2007-12-02

Häpna! Modernista!



Lite av skivbolagens och bokförlagens helg, för min del. Eller Modernistas och Häpnas då. Två, på sina olika sätt, rätt fantastiska, fina förlag. Mestadels snygga böcker och skivor, spännande musik och text. (Och på Modernistas hemsida ser jag nu att de också står som Samarbetande förlag i och med att Modernista ger ut Ronnie Sundins bok The History of Electronic Music.)

På fredagkvällen var det en debutantfest på Modernistas kontor på Kvarngatan på Södermalm. Debutanterna Matilda Roos och Johanna Mo, och de på Modernista debuterande Pär Thörn och Anna-Karin Selberg kommer med nya böcker, vilket skulle firas genom lite fest och uppläsning av författarna. Drack öl, träffade lite folk förstås, lyssnade, köpte Pär Thörns Mutationer av Anna-Greta Leijon, fick den signerad och fick uttala min stora uppskattning av de tidigare böckerna för författaren. Minns både Inventeringen och En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk, men speciellt den sistnämnda. Jag och A läste högt för varandra i gröngräset i somras, och även, det kanske beror på det, men ändå, det händer ju inte så ofta att man bara skrattar rakt ut när man läser en prosabok sådär. Samtidigt tycker sig se sådant man kanske har sett förut, men ändå på ett nytt sätt, även om jag tror platsen och tiden och själva den fysiska läsakten lika mycket som texten i sig är det som gör att den finns kvar, att den för mig personligen kommer bli lika viktig som vilken gammal klassiker som helst. Självklart annorlunda, men ändå, där uppe bland molnen nästan, på höjder högt ovanför det mesta man bokstaverar sig igenom. När jag tänker på detta, skriver detta (Antagligen redan långt innan, eller i alla fall ända sedan jag såg att Anna-Greta Leijon-boken verkade ha vissa delar som i vissa delar har en samma tematik och uppbyggnad som stora delar av psykiskt sjuk-boken) drabbas jag av en lätt oro, att det här inte ska vara lika bra, att den där slaka linan mellan det studentikosa och det klarsynt absurda den här gången ska vara lite för mycket på bristningsgränsen. Men... Pär verkade väldigt trevlig och jag uppskattade, skrattade och drogs med, när han läste upp i fredags. Selberg måste också kollas upp mer noggrant.

På lördagseftermiddagen var det Häpna-fest på Botkyrka konsthall i Tumba. Musettes, Eric Enochsson, Islaja och Anna Järvinen inför väluppfostrat artig publik. Okej: förstår hur man kan reta sig på sånt här (även om jag inte gör det), bristen på mångkultur (förutom finsk), den starka känslan av proggkitsch, hur man undrar om någon som närvarade vid evenemanget faktiskt bor i Tumba. Men hur jag ändå, ganska direkt efter den förståelsen, känner precis tvärtom. Att det är det här som någonstans ändå representerar så mycket hopp! Konsthallar, bibliotek och folk som faktiskt gör saker tillsammans utan en massa alkohol och reklam. Att Häpna ger ut sina skivor oavsett, att de faktiskt också känns oberoende fortfarande, att man kan tycka vad man vill om de där Musettes och deras gamla stumfilmsmusik men att jag ändå inte kan låta bli att gilla. Att Islaja ju närmast är etnohippie-tjosan men att jag tyckte att det var väldigt, väldigt vackert intressant i rätt långa stunder, ibland närmast i klass med nåt som Fursaxa (ska lyssna på skivan någon gång och höra efter)... Köpte med mig gamla favoriterna Tenniscoats senaste, på Häpna (förstås) släppta, Tan-Tan Therapy jag i skrivande stund lyssnar på och gillar. Den där Tape-touchen tillsammans med Tenniscoats-melodierna i något som kanske inte är bättre än de enskilda delarna men lika, och just nu bra bra.

Inga kommentarer: