Recensionsserien av Musikbyrån fortsätter...

Igår var huvuddelen av programmet reserverat för en livespelning ifrån sommarens Hultsfredsspelning med allas våran Morrissey. Ja, Morrissey...

Hur jag än försöker undvika det så kan jag nog - i alla fall lite grann och till viss del - av belackare kunna anklagas för att vara en av de så förhatliga Morrisseymännen. Och jag förstår dem, belackarna alltså. "Morrissey är våran Dylan och hans texter är poesi och han är den viktigaste popartisten någonsin och han var med i åttiotalets viktigaste popband" etc, etc. Även om mycket av det är sant så blir det ju lite tröttsamt i längden att ständigt få sådant nedtryckt i halsen.

När jag läser eller ser någonting om Morrissey i media idag kan jag inte låta bli att längta tillbaka till ett tidigt nittotal då Morrissey i vissa kretser såklart var erkänd, men då det inte var en sådan självklar konsensus kring frågan. Då en stor del av rockpressen och rockkidsen faktiskt inte alls gillade Moz. Det var ju så otroligt mycket roligare att älska honom då. När andra hatade honom. Då betydde han någonting på riktigt. När det gäller popmusik är det ju, som alla vet, lika viktigt att vara illa omtyckt som att vara omtyckt.

Men hur lät det då? På Hultsfred?
Ibland bra och ibland, om inte dåligt, så i alla fall lite tråkigt.

Och, usch, vad tråkigt det verkar att vara på Hultsfredsfestival! Till och med de som trängs längst fram har ju typ tio meter till scenen. Och på TV var det inte heller någon höjdare. Framför dumburken funkar de lugnare låtarna bäst då trycket från mina små TV-högtalare uteblir. Det är ju också, som tur är, inte så svettigt, skitigt, kallt och blött hemma i soffan.

Nä. Slutomdöme: Morrissey behåller sin värdighet med charm och vilja och genom att mestadels sjunga både vackert och med övertygelse. Men Morrissey tappar lite i exklusivitet genom exempelvis en Hultsfredsspelning som visas på TV.

Morrisseymännen känner sig nog i många fall frustrerade.