The Radio Depts. nya EP "This Past Week" är verkligen helt fantastisk. Och då har jag ändå bara hunnit till första, titellåten. För så fungerar i alla fall jag ibland - när musik är tillräckligt bra vill man smaka ordentligt på en bit innan man går vidare till nästa tugga (som exempel kan jag nämna mitt förhållande till Van Morrison, där jag egentligen inte hunnit längre än till första sidan på Moondance - trots att jag började lyssna för snart femton år sedan).

Men "This Past Week" är verkligen allt man kan begära av en svensk popgrupp. Det låter självklart - och svårfångat. Melodiöst och stämningsfullt. Och som vanligt när det gäller Radio Dept. - närmast framtungt men ändå - på något märkligt sätt - fullkomligt fjäderlätt, svävande uppe bland molnen. Samma känsla som drabbade mig vid mitt första möte med gruppen på låten "Against The Tide" för några år sedan. "Taggtrådsgitarrer på vingar. Som svävar iväg på den vackraste av melodier" skrev jag om den när den kom. Och sedan dess har de förnyat, byggt till och mjukat upp sitt sound - utan att för en stund sudda ut något av sin identitet. Eller som någon av bandmedlemmarna sa i en intervju: "bara låta influenserna från Saint Etienne och Pet Shop Boys lysa igenom klarare".

När man håller på att skriva så här - bloggar, helt frivilligt, utan ersättning, mål eller mening - dyker frågan upp ibland: varför? Varför inte, kan man ju då svara och fortsätta publicera ord och tankar för alla och ingen. För om man "bloggar" är det väl ofta för dem man skriver: alla och ingen. Kanske någon vän man givit adressen eller kanske för någon som råkar snubbla förbi (om nu sådant händer. Det måste ju ändå finnas ja, jag vet inte hur många men hundratusentals bloggar i alla fall).

Den här fullkomliga massproduktionen av tyckare och tänkare och skribenter får mig att återkomma till Momus tankar om den nya mediasfären. I en intervju för några år sedan hävdade han att Warhols tes "att alla kommer att vara kända i femton minuter" hade spelat ut sin roll. Framtiden utvecklades inte så. Nej, den gick faktiskt åt det helt andra hållet. Eller som Momus uttryckte det: alla kommer att vara kända för femton personer istället. Och alla dessa femton personer kommer i sin tur att vara kända för femton personer och allt kommer att bilda ett världsomspännande nätverk. Och det är här någonstans som bloggandet kommer in i bilden. Har man tur så kanske det är femton personer som läser ens blogg, och det ska man då inte se som en liten skara människor utan som det antal som passar in i bloggosfärens klimat.

Så: hej ni femton (eller tolv, eller arton, eller två) personer som läser det här!

Är han korkad? Eller driver han med oss? Är han filosofiprofessor? Kan jag aldrig tänka? Jajemensan! Torbjörn Tennsjö ger vid oregelbundna tillfällen allmänheten sin bild av filosofin. Nu senast idag, genom att hoppa på
svenska prästers beteénde i och med tsunami-katastrofen. Det är svårt att veta i vilken ände man ska börja. Men man får intrycket av att Tennsjös filosofi om filosofin är att i filosofi förenklar man istället för att ifrågasätta och komplicera. Jag är inte rätta mannen - jag skulle behöva en större beläsenhet både när det gäller Tennsjö och när det gäller religionsfilosofi - men jag blir i alla fall sugen på att formulera ett svar på Tennsjös religionsfilosofi. Hoppas att någon mer lämpad formulerar ett!

Japan - so much to answer for... Momus fortsätter beskriva sin grava Japanfili på Click Opera. Själv ser jag om animerade Spirited Away för andra gången och tänker på att det är en rätt flippad men fin film (flippat och fint - typiskt japanskt?). Eller så är den bara en barnfilm. Barnfilmer och barnböcker får ju som bekant vara mycket mer flippade än vuxen dito. Sedan lyssnar jag på Gutevolk, Shugo Tokumaro och Takagi Masakatsu.

Idag hade Six Feet Under nypremiär. Har alltid hävdat att Sopranos är överlägset Six Feet Under. Min flickvän hävdar det motsatta. Jag vet inte riktigt var problemet ligger men jag gillar egentligen inte någon av karaktärerna i Six Feet Under. Ingen känns riktigt intressant. Och det finns en tung hinna av tristess över serien. Att ställe detta mot Sopranos fullkomligt nagelbitande spänning och förväntan gör det uppenbart vilken serie som känns mest intressant. Inte för att Six Feet Under är dåligt - det är tvärtemot mycket bra! Och på något vis kusligt(antagligen har det med begravningsbyrån och döden att göra). Ska bli spännande att följa denna säsong. Men jag längtar efter en ny bra amerikansk TV-serie. Kanske någon av dem som Kjell Häglund skriver om här.

Såg Garden State igår på Victoria, Götgatan, Stockholm, Sverige. När jag och min flickvän studerade de övriga uttryckte jag att "det här är nog en riktig "indie"-film för tjugonågonting människor i Stockholms innerstad".

Och mycket riktigt var det en ytterst korrekt mysalternativ film - med väl vald indiemusik (The Shins t.ex) och Nick Drake i soundtracket. Jag känner bara att jag värjer mig mot sådant här. Garden State känns som om det vet precis vad den är för film och precis vilken typ av publik den kommer att attrahera - sedan stryker filmskaparna publiken väldigt medhårs. Det som ska vara "oväntat" och kanske alternativt är väldigt väntat och filmpublikens minsta gemensamma nämnare...

Men det var ju småkul ibland. Han - killen i huvudrollen - var väl småbra. Synd att hon tjejen (Nathalie Portman?) var så fånig...

Jag får väl också börja tycka till om vad det var som just jag tyckte var årets bästa? Årets skivor och låter kommer i närmaste veckan att presenteras på:
Sondera Kulturfanzine

Årets bästa konsert var nog i alla fall Differnet här i Aspudden en underbar sommarnatt på Café Pladder.

Det var, som jag minns det, alldelles lagomt varmt. Det var för lite folk (vilket dock var bra för upplevelsen). Jag och två polare låg på varsin filt, tittade på stjärnorna och kördes över av ett smärtsamt vackert och brutalt Differnet. Melodierna och sången var än sprödare och vackrare än på skivan. De hårda metalliska oljuden var mer svidande och skoningslösa och fina. Perfectamento!

Årsbästalistor och årssummeringar av det kulturella fortsätter att svämma in över medierna och oss - på alla håll och kanter. Tillsammans med den sedvanliga nyårsångesten är allt som det brukar vara under mellandagarna. Man kan till och med hamna i tanken: varför finns nyårsafton? Har den alltid funnits? Hur har den sett ut? Frågor jag faktiskt inte har en aning om. Nyårets och nyårsaftonens historia eller idéhistoria skulle man kanske läsa in sig på? Ja, ibland kan man i alla fall längta efter en annan ordning. Fundera över om dessa jul- och nyårstraditioner kommer att bestå för evigt. Kan det vara så? Skulle jag sakna dem om de försvann? De skulle i alla fall vara kul att pröva en annan ordning. Ta ett av alla ens levnadsår - hur många de nu blir - och strunta i detta traditionsbundna spektakel. Nästa år kanske?

Årsbästalistorna har börjat rasa över oss - eller har rasat nu ett tag. De flesta är fullständigt ointressanta. De flesta verkar bara vara ett meningslöst poängsättande och graderande: nummer ett är Jens Lekman, nummer två är R Kelly, nummer tre är x osv. De flesta "årsbästalistskapare" verkar inte bry sig det minsta om att försöka hitta en ny infallsvinkel, ge någon typ av förklaring till eller något intressant resonemang bakom graderingarna. Hur har de tänkt eller uppfattat året som varit? Vad är nytt? Vad är gammalt? Vad är intressant att peka på eller vad finns det som kan ge upphov till nya tankar, nya känslor eller upplevelser? Vad kan bredda perspektiven? Vad säger något om världen och tiden vi lever i? Hur sägs det?

Svensk musikpress håller ju inte någon högre kvalitet. De som kan göra en popkulturell årssammanfattning på ett intressant sätt är få. Jag skulle vilja peka på Mattias Holmberg på The Jet Set Junta som skriver både fint och fyndigt, och som har en god förmåga att precisera och peka på saker hos popen som få andra lyckas sätta ord på. Andres Lokko, numera på SvD, är ju också såklart gammal och pålitlig. Nils Hansson på DN är också pålitlig - och tråkig. Billy Rimgard på The Cricket kan också vara intressant. Lars Jämtelid på DigFi kanske inte alltid skriver så jättekul men han tar då i alla fall upp musik som inte många andra skriver om. Ibland är det gott nog!

Jul i vårt hus! Och...

det enda juliga som jag står ut med just nu är Otis Reddings makalösa version av White Christmas... Bing Crosby släng dig i väggen...

Kanske på grund av Sopranos? Jag plockade i alla fall upp Tomas Lappalaienens bok Maffia på biblioteket. Började läsa och svungade mig på nolltid rätt igenom den. Den är helt okej - lättläst och faktaspäckad. Man tycker att ämnet skulle ha gjort att det skulle kunna vara ännu mer spännande, men... maffian och Sicilien framställs i alla fall inte på något sympatiskt och romanticerande vis. Men sådant som maffian - hur anskrämligt det än är - går nog inte att helt ta bort romantiken runt. Hur mycket man än försöker och vill...

Någonting roligt - och fånigt - med boken Maffia är att det är en sån där bok som man skäms lite för att läsa på Tunnelbanan. Att som ung man gå omkring och stoltsera med att man läser en bok, och är intresserad av en bok, som Maffia är väl inte precis det tuffaste man kan göra i min värld. Maffian och maffiafilmer, och ja kanske till och med Sopranos, hör ju till något av det allra mest grabbiga och tröttsamma som finns. Men även töntiga saker kan ju, faktiskt, vara intressanta. Så jag fortsätter läsa - med nöje! Nu vill jag bara hitta en lika småtrevlig bok om maffian i USA och allra helst då i New Jersey, såklart...

Igår sändes sista avsnittet av Sopranos. Och de två sista avsnitten av sista inspelade säsongen kan ha varit två av de allra bästa...

När man riktigt fastnar för en serie kan man under stunder uppfatta filmen som rumphuggen kortfattad och tunn... Man tänker att hur kan man bygga upp karaktärer i en film som man kan göra i en längre serie? Ger inte alltid en serie som pågår över flera säsonger större möjligheter till fördjupning än en enstaka film? Kanske... När man tittat på Sopranos känns det i alla fall så.

Vad jag har förstått så ska i alla fall en sjätte säsong snart börjas spelas in. Om nåt år kanske vi får se den på SVT. Hur ska man stå ut, är frågan? Ska man köpa in sig på tidigare säsonger på DVD och se om? Om suget blir för stort - ja!

Jag har då i alla fall redan varit inne på "Sopranos-hemsidan" (http://www.hbo.com/sopranos) och tittat på lite fåniga intervjuklipp och trailers. Ska snart återvända...

Dags för en färsk, nybränd CD!

MIX041211 - BURNING HEARTS:
01 - ART ENSAMBLE OF CHICAGO & BRIGITTE FONTAINE - Comme la radio
Art Ensamble of Chicago har gjort en av mina absoluta favoritlåtar - Les Stances a Sophie, med Fontalla Bass på sång. Comme la radio är gjord några år senare. Även den i Frankrike gissar jag. Denna gång även med en fransk sångerska... Självfallet inte lika omvälvande som min favorit, men ändå funkigt, jazzigt, franskt och coolt och det mesta som känns bra just nu.
02 - MIKADO - Anita
Fransk pop från åttiotalet. Elegant och svårgripbart.
03 - MOMUS - Complicated
En Momuslåt från en El-samling. Gott!
04 - ALUMINUM GROUP - Colored town
Nyligen upptäckt grupp. Den första låt jag fastnat för från skivan "More Happyness".
05 - FRANCE GALL - Le temps du tempo
Mer franskt! Och sällan var väll popmusiken bättre än när France Gall fick gå lös på den under sextiotalet.
06 - MAGNIFICENT ANDERSONS - Toffee spot
Mer El-pop. Knäppt och snyggt. Svårplacerat. Skulle faktiskt kunna säga tidlöst.
07 - SUBURBAN KIDS WITH BIBLICAL NAMES - Love will
B-sida till fantastiska "Rent a Wreck". Inte lika starkt, men ändå lekfull garage pop.
08 - TELEVISION PERSONALITIES - The boy in the paisley shirt
En av de där barnsligt charmiga låtarna från TV-gruppen. Nästan lika bra som "Geoffrey Ingram" och "Smashing Time".
09 - MY FAVORITE - Burning hearts
Poff! Vad ska man säga om detta? Har man aldrig varit nere med My Favorite kan det här vara ett bra ställe att börja bli knockad på. Vuxen tonårspop kanske låter hemskt, men jag tycker att det är en bra beskrivning. Och en rätt fantastisk låt.
10 - PET SHOP BOYS - Love comes quickly
Klassiker från första skivan. Återupptäckt i och med Memphis cover. Faktiskt en av deras allra bästa låtar.
11 - STEREOLAB - Household names
Kanske världens bästa band. I alla fall ibland. I längden? Och skivan från i år kan faktiskt vara deras allra bästa. Den här är ifrån lite bortglömda (men ack så fantastiska!) "The First of the Microbe Hunters".
12 - TAKAGI MASAKUTSU - Let's summer sail
En (för mig) ny japan. Spännande någonstans i Corneliusområdet. Ska utforska mer.
13 - AVROCAR - Cinematography
Från underbara July Skies skivbolag Make Mine Music. Från samlingen Flow.
14 - ULTRAMARINE - Saratoga
Mitt första minne av Ultramarine var när jag vann en Ultramarine-t-shirt med en kung på i en konstig tävling i Pop nån gång i början av nittiotalet. Det här känns just nu både modernt och nittiotal - vilket, just nu, känns perfekt!
15 - ARTHUR RUSSELL - Make 1, 2
En av de allra bästa. Ett spår från "Calling out of Context".
16 - ARIEL PINK'S HAUNTED GRAFFITI - Let's build a campfire there
En ny favorit i en av alla hans konstiga och fantastiska låtar. På Animal Collectives skivbolag Paw.
17 - KING TUBBY - Dubbing my way
När dub är som bäst - som tuffast och hårdast - är det det bästa som finns. Som här. Hos dubfadern nummer ett.
18 - STONE ROSES - I am the resurrection
Återupptäckt när Andreas Tilliander valde den som en av sina favoritlåter i P3-Pop tidigare i veckan. Stone Roses ska man nog lyssna på i små doser, men när man väl lyssnar ska man nog göra det ordentligt. Kanske lätt berusad. Och kanske allra helst den här låten.
19 - BAKER STREET PHILHARMONIC - The last one
Inte den sista, men en låt från Saint Etiennes samling med låtar för Mario's Café. Orkesterpop.
20 - PALE FOUNTAINS - We have all the time in the world
Det gamla Bond-temat i klädsam åttiotalspopkostym! Vi har all tid i världen för detta!

Får man klaga på tidens filmutbud? Utan att framstå som en gnällig kultursnobb? Ja! För just nu går det väl ändå mest föör tråkiga filmer på biograferna?

Jag hade planerat att kanske gå på bio idag fredag, så igår torsdag satt jag klistrad framför Filmkrönikan för att se vilken premiär som skulle kunna locka. Svar och slutsats: inte en jäkla endaste en.

I gårdagens program pratades det om animering i svenska filmer och sen recenserades det ultraamerikanska, konservativa, dumfåniga julfilmer och utklädda hårdrockare, lajvare och rollspelsmänniskor i ofta väldigt stoorslagna pekoral. Jag är inte lockad. Faktiskt mera äcklad. Om någon är intresserad så var filmerna som äcklade mig: Polarexpressen, Julfritt, Sagan om konungens återkomst DVD:n och Macbeth i Roger Pontarekostym! En Iransk film som hette Rött Guld recenserades också. Den äcklar mig absolut inte, men jag kan inte heller säga att den intresserar mig. Ja, usch, någon bio blir det nog inte i helgen...

Kan någon svara på om det måste vara så här? Finns det inga bättre filmer i hela världen än dessa? Varför blir vi itryckta och ihoptryckta av stupid amerikana? Någon skulle säga att det är rent kommersiellt. Så brukar det ju vara. Men vill verkligen folk se Julfritt?

De som går dit kanske inte har så mycket annat att välja på?

Det finns även folk i Sverige som vill få oss att vakna upp ur rock-koman. Roger Gunnarsson är elak mot Silverbullit i den gamla Uppsalastudenttidningen Ergo (http://www.ergo.nu/): "Silverbullit bygger sin musik på attityd, homofobi, på att inte vilja jobba, på att göra en grej av att vara utanför, på att vara mansgrisar och komma undan med det, men mest av allt på luftslott till låtar som aldrig kommer att göra dem till det obskyra alternativet till Broder Daniel som de så gärna vill vara."

Osakligt och smådumt kanske någon tycker. Jag tycker att uppskriven Göteborgsrock behöver smällas på. Inte minst Silverbullit som alla tycks tycka är jääättespännande, nervigt och bra. Sara Martinsson på The Cricket (http://www.thecricket.nu/recensioner.asp?id=680) har till exempel ingen hejd på sin beröm och sina rockismer: "...Det här bär inte ett spår av artificiell ångest. Det här är koncentrerat våld..."

Jag har fått för mig att jag gillar The Libertines - i alla fall lite, lite, lite grann. Momus får mig att tänka efter: "Just like some tedious old junky (or, even worse, an 'air junky' just going through the motions in ironic-moronic-reverent mode), rock music prefers to stay in its bedroom listening to old records than go out and join the dots of all the interesting, funny, trivial or important stuff going on in the world."

Momus fortsätter att missionera mot rock-koman. Och han gör det ofta på ett väldigt roligt sätt: http://www.livejournal.com/users/imomus/68041.html

Två nya låtar som jag spelat de senaste dagarna. Av högst skilda slag kan tyckas? Kanske är det motsatserna som får helheten att hålla ihop?

The Magic Numbers - Hymn To Her:
Verkar lovande, faktiskt! Småfånigt hypande från Nöjesguide och Lokko fick mig att tro att det skulle vara en onödigt uppblåst ballong. Mamas & The Papas pastich. Tråkig retro? Men jag tycker det verkar bättre än så. Efter första lyssningarna tycker jag inte alls att det bara låter som nån typ av sextiotalssoftrockharmoniåtervinning. Det låter bra, tilltalande, faktiskt lätt nödvändigt och kanske till och med modernt!?

Mokira - Ghost Glider:
Inledande spåret på Andreas Tillianders alias fullängdare FFT POP. Bara titeln är fantasieggande. Vad är en Ghost Glider? Spåret svävar i alla fall fram över en. Fladdrande. Det tar sig fram. Trögflytande och framfusigt. Upphackad elektronik i vinden.

Sedan bredbandet gjorde sitt intåg i mitt hem, och sedan de svenska dagstidningarna och kvällstidningarna fick en okej utformning på nätet har just nätet blivit stället där man läser de flesta tidningarna.

Varför det? Det är väl bekvämare att läsa papperstidningen? Ja, det är det - faktiskt! Vid många tillfällen!

Men. Är bekvämligheten den enda allenarådande värdemätaren när man ska tillägna sig saker, exempelvis dags- och kvällstidningar? Nej, självfallet inte.

Vid en snabb browsning av hjärna och minne:
Fördel 1: På nätet sker ju uppdateringarna så oerhört mycket snabbare. Vill man hänga med - och det vill man! - så är det på nätet man ska hänga.
Fördel 2: Man kan nå de flesta av Sveriges och världens tidningar gratis med några klick, om man vill nätläsa! Man slipper köpa dem dyrt i pressbyrån och man slipper bege sig till biblioteket (och i värsta fall trängas och vänta på sin tur).

Den som vill kan säkert komma på en ansenlig mängd fler för - och nackdelar. Men den sak jag egentligen ville komma till var följande: SvD har börjat med kommentatorsfunktion när det gäller de flesta av sina artiklar på nätet. När man har läst en text kan man kommentera, läsa sin egen kommentar, se vad andra tyckt och diskutera. (Detta är inte alltid bra, speciellt inte för en sådan "högertidning" som Svenskan. För passande artiklar tycks tidningens kommentatordel ha blivit en oas för sveriges allra värsta såssehatare, nyliberaler och antifeminister.) Men, men... det är ändå konstigt att inte fler har gjort detta tidigare och på ett så enkelt och marknadsmässigt sätt tidigare. Problemet är förstås att tidningen lätt kan fläckas ned av alla grova argument, förolämpningar och påhopp som lätt fyller upp en kommentatorsfunktion. Fördelarna är förstås många: tidningen tar ett steg längre in interaktiviteten. Och! Detta är en funktion som verkligen bara finns på webben. Om man vill kommentera något man har läst i papperstidningen? Då får man helt enkelt bege sig till www.svd.se och leta upp aktuell artikel och sedan kommentera.

De kommenteringsälskande läsarna kommer snart bara att läsa på webben.

Måste - faktiskt! - erkänna att jag tycker mycket om att fynda runt på second hand-affärer... Är man då också relativt ung, vänstermänniska och bor söder om södermalm så kan man nog för vissa framstå som en mer än sliten kliché. Men så är det...

Det är något med det oväntade. Något med det uppbrytna tidsflödet. De bästa och mest perifiera second hand-affärerna kan fungera som ett parallellt universum till de vanliga affärernas trender.

För några dagar sedan sprang jag på en gammal bok av Michael Bracewell på Myrorna. Ja, den Michael Bracewell som har skrivit den smått geniala pophistoriska betrakelsen England is Mine. Pop Life in Albion from Wilde to Goldie. Den Bracewell som tackas på You are the Quarry.

The Conclave utgavs 1992 och handlar om Martin Grahams första trettio livsår och devisen 'at thirty, you've got the face you deserve'. Och åttiotalet och London. Eftersom även jag själv snart kommer att ha det ansikte jag förkänner, så tyckte jag att boken kunde vara aktuell.

Efter de första hundra sidorna är jag besviken! Boken känns ytlig och smått pubertal. Jag ville i och för sig tugga i mig något lite mer lättsmält efter en lätt överdosering Thomas Pynchon, men var det verkligen det här jag ville ha? Boken känns banal, men den rinner trots allt ner. Det känns som om den skulle kunna blomma ut lite grann nu när åttiotalet och livet i London har börjat. Men för att så ska ske kan den inte bara fortsätta att beskriva och beskriva. För att den ska brinna till och smärta och kännas behövs några spännande tankar, någonting utmanande och ovanligt som tränger bara lite, lite djupare.

Vi får se...

Detta musikår har Animal Collective och relaterat på skivbolaget Paw Tracks varit en mycket viktig beståndsdel. Först (för mig i alla fall): Animal Collectives Sung Tongs. Först kan den nog uppfattas som mest galen. Lätt jobbigt annorlunda kanske. Fula körer och sånger utan text och ord. Men med ett eget temperament! Sen växer den sakta. Vissa låtar framstår efter ett tag som veritabla hits. Låten Leaf House är t.ex genialt klockren och ändå fullständigt egen.

Panda Bears Young Prayer har jag inte hunnit ta mig in i ännu. Men jag tycker mig ana ett brådjup även i den. Samma egensinniga, fula skönhet.

Så Ariel Pinks Haunted Graffitis The Doldrums! Kan det vara det verkliga guldkornet i sammanhanget? Den måste lyssnas på mer och få smälta in mer in det låter sig sägas. Men jag tycker den verkar fantastisk. Mer elektronisk än de två tidigare nämnda. Hip-hop rytmer, knastriga gitarrer och förvriden discosång i stundtals förödande effektiva popmelodier. T.ex på Among Dreams. Fullkomligt briljant.