Johan Jönsons förra bok Efter arbetsschema utnämnde jag till 2008 års näst bästa bok, endast slagen av Cartarescus högra vinge. Efter en lätt forcerad genomläsning känns hans nya, alldeles pinfärska, Livdikt nästan lika bra. När det bara gått någon dag sedan jag läste klart den känner jag också hur den liksom sakta jäser och växer till sig när den fått lägga sig lite mer till rätta. Framöver, efter delvisa omläsningar, ytterligare förskjutningar, fler glipor, referenser, tillmälen - andras läsningar!, uppläsningar! - tvivlar jag inte på att den kommer fortsätta att växa.
Innan man ens börjat läsa noterar man att den verkar ha en del likheter med Efter arbetsschema, eller bara för att den nästan är lika tjock tänker man att det säkert på många sätt är en favorit i repris eller i alla fall någon slags upprepning av det vinnande konceptet. Och ja, visst känner man igen sig: Vissa partier av Livdikt har klara likheter med den dagboksform som stora delar av Efter arbetsschema hade. Den huvudsakliga delen av Livdikt har dock formen av en slags utfrågning, pendlande i sin karaktär någonstans mellan förhör och intervju, där författaren, eller författarens alter ego, är den som ställer de frågor som texten sedan försöker svara på. Mycket är sig dock likt i Jönsons värld: arbetet och arbetslösheten, våldet, äcklet och förnedringen. Mycket är bekant, inte bara från Efter arbetsschema, utan även från hans tidigare böcker.
Kunde låna ett recensionsex av Livdikt under någon dag, hade en dag ledigt och bestämde mig för att ta mig igenom hela boken i närmast ett svep. Man kan fråga sig om man verkligen ska läsa så snabbt, om man inte ska vara mer försiktig, tänka lite mer på vad man läser istället för att bara mala igenom hela tegelstenen sådär under en dag. Men jag gillar verkligen det lässättet: snabbt, koncentrerat, vilket i det här fallet ibland skapade en närmast hypnotiserande effekt; Sen får det smälta, sen kan jag gå tillbaka och läsa om...
Under läsningen satte jag ett kryss uppe i hörnet på vissa sidor i boken. Vet inte alltid i efterhand exakt varför men något var det där som jag gillade, reagerade på eller tyckte var intressant och viktigt. I slutändan kan man nog se det som min subjektiva läshistoria gällande Jönsons Livdikt och hur jag försöker göra den till min. Här följer sidorna, några raders citat med efterföljande försök till förklaring:
sid 54
”Stockholm är nu en plats som inte längre har någonting intressant att säga, men som ändå omringar en på kusligt sätt.”
”En känsla av spökaktiga och fientliga hybridfigurer, en dominant legering av narcissistisk borgerlighet och juridisk person, utrustade med förenklade f-skattsedlar och blint hobbeska begär.”
I Livdikt har Stockholm någonting väldigt kusligt över sig. Instängt, avstängt och svårt att både vara i och ta sig ut ur. Det kusliga är också spöklikt, hemsökt och skrämmande. (Läser just nu också Marx spöken av Derrida och kan fortfarande inte sluta lyssna på skivorna från Ghost Box. Här finns säkert mer än ett samband att fundera över.)
sid 64
”Jag går ut och går. Det är en gråmulen dag, dimma, duggregn i luften. Det driver omkring svaga vindsjok, tunna, glesa, som avhängda rester av starkare blåst, nu någon annanstans. Var är det här någonstans? I området kring Vinterviken, där jag bor.”
Jag och och Johan Jönson rör oss i samma värld, hans skildringar av närområdena, duggregnet och promenaderna blir omöjliga att inte känna igen sig, bli berörda av, följa med i...
sid 69, 70
”Viktigt för mig nu att sluta hoppas. Jag måste sluta hoppas, annars går jag under. Hur? Som ännu en sekvens som det inte går att tala om, som det inte är lönt att tala om. Varför inte? Sådant är moduset för ett zoembient liv, detta diffusa, odramatiska, istället för representation och liv.”
I Efter arbetsschema introducerade Jönson termen zoembient. En förklaring av ordet finns också i Gläntas Framtidsencyklopedi (Glänta 3.08). Där beskrivs termen som "poetisk livsform", och en sammansättning av zoe (diffust flämtande liv), zombie (någonting (skenbart?) dött, dödat, inte riktigt levande, som ändå hemsöker det som konstituerat det) och ambient (engelska för omgivande, i otaliga landskapssuffix; också rytmiserade ljudlandskap, estetiska genrer). "Mycket svårt att utplåna". Ordet återkommer flera gånger i Livdikt. Anar även här ett viss samband, eller i alla fall, några sammankopplingar, med Derridas hauntology.
sid 119
”Jag blir äldre, det är bara det. Det har gått oerhört fort, trots att det har varit så tråkigt och händelselöst. Jag förstår det främst som en ren räkneoperation (jaha, redan så många år, så lite kvar), men också av kroppens förändringar, försämringarna. Och av att stadens utseende förändras, byggnaderna, fasaderna. Inglasade gallerior, stängda kontorskomplex, exkluderande bostadsrätter.”
Kroppen och staden går in i varandra. Staden tar sig in och påverkar kroppen, kroppsfunktionerna, kroppens möjligheter att röra sig, förflytta sig och verka. Känslan är att platsen man har att röra sig på hela tiden blir mindre, det blir trängre, privatiseringar och kommersialiseringar stänger in och stänger ute.
sid 126
”Upp längs norrlandskusten. Till Örnsköldsvik. Till Luleå. Vara i Luleå. Till Haparanda. Söka upp den ensliga platsen där Verner Boström levde, skrev, var försvunnen. Stanna en tid där.”
Luleå är min gamla hemstad. Verner Boström är den mycket märklige diktaren från Haukijärvi. Skrev ett dussintal diktsamlingar som han tryckte, gav ut och sålde själv. 2006 gav Black Island Books ut en samling med hans dikter. En bok som Johan Jönson i en artikel i Dn, valde som "typiskt 00-tal"! Boström är fixerad vid tiden. Alla hans dikter handlar om tiden, hans samlingar heter sådant som: Och tiden och tider lyster tid åren, I tider med tiden lyser i tider och I tider och åren lyser tiden...
sid 137
”Jag skriver: Att drömma kollektivt, om demokratisk trancendens, d.v.s. horisontell spridning, har alltid varit rationellt och konstituerande för det förnuft jag anslutit mig till.”
”Du har anslutit dig till vänstern? Ja, eftersom det bara är vänstern som kan ha en sån verklig kollektiv utopi, för alla, utan undantag.”
Livdikt är förstås en mycket politisk bok men det är inte så ofta som boken blir så tydligt politisk som här; där drömmen om kollektivet på ett så självklart sätt också blir drömmen om befrielse och frihet.
sid 144
”Vi fann en gammal eka under några lövruskor, satte den i vattnet och la oss ner tvärs över durken, lät båten driva som den ville. Där låg vi, tittade upp på himlen, sa ingenting.”
En del av ett mycket fint betydelsefullt barndomsminne, några gånger i boken återkommande, om en eka, en tjärn, en vän och en känsla av harmoni.
sid 292. 293
”Men när jag gick runt i stan, i olika delar av stan, på jakt efter nånstans att bo, vad som helst, så stod det klart för mig hur inmutad den är. Varje kvadratmeter är inmutad. Jag behövde inte mer än sju åtta kvadrat att bo på. Men det gick inte att hitta någonstans. Det var omöjligt. Allt var stängt, låst, upptaget, inmutat, stumt. Redan då. Ingenstans kunde jag komma in. Ingenstans. Och? Den känslan har jag nu igen. Att stan är sluten. Trots att du nu har bostad? Ja. Det är den enda plats jag har i den här stan. Resten är stängt, stumt, fientligt, ointressant. Det gäller väl alla större europeiska städer, inte bara Stockholm? Det är möjligt. Men eftersom den svenska statsapparaten är så välorganiserad, accepterad, ja, internationaliserad och relativt friktionsfri, så blir konsekvensen så monolitisk, utan sprickor, veck, luckor.”
Diskussionerna om Stockholm som en avspärrad och stängd stad fortsätter; Inga sprickor, veck eller luckor... - Kan det vara vad som skiljer Stockholm från, säg, London?
sid 326
”privatiseringen, den kapitalockulta expropieringen, av allmännyttan. En av styrelsemedlemmarna i områdets bostadsrättsförening, en anonym, lägre tjänstemannatyp, går runt och försöker övertyga om att det är en självklarhet att köpa, inget att ens diskutera, en rättighet, gränsande till skyldighet.”
Privatiseringarna som hela tiden gör staden mindre, trängre, för de som inte har...
sid 338
”ingen roman (inte heller Buddenbrooks, Krig och fred, Utvandrarna, Invandrarna) existerar som kan mäta sig med The Wires kollektivromanska kvalitéer.”
Ja, här tror jag allt han faktiskt kan ha rätt...
sid 362. 363
”liksom rörande att läsa Weiss Notisböcker; en sån författare är inte längre möjlig, ja, otänkbar. Som om moderniteten var lika avlägsen som medeltiden eller renässansen. Samtidigt anteckningsformen som en hypersamtida hybriditet i flytande form”
Modernismen som en lika avlägsen omöjlighet som medeltid eller renässans trots att det bara var en trettio, fyrtio år sedan... Och, om man så vill, en utopi lika avlägsen som, säg, antiken.
sid 412
”idag har jag varit i arbetsrummet från morgon till eftermiddag. Jag skrev om zoembienta landskap. Jag skrev också om att jag inte längre kan motivera mitt skrivande med att inte fråga efter motiv”
Det zoembienta livet har här blivit till ett zoembient landskap.
sid 528, 529
”Han tog med sig barnen i ekan och rodde ut på tjärnen. Ja. Det var i slutet av augusti, en solig, lugn, dag vattnet stilla och blankt tjärnen hade en gång bildats efter gruvbrytningen…. tycktes vara utspridd mellan träden… inne i skogen, en gammal cementkonstruktion omöjlig att avgöra vad den kan ha som i Stalker, tänkte han. Tjärnen på sina ställen knappt mer än en halvmeter djup aldrig mer än en dryg meter enochenhalv, som i ungarnas World of Warcraft-spel… landskapet tjärnen."
Tjärnen från barndomen återkommer. Numera mer Tarkovskij och dataspel än harmoniskt barndomsminne. Att landskapen åkallas likna ett visst dataspel kan vara en del i det zoembienta. Jönson refererar till barnens World of Warcraft-spel på ett sätt som jag känner igen från min eget sätt att referera till min barndoms dataspels-miljöer.
sid 553
”Det gör sig
en oåtkomlig plats i
och runt bålensom svald
irrelevant sorg”
Vid sida 534 övergår den dagboksliknande intervju- och diskussionsformen till något som liknar mer regelrätta, kortare dikter. (Om än till en början med oroande, distortion, i nederdelen av sidan, från vad som mycket tycks vara utklippta tidningsrubriker och liknande.) Ofta svindlande vackra, ibland nästan Björlingska i sin intensitet. För mig samlingens höjdpunkt och något av det allra bästa Jönson skrivit.
sid 605
"Vacker, oren, enkel
Utan särskilda färgerSom
Soltorkade insekter
Mellan fönsterglas
Det är inte du
Men också-du"
Kan för en stund tänka tanken att de kanske skulle ha givits ut för sig i en egen samling, och vilken bok det hade blivit.
sid 639
”Den som färdas länge i bil
lyfts till slut av vägarna,
deras magiska monotoni,
deras rhizomatiska sträckningar
genom skogen, åkrar
och utspridda samhällen
under okända stjärnor.
Redan tio på kvällen
är i stort sett hela Sverige
nedsläckt och okänt. Det är
därifrån jag kommer,
och dit jag vill återvända.”
I dess dikter också en strimma ljus, hopp, subtilt, men i kontrast med övriga texters mörker skapar de en lätt hisnande känsla.
sid 711
”Jag satte mig i den gamla blekta och nötta kanoten och paddlade ut på den World of Warcraft-liknande tjärnen. Det var som mitt emellan årstider, inte riktigt vår eller sommar, varken höst eller vinter. Vattnet låg mörkt, klart och stilla, vissa partier var krusade av svag vind.”
Någonstans blir det zoembienta(?), dataspels-landskapet och barndomsminnena samma, eller det finns en längtan efter harmoni, efter att bli sams, där allt får plats.
sid 712
"[kryp, baggar, glimrande skal, rör sig, vankar, längs med marken, omkring, på väg mot nya äventyr]"
Innan man ens börjat läsa noterar man att den verkar ha en del likheter med Efter arbetsschema, eller bara för att den nästan är lika tjock tänker man att det säkert på många sätt är en favorit i repris eller i alla fall någon slags upprepning av det vinnande konceptet. Och ja, visst känner man igen sig: Vissa partier av Livdikt har klara likheter med den dagboksform som stora delar av Efter arbetsschema hade. Den huvudsakliga delen av Livdikt har dock formen av en slags utfrågning, pendlande i sin karaktär någonstans mellan förhör och intervju, där författaren, eller författarens alter ego, är den som ställer de frågor som texten sedan försöker svara på. Mycket är sig dock likt i Jönsons värld: arbetet och arbetslösheten, våldet, äcklet och förnedringen. Mycket är bekant, inte bara från Efter arbetsschema, utan även från hans tidigare böcker.
Kunde låna ett recensionsex av Livdikt under någon dag, hade en dag ledigt och bestämde mig för att ta mig igenom hela boken i närmast ett svep. Man kan fråga sig om man verkligen ska läsa så snabbt, om man inte ska vara mer försiktig, tänka lite mer på vad man läser istället för att bara mala igenom hela tegelstenen sådär under en dag. Men jag gillar verkligen det lässättet: snabbt, koncentrerat, vilket i det här fallet ibland skapade en närmast hypnotiserande effekt; Sen får det smälta, sen kan jag gå tillbaka och läsa om...
Under läsningen satte jag ett kryss uppe i hörnet på vissa sidor i boken. Vet inte alltid i efterhand exakt varför men något var det där som jag gillade, reagerade på eller tyckte var intressant och viktigt. I slutändan kan man nog se det som min subjektiva läshistoria gällande Jönsons Livdikt och hur jag försöker göra den till min. Här följer sidorna, några raders citat med efterföljande försök till förklaring:
sid 54
”Stockholm är nu en plats som inte längre har någonting intressant att säga, men som ändå omringar en på kusligt sätt.”
”En känsla av spökaktiga och fientliga hybridfigurer, en dominant legering av narcissistisk borgerlighet och juridisk person, utrustade med förenklade f-skattsedlar och blint hobbeska begär.”
I Livdikt har Stockholm någonting väldigt kusligt över sig. Instängt, avstängt och svårt att både vara i och ta sig ut ur. Det kusliga är också spöklikt, hemsökt och skrämmande. (Läser just nu också Marx spöken av Derrida och kan fortfarande inte sluta lyssna på skivorna från Ghost Box. Här finns säkert mer än ett samband att fundera över.)
sid 64
”Jag går ut och går. Det är en gråmulen dag, dimma, duggregn i luften. Det driver omkring svaga vindsjok, tunna, glesa, som avhängda rester av starkare blåst, nu någon annanstans. Var är det här någonstans? I området kring Vinterviken, där jag bor.”
Jag och och Johan Jönson rör oss i samma värld, hans skildringar av närområdena, duggregnet och promenaderna blir omöjliga att inte känna igen sig, bli berörda av, följa med i...
sid 69, 70
”Viktigt för mig nu att sluta hoppas. Jag måste sluta hoppas, annars går jag under. Hur? Som ännu en sekvens som det inte går att tala om, som det inte är lönt att tala om. Varför inte? Sådant är moduset för ett zoembient liv, detta diffusa, odramatiska, istället för representation och liv.”
I Efter arbetsschema introducerade Jönson termen zoembient. En förklaring av ordet finns också i Gläntas Framtidsencyklopedi (Glänta 3.08). Där beskrivs termen som "poetisk livsform", och en sammansättning av zoe (diffust flämtande liv), zombie (någonting (skenbart?) dött, dödat, inte riktigt levande, som ändå hemsöker det som konstituerat det) och ambient (engelska för omgivande, i otaliga landskapssuffix; också rytmiserade ljudlandskap, estetiska genrer). "Mycket svårt att utplåna". Ordet återkommer flera gånger i Livdikt. Anar även här ett viss samband, eller i alla fall, några sammankopplingar, med Derridas hauntology.
sid 119
”Jag blir äldre, det är bara det. Det har gått oerhört fort, trots att det har varit så tråkigt och händelselöst. Jag förstår det främst som en ren räkneoperation (jaha, redan så många år, så lite kvar), men också av kroppens förändringar, försämringarna. Och av att stadens utseende förändras, byggnaderna, fasaderna. Inglasade gallerior, stängda kontorskomplex, exkluderande bostadsrätter.”
Kroppen och staden går in i varandra. Staden tar sig in och påverkar kroppen, kroppsfunktionerna, kroppens möjligheter att röra sig, förflytta sig och verka. Känslan är att platsen man har att röra sig på hela tiden blir mindre, det blir trängre, privatiseringar och kommersialiseringar stänger in och stänger ute.
sid 126
”Upp längs norrlandskusten. Till Örnsköldsvik. Till Luleå. Vara i Luleå. Till Haparanda. Söka upp den ensliga platsen där Verner Boström levde, skrev, var försvunnen. Stanna en tid där.”
Luleå är min gamla hemstad. Verner Boström är den mycket märklige diktaren från Haukijärvi. Skrev ett dussintal diktsamlingar som han tryckte, gav ut och sålde själv. 2006 gav Black Island Books ut en samling med hans dikter. En bok som Johan Jönson i en artikel i Dn, valde som "typiskt 00-tal"! Boström är fixerad vid tiden. Alla hans dikter handlar om tiden, hans samlingar heter sådant som: Och tiden och tider lyster tid åren, I tider med tiden lyser i tider och I tider och åren lyser tiden...
sid 137
”Jag skriver: Att drömma kollektivt, om demokratisk trancendens, d.v.s. horisontell spridning, har alltid varit rationellt och konstituerande för det förnuft jag anslutit mig till.”
”Du har anslutit dig till vänstern? Ja, eftersom det bara är vänstern som kan ha en sån verklig kollektiv utopi, för alla, utan undantag.”
Livdikt är förstås en mycket politisk bok men det är inte så ofta som boken blir så tydligt politisk som här; där drömmen om kollektivet på ett så självklart sätt också blir drömmen om befrielse och frihet.
sid 144
”Vi fann en gammal eka under några lövruskor, satte den i vattnet och la oss ner tvärs över durken, lät båten driva som den ville. Där låg vi, tittade upp på himlen, sa ingenting.”
En del av ett mycket fint betydelsefullt barndomsminne, några gånger i boken återkommande, om en eka, en tjärn, en vän och en känsla av harmoni.
sid 292. 293
”Men när jag gick runt i stan, i olika delar av stan, på jakt efter nånstans att bo, vad som helst, så stod det klart för mig hur inmutad den är. Varje kvadratmeter är inmutad. Jag behövde inte mer än sju åtta kvadrat att bo på. Men det gick inte att hitta någonstans. Det var omöjligt. Allt var stängt, låst, upptaget, inmutat, stumt. Redan då. Ingenstans kunde jag komma in. Ingenstans. Och? Den känslan har jag nu igen. Att stan är sluten. Trots att du nu har bostad? Ja. Det är den enda plats jag har i den här stan. Resten är stängt, stumt, fientligt, ointressant. Det gäller väl alla större europeiska städer, inte bara Stockholm? Det är möjligt. Men eftersom den svenska statsapparaten är så välorganiserad, accepterad, ja, internationaliserad och relativt friktionsfri, så blir konsekvensen så monolitisk, utan sprickor, veck, luckor.”
Diskussionerna om Stockholm som en avspärrad och stängd stad fortsätter; Inga sprickor, veck eller luckor... - Kan det vara vad som skiljer Stockholm från, säg, London?
sid 326
”privatiseringen, den kapitalockulta expropieringen, av allmännyttan. En av styrelsemedlemmarna i områdets bostadsrättsförening, en anonym, lägre tjänstemannatyp, går runt och försöker övertyga om att det är en självklarhet att köpa, inget att ens diskutera, en rättighet, gränsande till skyldighet.”
Privatiseringarna som hela tiden gör staden mindre, trängre, för de som inte har...
sid 338
”ingen roman (inte heller Buddenbrooks, Krig och fred, Utvandrarna, Invandrarna) existerar som kan mäta sig med The Wires kollektivromanska kvalitéer.”
Ja, här tror jag allt han faktiskt kan ha rätt...
sid 362. 363
”liksom rörande att läsa Weiss Notisböcker; en sån författare är inte längre möjlig, ja, otänkbar. Som om moderniteten var lika avlägsen som medeltiden eller renässansen. Samtidigt anteckningsformen som en hypersamtida hybriditet i flytande form”
Modernismen som en lika avlägsen omöjlighet som medeltid eller renässans trots att det bara var en trettio, fyrtio år sedan... Och, om man så vill, en utopi lika avlägsen som, säg, antiken.
sid 412
”idag har jag varit i arbetsrummet från morgon till eftermiddag. Jag skrev om zoembienta landskap. Jag skrev också om att jag inte längre kan motivera mitt skrivande med att inte fråga efter motiv”
Det zoembienta livet har här blivit till ett zoembient landskap.
sid 528, 529
”Han tog med sig barnen i ekan och rodde ut på tjärnen. Ja. Det var i slutet av augusti, en solig, lugn, dag vattnet stilla och blankt tjärnen hade en gång bildats efter gruvbrytningen…. tycktes vara utspridd mellan träden… inne i skogen, en gammal cementkonstruktion omöjlig att avgöra vad den kan ha som i Stalker, tänkte han. Tjärnen på sina ställen knappt mer än en halvmeter djup aldrig mer än en dryg meter enochenhalv, som i ungarnas World of Warcraft-spel… landskapet tjärnen."
Tjärnen från barndomen återkommer. Numera mer Tarkovskij och dataspel än harmoniskt barndomsminne. Att landskapen åkallas likna ett visst dataspel kan vara en del i det zoembienta. Jönson refererar till barnens World of Warcraft-spel på ett sätt som jag känner igen från min eget sätt att referera till min barndoms dataspels-miljöer.
sid 553
”Det gör sig
en oåtkomlig plats i
och runt bålensom svald
irrelevant sorg”
Vid sida 534 övergår den dagboksliknande intervju- och diskussionsformen till något som liknar mer regelrätta, kortare dikter. (Om än till en början med oroande, distortion, i nederdelen av sidan, från vad som mycket tycks vara utklippta tidningsrubriker och liknande.) Ofta svindlande vackra, ibland nästan Björlingska i sin intensitet. För mig samlingens höjdpunkt och något av det allra bästa Jönson skrivit.
sid 605
"Vacker, oren, enkel
Utan särskilda färgerSom
Soltorkade insekter
Mellan fönsterglas
Det är inte du
Men också-du"
Kan för en stund tänka tanken att de kanske skulle ha givits ut för sig i en egen samling, och vilken bok det hade blivit.
sid 639
”Den som färdas länge i bil
lyfts till slut av vägarna,
deras magiska monotoni,
deras rhizomatiska sträckningar
genom skogen, åkrar
och utspridda samhällen
under okända stjärnor.
Redan tio på kvällen
är i stort sett hela Sverige
nedsläckt och okänt. Det är
därifrån jag kommer,
och dit jag vill återvända.”
I dess dikter också en strimma ljus, hopp, subtilt, men i kontrast med övriga texters mörker skapar de en lätt hisnande känsla.
sid 711
”Jag satte mig i den gamla blekta och nötta kanoten och paddlade ut på den World of Warcraft-liknande tjärnen. Det var som mitt emellan årstider, inte riktigt vår eller sommar, varken höst eller vinter. Vattnet låg mörkt, klart och stilla, vissa partier var krusade av svag vind.”
Någonstans blir det zoembienta(?), dataspels-landskapet och barndomsminnena samma, eller det finns en längtan efter harmoni, efter att bli sams, där allt får plats.
sid 712
"[kryp, baggar, glimrande skal, rör sig, vankar, längs med marken, omkring, på väg mot nya äventyr]"
