"The thunderclown must have somewhere to go..."

Igår spelade Momus på Debaser Slussens bakficka. Nick Currie, en mikrofon och hans iPhone. En lekfull spelning, nästan med en klackspark, ändå passionerat och en artist som verkligen verkar gilla att sjunga sina, både nya och gamla sånger, för en liten och hängiven publik. Köpte fina skivor jag fick signerade, Momus sa att han gillar Sverige, trivs i Japan och ibland saknar Berlin. Sa också att han härnäst har nån typ av film på gång (hörde jag rätt sa han nåt om "Belgium" och "lesbian").

Momus blogg numera post-Click Opera

Momus fina, svenska skivbolag just nu: Tona Serenad

Engdahl, Rådström, Ashbery

Cigaretten efteråt

Sommargästerna

Planisphere

20 Electronic Jazz Bass Piano Pop Greats

Make It Easy on Yourself 2:46 Jerry Butler The Best of Jerry Butler Soul And R&B
Sendou 4:49 Burnt Friedman Bokoboko
That Foggy Feeling 3:17 Moon Wiring Club Clutch It like A Gonk
Damby Delight 3:46 The High Llamas Damby Delight
Sketch 9 5:32 Tim Hecker Dropped Pianos
Speed Through Space 2:20 F.C. Judd Electronics Without Tears
Computermatic 1:14 Delia Derbyshire Electrosonic
Nuclear War 7:44 Sun Ra Freedom Rhythm & Sound - Revolutionary Jazz & The Civil Rights Movement 1963-82
A Hint 4:48 Most Valuable Players A Hint
In A Landscape 8:22 Anthony De Mare John Cage and Meredith Monk: Piano and Voices
Loner 7:28 Burial Kindred EP
He Got the Girl 1:26 Marine Girls Lazy Ways/Beach Party
Winter Trees 8:35 Terry Jennings Lost Daylight
Neon Boulevard 1:50 Sand Circles Midnight Crimes
All Is Loneliness 1:38 Moondog, Steve Reich, Philip Glass, Jon Gibson Moondog, The Viking Of 6th Avenue: The Authorized Biography
A Love Supreme 10:48 Alice Coltrane New Thing!
Shut Out 2:47 The Walker Brothers Nite Flights
For You pt. 1 4:08 Shlohmo Shlo-Fi EP
Underrated silence 6:52 Ulrich Schnauss & Mark Peters Underrated Silence
Daisy Chain 3:46 Woebot Woebot

1:33:49 total time

Bloggtoppen

Google Reader svämmar över, men hur mycket läser man egentligen? Mycket man bara klickar bort. Men vilka bloggar gillar jag?, vilka läser jag verkligen? Någonting, som nog måste påpekas, tyvärr inte alltid överensstämmer... Ofta är det ju så mycket mer lockande att läsa dåliga grejer, jobbiga texter, att söka sig till fiendeland bara för att få uppröras lite. Bryr mig inte om att nämna vad det kan vara för ställen. Listar här istället tio bloggar jag både läser och gillar. Utan inbördes ordning, bra bloggar just nu, med texter (och annat) jag faktiskt, ofta, är glad över att jag tog mig tid till. Sådant jag kanske till och med minns, som i bästa fall får mig att både inspireras och fundera:

Croydon Municipal. Bob Stanleys blogg. Läs exempelvis den här fina texten om Felt.

Mrs Tsk. Momus hem på nätet efter Click Opera. Fortfarande vassare än de flesta. Här exempelvis.

The Bomb Party. Robert Barry (also known as Monster Bobby). Här intressant om Cage och Stravinsky och "the Long Now".

The Belbury Parish Magazine. Till exempel den här texten om Trunks senaste återutgivning.

A Bit Part In Your Life. Mycket vardagsbetraktelser men här fint om underbara The Blue Nile (och lika fina The Montgolfier Brothers).

Beneath A Steel Sky. Billy Rimgard. Varför inte om Jeff Noon och "Mikrofiktionens korta nedslag i okända världar"?

Bernur. Den lätt maniske bokbloggaren. Här om Borges Alefen.

Maskinskrift. Även han ibland om Borges...

Ny Musik För Hållbar Utveckling. Helt enkelt om just ny musik för hållbar utveckling, här om t.ex. "Uppsala-techno"

Copyriot. Håller stilen. Kanske allra bäst om böcker, bibliotek, bokmarknad. Här exempelvis.

En reflektion av denna genomgång är att det inte precis är gott om dem, bra bloggar som uppdateras någorlunda kontinuerligt. Om musik, konst, litteratur, politik, teknik etc. I alla fall inte i Sverige. Men kanske letar jag bara på fel ställe. Tipsa gärna!

Ravedeath

Tim Heckers spelning på Södra Teatern förra veckan var väldigt bra. Det var också en konsert där volymnivån hela tiden låg på gränsen till det önskvärda. Nu blir det snart för högt, nu blir det snart för högt, tänkte man flera gånger, utan att det någonsin faktiskt inträffade. Ett alldeles perfekt tillstånd under en Hecker-konsert. Man vill ju på sätt och vis bli överkörd, men man vill ju också ta sig oskadd därifrån. Tillsammans med den nedsläckta belysningen, i stort sett bara ljus från datorer och maskiner, bara en skugga av artistens ansikte, en på många sätt rätt kompromisslös genomkörning. Det är ett sätt att uppleva Heckers musik.

Ett annat sätt är ju förstås hemma på skiva. På lite lägre volym. På grund av en sovande tiomånaderstjej, för mig, ofta väldigt låg volym. En fyrtiofem minuters vilopaus i soffan, Ravedeath 1972 i stereon, själv småslumrandes. Som för Brian Eno i sjuksängen får ju då musiken samsas med allting runt omkring. Det där som först, förstås, kan vara väldigt irriterande men som om man verkligen lyssnar, eller lyssnar annorlunda, faktiskt kan göra allt så mycket intressantare. För mig denna eftermiddag: vinden, snöskottningen ute på gården, mitt eget öras frasandes mot kudden, någon smäll i trappuppgången, fåglar som kvittrar utanför fönstret. Kanske är inte Heckers musik egentligen fulländad i sig? Kan det inte vara så att ambient musik egentligen är gjord för att spela mot och med sin omgivning? Kan vara lätt att glömma bort det ibland.

Sen är ju just Heckers musik så fantastisk eftersom den kan vara både och: låg volym och ambient eller med hög volym ett förkrossande, underbart oljud.

3 konserter 120125-120209

Målgrupp och Charles Hayward på Landet 25 januari. Egentligen är nog Målgrupps odefinierbara "noisekrautselectronica" (usch, vad tråkigt det lät) mer min grej. Åtmimstone andra låten, med trumpet, var riktigt fin. I Haywards fall var det nog främst energin (en ensam trummis plus elektronik har nog, hur man än gör, alltid sina begränsingar), och, till viss del, de hypnotiskt, effektivt, mässande textraderna som gillades. Och själva känslan av att den här gubben spelar för livet. "We got this precious little time together - let's get high!"

Musette på Strand 1 februari. Musettes spelning på Strand var ok, men inte lika bra som när jag såg dem för många år sen nu på Botkyrka konsthall. Den stumfilmsromantiska känslan jag längtat efter försvann lite i ett band som ville "rocka", som var himlastormande glada över sin nya skiva, över att så mycket folk hade kommit. Köpte ändå skivan som var mycket bättre: Lo-fi sci-fi, Bo Hansson-knaster, romantik och spänning i perfekt avvägd blandning.

Sand Circles och Tim Hecker på Södra Teatern 9 februari. Sand Circles inledde (som synes) i mörker. Fortsatte så under sin halvtimme, ett mörker som bara tilltog när Hecker tog över, släckte bakgrundsfilmen och aldrig visade sitt ansikte. En rejäl urblåsning mitt emellan ambient electronica och noise där Hecker är en mästare. Idag, dagen efteråt, känner jag mig nästan som en ny människa.

3 sånger 120201

1. Most Valuable Players - A Hint




2. R Kelly - Share My Love

3. Tenniscoats - Papaya

Läst

0101 - Hergé - Den svarta ön - 3 - serie
0101 - T.S. Eliot - Det öde landet - 5 - poesi
0102 - Hergé - Kung ottokars spira - 3 - serie
0102 - Ida Linde - Maskinflickans testamente - 3 - poesi
0102 - Ida linde - Om jag glömmer dig blir jag en annan - 2 - prosa
0103 - Hergé - Tintin i tibet - 3 - serie
0105 - Nina Bouraoui - Våra kyssar är avsked - 2 - prosa
0108 - Ernesto Sabato - Tunneln - 4 - prosa
0108 - Hergé - Blå lotus - 3 - serie
0108 - Aase Berg - Liknöjd fana - 2 - poesi
0113 - Witold Gombrowicz - Trans-atlantic - 3 - prosa
0117 - Hergé - De sju kristallkulorna - 3 - serie
0120 - Frank Miller/Klaus Janson - Daredevil, Gangwar - 4 - serie
0122 - Lars Gustafsson - Förberedelser till flykt - 4 - prosa
0130 - Joar Tiberg/Yokoland - Hej rädd - 3 - bilderbok
0201 - Johan Jönson - med.bort.in - 4 - poesi

3 sånger 120131

1. Mandy More - God Only Knows



2. The Walker Brothers - The Electrician



3. Noel Harrison - The Windmills Of Your Mind

Increasingly Absorbed In His Own World

The Caretaker (eller James Kirby som han egentligen heter) har alltid varit en mästare på titlar. Hans senaste skiva Patience (After Sebald) är inget undantag: Everything Is On The Point Of Decline, As If One Were Sinking Into Sand, Approaching The Outer Limits Of Our Solar System, When The Dog Days Were Drawing To An End, A Last Glimpse Of The Land Being Lost Forever etc. Vem vill inte lyssna på den skivan? Har man följt Kirby ett tag så känner man igen sig (både när det gäller musiken och när det gäller titlarna). Kirby har enträget, i snart femton år nu, mutat in sitt alldeles egna musikaliska område. Vet inte hur det är för någon som aldrig hört hans musik men får för mig att man någonstans förstår vad det handlar om bara genom att läsa detta, vad det är som de olika sångerna heter. Förra skivan, An Empty Bliss Beyond This World: All You Are Going To Want To Do Is Get Back There, The Great Hidden Sea Of The Unconscious, I Feel As If Might Be Vanishing, Bedded Deep In Long Term Memory etc. Skivan innnan det, Persistent Repetition Of Phrases: Past Life Regression, False Memory Syndrome och min favorit Unmasking Alzhiemer's etc. Möjligen är jag orättvis mot Kirby, alla hans skivor har sitt eget tema och sin egen form, ändock tycks de alla på ett så självklart vis höra hemma i The Caretaker och Kirbys alldeles egna musikaliska universum. Han är något så ovanligt som en helt unik artist med ett helt eget uttryck, en helt egen vision. Exakt vad det är som han vill berätta för oss är det tur nog lite svårare att säga. Man måste nog helt enkelt lyssna.

Kirby gör också musik under många andra namn, vanligen kanske som Leyland Kirby, men på Discogs finns minst ett tiotal andra listade. Kirby har sålt och delat ut sin musik, på vanliga cds, på sin hemsida, som limiterade vinyler, i konstiga påkostade boxar. "If somebody purchases something of mine digitally or physically, I see it more than ever as them connecting with me directly. I am aware that anyone could find the same tracks which I’m selling somewhere else online for free. Those who go that route still connect with it, and may in the future feel moved enough to support my work financially. As long as people listen, either legally or illegally, as creative people we are winning." sammanfattar han sin filosofi i en text i The Wire. Också detta är en viktig del i att förstå artisten James Kirby (eller The Caretaker eller Leyland Kirby eller...).

Musiken och skivorna kommer några stycken om året, låter inte alltid så olika de som kom året innan eller de som kom för fem år sen. Allt hör ihop, allt kan blandas ihop, kanske glömmas, förhoppningsvis återupptäckas. Vilket väl mycket också är vad det handlar om. Gamla röster, gångna tider, allt kommer tillbaka, sånger, pianon, melodier, dränks i brus och återuppstår ytterligare en gång osv. The Sound Of Music Vanishing heter en låt på Sadly, The Future Is No Longer What It Was (som Leyland Kirby). Men några spår senare påminner han oss: Memories Live Longer Than Dreams och No Sense In Fooling, We’re Covered In Dreams.

Att sedan senaste skivan Patience (After Sebald) också är soundtrack till en dokumentär om författaren W.G. Sebald är ytterligare en bonus, ytterligare en ledtråd. På många sätt rör de sig i samma områden, Sebald och Kirby. Kampen och fixeringen vid minnena och glömskan, bortträngningarna, drömmarna, minnen av drömmar, tankar och redogörelser av minnen av drömmar osv. Eller som Kirby kallar några av de avslutande spåren på skivan: I Have Become Almost Invisible, To Some Extent Like A Dead Man, No One Knows What Shadowy Memories Haunt Them To This Day, Increasingly Absorbed In His Own World

Ohayo - The State We're In

Samma musikaliska sfär som Tape, för den oinvigde närmast omöjligt att höra någon skillnad. Delvis samma gruppmedlemmar. Behöver man verkligen Ohayo? Tape som jag alltid gillat, men som också kanske hade sin höjdpunkt på album som Rideau och Milieu för en fem, snart tio år sen. De sista åren, de sista skivorna har kanske inte varit jättespännande, jätteintressanta. Ändå lyssnar jag på Ohayo, igen och igen. The State We're In är inte heller jättekul eller jättespännande, dock väldigt bra. Electronica not electronica, ett jazzrockband som sakta, sakta nästan stillastående målar upp svävande melankoliska stämningar, med en liten, liten nyans av annalkande storm.

Precis så som en vardagsförmiddag ter sig för den som av någon anledning sitter hemma själv och dricker sitt förmiddagskaffe. Arbetslös, sjukskriven eller föräldraledig. Snön faller sakta över en öde parkeringsplats. Oups, fyrtio minuter har gått, musiken tystnar. Dags att bege sig ut en sväng.

Randomwalkingsoundtrack 1/18/12

1/18/12 1:46 PM The Great Advantage Of Being A 2:09 e.e. cummings Read by Author

1/18/12 1:49 PM Miserere Mei, Deus 3:29 Nico Muhly Seeing is Believing

1/18/12 1:51 PM Underwater Pries 2:09 The Focus Group Sketches And Spells

1/18/12 1:53 PM Verberations Exp. 1:56 The Focus Group Sketches and Spells

1/18/12 1:58 PM Far Off Things 4:35 Belbury Poly The Willows CDR

1/18/12 2:02 PM swim good 4:17 frank ocean nostalgia/ultra

1/18/12 2:04 PM Midnite Crimes 2:05 Sand Circles Midnight Crimes

1/18/12 2:08 PM Leaves are dancing 3:14 Eyeless in Gaza Rust Red September

1/18/12 2:17 PM For Christine Jennings 9:05 Terry Jennings Lost Daylight

1/18/12 2:25 PM Winter Trees 8:35 Terry Jennings Lost Daylight

1/18/12 2:29 PM Corner of Dusk 3:54 Eyeless in Gaza Rust Red September

1/18/12 2:30 PM Corn Holes 0:56 The Focus Group Sketches And Spells

1/18/12 2:35 PM Sketch 5 4:58 Tim Hecker Dropped Pianos

1/18/12 2:38 PM Who (Will Take My Place) 3:18 Scott Walker Scott Sings Songs From His TV Series

1/18/12 2:42 PM Afternoon Tea 3:27 The Kinks Something Else By The Kinks

1/18/12 2:46 PM Monstroon 4:27 Belbury Poly The Willows CDR

1/18/12 2:50 PM there will be tears 3:15 frank ocean nostalgia/ultra

Musiken som slumpades fram under en 8-9 km lång promenad från Plattan till Aspudden. En sån här nästan perfekt slumpmässigt framtagen spellista. Låtarna passar ihop plus att dom sätts ihop på ett nytt sätt: e.e. cummings och Nico Muhly, Belbury Poly och Frank Ocean, Eyeless In Gaza och Terry Jennings etc. Och helheten blir plötsligt lite större än de enskilda delarna... Bäst? e.e. cummings - en poet som jag verkligen, verkligen älskar men aldrig riktigt gått ner i, tror att det kan bli ändring på det i vår. Älskar också verkligen Nico Muhlys skiva från förra året, barockklassiskt rakt in i 2011, sorgsen musik, tung ändå fjäderlätt som jag kan spela hur mycket som helst. Frank Ocean-skivan gillade jag när jag började lyssna i somras, men tror aldrig det i mina öron låtit lika bra som under denna promenad. Ändå inte riktigt min tekopp... Terry Jennings lyriska piano är en fröjd, Eyeless In Gaza tröttnar jag aldrig riktigt på. Men bäst är kanske ändå The Kinks. Something Else By The Kinks är en av mina favoritskivor överhuvudtaget, Afternoon Tea en outbytbar del av den kakan. Här fint inklämd mellan en lättlyssnad Scott Walker och spöklika Belbury Poly, på något sätt är de släkt med dem båda. 

20 låtar för fredagen den 13

Congoman 5:52 The Congos Arkology [Disc 3]
Solar Drums 2:30 Sun Ra & His Solar Arkestra Art Forms Of Dimensions Tomorrow
Stillness 5:55 Nest Body Pilot
Sketch 2 3:23 Basil Kirchin Charcoal Sketches. States Of Mind
No man's land 9:07 Tangerine Dream Deutsche Elektronische Musik: Experimental German Rock And Electronic Musik 1972-83 pt.2
Step Pattern (feat. Vernon Hill) 3:08 Andres II
There's a Small Hotel 5:53 Dorothy Ashby In A Minor Groove
It's You 3:28 Jonathan Richman and The Modern Lovers It's Time For
Apathy 4:45 Urban Tribe Loyal Opposition EP
The Magic Place 3:51 Julianna Barwick The Magic Place
Cantelowes 6:58 Toumani Diabaté The Mandé Variations
Nite Flights 4:25 The Walker Brothers Nite Flights
Borgo 8:52 Komeda Pop På Svenska + Plan 714 Till
Lost In The Stars 4:21 Scott Walker Scott Sings Songs From His TV Series
Harbor Lights 5:59 Boz Scaggs Silk Degrees
Waterloo Sunset 3:16 The Kinks Something Else By The Kinks
The Queen Speaks 3:07 Moon Wiring Club A Spare Tabby At The Cat's Wedding
Vasco Da Gama 3:41 Felt The strange idols pattern and other short stories
So Close 12:40 Hauschka Youyoume
Daylight ends 3:02 Snails 7"

1:44:03 total time

Happy Birthday Scott!

Igår fyllde Scott Walker 69 år, dagen innan fyllde Bowie 65. Två av de senaste århundradets allra största popstjärnor. Bowie mer i det allmänna medvetandet, Scott mer för en trots allt rätt stor skara hängivna fans. Kan verkligen Scott mäta sig med Bowie?, kanske någon frågor sig. "Scott är förmodligen den mest enastående rösten i pophistorien. Det har han alltid varit. För mig har han varit den största förebilden av alla, min idol. Det finns ingen som ens varit i närheten av hans sångröst.", svarar Bowie själv (i en fin gammal intervju i Pop från mitten av nittiotalet, som du hittar här.). Själv älskar jag dem båda. Scott har dock betytt mycket, mycker mer för mig personligen. Scott 1-4 från sextiotalet och Tilt och The Drift från nittio- respektive 00-talet är alla några av mina absoluta favoriter. Tillsammans med vissa Walker Brothers-spår, ett och annat av Scotts andra solospår från sextio- och sjuttiotalet plus Climate Of A Hunter från åttiotalet bildar Scotts konstnärskap en aldrig sinande källa till inspiration. Det finns alltid mer, alltid lite till att utforska.

Inte många har sjungit så storslaget romantiska sånger med samma allvar, inte tolkat Brel eller Bacharach medan sådan passion och egensinne. Ingen har trettio, fyrtio år efter sin konstnärliga storhetstid återkommit med album som Tilt och The Drift, fullständigt egensinniga, himlastormande album, skapade i vad som tycks en helt egen form av mörker. Långt, långt ifrån allt som skulle kunna kallas retromani eller nostalgiskt tillbakablickande. Läser på Wikipedia att han förra året inledde arbetet med ett nytt album. Vad jag mest av allt önskar just nu är att det inte dröjer för länge. I någon intervju i anknytning till The Drift sa han att han skulle vilja släppa skivor lite oftare, lite mer regelbundet. Ok, sex  sju år emellan, helt okej.

Fyra av mina Scott-favoriter. It's Raining Today och The Worlds Strongest Man från sextiotalet, Farmer In The City från Tilt, Psoriatic från The Drift. Hur olika de än låter, alla delar av samma Scott, strömmande ur samma känsla, samma unika kolsvarta romantik.

Skrev även lite om Scott här och här. The Drift var förstås 2006 års bästa skiva...

Tunneln

Ernesto Sabatos Tunneln är en febrig, lätt hallucinatorisk mordbekännelse. Ändå mycket rakt berättad realism långt ifrån alla klichéer om någon slags magisk sydamerikansk realism. Sabato tillhör ändå en av de allra mest respekterade argentinska författarna under 1900-talet (tillsammans med Cortazar, Borges etc.). Nej Sabatos debutroman känns mer rysk, kanske mycket för att man direkt känner ett så starkt släktskap mellan Dostojevskijs källarmänniska och huvudpersonen i Tunneln. Måste ha påverkat författaren oerhört mycket. Men hos Sabato har på sätt och vis källarmänniskan gått ännu längre, slagit sig ihop med Raskolnikov, och begått ett mord på sin älskade Maria Iribarne. Vilket också gör att Sabatos källarmänniska känns än mörkare, farligare.

Juan Pablo Castel är konstnär och på en av hans utställningar ser den här kvinnan, Maria, något i hans tavla som ingen annan sett förut. Dom hör ihop. Hon är den enda som förstår honom. Till skillnad från kritiker, målare och andra konstintresserade som bara rapar upp klyscher, lögner. Han måste träffa henne igen, måste leta reda på henne. När de sen väl träffas är huvudpersonen så desperat, så nervös, så vilsen, man förstår direkt att detta aldrig kommer att gå bra. Även om Maria, som också såg något speciellt i den store konstnärens tavla, trots allt ger honom en chans. Deras diskussioner är mer som förhör än diskussioner, han måste veta att hon älskar honom, hon måste säga det, trots att han själv förstås inte vet vad "älskar" betyder, vad "riktig kärlek" betyder.

Språket och hela romankompositionen är fantastisk. Mitt i huvudpersonens förvirring och högt uppskruvade temperament en stadig berättelse, en berättarröst som lovat att "berätta denna historia stramt", som han själv säger. Tunneln kom första gången 1948 och presenteras nu i en ny översättning av Peter Landelius. Nummer 20 i Lind & co fina serie med nittonhundratalets romaner, en av de bästa hittills.

Det kanske ligger i källarmänniskans natur men i slutändan ångrar sig inte Juan riktigt, kan inte helt förmå sig att känna skuld. Visst han sörger, visst han beskriver händelserna fram till mordet som en fruktansvärd mardröm, ändå slutar han sin berättelse till stora delar i förakt. "Jag kan i alla fall måla", tänker han.

"...att det i alla fall fanns en enda tunnel, mörk och enslig: min egen."

L

The last days of December...

XLIX

Årets sista läsning: Min kamp 3.

Knausgårds barndom (fram till fjortonårsåldern ungefär) skildrat, som Knausgård själv skriver, "med ett slags minnenas absoluta gehör". Trots vissa farhågor lika fängslande som tidigare delar. Förutom Karl-Ove själv är det den alltid närvarande fadern som står i centrum. En fruktansvärd, hemsk tyrannisk far som styr sin familj med järnhand. I boken som helhet dock, trots all ångest och skam, också massor av lycka spänning och äventyr. Som de allra flesta uppväxter antagligen.

Trots att Karl-Ove är tio år äldre än mig och uppväxt i Norge känner man igen det mesta (inte när det gäller fadern förstås men i "det yttre": skolan, fotbollen, porrtidningarna, fröknarna, flickorna, serietidningarna, buset, skidturerna etc). Nästan så man blir lite misstänksam, nästan lite klichévarning på vissa ställen, vilket väl också är en del av själva realismen. För att historien ska nå fram kanske det gäller att uppfylla konventioner och förväntningar, det viktiga blir egentligen inte att skildra det som verkligen var. Man skulle helt enkelt önskat sig lite mer konstigheter, lite mer utsvävningar, lite mer fantastik...

Ändå: nästan lika bra som ettan och tvåan.

XLVIII

Årets filmer: Tinker Tailor Soldier Spy, Midnight In Paris och, ja trots allt, även Melancholia även om det var en liten besvikelse... Sedan minns jag och gillade jag, lite förvånande, också The Fighter mycket... Men den kanske kom förra året..

Annars var det inget riktigt bra filmår för min del. Bebis plus långfilm är ingen riktigt bra kombo, ska ta igen det nästa år.

Årets överlägset bästa filmminne är också Tinker Tailor Solider Spy, barnledig i London, så varmt för att för att vara i oktober, ändå väldigt mycket höst, precis som i filmen. Och vilken film sen... Har längtat efter att se om den sen eftertexten rullade i stort sett... Och, det som också blir så tydligt när man läser intervjun med Tomas Alfredsson i dagens Dn: det viktiga är egentligen inte spionerna, kriget, det kalla kriget utan förstås människorna, den undertryckta passionen, längtan, drömmarna:

Jag tyckte det var intressant att allt som liknar äkta närhet var livsfarligt för de här människorna. Spelad närhet och påstådd närhet betraktades däremot som något som kunde vara användbart. Just spiondelen och kalla kriget är egentligen bara en tacksam kuliss för att berätta om mellanmänskliga relationer. Jag ville hellre göra något väldigt känslomässigt än att fördjupa mig i politik och de öst-västliga relationerna. Det är som Shake­speare. Han skrev inte Hamlet för att han ville berätta om dansk monarki utan för att han var intresserad av mellanmänskliga relationer.

Eller:

Jag tror att jag har någon form av känsla av att min utsida är annorlunda än min insida. Det är säkert världens vanligaste sak att känna, men det är ett av grundincitamenten till mitt uttrycksbehov. Jag tycker inte att jag ser ut som jag känner mig. Eller att jag uppfattas av omvärlden som jag känner mig. Det är min motor till att i stället vilja uttrycka mig i filmer och i tv-program. Människorna som skildras i både ”Låt den rätte komma in” och ”Tinker, tailor, soldier, spy” går och bär på samma inre tryck som jag.

Ja, jag kommer också att försöka hitta till en biograf i julhelgen..

 

XLVII

XLVI

David Vikgren är Sveriges Radios Lyrikpristagare 2011. Dagens Kulturradion Biblioteket sänder också idag (just nu!) ett mycket intressant samtal med David. Finns att lyssna på här. Mycket fint program. Och verkligen på tiden att bege sig djupare in i Vikgrens diktning.

Vikgren pratar väldigt mycket om poesi som ljud och som ett "lyssnande". Även om han också uttalar en viss tveksamhet till uppläsningar av sina dikter (han gillar och tycker det är viktigt att se orden) så borde han förstås finnas med här, på den här fina sidan, tillsammans med Jönson, Gårdfeldt, William-Olsson och andra:

Podpoesi