IV

LITTERATUREN

1. Roberto Bolanos 2666:



2. Rosenlarvs vecka på Medborgarplatsens bibliotek:



MUSIKEN

1. Steve Reich på Konserthuset:

.

2. Ghostface Killahs Apollo Kids:

III

Darkstar och James Blake gör en del av den musik som fascinerar mig allra mest just nu. Dubstep som inte längre är dubstep, musik som är på väg mot någonting annat. Musik som befinner sig på just den vägen brukar alltid vara väldigt intressant. Jag till och med drömmer om Blakes musik...



Är förtjust i det mesta Mike Leigh gör, Another Year likaså. Inte hans bästa film, men inte heller en dålig en. Förstås en del rätt makalösa skådespelarprestationer, men ibland kan man väl dock tycka att det också fattas något. Nästa Leigh-film bör nog innehålla någonting radikalt annorlunda.



Senaste numret av ponton firades med fin liten öppen scen där hedergästen var Therese Bohman. Hon fick bland annat svara på drygt tio år gamla frågor från förra gången hon medverkade i tidningen, första gången hon överhuvudtaget publicerade något skönlitterärt. En trevlig kväll.



Veckans kanske sorgligaste nyhet var att Broadcasts Trish Keenan avlidit i någon form av lungsjukdom. Trodde aldrig att 00-talet skulle sluta så plötsligt. Broadcast gjorde förra decenniets kanske finaste popmusik.



Art's Birthday Party på Kägelbanan/Södra teatern var lika trevligt som vanligt, även om de musikaliska upplevelserna denna gång mest begränsade sig till Action Biker (som jag nog aldrig sett så bra, hoppas att en ny skiva snart är på väg). The Magic State var också något som i stunder skapade rätt suggestiv electronicaambient tätt sammanflätat med filmer och bildspel (se ovan). Lustmord-upplevelsen slutade tyvärr i en kö.

II

I

Sonderat 2010

Mad Men, Gamla mästare, Ashbery, Austerlitz, Roxy Music, Waiting For You, Quick Canal, Clinging To A Scheme, Statussamhället, Nietzsche, Twitter, Click Opera, Maskinskrifter, Mandy More, Steve Goodman, The Pipettes, A Single Man, Who Was That Masked Man, Mahler, Johan Jönson, I Believe In Miracles, Marx spöken, läsplattor, Stig Larsson, Cosmogramma, Moritz Von Oswald, Röda rummet (alfabetisk), Joe Claussell, That's What Our Love Is, Sandnäset, Händelser ur den omedelbara verkligheten, Mark Fisher, Torsten Ekbom, Walden, E.E. Cummings, dandyn, Friendly Noise Magazine, Göteborg, Ghost Box Study Series, Min kamp, Magnus William-Olsson, Florens, The Ocean Tango, Brahms, Deleuze, Inger Christensen, Game Over, Bengt Göransson, Jeppe Brixvold, Steve Reich, Soon After Christmas, Sun Ra

(2009)

Årssammanuppfattning

Årssammanfattningar är en epidemi, svår att bli av med när man väl drabbats... En farsot som spridit sig som en löpeld ändå sedan bredbandets intrång i våra hem, någon gång i slutet av förra sekelskiftet. Om man är någorlunda till åren kommen minns man också tiden innan detta, för min del tidigt nittiotal; Man lusläste årsbästalistorna i NME, Pop och SA, funderade på vilka som var ens egna favoriter, vilka hade man själv placerat där i tätklungan om man hade fått vara med och tycka. När nät och bloggar och allehanda sociala och osociala medier sedan öppnade pandoras ask forsade förstås alla de där ensamma tyckarna fram ur sina hålor - nu ska minsann världen få veta vad vi tycker!

Det finns förstås många anledningar till att man vill lista vilka som var årets bästa skivor (eller böcker eller filmer eller låtar eller..). En sund anledning är väl att man vill dela med sig till världen av det man tyckte om under det gångna året - man vill sprida sin gospel helt enkelt. Är man intresserad av musik kan det ju också vara givande att fundera lite över vilka skivor man verkligen gillade och varför. Var ledde mig mitt intresse egentligen? Varför lyssnade jag just detta år så mycket på Flying Lotus Cosmogramma? Vad var det som attraherade mig så i det schizofrena, det både dröm- och mardrömslika, den kosmiskt uppdaterade Sun Ra- och Alice Coltrane-stämningen, den filmiska, fantasieggande resan i ett Bladerunnerskimrande Los Angeles... Ja, antagligen, just någonting sådant. Och så vidare...

Det är också någonting i det här själva avvägandet och väljandet som kan vara intressant. Hur många riktigt bra skivor kom det egentligen under det gångna året? På den frågan kan man i huvudsak, tror jag, svara på två sätt. Ingen kan lyssna på alla skivor. Ingen kan ha en total överblick. Ingen människa kan vara passionerat intresserad av alla typer av musik. Självfallet är det så. Så antagligen kom det massor, massor av skivor under 2010 som verkligen, verkligen är bra skivor. För någon någonstans, idag eller om hundra år. Men hur många skivor fanns det egentligen som verkligen knockade just mig? Skivor som man känner både är bra i ett slags större perspektiv och skivor som verkligen träffade mig mitt i planeten, rakt i hjärtat. Ofta tycks det röra sig om en fyra, fem stycken under ett år, sällan mer än så. I år: Steve Reich, The Ocean Tango, The Radio Dept. och Flying Lotus. Övriga sex skivor på min lista gillar jag förstås jättemycket allihopa, men inte lika mycket, inte med samma passion och övertygelse om att de kommer att överleva, att jag kommer att fortsätta att lyssna.

När det gäller boklistan känns det intressant nog ungefär på samma sätt: Min kamp, Livdikt, Gamla mästare och Händelser ur den omedelbara verkligheten var böcker som golvade mig, som jag kände berörde mig på ett rent personligt plan samtidigt som jag verkligen, verkligen uppfattar det som intressant, viktig och, ja, stor litteratur helt enkelt. I det sammanhanget kan det också vara värt att notera att både Bernhards och Blechers böcker förstås är gamla böcker, men nya i och med att de givits ut i svensk översättning för första gången just i år.

Sedan är ju förstås det mesta man läser och lyssnar på varje år gamla grejer, ett ständigt sorl från arkiv och bibliotek. Toner och texter som fortsätter att visa upp sig, på nytt eller för första gången - man fångar dem i flykten, tar hand om dem ett tag, för att sedan kanske aldrig mer höra av dem. På något sätt finns de ändå alltid med oss.

Årets skivor

Steve Reich - Double Sextet, 2x5


The Ocean Tango - The Ocean Tango


The Radio Dept. - Clinging To A Scheme

Flying Lotus - Cosmogramma

Bonnie "Prince" Billy & The Cairo Gang - The Wonder Show of the World

Matthew Herbert - One One

Torleif Thedéen, Roland Pöntinen - Brahms: Cello Sonatas

Hauschka - Foreign Landscapes

Robert Wyatt/Gilad Atzmon/Ros Stephen - For The Ghost Within

Ariel Pink's Haunted Graffiti - Before Today


Årets bästa skiva som kom förra året:


Moritz Von Oswald Trio - Vertical Ascent

Årets böcker

Karl Ove Knausgård - Min kamp


Johan Jönson - Livdikt


Thomas Bernhard - Gamla mästare

Max Blecher - Händelser ur den omedelbara verkligheten

Mark Fisher - Capitalist Realism: Is There No Alternative?

Friedrich Nietzsche - Samlade skrifter. Bd 5, Den glada vetenskapen : "la gaya scienza"

Claire Colebrook - Gilles Deleuze : en introduktion

Fredrika Spindler - Nietzsche – kropp, konst, kunskap

Jeppe Brixvold - Brott & framgång

David Toop - Sinister Resonance


Årets bästa bok som kom förra året:


John Ashbery - Planisphere: New Poems

Decembermusiken

Steve Reich - Double Sextet, 2x5

Mattias Alkberg - Soon After Christmas

Hong Kong In The 60s - Places

Ikonika - Contact, Love, Want, Have

Steve Mason - Boys Outside

Shugo Tokumaru - Port Entropy

Joy Orbison - The Shrew Would Have Cushioned the Blow

Saint Etienne - So Tough Deluxe Edition

Brian Eno - Small Craft On A Milk Sea

Robert Wyatt/Gilad Atzmon/Ros Stephen - For The Ghost Within

Decemberlitteratur

Jeppe Brixvold - Brott & framgång

Fredrika Spindler - Nietzsche – kropp, konst, kunskap

David Toop - Sinister Resonance

Christopher Kullenberg - Det nätpolitiska manifestet

Pär Thörn - Alla platser där du inte läser detta

Inger Christensen - Det målade rummet

John Ashbery - Notes from the Air: Selected Later Poem

Gunnar Björling - Valda dikter Band 1

Elias Canetti - Förbländningen

Carl-Göran Ekerwald - Shakespeare - Liv och tankesätt

Novemberlitteratur

Friedrich Nietzsche - Samlade skrifter. Bd 5, Den glada vetenskapen : "la gaya scienza"

Claire Colebrook - Gilles Deleuze : en introduktion

Inger Christensen - Det

Viktor Johansson - Game Over

Bengt Göransson - Tankar om politik

Christian Hawkey - Medborgare i

Therese Bohman - Den drunknade

Peter Handberg - Hjärnjonglören, typ

Ung poesi. Antologi 2010

E. M. Forster - A Room with a View

Novembermusik

Jonathan Richman - O Moon, Queen of Night on Earth

Stereolab - Not Music

Morrissey - Bona Drag [20th Anniversary Edition]

Viktor Sjöberg - Breakfast in America

Originalljudet - Originalljudet

Darkstar - North

Badly Drawn Boy - It's What I'm Thinking Part One: Photographing Snowflakes

Ilya Gringolts, Peter Laul - Schumann Violin Sonatas 1–3

Shackleton - Three EPs

Bryan Ferry - Olympia

Minnets kamp

Innan jag börjar läsa Min kamp läser jag McCarthys Blodets meridian - en underhållande, hemsk, spännande och intressant roman, ändå griper den aldrig riktigt tag. Jag förstår liksom inte riktigt varför den inte gör det, vad det kan vara som saknas, om det är något i min läsning, någonting jag missar. Om det möjligen kan vara något i själva översättningen eller så? I alla fall: när jag sen tar mig an Knausgård är det så enkelt, så självklart; Jag läser, jag nästan slukar boken, längtar efter att åka hem från jobbet för att läsa... Ytligt sett är Min kamp egentligen varken underhållande eller spännande, aldrig som Blodets meridian - ändå så mycket bättre, så mycket mer läsvärd och givande. Och huruvida en roman (eller för den delen, litteratur överhuvudtaget) är bra eller inte har så väldigt lite att göra med just det - det yttre, det man kan ana sig till via bokomslag och baksidestext, kortfattad info eller en redogörelse för själva handlingen och miljön. Det kan tyvärr vara lätt att glömma bort det ibland. Hur viktig kan då inte mer djupgående diskussioner och litteraturkritik egentligen vara?

Men den där ovanligt självklara tonen i Min kamp är trots allt väldigt speciell, i vilket sammanhang som helst. Det känns verkligen som att Knausgård kommit till en viss punkt och efter det bara vridit på kranen - för att sedan låta närmast hela livet forsa fram; tankarna, minnena - osorterade eller sorterade, upphackat eller kronologiskt - så som man förstås själv tänkt ibland på sitt eget liv, hur små enkla saker - en man som röker en pipa, luften vi andas i ett vinterkallt Stockholm - , hur banala de än kan vara ibland har förmågan att öppna upp hemliga luckor till nästan allt som vi verkligen går omkring och bär på där inne.

Karl Ove ska bli far. Snart, när som helst nästan - ändå måste han bege sig ut mitt i kalla, mörka vinternatten för att promenera till sin skrivarlya och skriva. Om sin egen far, mestadels. Sen fortsätter det bara...

I början går tankarna till Proust, nästan lite väl tydligt i någon blinkning men tidigt erkänner han också hur han under perioder inte bara läst Proust utan, som han säger, druckit På spaning efter den tid som flytt. Och när tankarna och minnena virvlar fram som allra bästa i Min kamp är det också på ett sätt man kan tänka sig inte ens Marcel skulle skämts för. Ibland i alla fall...

Han redogör och förklarar också varför han lyft på fiktionens slöja och valt att skriva som det verkligen är, med alla det rätta namnen och platserna, hur han verkligen inte kunde hitta på just det. Hur han hela sitt liv känt det som om han lagt tillrätta och i sociala sammanhang alltid velat vara till lags. Han upplever det helt enkelt som att ytterligare fiktion bara oundvikligen skulle bli ytterligare tillrättalägganden.

De essäistiska, mer frågande partierna, är avgörande brytningar och bristningar, i de längre, realistiskt berättande delarna. Tankarna om miljöer eller konsthistoria eller drömmar får en brinnande hetta och blir brännande frågor när de färgas och tar avstamp i de ofta väldigt smärtsamma minnesdelarna... Och minnet förändras förstås med tiden, kanske förändras det ännu mer när man skriver om det? Det kanske inte går att re-konstruera? Hur realistiskt man än nu försöker berätta så tar själva konstruktionen vid i slutändan ändå. I en intervju i TV-programmet Skavlan för någon vecka sedan poängterade Knausgård också att det förflutna och minnena av det förflutna förstås aldrig ligger stilla, även om man kanske tror att de lagt sig lite till rätta. Här skulle man ju kunna tänka sig själva skrivakten som det som får det stilla vattnet att brusa upp igen; Att ett målmedvetet, ihärdigt skrivande om det som var också kan förändra själva varandet - det som är - och hur man uppfattar detta just på grund av vad som hänt.

Eller som han också sa i diskussionen med Skavlan: Hur mycket blir kvar av en människa i slutändan, som tycker sig avslöjat det mesta om sig själv, varit hänsynslöst utlämnande i tretusen sidor, sålt 250000 exemplar bara i Norge? Det finns ju trots allt hela tiden någonting kvar därinne. På ett sätt kanske ingen vet speciellt mycket om Karl Ove Knausgård ändå?

Oktobermusiken

The Ocean Tango - The Ocean Tango

Brahms: Cello Sonatas - Thedéen, Pöntinen

Hauschka - Foreign Landscapes

Moody - Ol' Dirty Vinyl

Saint Etienne Present Songs For The Dog & Duck

Broadcast and Focus Group, The - Ghost Box Study Series 04: Familiar Shapes And Noises

Arvo Pärt - In Principio

Goldmund - Famous Places

Ill Blu - Bellion / Dragon Pop

Kyle Hall - Kaychunk / You Know What I Feel

Oktoberlitteratur

Karl Ove Knausgård - Min kamp

John Ashbery - Planisphere: New Poems

Cormac McCarthy - Blodets meridian

Anders Olsson - Men så oändligt lätt att svara dig

Magnus William-Olsson - Ingersonetterna

Jenny Wrangborg - Kallskänkan

Martin Högström - Fängelsepalatset

Tomas Lappalainen - Italien

Rolf C Wirtz, Clemente Manenti - Florens

Florens & Toscana

Septembermusiken

Hauschka - Children

The Advisory Circle / Hong Kong In The 60s - Seasons Change

Stornoway - Beachcomber's Windowsill

FACT mix 178: LHF

The Clientele - Minotaur

The Radio Dept. - The New Improved Hypocrisy

Ducktails - Mirror Image

Ducktails - Ducktails

Arp - The Soft Wave

Autre Ne Veut - Autre Ne Veut

Septemberlitteraturen

Steve Goodman - Sonic Warfare

Lennart Sjögren - Världskråkan

Anna Hallberg - Colosseum kolosseum

Joar Tiberg & Anna Höglund - Månen blev rädd

Oscar Wilde - Avsikter

Yukio Mishima - Demaskeringen

Ulf Stark & Stina Wirsén - Hallå där inne!

Yasunari Kawabata - Tusen tranor

Göran Ramberg - Påven hade sju barn

Bernt Skovdahll - Förlorad kontroll : den ifrågasatta framstegstanken

Popklassiskt

Volker Bertelmann aka Hauschka är på gång med ett nytt album - Foreign Landscapes. Smakprovet Children låter fantastiskt och är i sin orkestrering på många sätt en helt ny Hauschka. Det preparerade pianot som varit en så stor del av de flesta Hauschka-plattor har fått ta ett litet steg tillbaka; Numera får istället en hel stråkorkester fylla på och fylla ut och skapa något nytt gammalt fantastiskt upplyftande vackert njutbart. När jag första gången hörde Children tänkte jag - popklassiskt!, att det verkligen är det här som många postklassiska artister haft i åtanke, men misslyckats med när de - i bästa fall - fastnat i ett njutbart loungeträsk. Children är verkligen inte loungemusik, har ingenting att göra med motsatta oljudsexpriment - istället är det klassisk och postklassisk musik i ett fem minuters popformat; vackert, nästan svängigt - och, kan jag tänka mig, lika hemtamt i ett konserthus som i en jukebox. Michael Nyman, Clogs, Wolfgang Amadeus Mozart, The Durutti Column, Vampire Weekends M79, Max Richter, Bell Orchestre, Umebayashi, Gabriel Fauré, Steve Reich, Bang On a Can är namn som passerar när jag verkligen försöker fundera på hur det låter, namn jag av en eller annan anledning kommer att tänka på när jag lyssnar...

Det har kommit fantastiskt mycket bra musik senaste året - där Herberts One One, Moritz von Oswald Trio, Flying Lotus, The Radio Dept., King Midas Sound är bland topparna. Om inte något mycket märkligt händer kommer Foreign Landscapes att vara med där uppe någonstans vid årets slut (precis som, åtminstone, Bertelmanns två senaste varit). Vid tidigare skivsläpp har han sagt något i stil med att han verkligen ville ta lärdomarna från John Cage och placera dem i en popkontext, göra popmusik av dem. I och med Foreign Landscapes får man antagligen plussa på några namn till från både den klassiska musikhistorien och från pophistorien. Kommer att tänka på den gamla Stereolablåten med det talande namnet John Cage Bubblegum: "It's the most beautiful / and it's the saddest / It's the most beautiful / Landscape in the world". Måste förstås ha varit Hauschkas landskap de haft i åtanke...

Is There No Alternative?

När jag läser Mark Fishers Capitalist Realism: Is There No Alternative? kommer jag många gånger att tänka på Kristian Lundbergs Yarden: En berättelse. Det är ju samma värld de skildrar! Hur olika de än är, hur olika böckerna än är... I sin beskrivning av senkapitalismen och post-Fordismen använder Fisher en mängd exempel från populärkulturen men även många av sina egna erfarenheter och iakttagelser från sin tid som lärare. Hade han läst eller jobbat på Yarden hade han enkelt kunnat använda många av de erfarenheterna också.

Fisher är briljant på att illustrera och tydliggöra samhälleliga tendenser och problem med hjälp av exempel från populärkulturen. Plötsligt förstår man hur han menar. I bloggposten "No I've Never had a job..." tydliggör han arbetslöshetens frustration och politik med hänvisningar till några av The Smiths tidiga sånger. I Capitalist Realism beskriver han skillnaderna mellan gårdagens Fordism och dagens post-Fordism med hjälp av en jämförelse mellan Gudfadern-filmerna och Heat från 1995:

In Heat, the scores are undertaken not by Families with links to the Old Country, but by rootless crews, in an LA of polished chrome and interchangeable designer kitchens, of featureless freeways and late-night diners. All the local color, the cuisine aromas, the cultural idiolects which the likes of The Godfather and Goodfellas depended upon have been painted over and re-fitted. Heat's Los Angeles is a word without landmarks, a branded Sprawl, where markable territory has been replaced by endlessly repeating vistas of replicating franchises.

Kurt Cobains artisteri och agerande får illustrera den postmoderna kultur där, med Fredric Jamesons ord,: "stylistic innovation is no longer possible", "all that is left is to imitate dead styles, to speak through the masks and with the voices of the styles in the imaginary museum". Hur Cobain gav en röst åt den generation som liksom kom efter historien: "whose every move was anticipated, tracked, bought and sold before it had even happened. Cobain knew that he was just another piece of spectacle".

Som mest lika är nog Lundberg och Fisher i sina beskrivningar av den klasskamp som ändå försegår i dagens samhälle: "Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår - och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger ner våra vapen.", skriver Lundberg i Yarden. I sina läsningar av Badiou och David Harvey hittar Fisher precis samma sak: Hur nyliberalismen har fungerat som ett politiskt projekt för att återställa och förstärka makten hos den ekonomiska eliten. Att de senaste tjugo, trettio åren ofta har beskrivits som en post-politisk period men att ett klasskrig i själva verket hela tiden har förts mitt ibland oss - men bara av en sida, de som redan har. "neoliberals were more Leninist than the Leninists, using think-tanks as the intellectual vanguard to create the ideological climate in which capitalist realism could florish".

Med hjälp av Marx och den marxistiska ekonomen Christian Marazzi skriver Fisher om hur "The 'rigidity' of the Fordist production line gave way to a new 'flexibility', a word that will send chills of recognition down the spine of every worker today." Precis de arbetare och de kalla kårar som Lundberg berättar om i sin bok.

Fishers bok mynnar ut i misstanken om att Lyotard och många andra postmoderna filosofer nog hade fel: Den stora berättelsen har funnits där hela tiden och namnet på sagan är förstås Kapitalism.

Augustimusik

Matthew Herbert - One One

Friendly Noise Magazine 7

Carl Craig, Francesco Tristano & Moritz Von Oswald Live @ Royal Festival Hall, London

Jens Lekman - The End Of The World Is Bigger Than Love

Teenage Fanclub - Shadows

The Magic Numbers - The Runaway

Kode9 - DJ-kicks

Basia Bulat - Heart Of My Own

Peter Broderick - Music For A Sleeping Sculpture Of Peter Broderick

Tindersticks - Falling Down A Mountain

Augustilitteratur

Max Blecher - Händelser ur den omedelbara verkligheten

Mark Fisher - Capitalist Realism: Is There No Alternative?

Torsten Ekbom - Bildstorm

Henry David Thoreau - Walden

E.E. Cummings - 50 dikter

J. K. Huysmans - Mot strömmen

Anna Rydstedt - Lökvår

Yoshiro Tatsumi - Black Blizzard

Charles Baudelaire - Fanfarlo

William Beckford - Vathek

Händelser ur den omedelbara verkligheten

Händelser ur den omedelbara verkligheten är en kort, tät och på sina ställen fullkomligt hisnande liten rumänsk roman från mitten av trettiotalet. Blev förstås sugen på att läsa när jag såg att Herta Müller hade skrivit efterordet, att Inger Johansson översatt - och framförallt när jag fick höra att denna roman, och denne romans författare Max Blecher, varit en mycket stor influens för favoriten Cărtărescu.

Och nog känns det som att de befinner sig i samma värld allt, Cărtărescu och Blecher. Inte bara när det gäller hemland, inte bara när det gäller översättare - utan förstås främst när det gäller hur de rör sig, tolkar och vistas i världen, staden och alla de olika märkliga rum de så ofta tycks hamna i; Sakerna, tingen, rummen - hur de framträder och hur bokens huvudperson försöker, ofta kämpar - för att orientera sig och inte tappa fattningen. I Blechers bok för huvudpersonen en kamp mot en, tycks det, ständigt allt starkare yrsel. Som i ett feberrus rör sig den unge mannen genom staden: förvirrad och bortkommen men i partier också begåvad med en ovanligt stor klarsyn. Som med ett barns blick, ibland också med minnet av sin egen barndoms blick, ser han världen annorlunda men kanske också så klart och tydligt att det bara framstår som förvridet och konstigt - för oss som har växt upp, eller för den som inte har feber. Vid tillfällen blixtrar det som till när förvirringen och yrseln plötsligt öppnar sig och orden berättar om andra sätt att se och tänka.

Förutom Cărtărescu och Müller tänker jag till viss del också på Proust och kanske Kafka. Eller varför inte Mare Kandre eller, när det gäller barnets blick, till och med vissa delar av Maria Gripes Elvis-serie.

Jag drömmer att jag sover djupt i sängen som jag gått och lagt mig i. Rummet är detsamma och tidpunkten på natten är ungefär densamma. Om mardrömmen till exempel börjar mitt i natten placerar den mig i exakt samma sorts mörker och tystnad som råder då. I drömmen ser jag och känner min kroppsställning, jag vet i vilken säng och i vilket rum jag sover, drömmen formar sig som en tunn fin hud över min verkliga kroppsställning och över min sömn just då. På det sättet skulle man kunna säga att jag är vaken: jag är vaken, men jag sover och drömmer att jag är vaken. Jag drömmer i det ögonblicket min sömn.