Har läst min första roman på en så kallad läsplatta. Förvirrande och intressant. Under läsningen bestämde jag mig för att föra lite anteckningar - om hur jag under själva läsningen uppfattade läsplattan och e-boken. Vad är det helt enkelt som jag reagerar på? Vad är det som fungerar bra och vad är det jag stör mig på? Och så vidare:
Stjärnpalatset + iRiver Story- Man måste slå på den!
- Man måste - efter att man lagt sig i soffan! - välja bok, inte föra fingret längs raderna i bokhyllan, ta ut en bok, känna, titta - utan scrolla i menyer.
- Omslaget är fult - precic som hela e-boken i sig... Märk väl: e-boken och inte läsplattan. Eller hur man nu skiljer på det? Vilket man förstås kan göra på ett annat sätt än med pappersboken, hur man där kan skilja innehållet från de olika utgåvorna.
- Man undrar över textstorleken: Vad är inställning och vad är "som det ska vara" - eller förresten: finns det verkligen något sådant längre, någonting "som det ska vara".
- Boken är inte fast eller det är svårt att längre veta om den är fast, och det är eller det kommer att bli svårare och svårare att säga om den bok man en gång införskaffade är den bok som längre är i ens ägo.
- Bokstäverna, sidorna och själva boken är inte längre ett fysiskt objekt med ett fysiskt objekts historia och man kommer aldrig att hitta gamla e-böcker på Myrorna med gamla omslag och gulnade sidor.
- E-bokens text är så att säga perfekt, alltid perfekt rak och aldrig böjd eller böljande över böjda boksidor.
- Sedan efter att man läst några sidor i sin e-bok: vilka sida befinner jag mig nu på egentligen? Hur tjock är boken jag läser? Hur långt är kapitlet jag läser?
- Men läsplattan är faktiskt skön att hålla i...
- Inget trasslande när man vänder sida, man bara trycker på en liten knapp.
- Jag blir dock lite orolig att jag ska trycka på fel knapp och tappa bort mig.
- Och när jag tar paus i min läsning måste jag då slå av läsplattan? Eller kommer den att slås av och kommer jag då att behöva slå på den igen, leta upp rätt bok och rätt sida igen... - innan jag åter igen kan fortsätta med min läsning.
- Kan jag göra markeringar i min e-bok? Och hur gör jag i sådana fall?
- När jag har kommit till sidan trettio ungefär så glömmer jag för första gången bort att det är en läsplatta jag läser på och sjunker in i läsningen av själva texten.
- Läsplattan får oss att ifrågasätta boken och kanske framförallt boken av papper. I och med att vi läser romanen på läsplattan kan vi också för första gången se på pappersboken utifrån vilket gör att vi får ett annat förhållande till pappersboken (tänk: när mänskligheten för första gången fick se bilder av jorden tagna från rymden). McLuhan sa väl också något i stil med att det först är i och med nya medier som vi får syn på de gamla i form av just medier...
- Efter ett femtiotal sidor upptäcker jag att man också kan läsa i vad som kallas för landskapsläge; På bredden istället för på höjden...
- När man läser i landskapsläge passar händernas placering på plattan sämre i förhållande till sidbytningsknapparna...
- När det gäller pagineringen känner man sig fundersam... varför ska den utgå ifrån pappersboken? - eller utgår den från pappersboken? För att e-boken ska bli trovärdig kan den inte vara en andrahandsversion av pappersboken...
- En fördel med att läsa boken på läsplatta är att man kan läsa med bara en hand. Man kan byta hand, vila den ena och använda den andra osv.
- Läsplattan är lättare att hålla i än de flesta inbundna böcker.
- Läsplattan kanske är lättare att glömma bort som objekt än pappersboken. Kanske skulle det kunna göra det lättare att fokusera på själva texten. Kanske har boken länge stått i vägen för själva texten. Varje pappersbok är ett objekt på ett annat sätt än e-boken där alla e-böcker är lika på samma läsplatta. Vilket dock i sin tur skulle kunna göra valet av läsplatta väldigt viktigt.
- Efter sidan sextio eller så kommer jag på att det nog blir en ännu bättre läsning om jag förstorar texten. Vilket i sin tur också förändrar sidorna, läsningen, uppfattningen av texten som bok...
- Ju fler sidor jag läser desto mer uppskattar jag att jag slipper bläddra (så som man bläddrar i en pappersbok). En stadig, trivsam rytm uppstår.
- Oavsett fördelerna och nackdelarna med läsplattan och e-boken så står själva plattan mellan mig som läsare och boken. Pappersboken har jag lärt mig att läsa romaner på i 25-30 år, med läsplattan är jag tillbaka i grundskolan igen.
- Kan man fortsätta läsa boken på papper - eller kommer det då att framstå som en annan bok?
- Hur hållbar är egentligen en e-bok? En pappersbok skapad av fint papper, gediget inbunden har en väldigt lång livstid. Har svårt att tänka mig att man kan använda iRiver-story om några hundra år... Men hur mycket bryr vi oss om det nu? Förlagen bryr ju sig idag inte om att ge ut ordentligt inbundna böcker...
Från och med sida 150 byter jag läsplatta:
Stjärnpalatset + Letto BeBook:
- Sämre!
- Precis som med iRiver Story under den första tidens läsning är det svårt att tänka på texten och inte på läsplattan. Och så i än högre grad med Letton på grund av att jag direkt uppfattar den som en sämre platta.
- Långsam! Tar längre tid att byta sida med Letton. Den gamla texten liksom stannar kvar på sidan en stund på ett mer märkbart sätt än med iRiver Story.
- På Letton finns det ingenting som anger hur många sidor man har kvar av varken bok eller kapitel.
- Knapparna (i Lettons fall knappen) för sidbyte är inte lika praktiskt placerad som på iRiver Story.
- Skönt att ligga ned på sidan med en läsplatta: lätt, praktiskt och skönt att inte behöva bläddra.
- På Letton (även på iRiver?) stämmer inte pagineringen på läsplattan med pagineringen i pappersboken. Trodde att jag hade hundra sidor kvar men hade bara kvar ett trettiotal...
När boken tagit slut drabbas jag av en viss melankoli - både över historiens slut och över själva pappersbokens slut. Och alltså: självfallet inte pappersbokens slut som i pappersbokens försvinnande utan slut som i slutet för pappersboken som, i stort sett, ensam bärare av romanen.
Volker Bertelmann aka Hauschka är på gång med ett nytt album - Foreign Landscapes. Smakprovet Children låter fantastiskt och är i sin orkestrering på många sätt en helt ny Hauschka. Det preparerade pianot som varit en så stor del av de flesta Hauschka-plattor har fått ta ett litet steg tillbaka; Numera får istället en hel stråkorkester fylla på och fylla ut och skapa något nytt gammalt fantastiskt upplyftande vackert njutbart. När jag första gången hörde Children tänkte jag - popklassiskt!, att det verkligen är det här som många postklassiska artister haft i åtanke, men misslyckats med när de - i bästa fall - fastnat i ett njutbart loungeträsk. Children är verkligen inte loungemusik, har ingenting att göra med motsatta oljudsexpriment - istället är det klassisk och postklassisk musik i ett fem minuters popformat; vackert, nästan svängigt - och, kan jag tänka mig, lika hemtamt i ett konserthus som i en jukebox. Michael Nyman, Clogs, Wolfgang Amadeus Mozart, The Durutti Column, Vampire Weekends M79, Max Richter, Bell Orchestre, Umebayashi, Gabriel Fauré, Steve Reich, Bang On a Can är namn som passerar när jag verkligen försöker fundera på hur det låter, namn jag av en eller annan anledning kommer att tänka på när jag lyssnar... 
