2010-10-19

Minnets kamp

Innan jag börjar läsa Min kamp läser jag McCarthys Blodets meridian - en underhållande, hemsk, spännande och intressant roman, ändå griper den aldrig riktigt tag. Jag förstår liksom inte riktigt varför den inte gör det, vad det kan vara som saknas, om det är något i min läsning, någonting jag missar. Om det möjligen kan vara något i själva översättningen eller så? I alla fall: när jag sen tar mig an Knausgård är det så enkelt, så självklart; Jag läser, jag nästan slukar boken, längtar efter att åka hem från jobbet för att läsa... Ytligt sett är Min kamp egentligen varken underhållande eller spännande, aldrig som Blodets meridian - ändå så mycket bättre, så mycket mer läsvärd och givande. Och huruvida en roman (eller för den delen, litteratur överhuvudtaget) är bra eller inte har så väldigt lite att göra med just det - det yttre, det man kan ana sig till via bokomslag och baksidestext, kortfattad info eller en redogörelse för själva handlingen och miljön. Det kan tyvärr vara lätt att glömma bort det ibland. Hur viktig kan då inte mer djupgående diskussioner och litteraturkritik egentligen vara?

Men den där ovanligt självklara tonen i Min kamp är trots allt väldigt speciell, i vilket sammanhang som helst. Det känns verkligen som att Knausgård kommit till en viss punkt och efter det bara vridit på kranen - för att sedan låta närmast hela livet forsa fram; tankarna, minnena - osorterade eller sorterade, upphackat eller kronologiskt - så som man förstås själv tänkt ibland på sitt eget liv, hur små enkla saker - en man som röker en pipa, luften vi andas i ett vinterkallt Stockholm - , hur banala de än kan vara ibland har förmågan att öppna upp hemliga luckor till nästan allt som vi verkligen går omkring och bär på där inne.

Karl Ove ska bli far. Snart, när som helst nästan - ändå måste han bege sig ut mitt i kalla, mörka vinternatten för att promenera till sin skrivarlya och skriva. Om sin egen far, mestadels. Sen fortsätter det bara...

I början går tankarna till Proust, nästan lite väl tydligt i någon blinkning men tidigt erkänner han också hur han under perioder inte bara läst Proust utan, som han säger, druckit På spaning efter den tid som flytt. Och när tankarna och minnena virvlar fram som allra bästa i Min kamp är det också på ett sätt man kan tänka sig inte ens Marcel skulle skämts för. Ibland i alla fall...

Han redogör och förklarar också varför han lyft på fiktionens slöja och valt att skriva som det verkligen är, med alla det rätta namnen och platserna, hur han verkligen inte kunde hitta på just det. Hur han hela sitt liv känt det som om han lagt tillrätta och i sociala sammanhang alltid velat vara till lags. Han upplever det helt enkelt som att ytterligare fiktion bara oundvikligen skulle bli ytterligare tillrättalägganden.

De essäistiska, mer frågande partierna, är avgörande brytningar och bristningar, i de längre, realistiskt berättande delarna. Tankarna om miljöer eller konsthistoria eller drömmar får en brinnande hetta och blir brännande frågor när de färgas och tar avstamp i de ofta väldigt smärtsamma minnesdelarna... Och minnet förändras förstås med tiden, kanske förändras det ännu mer när man skriver om det? Det kanske inte går att re-konstruera? Hur realistiskt man än nu försöker berätta så tar själva konstruktionen vid i slutändan ändå. I en intervju i TV-programmet Skavlan för någon vecka sedan poängterade Knausgård också att det förflutna och minnena av det förflutna förstås aldrig ligger stilla, även om man kanske tror att de lagt sig lite till rätta. Här skulle man ju kunna tänka sig själva skrivakten som det som får det stilla vattnet att brusa upp igen; Att ett målmedvetet, ihärdigt skrivande om det som var också kan förändra själva varandet - det som är - och hur man uppfattar detta just på grund av vad som hänt.

Eller som han också sa i diskussionen med Skavlan: Hur mycket blir kvar av en människa i slutändan, som tycker sig avslöjat det mesta om sig själv, varit hänsynslöst utlämnande i tretusen sidor, sålt 250000 exemplar bara i Norge? Det finns ju trots allt hela tiden någonting kvar därinne. På ett sätt kanske ingen vet speciellt mycket om Karl Ove Knausgård ändå?

2010-10-17

Oktobermusiken



The Ocean Tango - The Ocean Tango

Brahms: Cello Sonatas - Thedéen, Pöntinen

Hauschka - Foreign Landscapes

Moody - Ol' Dirty Vinyl

Saint Etienne Present Songs For The Dog & Duck

Broadcast and Focus Group, The - Ghost Box Study Series 04: Familiar Shapes And Noises

Arvo Pärt - In Principio

Goldmund - Famous Places

Ill Blu - Bellion / Dragon Pop

Kyle Hall - Kaychunk / You Know What I Feel

Oktoberlitteratur



Karl Ove Knausgård - Min kamp

John Ashbery - Planisphere: New Poems

Cormac McCarthy - Blodets meridian

Anders Olsson - Men så oändligt lätt att svara dig

Magnus William-Olsson - Ingersonetterna

Jenny Wrangborg - Kallskänkan

Martin Högström - Fängelsepalatset

Tomas Lappalainen - Italien

Rolf C Wirtz, Clemente Manenti - Florens

Florens & Toscana

2010-09-19

Septembermusiken



Hauschka - Children

The Advisory Circle / Hong Kong In The 60s - Seasons Change

Stornoway - Beachcomber's Windowsill

FACT mix 178: LHF

The Clientele - Minotaur

The Radio Dept. - The New Improved Hypocrisy

Ducktails - Mirror Image

Ducktails - Ducktails

Arp - The Soft Wave

Autre Ne Veut - Autre Ne Veut

Septemberlitteraturen



Steve Goodman - Sonic Warfare

Lennart Sjögren - Världskråkan

Anna Hallberg - Colosseum kolosseum

Joar Tiberg & Anna Höglund - Månen blev rädd

Oscar Wilde - Avsikter

Yukio Mishima - Demaskeringen

Ulf Stark & Stina Wirsén - Hallå där inne!

Yasunari Kawabata - Tusen tranor

Göran Ramberg - Påven hade sju barn

Bernt Skovdahll - Förlorad kontroll : den ifrågasatta framstegstanken

Popklassiskt

Volker Bertelmann aka Hauschka är på gång med ett nytt album - Foreign Landscapes. Smakprovet Children låter fantastiskt och är i sin orkestrering på många sätt en helt ny Hauschka. Det preparerade pianot som varit en så stor del av de flesta Hauschka-plattor har fått ta ett litet steg tillbaka; Numera får istället en hel stråkorkester fylla på och fylla ut och skapa något nytt gammalt fantastiskt upplyftande vackert njutbart. När jag första gången hörde Children tänkte jag - popklassiskt!, att det verkligen är det här som många postklassiska artister haft i åtanke, men misslyckats med när de - i bästa fall - fastnat i ett njutbart loungeträsk. Children är verkligen inte loungemusik, har ingenting att göra med motsatta oljudsexpriment - istället är det klassisk och postklassisk musik i ett fem minuters popformat; vackert, nästan svängigt - och, kan jag tänka mig, lika hemtamt i ett konserthus som i en jukebox. Michael Nyman, Clogs, Wolfgang Amadeus Mozart, The Durutti Column, Vampire Weekends M79, Max Richter, Bell Orchestre, Umebayashi, Gabriel Fauré, Steve Reich, Bang On a Can är namn som passerar när jag verkligen försöker fundera på hur det låter, namn jag av en eller annan anledning kommer att tänka på när jag lyssnar...

Det har kommit fantastiskt mycket bra musik senaste året - där Herberts One One, Moritz von Oswald Trio, Flying Lotus, The Radio Dept., King Midas Sound är bland topparna. Om inte något mycket märkligt händer kommer Foreign Landscapes att vara med där uppe någonstans vid årets slut (precis som, åtminstone, Bertelmanns två senaste varit). Vid tidigare skivsläpp har han sagt något i stil med att han verkligen ville ta lärdomarna från John Cage och placera dem i en popkontext, göra popmusik av dem. I och med Foreign Landscapes får man antagligen plussa på några namn till från både den klassiska musikhistorien och från pophistorien. Kommer att tänka på den gamla Stereolablåten med det talande namnet John Cage Bubblegum: "It's the most beautiful / and it's the saddest / It's the most beautiful / Landscape in the world". Måste förstås ha varit Hauschkas landskap de haft i åtanke...


2010-08-21

Is There No Alternative?



När jag läser Mark Fishers Capitalist Realism: Is There No Alternative? kommer jag många gånger att tänka på Kristian Lundbergs Yarden: En berättelse. Det är ju samma värld de skildrar! Hur olika de än är, hur olika böckerna än är... I sin beskrivning av senkapitalismen och post-Fordismen använder Fisher en mängd exempel från populärkulturen men även många av sina egna erfarenheter och iakttagelser från sin tid som lärare. Hade han läst eller jobbat på Yarden hade han enkelt kunnat använda många av de erfarenheterna också.

Fisher är briljant på att illustrera och tydliggöra samhälleliga tendenser och problem med hjälp av exempel från populärkulturen. Plötsligt förstår man hur han menar. I bloggposten "No I've Never had a job..." tydliggör han arbetslöshetens frustration och politik med hänvisningar till några av The Smiths tidiga sånger. I Capitalist Realism beskriver han skillnaderna mellan gårdagens Fordism och dagens post-Fordism med hjälp av en jämförelse mellan Gudfadern-filmerna och Heat från 1995:
In Heat, the scores are undertaken not by Families with links to the Old Country, but by rootless crews, in an LA of polished chrome and interchangeable designer kitchens, of featureless freeways and late-night diners. All the local color, the cuisine aromas, the cultural idiolects which the likes of The Godfather and Goodfellas depended upon have been painted over and re-fitted. Heat's Los Angeles is a word without landmarks, a branded Sprawl, where markable territory has been replaced by endlessly repeating vistas of replicating franchises.

Kurt Cobains artisteri och agerande får illustrera den postmoderna kultur där, med Fredric Jamesons ord,: "stylistic innovation is no longer possible", "all that is left is to imitate dead styles, to speak through the masks and with the voices of the styles in the imaginary museum". Hur Cobain gav en röst åt den generation som liksom kom efter historien: "whose every move was anticipated, tracked, bought and sold before it had even happened. Cobain knew that he was just another piece of spectacle".

Som mest lika är nog Lundberg och Fisher i sina beskrivningar av den klasskamp som ändå försegår i dagens samhälle: "Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår - och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger ner våra vapen.", skriver Lundberg i Yarden. I sina läsningar av Badiou och David Harvey hittar Fisher precis samma sak: Hur nyliberalismen har fungerat som ett politiskt projekt för att återställa och förstärka makten hos den ekonomiska eliten. Att de senaste tjugo, trettio åren ofta har beskrivits som en post-politisk period men att ett klasskrig i själva verket hela tiden har förts mitt ibland oss - men bara av en sida, de som redan har. "neoliberals were more Leninist than the Leninists, using think-tanks as the intellectual vanguard to create the ideological climate in which capitalist realism could florish".

Med hjälp av Marx och den marxistiska ekonomen Christian Marazzi skriver Fisher om hur "The 'rigidity' of the Fordist production line gave way to a new 'flexibility', a word that will send chills of recognition down the spine of every worker today." Precis de arbetare och de kalla kårar som Lundberg berättar om i sin bok.

Fishers bok mynnar ut i misstanken om att Lyotard och många andra postmoderna filosofer nog hade fel: Den stora berättelsen har funnits där hela tiden och namnet på sagan är förstås Kapitalism.

Augustimusik



Matthew Herbert - One One

Friendly Noise Magazine 7

Carl Craig, Francesco Tristano & Moritz Von Oswald Live @ Royal Festival Hall, London

Jens Lekman - The End Of The World Is Bigger Than Love

Teenage Fanclub - Shadows

The Magic Numbers - The Runaway

Kode9 - DJ-kicks

Basia Bulat - Heart Of My Own

Peter Broderick - Music For A Sleeping Sculpture Of Peter Broderick

Tindersticks - Falling Down A Mountain

Augustilitteratur



Max Blecher - Händelser ur den omedelbara verkligheten

Mark Fisher - Capitalist Realism: Is There No Alternative?

Torsten Ekbom - Bildstorm

Henry David Thoreau - Walden

E.E. Cummings - 50 dikter

J. K. Huysmans - Mot strömmen

Anna Rydstedt - Lökvår

Yoshiro Tatsumi - Black Blizzard

Charles Baudelaire - Fanfarlo

William Beckford - Vathek

2010-08-01

Händelser ur den omedelbara verkligheten

Händelser ur den omedelbara verkligheten är en kort, tät och på sina ställen fullkomligt hisnande liten rumänsk roman från mitten av trettiotalet. Blev förstås sugen på att läsa när jag såg att Herta Müller hade skrivit efterordet, att Inger Johansson översatt - och framförallt när jag fick höra att denna roman, och denne romans författare Max Blecher, varit en mycket stor influens för favoriten Cărtărescu.

Och nog känns det som att de befinner sig i samma värld allt, Cărtărescu och Blecher. Inte bara när det gäller hemland, inte bara när det gäller översättare - utan förstås främst när det gäller hur de rör sig, tolkar och vistas i världen, staden och alla de olika märkliga rum de så ofta tycks hamna i; Sakerna, tingen, rummen - hur de framträder och hur bokens huvudperson försöker, ofta kämpar - för att orientera sig och inte tappa fattningen. I Blechers bok för huvudpersonen en kamp mot en, tycks det, ständigt allt starkare yrsel. Som i ett feberrus rör sig den unge mannen genom staden: förvirrad och bortkommen men i partier också begåvad med en ovanligt stor klarsyn. Som med ett barns blick, ibland också med minnet av sin egen barndoms blick, ser han världen annorlunda men kanske också så klart och tydligt att det bara framstår som förvridet och konstigt - för oss som har växt upp, eller för den som inte har feber. Vid tillfällen blixtrar det som till när förvirringen och yrseln plötsligt öppnar sig och orden berättar om andra sätt att se och tänka.

Förutom Cărtărescu och Müller tänker jag till viss del också på Proust och kanske Kafka. Eller varför inte Mare Kandre eller, när det gäller barnets blick, till och med vissa delar av Maria Gripes Elvis-serie.
Jag drömmer att jag sover djupt i sängen som jag gått och lagt mig i. Rummet är detsamma och tidpunkten på natten är ungefär densamma. Om mardrömmen till exempel börjar mitt i natten placerar den mig i exakt samma sorts mörker och tystnad som råder då. I drömmen ser jag och känner min kroppsställning, jag vet i vilken säng och i vilket rum jag sover, drömmen formar sig som en tunn fin hud över min verkliga kroppsställning och över min sömn just då. På det sättet skulle man kunna säga att jag är vaken: jag är vaken, men jag sover och drömmer att jag är vaken. Jag drömmer i det ögonblicket min sömn.

2010-07-31

2010-05-21

Majmusiken



Flying Lotus - Cosmogramma

Pure Ecstasy - Easy

Moritz Von Oswald Trio - Vertical Ascent

Try To Find Me - Get To My Baby (TBD Extension)

Clogs - Veil Waltz

Saint Etienne - Foxbase Beta EP

David Newlyn - Ancient Lights

Fursaxa - Mycorrhizae Realm

Meth, Ghost & Rae - Wu-Massacre

Madlib - Madlib Medicine Show No. 3: Beat Konducta In Africa

Majlitteratur



Lars Jakobson - Vännerna

Ann Jäderlund - Vad hjälper det om en människa häller rent vatten över sig i alla sina dagar

Stig Larsson - Minuterna före blicken

Jan Myrdal - Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell

Matsuo Basho - Det väderbitna benranglet

Christina Kullman - Print

Yoshihiro Tatsumi - Good-Bye

Salim Barakat - Sovande rävar i rubiner

Sara Hallström - Torg, korg, eko

Camilla Lundberg - Musikens myter

2010-05-07

Stjärnpalatset + läsplatta

Har läst min första roman på en så kallad läsplatta. Förvirrande och intressant. Under läsningen bestämde jag mig för att föra lite anteckningar - om hur jag under själva läsningen uppfattade läsplattan och e-boken. Vad är det helt enkelt som jag reagerar på? Vad är det som fungerar bra och vad är det jag stör mig på? Och så vidare:



Stjärnpalatset + iRiver Story


- Man måste slå på den!
- Man måste - efter att man lagt sig i soffan! - välja bok, inte föra fingret längs raderna i bokhyllan, ta ut en bok, känna, titta - utan scrolla i menyer.
- Omslaget är fult - precic som hela e-boken i sig... Märk väl: e-boken och inte läsplattan. Eller hur man nu skiljer på det? Vilket man förstås kan göra på ett annat sätt än med pappersboken, hur man där kan skilja innehållet från de olika utgåvorna.
- Man undrar över textstorleken: Vad är inställning och vad är "som det ska vara" - eller förresten: finns det verkligen något sådant längre, någonting "som det ska vara".
- Boken är inte fast eller det är svårt att längre veta om den är fast, och det är eller det kommer att bli svårare och svårare att säga om den bok man en gång införskaffade är den bok som längre är i ens ägo.
- Bokstäverna, sidorna och själva boken är inte längre ett fysiskt objekt med ett fysiskt objekts historia och man kommer aldrig att hitta gamla e-böcker på Myrorna med gamla omslag och gulnade sidor.
- E-bokens text är så att säga perfekt, alltid perfekt rak och aldrig böjd eller böljande över böjda boksidor.
- Sedan efter att man läst några sidor i sin e-bok: vilka sida befinner jag mig nu på egentligen? Hur tjock är boken jag läser? Hur långt är kapitlet jag läser?

- Men läsplattan är faktiskt skön att hålla i...
- Inget trasslande när man vänder sida, man bara trycker på en liten knapp.
- Jag blir dock lite orolig att jag ska trycka på fel knapp och tappa bort mig.
- Och när jag tar paus i min läsning måste jag då slå av läsplattan? Eller kommer den att slås av och kommer jag då att behöva slå på den igen, leta upp rätt bok och rätt sida igen... - innan jag åter igen kan fortsätta med min läsning.
- Kan jag göra markeringar i min e-bok? Och hur gör jag i sådana fall?

- När jag har kommit till sidan trettio ungefär så glömmer jag för första gången bort att det är en läsplatta jag läser på och sjunker in i läsningen av själva texten.
- Läsplattan får oss att ifrågasätta boken och kanske framförallt boken av papper. I och med att vi läser romanen på läsplattan kan vi också för första gången se på pappersboken utifrån vilket gör att vi får ett annat förhållande till pappersboken (tänk: när mänskligheten för första gången fick se bilder av jorden tagna från rymden). McLuhan sa väl också något i stil med att det först är i och med nya medier som vi får syn på de gamla i form av just medier...

- Efter ett femtiotal sidor upptäcker jag att man också kan läsa i vad som kallas för landskapsläge; På bredden istället för på höjden...
- När man läser i landskapsläge passar händernas placering på plattan sämre i förhållande till sidbytningsknapparna...
- När det gäller pagineringen känner man sig fundersam... varför ska den utgå ifrån pappersboken? - eller utgår den från pappersboken? För att e-boken ska bli trovärdig kan den inte vara en andrahandsversion av pappersboken...

- En fördel med att läsa boken på läsplatta är att man kan läsa med bara en hand. Man kan byta hand, vila den ena och använda den andra osv.
- Läsplattan är lättare att hålla i än de flesta inbundna böcker.

- Läsplattan kanske är lättare att glömma bort som objekt än pappersboken. Kanske skulle det kunna göra det lättare att fokusera på själva texten. Kanske har boken länge stått i vägen för själva texten. Varje pappersbok är ett objekt på ett annat sätt än e-boken där alla e-böcker är lika på samma läsplatta. Vilket dock i sin tur skulle kunna göra valet av läsplatta väldigt viktigt.
- Efter sidan sextio eller så kommer jag på att det nog blir en ännu bättre läsning om jag förstorar texten. Vilket i sin tur också förändrar sidorna, läsningen, uppfattningen av texten som bok...

- Ju fler sidor jag läser desto mer uppskattar jag att jag slipper bläddra (så som man bläddrar i en pappersbok). En stadig, trivsam rytm uppstår.

- Oavsett fördelerna och nackdelarna med läsplattan och e-boken så står själva plattan mellan mig som läsare och boken. Pappersboken har jag lärt mig att läsa romaner på i 25-30 år, med läsplattan är jag tillbaka i grundskolan igen.

- Kan man fortsätta läsa boken på papper - eller kommer det då att framstå som en annan bok?

- Hur hållbar är egentligen en e-bok? En pappersbok skapad av fint papper, gediget inbunden har en väldigt lång livstid. Har svårt att tänka mig att man kan använda iRiver-story om några hundra år... Men hur mycket bryr vi oss om det nu? Förlagen bryr ju sig idag inte om att ge ut ordentligt inbundna böcker...

Från och med sida 150 byter jag läsplatta:



Stjärnpalatset + Letto BeBook:

- Sämre!
- Precis som med iRiver Story under den första tidens läsning är det svårt att tänka på texten och inte på läsplattan. Och så i än högre grad med Letton på grund av att jag direkt uppfattar den som en sämre platta.
- Långsam! Tar längre tid att byta sida med Letton. Den gamla texten liksom stannar kvar på sidan en stund på ett mer märkbart sätt än med iRiver Story.
- På Letton finns det ingenting som anger hur många sidor man har kvar av varken bok eller kapitel.
- Knapparna (i Lettons fall knappen) för sidbyte är inte lika praktiskt placerad som på iRiver Story.

- Skönt att ligga ned på sidan med en läsplatta: lätt, praktiskt och skönt att inte behöva bläddra.
- På Letton (även på iRiver?) stämmer inte pagineringen på läsplattan med pagineringen i pappersboken. Trodde att jag hade hundra sidor kvar men hade bara kvar ett trettiotal...


När boken tagit slut drabbas jag av en viss melankoli - både över historiens slut och över själva pappersbokens slut. Och alltså: självfallet inte pappersbokens slut som i pappersbokens försvinnande utan slut som i slutet för pappersboken som, i stort sett, ensam bärare av romanen.