När man läser en ny bok av Malte Persson är det, till en början, svårt att skaka av sig känslan av att det är just Malte Persson (bloggaren, kritikern, litteraturvetaren?) som skrivit boken. Läsningen av en författares eventuella blogg och litteraturkritik påverkar nog alltid ens läsning av författarens litterära verk, mer eller mindre. Och kanske framförallt ansatsen, känslan man har innan man börjar läsa, ens förväntningar och kanske till och med fördomar. Eller: Maltes förmåga som kritiker, litteraturbloggare och kulturdebattör är svår att avfärda; där är han intressant och till och med viktig. Maltes författarskap har dock fortfarande en del att bevisa, tycker jag. Även om hans böcker nog ändå bara blir bättre och bättre. Det är alltså lätt att man börjar läsa boken som teoretikern och kritikerns bok; man imponeras, börja leta referenser och till en början känns det lite svårt att slappna av… och man undrar om författaren själv riktigt vågar släppa taget eller om det kanske mest gäller en själv. Vilken anledningen än är så känns boken till en början lite konstruerad (dock då inte nödvändigtvis fel-konstruerad, bör väl påpekas). Att den känslan infinner sig har nog också till stor del att göra med den typ av roman som Malte Persson skrivit: en historisk roman full av blinkningar, och eventuella blinkningar, till samtida mer eller mindre aktuella fenomen. Risken finns att man till slut sitter där och letar efter dessa blinkande detaljer, kopplingar, förbindelser och tappar helheten litegrann, till slut kanske till och med känner sig mer frustrerad än road. Även om det ofta också förhåller sig tvärtom: att man är mer road...
En liten besvikelse infinner sig alltså till en början, som nog kan ha att göra mer med ens egna förväntningar än boken i sig. Förväntningar, som från min sida var lite uppskruvade, av någon, eller flera, anledningar. Men efter ett hundratal sidor eller två känns det som att det faktiskt händer något ordentligt med romanen, texten får den luft under vingarna den tidigare saknat, den lyfter, och författaren, och säkert även jag själv som läsare, hittar till slut verkligen in i romanens ton och form. Ett driv och en intensitet av närmast Pynchonska mått vid vissa tillfällen, ändå ett originellt författat 1700-tal som drar en djupare och djupare in i text och historia. Till slut, i de flesta hänseenden, hursomhelst, en mycket bra roman. Även om det emellanåt ändå märks att det var en rätt svår bok att skriva och få ihop; Många delar att sammanfoga, många ingredienser i smeten – tonen, stilen hela ansatsen känns lite vinglig, skulle så lätt kunna rasa ihop… Men den håller sig upprätt, det blir aldrig pannkaka av alltihopa… Malte är så skicklig att den istället, på nåt sätt, känns som både och: både rolig och tänkvärd, lättsam och imponerande... hela tiden läsvärd...
En liten besvikelse infinner sig alltså till en början, som nog kan ha att göra mer med ens egna förväntningar än boken i sig. Förväntningar, som från min sida var lite uppskruvade, av någon, eller flera, anledningar. Men efter ett hundratal sidor eller två känns det som att det faktiskt händer något ordentligt med romanen, texten får den luft under vingarna den tidigare saknat, den lyfter, och författaren, och säkert även jag själv som läsare, hittar till slut verkligen in i romanens ton och form. Ett driv och en intensitet av närmast Pynchonska mått vid vissa tillfällen, ändå ett originellt författat 1700-tal som drar en djupare och djupare in i text och historia. Till slut, i de flesta hänseenden, hursomhelst, en mycket bra roman. Även om det emellanåt ändå märks att det var en rätt svår bok att skriva och få ihop; Många delar att sammanfoga, många ingredienser i smeten – tonen, stilen hela ansatsen känns lite vinglig, skulle så lätt kunna rasa ihop… Men den håller sig upprätt, det blir aldrig pannkaka av alltihopa… Malte är så skicklig att den istället, på nåt sätt, känns som både och: både rolig och tänkvärd, lättsam och imponerande... hela tiden läsvärd...
