Några av året bästa böcker har bestått av texter som skulle kunna klassificeras som essäer (eller Hc.04 för bibliotekarier): Engdahls
Ärret efter drömmen, Malmbergs
M, även Sebalds
Svindel. Känslor och Erik Bergqvist vackra
Försvinnanden. För just mig också klassiker som Barthes
Mytologier och
Teckenriket. Eller nobelpristagarna Pamuks och Herta Müllers
Istanbul respektive
Kungen bugar och dödar. I och med Aase Bergs snart anländande
Uggla tillkommer ytterligare en.
Ända sedan jag gick ner mig i
Stig Larssons sista böcker för första gången, eller när Sebalds
Saturnus ringar kom på svenska (eller varför inte när jag läste
Kyrklunds Om godheten för första gången för en tio år sedan) har jag haft på känn att där någonstans finns det något som den mer traditionella romanen verkligen inte rår på, inte på samma sätt.
Sedan kan förstås en essä precis som en roman se ut lite hur som helst. Engdahls och än mer Malmbergs texter verkar ofta som understreckare eller kulturartiklar som verkligen får bre ut sig, både idé- och formmässigt. Stig Larsson, Sebald eller Kyrklund är prosa eller skönlitteratur som ofta, i mer eller mindre hög grad, antar eller snuddar vid essäformen. En variant jag verkligen gillar är den jag tycker Erik Bergqvist och även Herta Müller visar upp: en essä som ofta lätt omärkligt blir prosa och novellkonst; en smidighet och en lätthet som många baktunga romaner och mer ordinära noveller ofta kan lida brist på; Det finns något verkligt avspänt i essäformen, någonting som också tycks ha förmågan att öppna upp text och tanke på ett sätt som
många av dagens romaner inte lyckas med.
I förra veckans Boklördag sa Aase Berg också att hon verkligen tror på essän, mer nu än för några år sedan, och att den även har fått en skjuts av nätet och
bloggarna: "En essä är ju skissartad och spontan. Man behöver inte ha belägg för allt, utan kan följa fantasier och grumliga känslor som man vill. Då får man veta vad som rör sig i människor. Och det är ju de underströmmarna som styr världen."
Bloggpostningar som små essäer är också något jag faktiskt tror på mer idag än för några år sedan. Anledningarna till det kan vara många men sådant som Facebook och Twitter tror jag kan ha bidragit. Minns någon hur bloggarna till stor del såg ut för en fem år sedan; I mångt och mycket ofta som Twitter och Facebook ser ut idag; snabba korta postningar och uppdateringar som ofta svarade på frågorna: "What's On Your Mind?" och "What are you doing?". Många som bloggade för fem år sedan har nog idag också ofta gått över till enbart, eller nästan enbart, just Twitter och Facebook. Vill man bara pusha för en låt, jubla eller hata funkar statusrader bra, Vill man fundera, ifrågasätta eller pröva en tanke fungerar nog en blogg bättre.
"Den "prövning" av ämnet som formen innebär, äger rum i skrivakten.", skriver Engdahl i
Den enskildes form som handlar om just essän, och fortsätter: "För sin granskning av vetandets termer tar essän i anspråk en intelligens som är mera än rent kognitiv: stilens obarmhärtiga öga." Sen lär vi nog få vänta på bloggosfärens motsvarighet till ovan nämnda författare. "Ändå finns poänger i att upprätthålla en åtskillnad mellan bloggen som flöde och boken som stopp. Bloggar bör länka maximalt, men böcker blir sällan mer attraktiva bara för att man försökt trycka in så kallad interaktivitet mellan pärmarna. Boken bör förhålla sig till nätet som ett urval ur ett överflöd.", skriver Rasmus Fleischer i
sitt postdigitala manifest, vilket kanske också kan vara en anledning till att de där, som man tycker, riktigt stora texterna inte nått fram till (eller nått fram ur?) bloggvärlden. Kanske finns där också en parallell till varför den mesta litteraturen så att säga inte gjort tvärtom, gått åt andra hållet, och i högre grad hamnat på nätet, publicerats på nätet, lästs på nätet.
Om man efter trettio sen byter ut mycket av den där rockmusiken mot klassiskt, eller konstmusik, kanske det inte är så konstigt?; Man har läst rockjournalistik tills ögonen börjat blöda, man har intresserat sig för de flesta genrer man över huvud taget kan komma på: ja hårdrock, hip-hop, hitlistepop och indiepop, rootrock och postrock, techno, house och dubstep, country, blues och jazz, gospel och deathmetal, ambient och noise, electronica och bebop.. and the list goes on... Man har helt enkelt börjat lära sig hur det fungerar; Spelreglerna börjar bli lite för tydliga, ser man någon som bryter mot dem har man redan sett någon annan göra något liknande förut osv. Där någonstans tror jag den klassiska musiken kommer in. Där finns det ett regelsystem och en kanon som helt enkelt gör en lite osäker - det här låter bra men varför då? Jag kan säga lite grann om vad det här är för något men inte alls på något slags självsäkert sätt: varför eller på vilket sätt... De mediala spelreglerna är förstås också annorlunda, även där kan den klassiska musiken kännas mer intressant, i alla fall i jämförelse med hur ointressant det är att läsa om Monster of Folks turnéplaner och konsertupplägg... Myterna, hjältarna och kanske till med drogerna är annorlunda: Elvis och hans smörgåsar har man fått nedkörda i halsen sen barnsben men hur var det nu igen med Stravinskij och Debussy? Fortsätter fundera på det - och fortsätter spela Let’s change the world with music, om och om igen:
