Sommarens album: Hauschka

Room To Expand expanderar förstås ditt rum. Den kanske inte nödvändigtvis är bättre, men jag skulle nog ändå vilja säga: mer och på ett större sätt än tidigare Hauschka-skivor. Alltså: inte lika minimal, kanske, sparsmakad som förr, utan mer varierad, lite fler tonlägen - från avslutande meditationer till närmast poppiga upptrappningar: både för sådana festligheter som promenader - och sängligganden; på eftermiddagens siesta, under kvällens sista blinkningar...

Hauschka låter på Room To Expand sina preparerade pianon få bekantskap med fler saker, utvidgar ensemblen: ett blås där, ytterligare ett ljud där... utan att på något sätt låta sitt unika tonläge fullständigt byta kostym; han är precis lika fin och välklädd som tidigare. En svunnen tid, en romantisk plats som hela tiden ligger så pass långt borta att du aldrig bara drömmer om hur det var förut, där - utan alltid bara: hur det kommer att bli, här... Vackert, vackert men inte utan, ack så viktiga, vassa kanter.

Sommarens album: Differnet

Hade längtat länge, hade väntat och fantiserat så som man så ofta tycks göra när någon gammal favorit är på gång med något nytt. Och sedan: till en början alltid lite besviken - ingenting verkar kunna konkurrera med det där ostadiga, hänsynslösa fantiserandet... Så först har jag faktiskt lite svårt att komma in i matchen: gillar inledande låtar (Caring Arms, Parklands...) men ser inte, i min närsynthet, riktigt var den där ordentliga storheten ligger. Det hela får vila lite, någon spelning här och där - och först några veckor efter ankomsten - i badkaret, när jag lyfter upp huvudet ur vattnet efter att ha sköljt av min schampoonering - uppenbarar det sig: strukturen, meningen, berättelsen... tanken, känslan... och just då, basen, kanske framförallt...

Collapsing Universe behöver alltså inte alls stå i skamvrån, i jämförelse med tidigare Differnet-alster, även om den ännu inte - inte på korta vägar - kommer nära upplevelsen av deras förra, fantastiska släpp. Att den kommer att växa ytterligare är jag dock på det alldeles säkra med.

En Hans Appelqvist i gräset

Oj, vilket ostadigt väder vi får dras med den här sommaren. Nästan mest hela tiden och snart är ju hela juli slut! Inte alls så mycket bad och simmande som man allt föreställde sig - alltid tycks föreställa sig - i vårtid, när ens sommarlängtan är som allra, allra störst.


I onsdags fick vi dock, efter en ostadig blåsig dag, uppleva ljuv, solig sommarkväll här i Aspudden. Nästan precis i och med att den gamla stöten Kjell Höglund kliver upp på lilla, lilla scenen, i Vintervikens trädgård, på Ljummen-festivalen. Han har ju gjort en del fina låtar, men här, tillsammans med den gamla proggpunkaren Johan Johansson blev det allt lite väl frejdigt, putslustigt fånigt, slarvigt. Tråkiga gitarrer och Kjells vingliga röst faller ihop och bort i pinsamma skojfriskheter och dåligt ljud (på mer än ett sätt).

Men det var ju förstås inte därför vi var där: Hans Appelqvist skulle ju upp på scenen runt niotiden. Vid sådana här tillfällen törs man ju aldrig riktigt hoppas för mycket, av någon anledning. Man vill inte bli besviken, man är lite orolig: en artist man respekterar och gillar i massor på skiva kan ju förstöra en hel del genom att bete sig tråkigt på scen, förstås.

Vi sitter en bit bort, högt upp till höger, utträngda av alla gamla sextioåriga Kjelle-fans. Oj! Videoprojektioner som vi inte ser helt och fullt, vi måste nog allt flytta oss lite närmare... och av Appelqvist skymtar vi bara hans ena ben under synten... Som tur är går många av de där Kjelle-fansen när låtarna från Naima-skivan skjuter rakt ut över publiken, ut i trädgården och vidare ut i rymden... Skönt tycker man först, med mera plats förstås, men sedan när man hör hur bra det låter blir man också lite illa berörd. Många bara snackar, vända bort från scen eller går helt sonika bara, trots att det låter så bra, och man tänker att de flesta människor är nog egentligen helt ointresserade av musik när det kommer till kritan... Men rätt många stannar ju ändå kvar, och man kan ju förstås vända på det och bli glad för det, att rätt många ändå uppskattar det hela...

Nästan hela konserten bara Naima-skivan, nästan hela historien, med fina, fina, videofilmer, bilder, projektioner. Passar egentligen perfekt i sommarkvällen, trots alla surrande ointresserade besökare. Naimalåtarna ges ändå nytt utrymme, låtar annorlunda och får en så här, efter gammal (ja, unken) visprogg att verkligen förstå hur unik artisten Hans Appelqvist verkligen är. Anslaget, temat, pretantionerna - och även musiken, tonen och soundet. Och han presenterar sig inte, säger ingenting som om han vet att han inte på något sätt behöver det - musiken talar helt och fullt för sig själv. Han spelar gitarr, synth, klaviatur och sjunger på några av Naimalåtarna - nästan finare än rösterna på skivan.

Sedan avslutar han förstås med en av den här - fantastiska, stormiga! - vårens och sommarens allra mesta och bästa låtar: Tänk att himlens alla stjärnor. Och han sjunger den - precis som han gör allt det övriga också - med självklarhet och stor integritet. Appelqvist behöver inga stora gester, hans musik och artisteri lyser ändå så fint. Längtar redan ivrigt efter nästa skiva, nu när han verkar hittat sin sångröst också och allt...

Min rymd är för förlorare

Vet inte riktigt hur det är med bloggarna nu för tiden. Har en känsla av att det är mindre och mindre folk som egentligen bryr sig... på det hela taget... En del av nyhetens behag har förstås dött (vilket väl i och för sig gör det hela lite intressantare)... Den där lilla känslan av sensation som många nog kände - när man upptäckte att det var så enkelt (och kanske till och med roligt) att starta en blogg, och att det rätt enkelt gick att få lite besökare och i alla fall ett litet, litet genomslag hos åtminstone en liten, liten grupp - har nog helt enkelt börjat mattas av litegrann... Att stoltsera med att man har en blogg (eller till och med att man slutar blogga, som en del verkar gilla att basunera ut) är väl idag ungefär som att stoltsera med att man har ett fast telefonabonnemang (eller att man sagt upp sitt!), eller nåt... Många använder sig nog mer och mer av, säg, MySpace; Intimare, ett upplägg som inte har samma form av publicerande, vilket man kanske skulle kunna tolka som att till och med bloggkostymen blev lite för stor, ingav en känsla av lite för stora anspråk...

Svamlar lite här men tror nog att jag är något lite på spåren som jag varken har tid, ork eller kunskap att riktigt formulera klarare... Och, ja ja, nu kan du hitta även mig på MySpace ("tell all of my friends, I don't have too many..."). (Jag har alltså lyckats undvika det tills nu...)

Lästips sommaren 07

På Digfi kan man läsa lite om vad lite olika människor, ja författare, förläggare, popmusiker, skribenter läser för böcker i sommar. Lite boktips inför sommaren... Eftersom de aldrig tillfrågade mig så listar jag väl lite grejer här istället:

Vad läser du i sommar? - Hmm, böckerna passerar som väderprognoser i ostadigt väder, men vad minns jag rätt upp och ned så här, av vad jag hittills läst i sommar? Ja, Sara Lidmans Bära mistel (fantastisk, vacker så att ögonen tåras), Maria Gripes Elvis Karlsson (fin, fin, nostalgi, ändå något slags evigt sjuttiotal), Pär Thörns En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk (rolig, rolig, nästan bättre än Inventering, skrattade ibland högt vilken väl sällan annars händer när man läser skönlitteratur över huvud taget?). Och Borges Fiktioner! Sedan har jag läst om Polyfem förvandlad några gånger, upptäckt nya saker ytterligare gånger. T.S. Eliots Four Quartets läste jag också om här om natten. Håller just nu på med senaste, lite tröga Liedman, för picknickfilten lite för tjocka Stenarna i själen, likaledes vackra och tunga sista numret av OEI och den där Prousts Sodom och Gomorra. Högst upp annars i att läsa högen hittar jag just nu nog Lagercrantz Proustbok, kanske Oes Tid för fotboll?

Andra lästips?
- Inte bara Polyfem förvandlad utan förstås allt av Kyrklund hur många gånger som helst. Kanske Murakamis Kafka på stranden för tjockt, lätt men ändå vackert fantasifullt inspirerande?

Någon blogg du kollar även om du har semester?
- Se listan till höger!

En skållhet i gräset

Jag vet inte, men det känns som att rockfestivaler mer och mer börjat förvandlas till ren lyteskomik. Rapporteringarna från Roskilde handlade mer om att folk verkligen klarade av att vara där, än om att det var trevligt... Avskräckande, minst sagt...

Accelerator skulle man väl i och för sig ha kunnat besöka, Electrelane hade jag ju mer än gärna sett - men var det inte ett lite väl dyrt biljettpris? Och, kanske framförallt, var det inte lite tunt även där med intressanta namn?

Men - mitt i festivalhånet - så dyker Ljummen upp igen, med tre intressanta kvällar i Vintervikens trädgård. Alla åldrar och endast 60:- i inträde! Dubbelorganisterna, fina Anna Järvinen, självklart fantastiska Hans Appelqvist, svårfångade Ass, kanske till och med Kjell Höglund och absolut fler av alla de artister som uppträder, som jag inte har så bra koll på, men som ändå väcker intresse...

Bara vädret håller i sig nu (eller kanske mer rätt: tills dess blir riktigt somrigt). För nu, och de senaste dagarna, har det väl ändå varit lite väl... - nästan höstigt? Vet att Ljummen nästan regnade bort för någon sommar sen, men i år skulle väl de där ack så omtalade regngudarna kunna vara snälla att bara vara lite mer på vår sida?

Himlafallen!

En blandskiva! Också del tre i en serie där skivornas namn är detsamma som en av titlarna på en av låtarna som figurerar på respektive skiva - fast översatt till svenska - och av en slump(?) beskriver titeln i alla tre (himla)fallen någon form av rörelse, i alla delarna också en titel med begynnelsebokstav H.

Skivan innehåller både nya och gamla favoriter, placerade i en sådan ordning att den som lyssnar ordentligt inte kan undgå att det aldrig rör sig om någonting slumpmässigt utan istället en sådan ordning där en liten historia försöker finna sin form...

01 - PIANA - Something Is Lost
02 - GOLDMUND - Heavenfallen
03 - HAUSCHKA - La Dilettante
04 - STIG LARSSON & DROR FEILER - Nyponsoppa
05 - JOHN CALE - Hanky Panky Nohow
06 - EUROS CHILDS - Twill Yn Yr Awyr
07 - FRIDAY BRIDGE - Love And Nostalgia
08 - MOMUS - The Birdcatcher
09 - ARTHUR RUSSELL - Arm Around You
10 - THE FIELD - Over The Ice
11 - STEVE REICH - Pulses 2
12 - DIFFERNET - Caring Arms
13 - TESTBILD! - En Gång I Stockholm
14 - JULY SKIES - The Softest Kisses
15 - MAX RICHTER - Autumn Music 2
16 - JOHN CAGE - Dream

Och, okej, jag vet att det är lite fånigt att lägga ut en låtordning, spellista, blandskiva som bara jag och nån enstaka till sedan, verkligen, får ta del av... Gör det nog egentligen mest för min alldeles egna skull, men alla andra kan kanske i alla fall se det som tips - mestadels ovärdeligt fantastiska grejer... Och Testbilds finfina sommartolkning finns ju för alla att med ett enkelt klick lyssna och ladda ned... (Liksom övriga Friendly Noise-mp3-släpp.)

Om man annars är i behov att ladda ned en sommarmix, i ett i och för sig rätt annorlunda temperament, kan jag istället rekommendera min gode vän Daniels nya mix som finna utlagd på 24 Hours-bloggen (gamla grejer hittar du här).

Orden i midsomer

Ja, midsommar igen då och man gillar väl men kan inte låta bli att känna en viss ledsamhet, trötthet inför alla dessa traditioner; sill och nubbe och det ena med det andra kan ju lätt stå en upp i halsen innan man ens stoppat dem i munnen, så att säga...

Men ändå, man är så trött på jobbet, längtar mest bara efter semestern som i år infaller först om två veckor så dessa tre dagars ledighet är ju på sitt sätt förstås fantastisk. Kommer hem först en halv åtta, åtta från jobbet, trött men ändå städat och fint hemma, efter snabb middag ensam kort vila i soffan med dagens nyheter i både tidningen och på TV. Pustar...

Efter den lilla vilan lite promenad och ett lugn infaller sig. Kieran Hebdan & Steve Reid, Fridge, Arvo Pärt i lurarna och när något av alla fantastiska spår på Hauschkas Room To Expand går över i Detektivbyråns Dansbanan infaller faktiskt inte bara musikglädje utan också en viss midsommarkänsla...


Så jag inhandlar förstås den där sillen och allt det där andra och känner att livet är rätt underbart ändå trots att det är lite molnigt och grått här i Aspudden just i kväll.

Glad...!

Fem somriga kulturtips!!

Lite paus här just nu. Vet inte riktigt varför och vet inte riktigt hur, men så är det. Möjligen på grund av sommaren...

Här är i alla fall en liten topplista för dessa, oftast, varma dagar; - helt enkelt fem glada och hälsosamma kulturtips för varma dagar på stranden, och heta nätter på vin... (eller kanske nåt åt det hållet):

1. JOSE LUIS BORGES - FIKTIONER - BONNIERS POCKET-KLASSIKERSERIE.
Sådant där som däckar en lite sådär när man sitter där under äppelträdet och läser. Får en att återfinna tron på litteraturen (och dess världsomvälvande kraft!).

2. BRIDESHEAD REVISITED - EN FÖRLORAD VÄRLD - DVD/KANAL 9.
Har funnits med som en outbytbar popaccessoar så länge jag kan minnas. Vet inte riktigt varför, men har faktiskt inte tittat förrän nu. När jag ändå sitter där med stor TV, kanal 9 - och en inlånad DVD-box.

3. PETER NILSSON - FYN 46 - GET NOWHERE - SONG FOR STINA.
Det kanske allra finaste av alla Friendly Noise mp3-släpp (till och med om man räknar in Differnets). Lätt beroendeframkallande...

4. STOCKHOLMSTERRASSEN 2007 - KULTURHUSET.
Här verkar det hända grejer i sommar. Även om jag inte orkar med den där debutantbaren imorgon så brinner snart skyskrapan med Neat och Nacht, Blonde Redhead intar scenen och Jens Lekman längre fram...

5. MAMMA ANDERSSON - MODERNA MUSEET.
Finfint, fantasieggande, inspirerande, helt okej...

Hissa segel!

En blandskiva!

Man behöver dem ju på nåt sätt ännu lite mer under sommaren. Ihopsamlandet, för stereon, kanske den bärbara... för rökning och vindrickande i köksfönstret, för samkväm, ändlösa diskussioner och drömmar... (ja, ja...)...

Om inte annat för att ge bort till någon man tycker om, kanske som gåbortpresent, kanske för att berätta en historia, kanske för att man helt enkelt inte kan låta bli...

01 - THE TOUGH ALLIANCE - Setting Sail
02 - DETEKTIVBYRÅN - E18
03 - PETER NILSSON - Song For Stina
04 - DIANAS TEMPEL - It'll Be Different This Time
05 - THE SEA AND CAKE - There You Are
06 - BLONDE REDHEAD - Silently
07 - SARTO - Den Vita Staden
08 - CLOGS - Pencil Stick
09 - SCOTT WALKER - Psoriatic
10 - NINA SIMONE - Wild Is The Wind
11 - RYAN TEAGUE - Fantasia For Strings
12 - ENRICO CARUSO - O Figli Miei!
13 - THE GENTLEMAN LOSERS - Silver Mountain
14 - THE FIELD - Kappsta
15 - HELIOS - Coast Off

(Det finns förstås en del, eller någonting, man skulle kunna säga om ovanstående låtar, här och nu väljer jag dock att hålla tyst...)

Små, små detaljer som förstör det

Att konstnärer nyttjar felen, bristerna och skavankerna i sitt skapande är ganska vanligt och kanske egentligen inte så mycket att orda om. (Hur man sedan gör det kan ju dock, å andra sidan, förstås vara intressant att titta på.) Jag vet till exempel att jag själv ofta har hävdat att det är i bristerna och missarna som mycket av det intressanta med den intressanta popmusiken ligger. Att för mycket slipande och polerande lätt kan leda till ett lite dött och kallt intryck (uttryck). (Men om man sedan vill uttrycka kyla och död är det kanske inte något problem?) En tanke som säkert ofta stämmer, men som nog också är lite väl romantisk, och som säkert vid tillfällen varit en anledning till att mycket skräpig och skitig rawkmusik låtit just skräpig. Felen och bristerna som ett sätt att få fram autencitet, liv och rörelse som istället skapat en musik som låtit förutsägbart alternativ, brusigt skrikig, på sitt sätt minst lika slätstruken som Toto eller den slickaste r n'b.

Den som såg Sally Manns fotografier på Kulturhuset här i vintras kanske, precis som jag, uppfattade att en stor del av det vackra och fina med hennes naturbilder och ruiner var det råa och lätt förvirrande hennes speciella framkallningsarbete varit med och skapat. För en enkel liten hobbyfotograf med billig digitalkamera gav Sallys bilder, i sina kontraster mellan det klara vackra och just råa livfulla, en vink om vad det ofta är som saknas i ens egna semesterbilder.

Ovanstående är ju dock "fel" och "brister" som konstnären, vem det nu än är, har med som en mer eller mindre stor del av själva konstverket. Man skapar, slipar inte bort misstagen, lyssnar eller tittar - och kommer fram till att just de där misstagen ska få vara kvar då de bidrar med något... Men det finns förstås många andra typer av brus och störningar... Ett exempel är det som förstör eller tar sig in i verket långt efter det att konstnären släppt ifrån sig det, det som konstnären eller musikerna inte alls planerat för och ofta aldrig hade kunnat planera för... Saker som, om än bara lite, förändrar upplevelsen av verket. Tre exempel:

• Ett feltryck i en bok av Willy Kyrklund. I mitt exemplar av Kyrklands Prosa finns det ett fel i Den rätta känslan. På ett sätt gör det texten oläsbar, på ett annat upphov till en tanke, ett litet "ryck". Efter sidan 381 kommer sidan 392. Vid en första läsning tar det några meningar, nästan halva sidan, innan jag förstår att något verkligen är fel. Hos en annan typ av författare kanske bara, bara meningslöst - i Den rätta känslan i alla fall en liten stund: märkligt, nästan hissnande konstigt och på sitt sätt ett tryckeriets remix av Willys originaltext. (Man skulle kunna kalla den Den felaktiga rätta känslan!)
• En dubbelprojicering i en film av Lars von Trier. En vän berättade hur hon inte riktigt visste vad hon väntade sig när hon gick och såg Triers Direktören för det hele. Och vad konstigt den börjar! Någon slag reklamfilm som ligger som ett filter över filmens inledning. Man är så pretentiös att man godtar till och med en sådan sak, rycker till, funderar, tycker att det verkar märkligt - men intressant! Innan en biografmänniska kommer in och säger att det har uppstått ett fel och att vi måste ta det från början igen.
  
• Ett skrikigt knaster i början på en bränd CD-skiva. Det CD-bränningsprogram jag använde tidigare skapade ett speciellt skrikande ljud i början av skivans första låt. Ofta irriterande förstås, men ibland, efter många lyssningar en del av låten för mig och någonting som egentligen inte alls stör utan kanske till och med tillför något? Ljudet är för mig en del av So Catch Him med Blueboy, eller ytterligare en stämningsskapare i July Skies Coastal Stations kanske? (Nja...)
  

Ett annat, kanske lite annorlunda, exempel är det som jag skulle vilja benämna "Cage-och-Eno-bruset". I John Cage "tysta" komposition 4.33 är allt det som man egentligen inte kan planera för, som kommer in och låter det som är det viktiga. Brian Eno sägs ha kommit fram till vilken typ av ambient musik han ville göra när han låg i en sjukhussäng med brutet ben. Någon hade satt på radion en bit bort, men på alldeles för låg volym. Brian kunde varken gå upp och slå av eller gå upp och höja ljudet. Till en början ska det ha varit oerhört irriterande. Efter ett tag inte alls irriterande utan intressant, vackert och inspirerande när brus, prat och allehanda allt-du-kan-tänka-dig blev en del av musiken som spelades på radion. Och så brukar jag också ibland tänka, känna och lyssna när jag går omkring med min iPod här i Hägersten och lyssnar på musik. Många vill använda heltäckande stora hörlurar som utesluter alla ljud från gatan, från Mälaren, från parken. Det kan vara både mysigt och läskigt och kännas fantastiskt men lite isolerat. Själv brukar jag använda iPodens originallurar som inte utesluter världen utanför (till stor del, ska väl dock erkännas, på grund av att jag känner mig som ett miffo i stora bautalurar). Ibland skapar det irritation men ofta finner jag ljuden som strömmar in och fortfarande hörs som en intressant del av själva lyssningen. Eller ljuden i musiken som intressanta när jag inte alltid vet om de hör till musiken eller stadsmiljön. Idag ryckte jag till en stund när de tunga, nästan åskliknande dunsarna i Herberts The Nine Seeds Of Navdanya kommer in och smäller. (En förutsättning för upplevelsen är ju då förstås att jag inte kan låten utan och innan) Rycker till lite... - en sekund: åska? nä... byggarbete, nä, nä, ok det är en del av låten... - och sedan fortsätter jag att lyssna vidare...

Eller som Povel Ramel brukade sjunga: "det är dom små, små detaljerna som gör det". Eller som ljudnörden med de heltäckande lurarna sa: " det är dom små, små detaljerna som förstör det". Själv hävdar jag då förstås: "det är dom små, små detaljerna som förstör det som gör det".

Härifrån går vi sublimt!

En blandskiva!

Några av de låtar, som figurerar på mitt spelschema just nu, uppblandet med några lite äldre favoriter (Men vart tog Air France vägen? Skulle ju varit med! Karibien hade jag tänkt lägga in mellan Kuryakin och Herbert...) - alla noggrant utvalda, väl avvägda och omsorgsfullt placerade i sin ordning och reda:

01 - JULY SKIES - Coastal Stations (radio WZBC session)
02 - DIFFERNET - Curriculum Circular
03 - HANS APPELQVIST - Tänk Att Himlens Alla Stjärnor
04 - VAPNET & JENS LEKMAN - Håll Ihop
05 - MOMUS - Nervous Heartbeat
06 - KURYAKIN - Onie
07 - HERBERT - Harmonise
08 - WECHSEL GARLAND - Swim (kosis swim edit)
09 - THE SLEEPY JACKSON - Higher Than Hell
10 - JUNIOR BOYS - FM (marsen jules remix)
11 - JULIEN NETO - IV (Keats)
12 - THE FIELD - From Here We Go Sublime
13 - CLUSTER - Marzipan
14 - JULY SKIES - The Map That Came To Life
15 - DIFFERNET - It Never Entered My Mind (live)
16 - HANS APPELQVIST - Vi Lämnar Staden Och Går Mot Stranden
17 - DETEKTIVBYRÅN - Vänerhavet
18 - ELECTRELANE - The Lighthouse
19 - GOLDMUND - Door Of Our Home
20 - HAUSCHKA - Old Man Playing Boules

Tänk att himlens alla stjärnor

Lite paus här just nu. Vet inte riktigt varför och vet inte riktigt hur, men så är det. Möjligen på grund av våren...

Annars är Appelvists senaste bäst just nu. Har inte den minsta lust att analysera - bara lyssna... (och titta på den fina videon).

Om Ondskan i vårtid

Tidningen Ondskan är ut med ett nytt nummer i dagarna. Förra numret tyckte jag var riktigt bra, det nya har jag ännu inte hunnit läsa, men eftersom jag själv bidrar med fyra recensioner är förstås förutsättningarna goda...

Fyra recensioner a prick och precis 100 ord (hur det nu kan stämma när det av någon anledning smygit sig in ett extra "är" i 17 Pictures-recensionen, som jag förstås inte kan låta bli att reta mig på) resulterade i en text om Air France, en om The Field, en om Audioei # 2 och då en om 17 Pictures.

Så har du inte redan så gjort - köp, beställ eller sno ett ex av Ondskan nummer 4. Jag ska då i alla fall, när jag skrivit klart det här, lägga mig i soffan och läsa om Differnet, Air France, Jens Lekman och Friday Bridge...

Tokyovecka

Att låta en halvtaskig fotograf med en halvtaskig kamera försöka dokumentera, förmedla någon slags känsla av, Tokyo låter sig förstås inte göras. Men, detta var i alla fall några ögonblick. Försöker kanske med ord senare i veckan...

To(toro) Tokyo!

Mycket att göra sista tiden, mycket att försöka hinna med, - men imorgon bär det i alla fall av! Tillbaka om dryga veckan... Förhoppningsvis förändrad, förförd och full av nytt... (Soundtrack: nya Cornelius-skivan)

Yes Differnet Yes Electrelane

En speciell liten känsla det där när man märker att ett band man gillar liksom tar form och blir till något eget (för en själv?, för världen?). När Electrelane är Electrelane och man känner att man inte vill ha dem på något annat sätt. Hur man slutar att drömma om hur de kommer att låta, och bara vill ha dem som de är. Att det har uppkommit, eller hur man till slut har märkt att det någon gång uppkommit, någonting i världen som är Electrelane och som vi utan dem inte skulle kunna ta del av. Precis som det finns något i världen som är Stereolab, Jonathan Richman eller Ali Farka Touré. Arthur Russell, Clogs eller Satie. Charlie Mingus eller Saint Etienne? Eller, ja, ni kanske förstår vad jag menar…

Så har jag i alla fall tänkt lite efter att senaste veckan lyssnat en massa på No Shouts, No Calls. Jag hade, till och från, ända sedan deras spelning på Debaser för något år sedan, gått omkring och drömt, fantiserat och tänkt på hur deras framtid skulle te sig. Hur de skulle utveckla de fina pianopartierna, körerna, dragspelen, gitarrerna... Kanske stråkar? Men när jag sedan får höra, sedan lyssnar, hur det blivit, hur det låter, slås jag egentligen bara då över hur det låter Electrelane och hur det är alldeles tillräckligt. Och jag kan inte låta bli att sörja lite att de spelade förband till Arcade Fire på Cirkus i fredags och att jag inte var där... (Fast Arcade Fire är jag ju inte speciellt intresserad av och jag tänker att man istället kanske ska gå på den där Accelerator-festivalen i sommar.)

Ett annat band, som om de inte fanns, skulle fattas mig är förstås Differnet. Även där har jag längtat efter nya alster, dock kanske inte i samma grad drömt om förändring, då de redan, så många gånger tidigare, känts närmast perfekta. Men i alla fall: deras senaste släpp, FYN 36, tre mp3:or, speciellt Curriculum Circular känns bara som ytterligare finslipning, varken mer eller mindre. Pop, av ett alldeles eget slag, som jag inte riktigt hittar någon motsvarighet till någon annan stans (i världen).

Exempel på en särskild stil, en viss bestämd aura, ett sätt att vara: NÅGONTING FINNS I VÄRLDEN SOM ÄR CÉLINE. [...] Någonting finns i världen som, inte alla, men ändå många kan ta del av som då - om inte Céline hade skrivit det – skulle f a t t a s oss.
- Stig Larsson, Skildring av rymder som författare tillfört

Children of Men of Men of Men

Våren är inte här. Lite sol då och då, men ändå blåsigt och oerhört ruggigt. Det kanske inte bara är för att man väntar på våren, men just nu känns det som en liten mellanperiod. Då blir det lätt bara en sådan där helg: ingen speciell lust för någonting speciellt alls, och det enda man riktigt vill eller orkar med, är att bänka sig, i soffan, och kolla på film.

Fredag: jag och Josef kollar på Children of Men.
Lördag: jag, Josef och Daniel tittar på Children of Men (och därefter Donnie Darko)
Söndag: jag och Sofia ser Children of Men (mellan ett avsnitt av Dexter och Six Feet Under)

Vet egentligen inte varför jag så gärna ser Children of Men om och om igen. Jag kan säga att jag gillar känslan filmen förmedlar. Egentligen, förstås, deprimerande, dystopiskt men ändå - vilket väl är det som känns lite speciellt - en inspirerande känsla. Jag gillar miljöerna, det väldigt engelska, landskapet och detaljerna - just fantasieggande mellan våldet och misären. Hur det förstås är en framtidsskildring, science fiction, men att det hela ändå ligger så nära dagens TV-sändningar, och allt annat man ser runt omkring sig. Allt, eller ibland bara vissa delar, är i olika grad bara förvridet, draget mer till sin spets, lite surrealistiskt men ändå ingenting som bara känns som ett fantasifoster...

Men som så ofta när man tittar, och gillar, en film är det väl egentligen det där du inte riktigt märker som är det som får dig att bli förförd. Kameraåkningarna, klippen du inte tänker på om du inte analyserar, kanske jobbar med film, eller är en duktig filmvetare (eller har lite att göra och kollar på filmen om och om igen). Vissa actionscener i Children of Men är fantastiska och får en faktiskt (när hände egentligen det sist?) att börja längta efter bra actionfilm. Till exempel scenen där Julianne Moores rollkaraktär råkar illa ut: den kommer in som en smäll, ett fyrverkeri, så intensivt att det kittlar i magen, för att sedan efter en stund, bara bli stilla igen.

Och precis som när jag hade sett klart The Line of Beauty blev jag oerhört sugen på att läsa boken - då Alan Hollinghurst roman, i det här fallet PD James. Men att läsa och gilla en roman man tidigare sett filmad är svårt. Karaktärer och miljöer fastnaglade och redan färdigställda, fantasin och läsning kan mötas av ett svårgenomträngligt motstånd, inte riktigt ges vingar och möjlighet att lyfta. Det kan kanske vara min enda invändning mot fantastiska filmer och serier, baserade på böcker, som just The Line of Beauty och Children of Men. Att först läsa böckerna kan dock även tyvärr det av olika anledning ge upphov till irritation...

k-punk skrev för ett tag sedan en bra och intressant text om Children of Men. Poängterar bland annat det fantastiska fotot, hur filmen visar att "the British landscape bristles with cinematic potential". Mark tar också upp anledning till att filmens version av katastrofen är så "contemporary". Apokalypsen är ingenting som kommer, det är någonting som redan har skett:

the film is dominated by the sense that the damage has been done. The catastrophe is neither waiting down the road, nor has it already happened. Rather, it is being lived through. There is no punctual moment of disaster; the world doesn't end with a bang, it winks out, unravels, gradually falls apart. What caused the catastrophe to occur, who knows; its cause lies long in the past, so absolutely detached from the present as to seem like the caprice of a malign being: a negative miracle, a malediction which no penitence can ameliorate. Such a blight can only be eased by an intervention that can no more be anticipated than was the onset of the curse in the first place. Action is pointless; only senseless hope makes sense. Superstition and religion, the first resorts of the helpless, proliferate.

På k-punk hittar du enkelt fler intressanta texter om exempelvis "post-apocalypse culture".

Serendipitet

Fick för några dagar sedan, av en man på biblioteket, höras berätta om det fantastiska lilla ordet serendipitet. Enkelt beskrivet (enligt Nationalencyklopedin):

förmågan att kunna göra trevliga upptäckter av en slump. Ordet, på engelska serendipity, skapades av den brittiske 1700-talsförfattaren Horace Walpole efter sagan om de tre prinsarna från Serendip som for ut och alla fann något annat än det de sökte men ändå lika värdefullt.

Det var alltså serendipitet som gjorde att jag kom i kontakt med ordet serendipitet, som jag fram till den stunden, under hela mitt liv faktiskt varit förutan. Jag vet inte riktigt varför, men på något sätt, blev världen, om inte mycket, så i alla fall bara lite, lite större efter det.

Delvis därför finns det numera också en blogg med det namnet. Och delvis på grund av att jag kände bara ett litet, litet behov av en, säg, fulblogg eller dokumentationsblogg, ett arkiv, anteckningsblogg, videoblogg, bildblogg etc. Ett ställe för tester, försök eller kanske ingenting alls. I alla fall tills vidare. Eller ett ställe att posta lite favoritvideos på, som jag av någon anledning inte har någon riktig lust att lägga upp här. Eller förstås: om Sondera är undersökningar och utforskningar är Serendipitet slumpmässiga, trevliga upptäckter...

För övrigt så skrev Horace Walpole även boken The Castle of Otranto 1764 som anses vara världslitteraturens första skräckroman (eller gotiska roman).

Guitar Hero

Kjell Häglund skrev en gång något i stil med att en av popmusikens absolut viktigaste ingredienser är glömskan. Och kanske är det så – att jag nu – just nu - kommit till en punkt där jag i mångt och mycket glömt bort just gitarrerna. Och därmed givits möjlighet att upptäcka dem igen? I alla fall för en kort liten stund då… För de är ju en så stor del av hela 1900-talets pop- och rockvärld – att man nästan rycker till lite när man börjar tänka på det. Kunde de inte, bara lite oftare då, hittat bara något litet annat instrument att spela och komponera på? Från Robert Johnson och framåt: rock n'roll, Beatles, progressiv rock punkrock, indiepop indierock etc. Hur underbart ska det inte ha varit, vilken underbar nypa frisk luft ska det inte ha känts som – när man under åttiotalet i högre grad började använda synthar och samplers?

Så okej, här är i alla fall en liten lista på lite musik som fått mig att gilla, eller i alla fall gilla tanken på, gitarrer för en liten stund, igen:

The Studio - Life's A Beach
En av de saker jag gillade allra bästa på Studios, även i övrigt finfina, debutskiva var nog gitarrerna på Life's A Beach. Särskilt hur de tar sig uttryck efter dryga sex minuter in i låten... Rytmen, gungandet tar aldrig skada, även när gitarrerna tar plats, breder ut sig på stranden... progg, psych... eller i alla fall en säregen kombination av någonting för längesedan som en stund känns nytt och oanvänt.

Heart - Crazy On You
Heart har jag aldrig lyssnat på och vet inte mycket om... Brukade kanske räknas till hårdrock eller enligt Allmusic som något av ett kvinnligt Led Zeppelin. Hörde i alla fall den här låten på radion en morgon. Vet inte riktigt varför, men någonstans finns det någonting rätt tilltalande över detta. I alla fall någon lyssning sådär, speciellt gitarrerna då, påminner nästan om Studio, vet jag att jag tänkte medan jag drack upp mitt morgonkaffe. Från debutalbumet Dreamboat Annie från 1976.

Tinawiren – Aman Iman: Water Is Life
Ett nytt fantastiskt album från de Maliska ökenrockarna. Sångerna är också fina men kanske speciellt gitarrerna? Hur de liksom låter annorlunda (inte västeuropeiska, amerikanska). Aviga. Med ett bakåtlutat, framtungt, avslappnat gung och sväng.

Ali Farka Touré - The Source
Helt underbar Ali-skiva (precis som alla andra Ali-skivor jag hört). Hawa Dolo kan vara den vackraste vaggvisa som spelats i mitt vardagsrum. Inte så mycket gitarrer på den, men följs å andra sidan av fenomenala gitarrinstrumentalarn Cinquante Six.

Skip James – Blues From The Delta
Har jag nyligen skrivit om, men bör nog vara med här då min utökade Skip James-lyssning har fått mig att lyssna lite mer på de där gitarrerna igen. Lätt intrikat, aldrig besvärande, ständigt behövligt... gitarrspel.

Explosions In The Sky – All Of A Sudden I Miss Everyone
Har jag bara hunnit provsmaka av ännu, har inte lyssnat på så mycket tidigare heller, men känns som en musik jag ofta kan längta efter att lyssna på - i alla fall innan jag lyssnat! It's Natural To Be Afraid, What Do You Go Home To?, The Birth And Death Of The Day låter i alla fall som låtar slask-grå-kall-kyla-mörker-tider kan behöva.

Dinosaur jr – Whatever's Cool With Me, Show Me The Way, Beyond
Som för så många andra var Dinosaur musik för de ensamma tonåren. Behöver egentligen inte lyssna på Where You Been igen. Räcker med att tänka på den, kanske nån liten låt, för att den, liksom, ska spelas upp i huvudet. Självfallet också något som då står i vägen för musiken. Vem vill tillbaka till tonåren? Minns i alla fall att jag för ett tag sedan läste på Elin Alvemarks blogg något om att hon hade hört den nya Dinosaur-skivan Beyond och inte kunde låta bli att gå i taket. Vilket nog var en liten anledning till att jag letade upp några gamla och nya låtar... (Hittar av någon anledning inte det nu. När jag söker på "Elin Alvemark Dinosaur jr" hittar jag istället till Tennisspionen och - passande nog - en lista över "Skitbra gitarrsolon"!)

Electrelane – No Shouts, No Calls
Har jag också bara hört någon liten del av, men en skiva jag, i alla fall efter att de spelade på Debaser i oktober 05, längtade väldigt mycket efter. Och Mia Clarke är förstås en av mina absoluta favoritgitarrister. Ska, vid rätt tillfälle, lyssna: försiktigt, varsamt, noggrant.