Minus

Garfield minus Garfield:

Dagens:


13 mars:



Hidden Towns:

Spellista 080404

Orange Juice - Satellite City
David Bowie - Panic In Detroit
Iggy Pop - Mass Production
Joy Division - Decades
Hannu - Sumu
Takeshi Nishimoto - She Walks In A Dream
The Shirelles - Will You Love Me Tomorrow?
The Kinks - Waterloo Sunset
July Skies - Skies For Nash
Library Tapes - Ensamhet :

Spellista 080328

July Skies - See Britain By Train
Songs Of Green Pheasant - Fires P.G.R.
Orange Juice - L.O.V.E. Love
Marvin Gaye - I Want You
Miles Davis - Black Satin
Herbert - Leave Me Now
Peter Jackson - Postojna
Werner Aspenström - Snöbrev
Scott Walker - Duchess
Francesco Tristano - The Melody :

Spellista 080322

Sven Libaek - Dark World
Virginia Astley - Out On The Lawn I Lie In Bed
Pram - The Empty Quarter
Steve Reid Ensemble - Daxaar
Roxy Music - Prairie Rose
Talking Heads - This Must Be The Place (Naive Melody)
Vic Godard & The Subway Sect - Make Me Sad
Orange Juice - In A Nutshell
John Cameron - Kes
Songs Of Green Pheasant - The Wraith Of Loving :

Stereolaboratoriet

Ligger i soffan och läser. Lyssnar på musik. Och finner att jag även idag (likt säg förra fredagen) lyssnar lite på Stereolab. Låter kanske inte så jättespännande - vilket dock är precis vad det gör, till min stora (lilla) förvåning... Idag: Dots and Loops, där de efter Tomato Ketchup-skivan, lite mer dansmusikelektroniskt, kanske var i åtminstone en av sina höjdpunkter. Inledande spåren Brakhage, Miss Modular liksom fortsätter innan de ens har börjat (inspelat i Chicago, Dusseldorf, Elsewhere); lika delar groove, svalka, körer, elektroniskt, blås osv...

Vart de nu är på väg vet jag inte. Senaste (helt okej) fullängdaren Fab Four Suture kom 2006. Laetitia ägnar sig åt sitt Monade- projekt. Sammanfattningar med samlingar både 2005 och 2006. Allting saker som skulle kunna vara tecken på att det snart är över och finito, men på hemsidan hittar jag också en news där Martin meddelar: "I'm pleased to announce Stereolab's return to the festival circuit. On July 19th 2008 Stereolab will perform at the Slottsfjell Festival in Norway. More gig and LP news soon.", vilket ju då ändå känns skönt att läsa.

När det sedan gäller just läsningen: fortfarande lite Proust då och då, där jag är inne i en alldeles särdeles långsam fas (kanske för att jag håller på med Aspenström, Sjögren, Camus, Bauman, Linnér samtidigt?); ett tiotal sidor då och då. Vet inte om det är nåt toppenbra sätt att läsa just den texten, men är det sätt som helt enkelt passar mig bäst just nu. Bjöd på en låt av Stereolab förra veckan så idag blir det istället ett citat, vilket handlar om just musiken. Kanske kan det appliceras på nåt sånt som Stereolab?, kanske till viss del? I alla fall på mycket annan av de bästa, vackraste tonerna just jag känner till:

Men deras ord, liksom alla yttre människoord, lämnade mig likgiltig - vad betydde de i jämförelse med den himmelska musikfras jag nyss samtalat med? Jag var ju som en fallen ängel, bortryckt ur paradisets salighetsrus och förpassad till en intetsägande verklighet. Och liksom vissa varelser är de sista vittnesbörden om en livsform som naturen har övergivit, så undrade jag om inte musiken var det unika exemplet på hur kontakten mellan själarna kunde ha varit - om inte språket, ordbildningen och begrepps- analysen hade kommit emellan. Ty musiken är som en möjlighet som inte fullföljts; mänskligheten slog in på andra vägar, det talade och skrivna språket. Men återgången till det icke analyserade verkade så berusande att jag vid utträdet ur detta paradis fann kontakten med mer eller mindre intelligenta varelser märkvärdigt likgiltig.

Proust, Den Fångna, sid 277-278

Spellista 080314

Aphex Twin - Weathered Stone
Syl Johnson - Could I Be Fallin In Love
Carole King - It's Going To Take Some Time
No Kids - I Love The Weekend
Tuxedomoon - Annuncialto
1980 - Meshuggreich
Hans Appelqvist - En Lektion I Ansvar
Lill Lindfors - Låt Mej Va - De E Bra
Sylvain Chauveau - Marianne
Werner Aspenström - Hack :

Fridagen den 7 mars

De här lediga fredagarna blir ju ofta fantastiska fredagar, speciellt nu när solen skiner så starkt. Ibland, annars, i mörkaste november eller januari till exempel, kan de förstås också vara sköna sköna, men stundom även: kanske lite ensliga. Nu går jag istället upp lagomt sent eller tidigt och äter frukost i lugn och ro mellan ungefär åtta och nio. Loggar sedan in på datorn och surfar runt och kollar mejl och kollar facebook och surfar runt och laddar ned och laddar upp ändå tills frukosten lagt sig lite. Sedan: springrunda, jogging ned till viken och runt en sväng. Ipod och shuffle och dagens bästa jogginglåt blev Nina Simones Sinnerman (som gjorde slutscenen i den ändå oavbrutet fascinerande Inland Empire). Vilket väder sen!

Efter det? Efter dusch och så? Lite läsning i soffan: Cortazars samlade noveller, lite zappande och de noveller här och där med de mest fantasieggande namnen; gillar känslan de ger men har svårt att riktigt, riktigt komma in i och bli helt förförd. Försöker sedan skriva lite innan hungern gör sig allt för påmind. Har du inte hållt igång så mycket på sista tiden och sedan, till exempel, börjar jogga lite: vilken aptit man får... Sedan kaffe och mer Cortazar, mer försök, nån dikt av Lennart Sjögren, lite bläddrande i bokhyllan. Musik: just nu Stereolabs Margerine Eclipse, av någon anledning. Cosmic Country Noir är i alla fall en topptoppfin låt.

Snart dags att bege sig igen. Fortfarande fantastisk sol och undra om jag inte ska knalla en bit, kanske gå förbi Stadsmissionen en sväng. Sedan i stan, under eftermiddagen, mot kvällen: lite bokrea, lite konst, vänner och bekanta, äta nåt gott, kanske ta någon öl, men inte för många då en ledig fredag, inte alltid!, men ofta, går över i en lördag full av jobb... Ändå: det känns som vår i luften.

Tricky Tricky

"Maxinquaye was such an inspirational record in the mid-90s. I wish there was anything, by anyone, as sensual, mysterious, threatening and original now.", säger Momus i en kommentar till sin Mysteriouspodcast. Momus lyssnar alltså, till min förvåning, också lite på gammal trip-hop just nu.

Själv hade jag nog inte hört Maxinquaye sedan förra seklet när jag i fredags hittade den, så långt bak i skivsamlingen att den befann sig i en garderob. Tillsammans med lite vin och första Massive Attack (och en massa annat förstås) fungerade den som både partymusik och tidsmaskin (och som musik för lördagens playlist).

Om jag sedan tror att den tidsmaskinen kan ta en med in i framtiden är jag inte riktigt på det klara med, jag är inte lika högljudd som Momus i min lovprisning av den skivan. Men jag vill i alla fall utforska känslan några fler gånger den närmaste tiden...

Strugglin':

Spellista 080301

The Sea And Cake - The Colony Room
Louis Philippe - Miss Lake
China Crisis - Wishful Thinking
Massive Attack - Be Thankful For What You've Got
Tricky - Ponderosa
A Mountain Of One - Our Eyes
The Field - Night
Ulf Lohmann - My Pazifik
Kraftwerk - Neon Lights
John Cage - Sonata XV (prepared piano) :

February skies

Lite pausmusik...

- och lite glädje, då July Skies verkar ha inte mindre än två nya skivor på gång.

Från en av dem:

Stepping Stones

Spellista lördagen den 9 februari:

Goldmund - Leading
The Durutti Column - Pauline
Ethan Rose - Song One
Erik de Vahl - Running
The Magnetic Fields - Courtesans
Vampire Weekend - M79
John Cale - Graham Greene
The Library Tapes - Ensamhet
Georges Delerue - Brouillard
Ramases - Stepping Stones

Morning

Spellista söndagen den 27 januari 2008:

Maria Callas - O terra, addio (Aida Act IV)
Hauschka - Golden
Hans Appelqvist - Return To The City
The Field - Morning
Saint Etienne - Avenue
Erik de Vahl - Whatever We Want
Cocteau Twins - Eyes Are Mosaics
The Sleepy Jackson - How Was I Supposed To Know
Giuseppe Ielasi & Nicola Ratti - VII
Epic45 - The Balloonist

Technologystolemyvinyle

Spellista fredagen den 25 januari:

Giuseppe Ielasi & Nicola Ratti - I
Carole King - Brother, Brother
Isley Brothers - My Love Is Your Love (Forever)
Moodymann - Technologystolemyvinyle
Rahsaan Patterson - Pitch Black
Flow Flux Clan - Shut Out
Carl Michael von Hausswolff - Swingers
Epic45 - Lost In Failing Light
Gunnar Ekelöf - En Verklighet (Drömd)
Klimek - The Ice Storm

Meta kritik (mäta kritik)

Den där lilla tiden på året när årssammanfattningarna, i form av topplistor av alla möjliga och omöjliga slag, dominerar kultur- och nöjessidorna, kultur- och nöjesbloggarna är över. Nu kanske man kan andas ut och försöka hitta lite nya grejer istället. De skivor som jag till exempel listade som årets tio bästa var förstås också de jag ville ha som årets tio bästa, men också album jag på det stora hela redan lyssnat så mycket på att jag kunde bedöma dem, och även så mycket att jag i de flesta fall inte har någon större lust att för tillfället lyssna nåt mer. Topplistan blir då ett sätt att summera, åtminstone för ett tag lägga åt sidan, och istället blicka framåt (och längre bakåt). Och under årets första veckor skapas kanske lite mer nyfikenhet och spänning än normalt? Av någon anledning kan man få för sig att chanserna att drabbas av något nytt och häpnadsväckande är större nu i början av året.

Sedan vill man ju alltid tro att man åtminstone besitter någon typ av originalitet när det gäller stil och smak och ihopknåpning av sina listor. Trodde kanske jag också - ända tills jag hamnade på sidan Metacritic (där man samlar ihop kritikeromdömen, topplistor etc. för att få ihop en typ av topplistornas topplista). Det visar sig nämligen att mina två toppfavoriter Burial och The Field också är i topp på Metacritictoppen! Snacka om att ha korrekt, tråkig och förutsägbar smak!, eller?

Jo, så är det nog kanske men jag kan ändå inte också glädjas en del åt att så, ändå!, rätt svåra, intelligenta, nyskapande, vackra och viktiga skivor får vara i topp. Kanske kan man till och med se det som att kritiken, kritikerlistorna och recensionerna faktiskt också är viktiga i motsats till vad som ibland brukar hävdas. Sedan kan det ju vara en slump också, förstås, då min och Metacritics fortsatta lista inte har några likheter alls. Hursomhelst, oavsett Metacritic, så var Burial och The Field ändå i någon liten klass för sig på min albumlista. Hauschka, Epic45, Friday Bridge och kanske även Differnet höll också hög klass genomgående, som bra helheter till album. Collins, Järvinen och Lekman var mer popalbum med flera topplåtar, några lite svagare men ändå med vissa så starka att de förtjänade sin plats på listan, speciellt Collins. Home Again ser ut att kunna fortsätta växa, medan Järvinen och Lekmans skivor mycket känns som passerade kapitel. När det gäller Hebden hoppas jag att han i form av t.ex. Four Tet skapar nåt fint och vackert redan under kommande år... Fast allra mest längtar jag ändå efter något helt - om inte nytt, så i alla fall kanske oväntat, något med fräschör kanske, om inte känslan av vår redan så om ett tag, kan till och med vara pang, boom, krasch möjligen eller en tanke - lika delar glömska och hågkomst kanske, men ingenting jag nu kan sätta ord på

Album 2007

1 - The Field - From Here We Go Sublime




2 - Burial - Untrue




3 - Hauschka - Room To Expand




4 - Epic45 - May Your Heart Be The Map




5 - Friday Bridge - Intricacy




6 - Differnet - Collapsing Universe




7 - Edwyn Collins - Home Again




8 - Anna Järvinen - Jag fick feeling




9 - Jens Lekman - Night Falls Over Kortedala




10 - Kieran Hebden & Steve Reid - Tongues


(2006)

Sonderat 2007

Neat, Air France, Make Mine Music, Ugglan, 17 pictures, Skip James, The Line of Beauty, Ryôji Arai, Serendipitet, Children of Men, k-punk, FYN, Tokyo, Ondskan, The Field, OEI, Friday Bridge, Tänk att himlens alla stjärnor, Detektivbyrån, Hauschka, Silently, Fiktioner, Brideshead Revisited, Arvo Pärt, En gång i Stockholm, Vinterviken, En ljummen i gräset, Bära mistel, Pär Thörn, Proust, Murakami, Ekelöf, Alinge, Modernista, Kawabata, Anna Järvinen, Cartarescu, Jonathan Richman, Du levande, The Dark End of The Street, Burial, Brown Piano, Robotboy, Circuses And Bread, Daniel Sjölin, Rondo, Rumours

Häpna! Modernista!

Lite av skivbolagens och bokförlagens helg, för min del. Eller Modernistas och Häpnas då. Två, på sina olika sätt, rätt fantastiska, fina förlag. Mestadels snygga böcker och skivor, spännande musik och text. (Och på Modernistas hemsida ser jag nu att de också står som Samarbetande förlag i och med att Modernista ger ut Ronnie Sundins bok The History of Electronic Music.)

På fredagkvällen var det en debutantfest på Modernistas kontor på Kvarngatan på Södermalm. Debutanterna Matilda Roos och Johanna Mo, och de på Modernista debuterande Pär Thörn och Anna-Karin Selberg kommer med nya böcker, vilket skulle firas genom lite fest och uppläsning av författarna. Drack öl, träffade lite folk förstås, lyssnade, köpte Pär Thörns Mutationer av Anna-Greta Leijon, fick den signerad och fick uttala min stora uppskattning av de tidigare böckerna för författaren. Minns både Inventeringen och En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk, men speciellt den sistnämnda. Jag och A läste högt för varandra i gröngräset i somras, och även, det kanske beror på det, men ändå, det händer ju inte så ofta att man bara skrattar rakt ut när man läser en prosabok sådär. Samtidigt tycker sig se sådant man kanske har sett förut, men ändå på ett nytt sätt, även om jag tror platsen och tiden och själva den fysiska läsakten lika mycket som texten i sig är det som gör att den finns kvar, att den för mig personligen kommer bli lika viktig som vilken gammal klassiker som helst. Självklart annorlunda, men ändå, där uppe bland molnen nästan, på höjder högt ovanför det mesta man bokstaverar sig igenom. När jag tänker på detta, skriver detta (Antagligen redan långt innan, eller i alla fall ända sedan jag såg att Anna-Greta Leijon-boken verkade ha vissa delar som i vissa delar har en samma tematik och uppbyggnad som stora delar av psykiskt sjuk-boken) drabbas jag av en lätt oro, att det här inte ska vara lika bra, att den där slaka linan mellan det studentikosa och det klarsynt absurda den här gången ska vara lite för mycket på bristningsgränsen. Men... Pär verkade väldigt trevlig och jag uppskattade, skrattade och drogs med, när han läste upp i fredags. Selberg måste också kollas upp mer noggrant.

På lördagseftermiddagen var det Häpna-fest på Botkyrka konsthall i Tumba. Musettes, Eric Enochsson, Islaja och Anna Järvinen inför väluppfostrat artig publik. Okej: förstår hur man kan reta sig på sånt här (även om jag inte gör det), bristen på mångkultur (förutom finsk), den starka känslan av proggkitsch, hur man undrar om någon som närvarade vid evenemanget faktiskt bor i Tumba. Men hur jag ändå, ganska direkt efter den förståelsen, känner precis tvärtom. Att det är det här som någonstans ändå representerar så mycket hopp! Konsthallar, bibliotek och folk som faktiskt gör saker tillsammans utan en massa alkohol och reklam. Att Häpna ger ut sina skivor oavsett, att de faktiskt också känns oberoende fortfarande, att man kan tycka vad man vill om de där Musettes och deras gamla stumfilmsmusik men att jag ändå inte kan låta bli att gilla. Att Islaja ju närmast är etnohippie-tjosan men att jag tyckte att det var väldigt, väldigt vackert intressant i rätt långa stunder, ibland närmast i klass med nåt som Fursaxa (ska lyssna på skivan någon gång och höra efter)... Köpte med mig gamla favoriterna Tenniscoats senaste, på Häpna (förstås) släppta, Tan-Tan Therapy jag i skrivande stund lyssnar på och gillar. Den där Tape-touchen tillsammans med Tenniscoats-melodierna i något som kanske inte är bättre än de enskilda delarna men lika, och just nu bra bra.

Most Valuable Music

Ibland, ibland under långa stunder, känns det som om ens musiklyssnande går lite på sparlåga sådär. Ibland nästan lite skönt, ibland jobbigt, tråkigt. Man sörjer kickar man brukade få som inte längre ger en lika mycket. Kanske perioder av väntan för att man sedan, när man väl drabbas och knockas igen, ska känna hur verkligt speciellt det är. Hur musiken, och allt som hör till, tycks få dig på fötter, som du nästan glömt bort att du hade, igen. Det behövs så lite. Och att det kanske just är de där små, små detaljerna som gör det? Timingen, den väl avvägda noggranheten vid rätt tillfälle för just dig.

På vägen hem från stan idag kunde jag i alla fall inte sluta lyssna på Most Valuable Players senaste mp3-släpp Rondo. Repeat, repeat, repeat. Har säkert mycket att göra med att det är fredag, att allt känns så bra just nu, att jag är kär, att hela lediga helgen ser ut att ha så mycket att bjuda; Modernista och Häpna-fester, vernissage, julmarknader och adventsfika, vänner och bekanta, men också med den fantastiska låten förstås. Får mig att komma ihåg och får mig att förstå hur mycket jag nog ändå gillade You In Honey, verkar få mig att förstå hur mycket jag gillar massor av annan musik, att jag helt glömmer bort vad jag ska göra när jag kommer hem utan fastnar vid stereon istället. Rondo ter sig så enkel, men tycks dölja lager av hemligheter och finslipning. Jag kan lyssna på kompet, eller försöka förstå texten, sångens så magnifikt väl avvägda fraseringar, avsnitt, tonlägen men allt faller ändå till slut ihop och på plats i och med att jag glömmer bort intentionerna för att bara lyssna (lyssna!). Men ändå, även jag, alltid, på en massa sätt, även om allt är så bra just nu och här: "I feel like changing!".

Sedan efter kanske till och med några för många lyssningar: A-sidan på Rumours om och om igen. Fleetwood Mac som jag inte har något förhållande till, faktiskt inte vet nästan någonting om. Har förstått att detta ska vara en jätteklassiker, men det är egentligen inte sådant som jag brukar gilla, vilket kanske är en av anledningarna till att det känns så bra just nu, att det är ett fantastiskt omslag och att det var längesedan en skiva fick mig att fundera på att börja spara skägg. Sedan en massa gamla Larry Levan-mixar på ett sätt som det var längesedan jag gjorde, senaste King Creosote som sakta börjar ta form med melodier så sparsmakade att det tar ett tag innan de visar upp sig, hur fina de egentligen är. Sedan de flesta andra av Friendly Noise mp3-släpp (Robotboys September tyckte jag var fantastisk), efter det hela Burials Untrue om och om och om igen...: ofta flera låtar samtidigt känns det som, väldigt sorgset ändå det där suget efter dans och natt. Kanske den stund på kvällen då man står där utanför baren och funderar på, ännu inte riktigt vet, om man ska fortsätta eller om man ska gå hem, om man kan gå vidare eller om man måste bege sig...

Near Dark

Spellista onsdagen den tjugoåttonde november 2007:

Taana Gardner - Heartbeat (Larry Levan mix)
Differnet - Patterns Of Parklands (http single version)
Most Valuable Players - Rondo
Battles - Tras 2
The Durutti Column - Pauline
King Creosote - Church As A Witness
Goldmund - Door Of Our Home
Stig Larsson & Dror Feiler - Mänskligt
Epic 45 - The Stars In Spring
Burial - Near Dark

Grymhetens blogg

Det har alltid varit ganska långt mellan inläggen på den här bloggen. Den senaste tiden kanske längre än vanligt. Vet inte riktigt varför; är kanske bara inte tillräckligt passionerad i mitt bloggande, hittar kanske inte riktigt den där orken allt för ofta? Någonstans har det också sin grund i en tanke, eller hållning, som jag inte riktigt kunnat släppa: för att jag ska kunna uppbringa energi och lust att publicera inlägg här måste jag i alla fall känna att det finns någon typ av kvalité där någonstans. Inte bara länkar till bra texter, inte bara bla bla om vad jag åt till middag, inte bara bara You tube-klipp etc. Kanske inte alltid i texten som sådan så där direkt, men ändå: att den ska tala om något som känns relevant, i alla fall för mig personligen då, i mitt liv... Även om det inte är en brabra text så ska den i alla fall innehålla en tanke (eller formulering, eller åsikt etc.) jag tyckt varit värd att fånga. Den senaste tiden känns det som om det är ett krav jag mer eller mindre börjat släppa. Efter tre år(!) börjar det kanske kännas lite tjatigt? För att det ska uppstå ny energi, för att jag ska hitta någon mer, större lust för den här sidan kanske det behövs lite förändring? November månads små korta dagboks-texter var inte världens roligaste men hade i alla fall någon typ av ny infallsvinkel. De pekar inte på något speciellt, säger kanske inte något speciellt vilket också kanske gör dem, om inte så mycket då, i alla fall lite: speciella (speciellt dåliga?).

November månad brukar i och för sig vara en månad inte bara av allmän energibrist sådär, utan också en månad av lite allmän bloggtorka. Kanske trötthet, kanske andhämtning eller kanske till och med en liten uppsamling inför decembers årssammanfattningar (med blicken mot det nya året, vår, äventyr).

Nu ska jag i alla fall fortsätta läsa Kristian Lundbergs fjärde Malmödeckare Grymhetens Stad. Vissa säger: svulstiga formuleringar, kanske till och med de speciella Lundbergsklicheérna, temana? Kanske det, men jag finner stor läsglädje även i denna del, trots det kompakta mörkret; man blir mörkrädd, sam- tidigt inspirerad. Vilket väl kanske inte är en helt vanlig kombination.

November. Årets grymmaste månad. Allt är för sent, allt är för tidigt. Dagar som dessa förvandlas staden till ett slags tillstånd; ett brus man träder in i och sedan förlorar sig i; mörkret kommer snabbt, tungt, som en välriktad spark mot kroppen.

071117

Och idag då: - inte i motsats till!, men ändå förstås väldigt annorlunda mot för igår - ljus, solljus, fantastiskt fint på den tidiga eftermiddagen (men nu börjar det redan skymma ordentligt). Promenerade hela vägen från Centan, Drottninggatan upp till Observatorielunden, Odenplan, därefter Vasaparken, St Eriksplan, Skivbörsen (I hopp om att hitta något intressant som man så ofta brukar kunna göra där nere i trånga uttrymmet, men kom den här gången ut helt tomhänt tyvärr. Var helt tyst där idag, bara gamla, gamla män och jag och skivaffärsdöden kanske till och med är ännu värre, än mer utbredd än vad man hittills befarat.), upp till Fridhemsplan och sedan Fyran tillbaka till Söder.

Soundtrack: till stor del den fantastiska Durutti Column-skivan Circuses And Bread (skulle förstås ha letat lite noggrannare efter några av alla de andra Durutti-skivor jag saknar, när jag stod där inne på skivbörsen, helt kom av mig och tappade all den för stunden, just då, för en liten stund sedan införskaffade lust till något litet skivinköp). Tillsammans med en finfin promenad, närmast vårkänslor!, en underbar kombination; Black Horses, Pauline, Hilary, Street Fight tar mig från ett fortfarande okänt landskap, vilket är en stor anledning till att det fortfarande förför så, tillsammans med en promenad, ett väder, ett sällskap (en ensamhet), man så väl känner som kanske nostalgi, kanske som kär gammal bekant som tar med en hem igen vilket gör det okända bekant och möjligen tvärtom.

Nu kaffe, Euroshoper chokladkex, LC och Världens sista roman. Därefter skjortstrykning och knappisyning då kvällen väntar fest...

071116

Den här tiden på året blir det förstås väldigt mörkt, väldigt fort - och ändå: förvånande svart utanför fönstret.

Och kanske förvånas man också över att man förvånas? Förvåningen kan- ske inte har att göra med, säg, för- väntningen? Att det ovanliga, o- väntade någonstans inte behöver vara det som skapar din förvåning och fascination. Det kanske är en kvalité som finns - fast och funnen - i själva mörkret? I likhet med ljuset då kanske... fast på ett annat sätt, om än liknande, inte alls på motsatsvis bara för att det handlar om ljus och mörker... Men ändå, tänk sommarmorgon (Vilket man förstås gärna tänker i detta mörker, denna tid på året, tycks nästan som en annan värld, en annan planet. Lyssna på nåt sånt som Summer Morning med The Modern Lovers...), tänk ljuset tidigt, tidigt på morgonen, hur det sipprar in, tar sig in, forcerar genom persiennerna i sov- rumsfönstret, smeker din kind, struntar i din stängda ögonlock, skapar ett nytt seende, tvingar dig att titta...

Så ikväll ligger jag hemma i soffan, under filten, lyssnar på musik, tittar på mörkret och läser Världens sista roman (börjar spänn- ande, sedan lite förutsägbar förvirring, därefter ett visst tappande av fokus, som jag ändå har stor lust att åter hitta till).

Till det kaffe och Tofuline chokladglass.

Ackordflödet och evigheten

Spellista fredagen den sextonde november 2007:

Jonathan Richman - Miracles Will Start To Happen
Robotboy - September
Battles - Tonto (Four Tet Remix)
Kraftwerk - Ananas Symphonie
Saint Etienne - Eton Manor
The Durutti Column - Black Horses
James Carr - The Dark End Of The Street
Gravenhurst - The Collector
Eric Malmberg - Ackordflödet Och Evigheten
Epic 45 - Winterbirds

How It Works

Spellista söndagen den fjärde november 2007:

A Mountain Of One - Brown Piano (Remake By Studio)
Battles - Tonto (The Field Remix)
Black Art Orchestra - How It Works
Burial - Southern Comfort
Giuseppe Ielasi - Untitled
Goldmund - To
Greg Haines - Snow Airport
Helios - In Heaven
Morton Feldman - Rothko Chapel 4
Murcof - Cometa

This Is England...

Hamnade på This Is England igår. Hade faktiskt, av någon anledning, försökt undvika den filmen. Var nog lite rädd att jag - över lag, på lite fel sätt - skulle bli mer nedstämd än inspirerad, mer tom och trött än... ja... Eller: har, eller i alla fall hade, svårt att se hur den skulle kunna vara intressant för just mig, just nu, helt enkelt. För tio, femton år sedan kanske... Ändå, när jag väl satt där, inklämd, i lilla biosalong nummer 10 på Medborgarplatsens "biopalats" kände jag mig faktiskt rätt förväntansfull.

- Men när jag sedan, efter en och en halv timme eller så, går ut från salongen är jag lite besviken, ändå. Fint skådespeleri förstås, bra musik förstås - och filmens höjdpunkt kändes nog som något sådant som haschrökandet till James Carrs fullständiga klassiker The Dark End Of The Street, vars text (och ton) i och med det gavs ytterligare, annorlunda dimensioner, ett nytt annorlunda liv och kanske sa den egentligen mer än tusen av de andra orden, vilket också filmens karaktärer, på sätt och vis, diskuterar... Annars: egentligen för mycket av en känsla av serietidning ändå och en realism som bara blir mer romantik och nostalgi än Mike Leigh Ken Loach finaste stunder. Och trots Shaun, är det så lite som överraskar, filmen faller ihop och på plats lite för fort. Man kan ju liksom ana hur det ska sluta, börja, hänga ihop och utvecklas efter fem minuter. (Vilket väl aldrig kan vara bra? Eller?) Det blir alltså till slut mest (men förstås inte bara) någon slags film eller konst som vill nå ut till alla, som förenklar och som gör det hela lite för lättbegripligt.

När jag nu låtit det hela smälta in ett dygn måste jag dock ändå säga att att den sitter kvar någonstans. Gänget från filmen lever kvar i mitt huvud och jag längtar efter nästa avsnitt. Om inte av This Is England då så ändå av Shane Meadows och hans England...

Höstmörker

Mörkt och lite kallt och - inte deppigt (inte alls faktiskt), men någon slags mellanperiod, en period av väntan, just nu. Kan i alla fall, inte för min värld, komma upp med någon lust att skriva om egentligen någonting alls på den här sidan för tillfället. Lägger mig istället, även ikväll, i soffan, eller i badkaret, och läser Proust eller Cartarescu, kanske Walter Benjamin?

"Att ha svårt att hitta i en stad betyder inte så mycket. Men att gå vilse i en stad, på samma sätt som man går vilse i en skog, det kräver skolning."

Walter Benjamin, Barndom i Berlin kring 1900, sid 30.

"Vissa platser som man alltid ser isolerade tycks ojämförbara med allt annat, nära nog belägna utanför världen, liksom de människor man har lärt känna under undantagsperioder av sitt liv, under militärtjänsten eller i barndomen, och man inte förbinder med någonting annat."

Marcel Proust, Sodom och Gomorra, sid 454.

"Hela kvarter kommer med sin egen tid, rymd och känsla, och framför allt sin egen verklighetsgrad - för de kan vara verkliga, drömda eller inbillade, eller överförda via de obeskrivliga länkar som förbinder våra liv med deras som levt före oss - munnar kommer och kön, spårvagnar kommer glidande i vintrar med smutsig snömodd, mamma kommer då och då med mat åt mig och Herman kommer ibland. Ingenting av allt detta skulle jag kunna uppfatta om det inte hade omvandlats och blivit annorlunda i mitt medvetande (min värld), om det inte hade öppnat ögongloberna där, om jag inte i varje livsögonblick hade sagt mig: Detta har jag upplevt förut, där har jag varit förut - på samma sätt som man inte kan se ljuset om inte ljuset redan trängt in i ens livs occipitallob och där format ett syncentrum. Därför är mitt liv redan levt och min bok redan skriven - ty det förflutna är allt och framtiden ingenting."

Mircea Cartarescu, Orbitor Kroppen, sid 10.

Dikter

Jag läser (förstås?) Malte Perssons blogg. Jag har även läst Malte Perssons böcker: Livet på den här planeten, Apolloprojektet och nu senast, under en andra omgång, hans senaste: Dikter. Alla tre böckerna har jag tyckt varit bra, på sitt sätt, eller i allafall: okej, de har alla varit värda att läsa och fundera på och över. Och kan det ha och göra med hans blogg, hans litteraturkritik? Att man har en större benägenhet att plocka upp en bok av en författare man, på något samtida vis, tror sig känna, i alla fall redan ha en relation till, bara för att han har en blogg? Och jag måste också säga att hans böcker blir bättre och bättre. (Den roman som jag har för mig att jag läst att han håller på med ser jag med spänning fram emot(utan att ha en aning om vad det kommer vara för typ av roman); jag tänker mig den som en blandning mellan - alldeles säkert troligen för att jag läst på hans blogg att det är författare han särskilt lovordar - Cartarescu, Pynchon, Neal Stephenson, Henry James, kanske Erik Beckman? Vilka fantasier skapar inte det? Vad har han då inte att leva upp till? Helt klart orättvist, men också troligen en anledning till att man ser fram emot hans böcker: att han verkar ta litteraturen på ett sådant oerhört allvar. Pretentiös i positiv bemärkelse. Hursomhelst: kan han nosa vid nämnda författarskaras fötter kommer jag nog läsa hans bok med nöje.)

Hans två första böcker läste jag med intresse utan att däckas och Dikter läste jag med stort intresse utan att riktigt däckas. Tidiga känslor: han är allt för smart för sitt bästa, för duktig, han riskerar ingenting, det utmanar utan att egentligen utmana, för uttänkt - för lite känsla, lite blodfattigt, ibland nästan en känsla av skrivövning... Senare känslor: intressant, läser gärna om och om och funderar..., det är vackert och tänkvärt utan att direkt vara tänkvärt då det kryper på en sakta liksom bakifrån, snyggt, snyggt, fint omslag...

I förgår kväll läste jag i alla fall några dikter ur Dikter högt för en vän, och de visade upp sig i ett nytt ljus!, på något märkligt sätt. De får liv och jag känner att jag måste läsa om alltihopa en gång till:

Också (så går den långa
tankegången över breda bråddjup:
komsi kosmos!)
när fabriksskorstenarna brunnit ned
som cigaretter, återstår den
såpbubblehinnelika horisont
där jordens krökning
möter ögonglobens. Lyft blicken nu,
mot Venus flimrande genom luftföroreningarna.

Jonathan Richman, Debaser, 6 okt

Det är utlyst att konserten ska börja 21.30. Vi kommer dit runt nio och kön till Debaser Medis sträcker sig långt ut över Medborgarplatsen, förbi Grekiska fast food-restaurangen. Spelar ingen roll att man har biljett, man får snällt ställa sig ändå. När man sedan kommer in är det en nästan lika lång kö till garderoben. Debaser verkar inte riktigt rustade för Jonathan Richman! Jäkla Sovjetsystem säger någon bakom oss, och kvällen får en lite halvljummen start. Samtidigt blir man, som ofta i sådana här sammanhang, lite förvånad (och glad!) över att alla dessa människor har betalt rätt dyra pengar för att se samma konsert som jag, många av alla de här typerna gillar antagligen Richman lika mycket som jag gör... Sedan är det förstås en jättelång väntan i baren också... Till slut står vi i alla fall där, lagomt långt fram med en öl i handen och väntar. Lite väl länge kanske? Så plötsligt kliver Jonathan själv fram ur det röda draperiet och säger just det. "Det är inte på grund av nåt snobberi, inte på grund av att ni ska frestas att köpa mer drinkar i baren som vi vänter med att köra igång", meddelar han (fast på amerikanska då förstås). "Nothing like that, the lines were longer than they expected..." Någon i publiken sjunger på Springtime in New York och Jonathan kan inte låta bli att fylla i: "on canal street in april...".

Sen dröjer det inte speciellt länge alls innan draperiet öppnas och Jonathan står där med stort leende, akustiskt gitarr och sin trummis, bredvid sig, och börjar sjunga om Vincent van Gogh. Sedan sprudlar det på, dansas, skakas i tamburin... Direkt finns det en spänning när man ser en artist man gillar så mycket som givit ut så många fina låtar: vad ska bli nästa låt, och nästa... Och om Jonathan kör med publikfrieri i sitt själva uppträdande så får nog låtvalet ändå inte beskyllas för det: många låtar jag knappt hört förut, många man inte riktigt fastnat för förut, som här låter som klassiker, närmast, faktiskt... Många saknar nog, i slutändan, många av sina favoriter. Men när det gäller en sån här artist, scenpersonlighet, med ett så, ändå, enkelt anslag låter ju faktiskt de flesta låter här bättre än på skiva. När man sedan kommer hem och spelar Springtime in New York är förstås minnet från konserten och den låten bättre än låten på skiva. Och innan det ens är slut vill man höra låtarna igen, en gång till, önskade att någon spelade in och la ut någonstans på nätet, tänker i alla fall att man ska spela om skivorna hemma imorgon, beställa hem de man inte redan har. Jag tyckte, som ni kanske märker, att det var en fantastisk konsert...

När man ser Jonathan Richman på scen förstår man plötsligt att de flesta andra pop- och rockartister man ser egentligen inte har på en scen att göra. De som bara går upp och maler på, gör sin grej och beter sig som om det var en vägg de spelar för, och inte andra människor. För Jonathan handlar det om någonting helt annat: kommunikation, närvaro, dialog. Sedan tyckte någon att, trots att det var fantastiskt, så höll han på lite väl länge. Men det finns ju många sånger att sjunga, så många låtar att spela, som han själv sa... När det är klart känner man sig både lite utmattad - och med ett sug efter mer.

I dagens DN Söndag säger Jens Lekman att Jonathan Richman är hans förebild, och det kan nog vara en anledning till att snittåldern ändå var så pass låg på gårdagens konsert. I samma tidning säger Kent att det är svårt att göra rolig musik, det är inte lätt att vara kvick, witty... Jag vet inte, men de sakerna kan nog på lite olika sätt hjälpa till att illustera varför Jonathan Richman både känns viktigare, men också kanske modernare (fast ett konstigt ord när man pratar om Jonathan Richman), än närmast någonsin förut. Han känns fullkomligt självklar, aldrig baktung och gammal (utan att, förstås, försöka vara ung)... Jag längtar redan tills nästa gång han kommer hit, han kommer säkert hålla på länge än... Konserten och låtvalet andades aldrig bara bakåtblick och hitparad; hans nästa skiva blir nog också toppen.

Take me to the Plaza
I gravitate to the people
hangin around
with their cigarettes and coffee
in their hands
at the centre of the town
take me there

Bloggeri och bloggera

Bloggeri och bloggera, en text här och en text där - nu kanske paus, kanske reflektion? Men ändå, tittar på vad som gjorts förut, vad jag skrivit förut och ser att det imorgon är prick tre år sedan ett första inlägg landade på den här sidan... ja, ja... Hursomhelst: fortsättning följer...

Skulle vilja skriva om massor av saker: bokmässor och diktsamlingar, Du levande, Goldmunds nya fantastiska skiva, Make Mine Musics nya skivor, Mot tiden på Bonniers konsthall, Fabian Kastner, Internets doftbrist - och när jag sedan inte gör det (på något annat sätt än så här då), måste det ju bero på att jag antingen inte vill tillräckligt mycket eller kanske inte kan tillräckligt mycket. Sedan skulle det ju också kunna vara så att det finns en tredje anledning, mer svårfångad, inte riktigt överblickbar, någonstans där i dimman.

Vi får se hur det blir imorgon och de närmsta dagarna... Ikväll tror jag att jag istället lägger mig i soffan och läser lite: ett kapitel till i Orbitor Vänster Vinge, en omläsning av UKONs Block som en stilla förberedelse inför Synopsis... Vad som i alla fall med säkerhet (så är det va?) sen sker imorgon är konserten med Jonathan Richman. Så!