as long as, baby,
as long as I've got you

(Några av låtarna på Spotify.)