Att konstnärer nyttjar felen, bristerna och skavankerna i sitt skapande är ganska vanligt och kanske egentligen inte så mycket att orda om. (Hur man sedan gör det kan ju dock, å andra sidan, förstås vara intressant att titta på.) Jag vet till exempel att jag själv ofta har hävdat att det är i bristerna och missarna som mycket av det intressanta med den intressanta popmusiken ligger. Att för mycket slipande och polerande lätt kan leda till ett lite dött och kallt intryck (uttryck). (Men om man sedan vill uttrycka kyla och död är det kanske inte något problem?) En tanke som säkert ofta stämmer, men som nog också är lite väl romantisk, och som säkert vid tillfällen varit en anledning till att mycket skräpig och skitig rawkmusik låtit just skräpig. Felen och bristerna som ett sätt att få fram autencitet, liv och rörelse som istället skapat en musik som låtit förutsägbart alternativ, brusigt skrikig, på sitt sätt minst lika slätstruken som Toto eller den slickaste r n'b.
Den som såg Sally Manns fotografier på Kulturhuset här i vintras kanske, precis som jag, uppfattade att en stor del av det vackra och fina med hennes naturbilder och ruiner var det råa och lätt förvirrande hennes speciella framkallningsarbete varit med och skapat. För en enkel liten hobbyfotograf med billig digitalkamera gav Sallys bilder, i sina kontraster mellan det klara vackra och just råa livfulla, en vink om vad det ofta är som saknas i ens egna semesterbilder.
Ovanstående är ju dock "fel" och "brister" som konstnären, vem det nu än är, har med som en mer eller mindre stor del av själva konstverket. Man skapar, slipar inte bort misstagen, lyssnar eller tittar - och kommer fram till att just de där misstagen ska få vara kvar då de bidrar med något... Men det finns förstås många andra typer av brus och störningar... Ett exempel är det som förstör eller tar sig in i verket långt efter det att konstnären släppt ifrån sig det, det som konstnären eller musikerna inte alls planerat för och ofta aldrig hade kunnat planera för... Saker som, om än bara lite, förändrar upplevelsen av verket. Tre exempel:
Den som såg Sally Manns fotografier på Kulturhuset här i vintras kanske, precis som jag, uppfattade att en stor del av det vackra och fina med hennes naturbilder och ruiner var det råa och lätt förvirrande hennes speciella framkallningsarbete varit med och skapat. För en enkel liten hobbyfotograf med billig digitalkamera gav Sallys bilder, i sina kontraster mellan det klara vackra och just råa livfulla, en vink om vad det ofta är som saknas i ens egna semesterbilder.
Ovanstående är ju dock "fel" och "brister" som konstnären, vem det nu än är, har med som en mer eller mindre stor del av själva konstverket. Man skapar, slipar inte bort misstagen, lyssnar eller tittar - och kommer fram till att just de där misstagen ska få vara kvar då de bidrar med något... Men det finns förstås många andra typer av brus och störningar... Ett exempel är det som förstör eller tar sig in i verket långt efter det att konstnären släppt ifrån sig det, det som konstnären eller musikerna inte alls planerat för och ofta aldrig hade kunnat planera för... Saker som, om än bara lite, förändrar upplevelsen av verket. Tre exempel:
- Ett feltryck i en bok av Willy Kyrklund. I mitt exemplar av Kyrklands Prosa finns det ett fel i Den rätta känslan. På ett sätt gör det texten oläsbar, på ett annat upphov till en tanke, ett litet "ryck". Efter sidan 381 kommer sidan 392. Vid en första läsning tar det några meningar, nästan halva sidan, innan jag förstår att något verkligen är fel. Hos en annan typ av författare kanske bara, bara meningslöst - i Den rätta känslan i alla fall en liten stund: märkligt, nästan hissnande konstigt och på sitt sätt ett tryckeriets remix av Willys originaltext. (Man skulle kunna kalla den Den felaktiga rätta känslan!)
- En dubbelprojicering i en film av Lars von Trier. En vän berättade hur hon inte riktigt visste vad hon väntade sig när hon gick och såg Triers Direktören för det hele. Och vad konstigt den börjar! Någon slag reklamfilm som ligger som ett filter över filmens inledning. Man är så pretentiös att man godtar till och med en sådan sak, rycker till, funderar, tycker att det verkar märkligt - men intressant! Innan en biografmänniska kommer in och säger att det har uppstått ett fel och att vi måste ta det från början igen.
- Ett skrikigt knaster i början på en bränd CD-skiva. Det CD-bränningsprogram jag använde tidigare skapade ett speciellt skrikande ljud i början av skivans första låt. Ofta irriterande förstås, men ibland, efter många lyssningar en del av låten för mig och någonting som egentligen inte alls stör utan kanske till och med tillför något? Ljudet är för mig en del av So Catch Him med Blueboy, eller ytterligare en stämningsskapare i July Skies Coastal Stations kanske? (Nja...)
Ett annat, kanske lite annorlunda, exempel är det som jag skulle vilja benämna "Cage-och-Eno-bruset". I John Cage "tysta" komposition 4.33 är allt det som man egentligen inte kan planera för, som kommer in och låter det som är det viktiga. Brian Eno sägs ha kommit fram till vilken typ av ambient musik han ville göra när han låg i en sjukhussäng med brutet ben. Någon hade satt på radion en bit bort, men på alldeles för låg volym. Brian kunde varken gå upp och slå av eller gå upp och höja ljudet. Till en början ska det ha varit oerhört irriterande. Efter ett tag inte alls irriterande utan intressant, vackert och inspirerande när brus, prat och allehanda allt-du-kan-tänka-dig blev en del av musiken som spelades på radion. Och så brukar jag också ibland tänka, känna och lyssna när jag går omkring med min iPod här i Hägersten och lyssnar på musik. Många vill använda heltäckande stora hörlurar som utesluter alla ljud från gatan, från Mälaren, från parken. Det kan vara både mysigt och läskigt och kännas fantastiskt men lite isolerat. Själv brukar jag använda iPodens originallurar som inte utesluter världen utanför (till stor del, ska väl dock erkännas, på grund av att jag känner mig som ett miffo i stora bautalurar). Ibland skapar det irritation men ofta finner jag ljuden som strömmar in och fortfarande hörs som en intressant del av själva lyssningen. Eller ljuden i musiken som intressanta när jag inte alltid vet om de hör till musiken eller stadsmiljön. Idag ryckte jag till en stund när de tunga, nästan åskliknande dunsarna i Herberts The Nine Seeds Of Navdanya kommer in och smäller. (En förutsättning för upplevelsen är ju då förstås att jag inte kan låten utan och innan) Rycker till lite... - en sekund: åska? nä... byggarbete, nä, nä, ok det är en del av låten... - och sedan fortsätter jag att lyssna vidare...
Eller som Povel Ramel brukade sjunga: "det är dom små, små detaljerna som gör det". Eller som ljudnörden med de heltäckande lurarna sa: " det är dom små, små detaljerna som förstör det". Själv hävdar jag då förstås: "det är dom små, små detaljerna som förstör det som gör det".
Eller som Povel Ramel brukade sjunga: "det är dom små, små detaljerna som gör det". Eller som ljudnörden med de heltäckande lurarna sa: " det är dom små, små detaljerna som förstör det". Själv hävdar jag då förstås: "det är dom små, små detaljerna som förstör det som gör det".
