När man håller på att skriva så här - bloggar, helt frivilligt, utan ersättning, mål eller mening - dyker frågan upp ibland: varför? Varför inte, kan man ju då svara och fortsätta publicera ord och tankar för alla och ingen. För om man "bloggar" är det väl ofta för dem man skriver: alla och ingen. Kanske någon vän man givit adressen eller kanske för någon som råkar snubbla förbi (om nu sådant händer. Det måste ju ändå finnas ja, jag vet inte hur många men hundratusentals bloggar i alla fall).

Den här fullkomliga massproduktionen av tyckare och tänkare och skribenter får mig att återkomma till Momus tankar om den nya mediasfären. I en intervju för några år sedan hävdade han att Warhols tes "att alla kommer att vara kända i femton minuter" hade spelat ut sin roll. Framtiden utvecklades inte så. Nej, den gick faktiskt åt det helt andra hållet. Eller som Momus uttryckte det: alla kommer att vara kända för femton personer istället. Och alla dessa femton personer kommer i sin tur att vara kända för femton personer och allt kommer att bilda ett världsomspännande nätverk. Och det är här någonstans som bloggandet kommer in i bilden. Har man tur så kanske det är femton personer som läser ens blogg, och det ska man då inte se som en liten skara människor utan som det antal som passar in i bloggosfärens klimat.

Så: hej ni femton (eller tolv, eller arton, eller två) personer som läser det här!