Helgen spenderades till stor del i fantastisk sensommarsol, på en altan, med utsikt över Siljan, läsandes Paul Austers Orakelnatten. Gick förbi den på biblioteket och plockade med mig den litegrann i farten sådär: "Man kanske skulle läsa en Auster? Det var ju ett tag sedan sist...

En gång i tiden var jag en hängiven Paul Auster-läsare. Som så många andra i min ålder, med liknande intressen och preferenser, tycks ha varit. De som gick i gymnasiet någon gång i början och mitten av nittiotalet, som läste Kafka och Stig Larsson men som ändå egentligen mest brydde sig om popmusik. För de som ansåg en god bok vara livsnödvändigt och som i Austers hittade några som inte var alltför svåra och krångliga, ändock moderna och finurliga, men även spännande och - när de var som bäst - : också vackra och känslosamma.

Fram till Mr Vertigo 1994 kändes han nästan oövervinnerlig, men i och med den boken började i alla fall jag ana oråd. Eller: "det här var inte riktigt lika bra som de tidigare böckerna". Och med Timbuktu (boken där huvudpersonen var en hund...) gav jag upp och la mitt Austerläsande på hyllan (inte bokhyllan). Så under tvåtusentalet kan jag inte påminna mig att jag ägnat Auster många tankar. Förrän i helgen då.

Det var kanske inte himlastormande - men det var trevligt. Han är fortfarande sympatisk och finurlig, och han skriver fortfarande ett slags mysterieböcker. Lättlästa och intrikata. Och Orakelnatten tycktes mig flyta fram i med en säregen lätthet i språket - över vändningar och parallella historier. Vad jag minns var det en större kärvhet och knixighet i hans tidigare böcker, vilket nog till stor del var en tillgång. En allt för duktig gitarrist kan ju ofta lätt bli tråkig, typ...

Att läsa Auster nu igen efter många års uppehåll är förstås litegrann som att åter höra från en gammal vän. Han rör ju sig fortfarande i välkända Austerområden med Austersklassiska motiv och byggstenar: slumpen, brev, förföljelser, plötsliga uppbrott, namnbyten och osannolika sammanträffande etc. Detta är en av anledningarna till att han fortfarande känns så kul. Ofta är det ju mycket roligare med konstnärer som rutar in sitt lilla områden, bjuder in oss till sin lilla värld, där vi snabbt känner igen oss. De små förändringar som då trots allt sker bli ju så mycket mer spännande då... Jag skulle nästan (men bara nästan) jämföra det med någon typ av minimalistisk musik där den lilla, lilla förändringen gör hela skillnaden. Det finns ett klassiskt citat av John Cage som antagligen inte har med saken att göra men som jag ändå citerar för att jag kom och tänka på det: "Om något är tråkigt efter två minuter, försök i fyra minuter. Om det fortfarande är tråkigt, försök i åtta. Sedan sexton. Sedan trettiotvå. Till slut upptäcker man att det inte alls är tråkigt." En parentes, så begränsad är förstås inte Auster, men sättet som han har rutat in sin värld på är originellt, vilket fortfarande gör honom speciell.

Twisterella var en bra (nät)tidskrift. Deras kanske största bedrift var att de hjälpte till att bota den ”post-tidningen-Pop-förlamning” som fanns inom svensk musikpress runt millennieskiftet.

En artikel jag minns från Twisterella handlade om att rynka på näsan. Man översköljs ju som bekant av allehanda musik i denna nedladdningens och fildelningens sammelsuriumartade tid. Nu kanske det inte helt och hållet har med den musikaliska massans storlek att göra, men jag kommer ändå då och då att tänka på den där Twisterella-artikeln och om det finns någonting där att lära. Eller, det kanske snarare har med detta att göra: idag är man inte längre tvungen att rynka på näsan på samma sätt som man var tvungen att göra förut? När det mesta finns att tillgå både enklare och billigare än det gjorde tidigare kan man ju helt enkelt testa det mesta. Till en början behöver man inte vara så noga med kvalitén utan man kan lyssna och prova och sedan slutgiltigt förvirra sig ner i sådant som kanske är kul en kort stund… - men är det bra?

Första delen av nittiotalet var man tvungen att rynka på näsan på ett annat sätt än idag. I alla fall var jag tvingad! Med endast ett litet, litet studielån att köpa skivor för var det nödvändigt att välja och att välja länge, länge.

Vad som sedan i slutänden blev bäst vet jag inte. Det kanske blev lika bra fast på olika sätt? Båda sakerna hade, och har, säkert sin fördel. På nittiotalet: lite mindre skivor, lite tråkigare kanske, lite säkrare kort, skivor man lyssnade på om och om igen. Nu: hur mycket musik som helst, en lyssning här och en lyssning där, rastlöst, zappande som bland en massa tv-kanaler och man utsätter sig i slutändan – tror jag - både för mer bra musik och för mer dålig musik idag. Vilket kanske skapar en rätt likartad kvalitétssumma när det kommer till den slutgiltiga sammanräkningen?

En bra mellanväg är nog att försöka hitta just en mellanväg. Om man lyckas blanda dagens överflöd med det tidiga nittiotalets tjatiga, envisa och noggranna urval kanske man är en bit på (mellan)vägen. Ibland lyckas man och ibland känner man att man nog borde ha rynkat på näsan lite oftare.

Tillbaka i vardagen. Dubbel melankoli: sent men ändå fortfarande sommar ett litet tag till, i stunder varmt och soligt, men höstens långa mörker hägrar redan i horisonten som en anfallande fiende.

Vad kan väl då passa bättre än The Clientele? Deras surmulna självsäkerhet - som man alltid fått för sig gömmer hemligheter, mysterier och storverk - kan väl lindra? Jag lyssnar och jag lyssnar. En drink och en cigarett med vidöppet fönster, men nu börjar jag väl ha lyssnat på alla deras låtar lite för många gånger? Utan riktig förhoppning och utan någon riktig koll går jag in på deras hemsida och får se - att de den där nya skivan tycks vara här nu nästan vilken dag som helst! Och vill jag inte då lyssna ännu en gång på min gamla favoritlåtar? Fundera, fantisera och gissa på hur den nya skivan kommer att låta? Jo, så är det nog allt.

Ledtrådar? Första singeln som ska komma den 22 augusti heter Since K Got Over Me, med två covers - Spaceman 3 och Skip James - som b-sidor (svårt att tolka det, låter dock lite oroväckande...). Fullängdaren heter Stange Geometry och ska uppenbarligen i mycket innehålla stråkarrangemang av Louis Philippe (borde väl kunna lova mycket gott tycker jag...). På bloggen Bright & Shiny, där skribenten ska ha hört första singeln, läser jag att: "Det låter precis som jag förväntar mig att The Clientele ska låta men produktionen är lite mer distinkt, Alasdairs sång lite bättre (någon verkar ha övertalat honom att skrota gitarrförstärkaren han brukade sjunga genom)". Fasa! Eller? Ett välproducerat, distinkt The Clientele, utan Gitarrförstärkaren, är väl ungefär som att ta bort lite av poängen med det hela? Å andra sidan skulle det ju fortfarande kunna bli fantastiskt... Men, ja, på Bright & Shiny fortsätter de: "och resultatet ganska mycket tråkigare" Om jag inte kan hålla mig får jag väl också lyssna på bandets My Space-sida. Jag är ju bara så rädd att bli besviken!

Hemma igen!

Semester i Algarve: Som helhet mycket bra. Sol, bad, klippor, sand och vågor. Sardiner, Bica, Sangria, Gelataria och ingen Couvert. Osv. Osv. När man åker på den här typen av tripp - en charter eller något liknande - vill man nog ofta att det ska vara lite så där "tacky" på rätt sätt (vilket det såklart inte alltid är och den lilla anglofilen inom mig fick sig många törnar av alla blekfeta, skräniga engelsmän som drack pints, såg på fotboll på storbildskärm och åt english breakfast) - och ibland sammanfallar allt i någonting vackert, med en drink i handen på Palm Lounge, under stjärnorna då någon gammal åttiotalslåt (t.ex Womack & Womacks Teardrops) blandas med ljudet från Atlantens strandkant. Eller dagar på stranden med Proust, i skuggan av Playa da Rochas vackra klippor, med sand mellan tårna, en cigarett i handen... sipprandes på en kall iste... Ja, ja... Och sedan kan man ju inte låta bli att tycka att semestern var ännu bättre när man för höra att det i stort sett konstant har regnat i Stockholm!

Låt den rätte komma in, Johan Ajvide Lindqvist: Nja. Eller att det här inte riktigt var min kopp av te kände jag nog på mig redan från början, men det skulle väl ändå kunna funka som strandlektyr? - vilket det också gjorde! Och Ajvide har helt klart någonting att berätta om Blackeberg på åttiotalet, om mobbing och utanförskap etc. Men som helhet kan jag nog ändå inte ge den mer än ok i betyg. Lite för många ointressanta namn, ett lite för torftigt och ospännande språk, lite för många scener som går på tomgång och ofta lite väl fånigt va? (vilket dock kanske är en lite dum typ av kritik, vampyrer i Blackeberg måste väl vara fånigt, vilket författaren förstås är medveten om) Men att det ofta känns lite fånigt på fel sätt då!

Vurt, Jeff Noon: Och för att tala om fånigt... Shadowgoths och jag vet inte vad... Men på stranden slinker allt ned... Och om man tänker bort vissa av de mest fåniga namnen och uttrycken så kan man faktiskt dras in även i detta. Och om Ajvide har sin styrka i Blackebergskildringarna är det i bilderna från det framtida, förvridna, sönderknarkade Manchester som Noon har sin. Ett post-Ibiza Manchester som känns väldigt Happy Mondays, Smiths och 1993, vilket väl kanske är bra. Någonstans var det nog också den där nittiotalsgrejen jag ville åt... Någon gång för länge sedan läste jag Noons andra böcker: Needle in the Groove, Pollen och Pixel Juice och som jag minns dem var de alla småfåniga men ändå fantasifulla, fantasieggande och inspirerande. Och så funkar även Vurt när den är som bäst (eller som minst dålig...) Man läser på och dras in i bilden av vilken bra bok det hade kunnat vara... Vilken knäpp film det hade kunnat bli...

Smaken av Oceanerna, Nutida Portugisisk poesi i urval och översättning av Marianne Sandels: Efter att har drabbats så av Pessoa var jag förstås intresserad av vad post-Pessoa-poeterna i Portugal har skapat för litteratur... Nu har jag dock bara fladdrat igenom dikterna lite snabbt så där - ofta säkert lite lätt berusad! -, så någon djupdykning i Portugisiskt poesi har jag ännu inte gjort. Men det var en bok som var skön att ha med sig, i stunder, när turismen och "Playan" blev lite för mycket var det skönt att plocka fram Smaken av Oceanerna för att påminnas om att det - förstås! - finns ett annat Portugal där (uppe i Lissabon) någonstans...

Swanns värld, Marcel Proust: Är jag fortfarande mitt uppe i... Men man dras in i den!, virvlas in i språket och de flytande återblickarna och tidsvändningarna, tas med till den lilla (stora!), helt annorlunda (mot för ett turistigt Algarve) världen hos de högborgerliga på 1880-talet på den franska landsbygden. Det är kokett, småtrist och ofta helt underbart. Annars är det ofta svårt att ta sig an sådana här storfräsarklassiker tycker jag. Man har läst och hört så mycket om vilken fantastisk litteratur det är. Och självklart vill man också själv få en sådan där perfekt, underbar läsupplevelse som alla (alla!) andra tycks ha haft. Självklart att det hämmar läsningen! Man måste nog våga vara lite respektlös i sin hållning, tror jag! Och jag ska nog ta mig igenom alla delar (det kommer säkerligen att vara en fantastisk upplevelse)! Jag ska också försöka grabba tag i den där Proustboken Deleuze skrivit. Att ha med sig den på vägen kan nog säkert vidga läsningen, stärka en i sin respektlöshet...

Tiden är knapp... I natt lämnar vi återigen Sverige - denna gång för Portugal och Atlantens böljande vågor. Jag hoppas på avkoppling, sol, bad, god mat och kanske någon houseklubb eller något litet diskotek. Och självfallet god färdlektyr. Och eftersom jag sista tiden ägnat en stor del av den här bloggen åt att plita ned vad jag läser för böcker och vad jag lyssnar på för musik så fortsätter jag med det:

Böcker jag stuvat ned i resväskan: Jeff Noon - Vurt, Marcel Proust - Swanns värld(!), Johan Ajvide Lindqvist - Låt den rätte komma in och en lyriksamling med - passande nog - modern Portugisisk poesi som jag inköpte på Hedengrens bokrea i år och inte öppnat förrän nu.

Just nu lyssnar jag på The Style Councils The Whole Point of No Return... Finns det någon?

Juli är snart slut och äntligen har man semester igen. Och solen skiner på mig! Vi ska nog lyckas klamra oss fast vid några riktiga sommarveckor till...

Soundtracket är:
1) Al Green. Fullkomligt omöjligt att inte bli inspirerad av dokumentären på Svt i onsdags. Trots att den var dåligt gjord och fokuserade lite för hårt på Als predikningar innehöll den moment som skakar en i grunden. Vissa scener - t.ex. den inledande sången, när Al kompar sig själv på gitarr - var fullkomligt makalösa. Jag älskar Al och en massa annan musik i gränslandet mellan gospel, soul och pop, men hur skriver man om det? Kan man skriva om det utan att låta som en rockjournalist med tårar i ögonen? Jag tycker det är svårt...
2) En liten CDr jag komponerat ihop i dagarna. Ännu en i raden av alla samlingar av sådant man gillar just nu, och sådant som man är nyfiken på - i en väl avvägd och noga utredd ordning. Denna kallar jag Something Wild In The City efter den första Feldmanlåten. 01.Morton Feldman - Something Wild In The City 02.Cocteau Twins - Lazy Calm 03.Virginia Astley - Out In The Lawn I Lie In Bed 04.The Otto Show - The Loneliness Of Francis Fry 05.Popolous - Canoe Canoa 06.Pedro - Blessed Is The Savant 07.Melodium - Mmiomm 08.Boom Bip - Dumb Day 09.Bathing Beauty - Castles In The Air 10.Saint Etienne - Stars Above Us 11.Ultramarine - Saratoga 12.Isolée - Face B 13.Brooks - Tell Somebody About Us 14.Robin S - Show Me Love 15.John Simeone - Who Do You Love? 16.Tahiti 80 - Empty & Amused 17.Piano Magic - You Can Never Get Lost... 18.Majessic Dreams - Around Here 19.Harold Budd - Faraon En - för mig - rätt sedvanlig blandning av spröd elektronik (Popolous, Pedro, Melodium...) och pop (The Otto Show, Bathing Beauty, Saint Etienne...), någon låt med lite elakare electrotouch (Isolée, Brooks...) och någon soulig,housig liten tingest (Robin S, John Simeone...).
3) The Embassy imorgon på Don (& Beckenbaur)! Om vädret bara håller i sig kan det bli en prunkande Trädgård...

Hemska saker i London, och världens alla storstäder och metropoler känns i stunder inte attraktiva alls. Men som Momus säger: "And yet I still believe in the utopian potential of big cities."

Men, ändå, idag: färd till landet. Välbehövligt efter New York-resa och ett fullkomligt turistindränkt Stockholm!

Så nu blir det hängmatta, skogspromenader och sol och bad för hela slanten. Och, som man brukar säga, lite litteratur för hängmattan. Dessa böcker rafsar jag nu ned för det ändamålet: Philip K. Dick - Ur led är tiden, Arne Dahl - Ont blod, Jerker Virdborg - Svart Krabba, Nils Runeby (red) - Framstegets arvtagare och Digfi:mix, De hundra bästa albumen 2000-2004.

Lagomt tungt och lagomt lätt, förhoppningsvis. Lite spänning och lite bildning. Deckare, Science-fiction, spänning, idéhistoria och lite musikjournalistik.

Orons bok var, som sagt, någonting utöver det vanliga. Allra skarpast i början tycker jag, sedan en aning, aning enformigt malande. Samma teman och ämnen återkommer i många efterföljande stycken. När jag läser efterordet får jag klart för mig att det inte är Pessoa själv som bestämt ordningen - vilket jag, helt enkelt, gissar är anledningen till min lilla irritation... Om Fernando själv bara skulle ha fått utforma allt skulle boken ha kunnat bli ännu bättre (kanske)! Orons bok gavs alltså inte ut när Pessoa levde utan första gången först 1982. Texterna var inte daterade och redaktörerna för boken har på egen hand komponerat ihop bokens kronologi. Enligt det svenska efterordet har ordningen i huvudsak skett efter tematiska principer. Tanken är väl god antar jag, men jag skulle gärna ha sett en fantasifullare och mer "blandad" komposition. Teman som bryts och stöts mot varandra på ett fränare sätt kanske?

Just nu ser jag tre möjliga lösningar på problemet: 1) man skulle kunna gå tillväga som Sture Dahlströms antihjälte i Tango för enbenta (var det va?) och helt enkelt klippa till en ny bok. Kanske inte så mycket klippa bort det som stör (eftersom det inte var mycket), utan helt enkelt klippa till en ny kronologi. 2) skapa en Pessoansk Rhiz-o-mat där man kan slumpa fram en ny Orons bok varje gång man läser den. Kanske inte för att det skulle vara lika passande som i Deleuze/Guattaris fall, men för att när det ändå inte finns någon ordning som vi känner till - så kan vi låta slumpen avgöra. Och inte behöva tänka på att "den där redaktören har nog gjort lite fel här" och "så här skulle nog inte alls Pessoa ha velat ha det" osv. eller 3) strunta i saken.

Först gillade jag inte alls The Magic Numbers. Vet i och för sig inte om jag älskar dem nu heller, men vissa av deras låtar lyssnar jag gärna på... Forever Lost och Try till exempel. När The Magic Numbers har kommit på tal har det inte då också vid vissa tillfällen pratats om The Mamas & The Papas? Det är väl egentligen väldigt konstigt? Likheter? Sättningen? Shooting Star med Mamas & The Papas är förresten en alldelles fantastisk låt. Förnämlig, ljuvlig. Och Acid House Kings Do What You Wanna Do är också väldigt fin. Har aldrig riktigt drabbats av dem förrut, men nu hände det!

Och Vapnet gillar jag faktiskt litegrann. Ge dem våld är en fin, skranglig liten poplåt. Med den texten borde det väl annars vara ett bottennapp, men av någon konstig anledning funkar det, i alla fall litegrann, en kort liten stund, men nu när jag lyssnar igen förstår jag att det finns en uppenbar risk att det snart kommer att låta hemskt... Men Sufjan Stevens Illinois-skiva verkar mycket lovande. Jag tyckte mycket om vissa av låtarna på Michigan-skivan, sen kom ju den där lite skvalpiga mellanskivan, men nu tror jag, och har förhoppningar om, att allt kommer att bli bättre. Roliga låttitlar! Come on Feel the Illinoise! A Short Reprise For Mary Todd Who Went Insane But For Very Good Reasons! They Are Night Zombies They Are Neighbors They Have Come Back From The Dead! Vilken blir nästa delstat? Jag längtar till Hawaii...

Och att man missade den där Active Suspension-grejen på Marie Laveau! David Balula! O.Lamm har jag dock svårt att komma in i (det är nog dock lite av själva grejen), men Domotics första skiva var ju okej och den nya har jag inte hunnit med förutom låten Hugs & Kisses som fångade mig litegrann. Och Majessic Dreams imorgon på Trädgården? Kan kanske vara nåt? Men då ska det nog helst vara bra väder. Har de inte ganska stora likheter med Differnet? Inte mer än naturligt om Differnet får drösvis med epigoner i och för sig... Nya skivan drabbas jag fortfarande av. Känns ibland som när jag upptäckte Joy Divisions Closer första gången. Och varför har jag aldrig riktigt lyssant på Cocteau Twins förut? Skivan Victorialand exempelvis?

Annan gammal pop då? Återfall hos The Clientele sker med mer eller mindre jämna mellanrum. Nu senast första skivan. Vilka näpna, burriga melodier! Dexy's Midnight Runners Don't Stand Me Down också. The Waltz. Oasis. Slide Away. The Go-Betweens. Bachelor Kisses. Stina Nordenstam. Sharon and Hope. Och tanken på att hon finns där, att ta fram om man så skulle vilja. Prefab Sprout. Doo Wop in Harlem. Och Roxy Music. Hela Avalonskivan. En besvärande älskvärd melankoli som sticker som nålar.

Dionne Warwick som sjunger Bacharach/David. De bästa låtarna i en plastask bildar det bästa som finns, vid de tillfällen som är de rätta. Här kanske man kan nämna Roger Nichols & The Small Circles of Friends? Somebody Waiting förslagsvis.

Sen har det varit lite jazz också. Första låten på Coltranes och Don Cherrys skiva The Avantgarde. Ett bra luftintag ett tag. Miles Davis. Someday My Prince Will Come. Sedan lyssnade vi på Django Reinhardt här nån kväll, och någonting med Clifford Brown.

Congotronicsskivan kan jag även spela ibland. Och stampa takten. Den ger mig någonting i stunder. Sen kan jag spela något sådant som !!!s cover på Take Ecstacy With Me. Rätt okej. Och The Juan Macleans nya skiva. My time is running out är ett bra spår, som kan leda in på gamla nittiotalsgrejor. Eller tanken på gammal deep house. Sedan snubblade jag på Songs From Another Room, som av en händelse. Och Aphex Twins första Selected Ambient Works har jag spelat hårt i perioder sista tiden. Där finns det något makalöst vackert och melankoliskt. Ensam kvar efter en stor fest eller någonting som pågår där borta som jag missar. Men här sitter jag med all denna fantastiska musik.

Svårt att hitta något som intresserar? Något som känns spännande och intressant? Till och med något som känns? Ja! Ibland... Och så fanns det en sådan som Pessoa där hela tiden, oläst!

Ibland blir det nog bara så. Man undrar var lusten och spänningen har tagit vägen. Man letar kulturella uttryck förbrilt och så hittar man förstås något ganska snart igen... (tänk om man inte skulle hitta någonting? Hjälp!) Senaste tiden har det nästan bara varit Deleuze snårskog som jag lyckats gå vilse i, genom Aiolos och Gläntas temanummer. Tills jag greppade tag i Orons bok då.

I en av de senaste intervjuerna jag läste med Morrissey (tror att det var en intervju för typ någon latinamerikansk tidning, som jag då läste i översättning någonstans på nätets bortre regioner) så rekommenderar han Pessoas Orons bok, som en bok man bara inte kan lägga ifrån sig. Sedan får jag höra att Horace Engdahl ska ha rekommenderat den i TV, när han bara fick rekommendera en endaste bok. När två sådana superbesserwissar kommer in från helt olika håll och pratar om samma sak är det klart att man blir intresserad!

Och om det var bra! Av någon anledning kommer jag att tänka på Nietzsches Den glada vetenskapen (kanske om den hade hetat den ledsna vetenskapen?). Har kanske att göra med formen? Precis som Den Glada Vetenskapen är Orons Bok uppbyggd i korta stycken som har likheter med Nietzsches aforismer, men med nummer istället för titlar. Men om Nietzsche är en filosof som är skönlitterär är Pessoa en skönlitterär författare som kastar tänkvärdheter omkring sig i en närmast Wildeansk hastighet. Och så har de en liknande - fullkomligt förödande och utmattande - precision i sina formuleringar!

Bokens berättare är ett bokhållarbiträde i Lissabon på tiotalet och Orons bok skulle kunna vara hans dagbok, tänkebok eller blogg. Den är ofta sorgsen, men stundtals mycket lycklig. Man tänker hela tiden att den formuleringen måste jag skriva ned, den måste jag komma ihåg men man blir till slut bara frustrerad när man märker att det är omöjligt - ty på varje sida vill man skriva ned någonting! Ibland kan man få för sig att han är en filosof och att det är djupsinniga klokheter han skriver ned, efter ett tag förstår man att han är någonting större. En stor poet som öppnar på dörren till livet, som istället ständigt säger emot sig själv på ett fullkomligt logiskt vis.

Postningarna kommer inte lika ofta längre? Hängivna läsare kanske har undrat om man har börjat tappa av, mist styrfart, fått slut på ork och inspiration eller helt enkelt fått solsting... (nähä...) Svaren kan vara många men helt klart är i alla fall att när det äntligen blir sommar och sol spenderar man hellre kvällarna ute, vid vattnet, promenerandes och/eller tittandes på solnedgången. Kanske picknicka? Men det är inte hela sanningen. Låt mig försöka (obs, bara försöka) förklara:

I Nietzsches aforism Till moralpredikanterna skriver han bl.a följande: "Jag vill inte predika moral, men till dem som gör det ger jag följande råd: Vill ni slutgiltigt beröva de bästa tingen och tillstånden allt anseende och värde, så fortsätt att ta dem i er mun som hittils! Ställ dem i spetsen för er moral och tala från bittida till sent om dygdens lycka, om själens frid, om rättfärdigheten och den inneboende vedergällningen. Så som ni går på, kommer alla dessa goda ting till slut att bli populära och ropas ut på gatorna; men då kommer också hela förgyllningen att ha nötts av, och mer än så: allt guld som fanns i dem att ha förvandlats till bly."

En text med vida betydelser och stort djup... Men vad har texten egentligen här att göra? Ja, vi ska som om den är relevant i sammanhanget.

I ett tidigare inlägg här på Sondera skrev jag om att "Bok trendigaste prylen just nu", "Boken - hippast just nu"!, och avslutade med frågan: "Innebär det att en tjockare bok är hippare än en tunn?". Ja! Eller kanske...

I ett annat inlägg har jag varnat för Vinylfetischisterna, och delvis hänvisat till att "detta digitaliserande, eller vad man ska kalla det, tror jag också gör (eller borde rent logiskt) införa en ny exklusivitet för det materiella".

Hur hänger nu dessa saker (min långsammare publiceringstakt, Nietzsche, trendiga tjocka böcker och vinylfetischister) ihop? Hmm...

I dagens samhälle, i kulturdebatter och framförallt hos IT-gurus och datanördar pratas det ständigt om snabbheten, enkelheten och tillgängligheten. Målet, meningen, njutningen och framtiden finns - enligt dem - att hitta där någonstans...

Varför talar ingen om vikten av att vara svår att nå? Statusen i långsamheten och krånglet... Att esoteriska format och kostsamma distributionsformer kan vara nog så viktiga? Kanske för att devisen att "information ska finnas tillgänglig för alla", "alla ska kunna bilda sig en uppfattning" osv. är starka? Ja, till viss del är det såklart så, men med "en konstant tillgänglighet till allt" finns det nog en stor risk att hungern efter det svårtillgängliga och otillgängliga kommer att öka. Vissa vinylskivor och tjocka krångliga böcker kanske? Det som inte finns tillgängligt via Internet? Bloggar och liknande kanske till viss del slog igenom på grund av sin lättillgänglighet, men en motreaktion kanske kan skönjas? Ett sug efter diktsamlingar, svåra att få tag i, utgivna i begränsade upplagor? Kanske det?

Så därför är mitt grepp att posta mindre frekvent här bara ett första steg. Jag funderar på att gå över till något annat format. Flaskpost kanske? Små lappar på avlägsna platser i bortglömda delar av stan? Kanske anteckningar i en gammal hederlig dagbok (kanske med ett litet lås på?). Sedan - någon gång i framtiden - kan man ge ut dem i pappersformat, i en upplaga om ett exemplar - och sälja det dyrt...

Vem skriver man egentligen för? Kanske inte varför?, utan just - för eller till vem? Frågor som många Internetskribenter och främst då kanske "bloggare" säkert ställt sig någon gång. "För alla och ingen" har jag tidigare svarat på den frågan. Nu har jag märkt att den intressanta "deleuzianska" bloggen Rhizom långt senare svarat på samma sätt på samma fråga. Svaret är väl egentligen föga originellt, men ändå: intressant! - och de "flöden" man på Rhizom pratar om: "de yttranden som genomströmmar oss, de vibrationer som passerar genom våra stämband, ut genom våra munnar, tillhör inte "oss". Det är istället en position, en lokalitet, en singularitet, på ett vida större socialt och ontologiskt fält som manifesteras i form av ett yttrande"

Antagligen är detta inget problem och egentligen inte krångligt alls (deleuzersig!); det kommer säkerligen att nysta upp sig vad tiden lider och vi kommer att lära och att vänja oss vid nya sätt att publicera, producera och kommunicera. Vi är nog bara inte riktig där än. Krockarna mellan det allmängiltiga och det djupt personliga slår oss kontinuerligt när vi läser bloggar och andra typer av Internetpublicerade texter. "Att blogga skiljer sig väsentligt från att skriva uppsatser, artiklar, krönikor, brev, mail, dagboksanteckningar" skriver man på Rhizom, och visst är det nog så. Journalister på dagstidningar har en definierad målgrupp på ett helt annat sätt än en vanlig bloggare. De kanske har 250000 prenumeranter som de vet kommer att, med allra största sannolikhet, i allafall bläddra förbi text och bild. Brev och mail har bestämda adressater och dagboksanteckningar är det ofta bara du själv som läser. Saken är nog den att bloggar i många fall fungerar som en blandning av de tre ovan nämnda genrerna. Här har jag tidigare försökt skilja mig från de bloggar som fungerat som rena offentliga dagböcker, då jag till stor del funnit det - att göra sitt privata vardagsliv till någon slags inbillad offentlighet - rätt löjligt. Min tanke till en början var att denna blogg istället skulle vara någon slags dagbok över kultur man stöter på, och tankar om den som man vill få på pränt. Men det är ju svårt att vara opersonlig, för att inte säga omöjligt och kanske också rätt tråkigt (men det finns väl grader i helvetet?), och med de senaste semesterhälsningarna här på Sondera blev det ändå dagbok av allt ihopa ändå... (och är det ändå inte dit som mycket av dagens mindre bra journalistik verkar styra sin kosa? Vad är dagens reseprogram i TV? Och Bjurmans och Virtanens New York-kröniker handlar väl oftast mest om vilken bar de suttit på när den och den gamla rocklåten spelats i jukeboxen etc.)

I klassisk litteratursociologi brukar man i den litterära processen ofta skilja mellan det privata och det offentliga. Internet har nog till viss del brutit upp den distinktionen. På Internet existerar mycket kultur bara på ett plan som man till stor del kan kalla privat: när det gäller hela ledet från produktion till distribution. Till viss del i alla fall: det privata är ju på väg att bli det offentliga. Eller? (prova bara att läsa någon av Expressens "bloggar"). Jacques Derrida antydde tankar åt det hållet i sin bok Mal d’archive angående effekterna av "electronic mail": "…Electronic mail is now even more than the fax in the process of transforming all the public and private space of humanity, and first of all the limit between the private, the secret (whether private or public) and the public of phenomenal."

Äntligen hemma! (Och den här sidans fortsatta tid som privat vykortsförmedlare är därmed slut... I fortsättningen seriösare grejer... Har i alla fall givit den här sidan/bloggen det pretentiösa epitetet Kulturblogg så...)

Vi klarade oss igenom mördande crosstown traffic och luftgropar!

Sista dagarna i New York var fantastiska, men: varma och intensiva och sista dagen var det faktiskt nära kollaps. Barer och caféer i Lower East Side och i Williamsburg och kanske lite för mycket turistande för ens eget bästa (Empire State Building och färja runt Manhattan). Skivinköp på de fantastiska skivaffärerna Earwax och Other Music: Morton Feldman, Arthur Russell, Clientele etc... Kändisspotting 1: Dungen spelar svensk folkmusik på fiol inför hänförda Lower East Side-hipsters. Vi ska bara gå in och ta en öl... Inget planerat, men ändå - surrealistiskt! Kändisspotting 2: David Byrne på vårt flyg hem! Såg fräsch och välmående ut. Vad gör han i Stockholm?

Vad gör vi?
Vilar!

Deep Space cancelled... Vi stupade pa tio genom att istallet forirra oss runt i de mest chockerande mysiga delarna av vastra Greenwich Village. Sedan fastnade vi pa en tokromantisk franksinatraitaliensk kvartersrestaurang med pasta och vin medan hela Manhattan overskoljs av blixtar och osregn utanfor fonstret. Ratt bra det ocksa...

Nu bat runt Manhattan och sen - Williamsburg. Kvar sista dagarna: Guggenheim, Empire State Building och nagon sista runda i de trevligaste delarna av Downtown.

New York ar mkt, men vi mar bra. VM i gang och lite svullna fotter bara... Forsta dagen -nastan hela Manhattan: fran Upper West Side till The Financial District. Staden och husen ar ofta ruffiga, men manniskorna alltid snalla, trevliga och tillmotesgaende. Lordag: Soho, Greenwich Village och fantastisk sushi i Lower East Side. Varmen kom pa lordagen och det ar fantastiskt pa kvallarna. Nagra dyra ol pa nagra alternativa hak i Lower East Side. Hittade aldrig klubben Tonic men hade trevligt anda. Sondag: Central Park tillsammans med alla andra New York-bor, men i Central Park tycks det finnas plats for alla. Drink i Bryant Park innan laggdags. Idag MoMa och fantastisk indisk lunch. Nu vila sedan Deep Space och Kevorkian. Imorgon WIlliamsburg.

"Start spreadin' the news, I'm leavin' today
I want to be a part of it, New York, New York
These vagabond shoes are longing to stray
Right through the very heart of it, New York, New York
I wanna wake up in a city that doesn't sleep"

I ett gammalt inlägg här anlade jag en tro på att Jens Lekman under Popagandafestivalen skulle komma att ta oss med storm! Nå, hur blev det? Blåste det någonting framför stora scenen igår vid elvatiden?

Nja... Lite fläktade det, men jag måste ändå, tyvärr, säga att det nog var den minst inpirerade Lekmankonserten jag sett hitills. Men, ändå - helt ok. Men hur långt räcker det egentligen?

Till sitt försvar får jag väl ändå säga att jag inte, helt och fullt, uppfattar det som Jens fel. Det är svårt att nå ut och fram från en sådan stor scen och med det tråkiga ljud som, tyvärr, präglar Popagandas stora scen. Om spelningen hade varit på en lite klubb hade den nog uppfattats som mycket bättre. Oväntat nog är det de, enklare, avslutande, ukulele-akustiska låtarna som går fram bäst. Rösten har då kommit igång - och strömmar hel, full och klar ut över den stora folkmassan, i Tram #7 To Heaven och Skyphenomenon.

Det kvinnliga sexmannabandet han har med sig var också en attraktion i sig. Charmigt men lite avigt. Vissa låtar faller bort och ihop, medan t.ex. The Opposite of Hallelujah och A Higher Power funkar utmärkt.

Problemet är väl att man väntar sig något extra av Lekman. Problemet är väl också kanske vad han ska göra nu? Hur han ska gå vidare, som redan var perfekt på de första sjutummarna?

Han behövs som en motvikt bland alla (alla!) andra tråkmånsar i det svenska singer/songwriterträsket. Han har en vacker röst med ett uttryck, han skriver både roliga, fyndiga och träffsäkra låtar och han för in element av schlager och Burt Bacharach bland de andra singer/songwritermännen och kvinnornas sönderkörda Nick Drake-pastischer.

Angående tisdagens inlägg här... Någon kanske tyckte jag var fånig och att det jag skrev inte stämmer, att jag snackar goja och att det inte finns något "punketablissemang" (som Daniel i en kommentar kallade det)?

Näpp! Rockjournalist Malena Rydell bekräftar bara mina argument, tycker jag. Hennes Alkbergrecension i gårdagens DN visar ganska bra på vad det var jag ville säga och peka på... Hon tjatar hej vilt om att skivan och musiken låter så "ung" och som Thåström 1982. Jag tycker det är en paradox - har svårt att tänka mig en musik som låter mindre "ung" än någon ny musik som släpps idag och som låter som Thåström 1982. I och för sig infogar hon också att musiken även låter gammal och att han sjunger med en äldre röst..., men ändå?: "musiken som låter så ung" och "Musiken som låter så "ung" som en störig "charmig" unge", skriver hon. Men? Saker och ting rör väl på sig? Eller är ungdom per definition någonting som har fastnat hos "Thåström" eller "Tant Strul", "1982" eller hos den "uppdaterade superklassiska punken"? Konstigt i så fall. Ungdom kan väl vara allt möjligt: för hundra år sedan kanske det var nån typ av folkmusik, på fyrtiotalet säkert någon typ av jazzmusik, sedan Elvis ett tag, Beatles osv., etc. och zzz... Men att ungdomen sedan fastnade 1982 och slutade bry sig om vad som hände sen kan väl aldrig va möjligt?

Mattias Alkberg BD kan möjligen vara bra, men att det skulle vara "ungt" eller "nytt" har jag svårt att tro.

Igår medverkade Mattias Alkberg och hans BD-band i det småputtriga kulturprogrammet Sverige. Han verkar vara en trevlig och intelligent man, men hans vurm för, och nedsjunkande i, någon slags retropunkaktivism förstår jag verkligen inte. Det låter hemskt om musiken de framför i programmet... Och då har jag till och med bott med utsikt över Tunaskolan!

Sin punknostalgi och sitt punkvurmande tycks Alkberg dela med de flesta andra rockmusiker från Norra Sverige, och alla (nästan, nästan alla!) svenska rockjournalister (och gör man inte det tillhör man fienden!). Jag förstår verkligen inte. Sluta tjata nu, liksom... Om man är uppväxt i en småstad som Luleå och var musikintresserad var ju det enda som erbjöds en jäkla massa punkkonserter. När det inte var nån typ av hårdrock. Den allenarådande nämnaren var i alla fall att det tvunget skulle vara skramligt, skrikigt och föra oväsen. Och framföras på gitarr. Av killar. När gymnasietiden började närma sig sitt slut var man så fullkomligt less och utledd på den här musiken att man var tvungen att lämna stan.

Hur länge ska "punk" ses som någonting för unga moderna människor som är intresserade av att skapa och att uttrycka sig? Punken är ju inte bara trettio år gammal, utan också något som får dem "som håller på" att rapa upp det som just anses vara "punk". Jag har väldigt svårt att förstå folk som - fortfarande! - jämnt ropar "punk!" när något anses "tufft", "nytt" eller "independent". Vad menar de egentligen? 1977 eller så kanske det var viktigt eller spännande, men om man så sent som 1990 ramlade in i ett musikliv som vurmade för det och som fortfarande 2005 på många plan trampar vidare i samma fotspår kan man bli lätt konfunderad. För några dagar sedan kunde jag inte låta bli att fantisera om hur en musikhistoria utan Velvet Underground hade kunnat se ut. Idag kan jag inte låta bli att gå vidare och fantisera om hur musikhistorien hade sett ut utan punken. Utan alla "uppror", alla nedklottrade skinnjackor och alla distade gitarrer... Proggmusiker som hade fått breda ut sig än mer med ännu dyrare produktioner och ännu längre låtar! Nja? (Och för att förtydliga: ja, jag vet, punk kan såklart vara många saker: kanske det historiska välbehövliga brottet mot rocken?, eller starten på indiemusiken och något som Rough Trade? För att ta några exempel... Här pratar jag dock mest om Sverige och Norrbotten och då handlade det om den svenska söndertuggade Ebba Grön-varianten.)

Dock - som poet gillar jag Alkberg. Det som strömmade ut ur Göta Kanal fann jag intressant, bra och läsvärt. Där ser jag fram emot uppföljaren...

Efter ett antal Saint Etienne- och Stereolab-excesser, pianomusik och stillsam elektronik kunde man ju räkna ut att det snart var dags för lite oväsen igen...

Konono nr 1 – Congotronics var makalösa grejer (tack Andres…). Tumpiano, "African chants" och hemgjord elektronik - och så känns det som om den modernaste, mest spännande musiken just idag inte hade kunnat komma någon annanstans ifrån än just Kongo. Afrika har inte känts så nära sedan Joe Claussells milleniskift och hans makalösa skiva Language.

Congotronics är verkligen någonting annat. Jag samplar mina egna tidigare ord här (den gången om Marsen Jules): "Har vid något tillfälle hävdat att den enda riktigt bra musiken, den enda musik som egentligen är värd att bry sig om är den musik som är "svårfångad". Den musik som är omöjlig att kategorisera, den musik som ännu inte har fått något namn, som inte har paketerats och stoppats in i ett litet fack. Eller med andra ord: den musik som bara inte är riktigt färdig ännu, som inte spelar i en tradition eller "tillhör en scen", utan som istället redan är på väg någon helt annan stans. Och det är ju dit man vill hitta!" Congotronics finns just nu där någonstans (bara just nu! hur länge? ingen som vet...). Det låter afrikanskt – det går inte att ta miste på vilken kontinent den här musiken kommer ifrån; det knallhårda beatet är afrikansk samba på oljefat, rösterna, körerna påminner (för den som lyssnat så lite på afrikansk musik som jag) om stunder hos Fela Kuti och det råa användet av elektronik kan man hitta rötter i hos en sån som King Sunny Ade. Men detta är någonting du aldrig hört förrut – allt ovan, men sammanfoga det med något som skulle ha kunnat vara influerat av krautrock (om det inte hade varit så osannolikt), den trasigaste Autechreelektronican, en egen rå form av gammal techno och någon punkig futuristversion av gammal friformsjazz och du kanske kan gissa hur det låter... Spela låten Paradiso högt och du befinner dig plötsligt i en uråldrig ravefest i framtiden.

Om den gamla Jamaicaklassikern The heart of Congos har jag tidigare skrivit: "Det är musik som är så säregen att det låter som om den kommer från framtiden och från den yttersta urtiden - samtidigt!" Congotronics skapar samma känsla... Det är någonting med Congo…

"This music comes from somewhere unknown and offers hope that there are worlds of music out there, unexplored and waiting to be discovered.", skriver BBC i sin recension. Det finns mer att upptäcka…