Och nu ska den där Odd at large-mannen Eric Schüldt få ett eget program i P2 också –
Schüldt i P2! Tidigare har han bl.a. varit programledare för P2-programmet
Riktig musik. Han har spunnit techno på Stureplansklubbar och han har skrivit (oinspirerande) texter om popkultur i allmänhet. Varför ska jag bry mig om det då, egentligen? Eller så här kanske det är: jag försöker att tänka att det rör ju inte mig - jag duckar och väjer undan men kan inte undgå att känna mig lite träffad! Vi springer inte bara på samma klubbar, utan vi laddar också båda ned senaste Jóhann Jóhannson. Men, är vi på samma planhalva bara för att vi lyssnar på samma musik?
Martin Gelin skrev
en rolig sak om ämnet i sin lilla årssammanfattning på sin blogg:
”Musik!
Adolf Fredriks Musikskola fick äntligen en röst i den svenska kulturdebatten, som allt för länge dominerats av folk som inte gått Adolf Fredrik. De fick oss att inse att det är friskt och hälsosamt med 25-åringar som helt utan ironi pratar om "högkultur" och "populääärkultur".”Och förstås har han rätt: det var väl inte riktigt så här man helst önskade att det skulle gå till? Det känns lite som när skolans mest besserwissriga elev i mästrande ton började tjata om det pappa lärt dem, om hur man gör när man går på opera och hur man köper klassisk musik på CD… Det finns en överhängande risk att den där lite subversiva känslan man ibland kan erfara när man lyssnar på säg
Clogs snart är ett minne blott…
Schüldt bygger upp en konstlad motsättning mellan fin- och populärkultur och får det att framstå som om det är ett problem att unga inte går på operan. För det första går unga visst på operan och för det andra så är hela saken inte ett problem för unga popintresserade människor utan för gamla stockkonservativa klassiska musikfans som känner sig förvirrade i en modern, sönderhackad och decentraliserad musikvärld. Om man är ung och nere med Brian Eno och Sylvain Chauveau är ju hela den klassiska musiken och konstmusiken bara ett stort äventyr att bege sig in i, när den mer traditionella popmusiken känns lite för trång och tjatig. Att man då kommer in från fel håll och kanske till och med gör på fel sätt gör det hela bara än intressantare...
”Allt tyder på att den klassiska musiken håller på att tyna bort i samhället.”, säger Schüldt i Svenskan. Anledningen till att han som ung journalist och DJ kan säga något sådant tyder förstås på raka motsatsen. Orsaken till att Odd at large, Schüldt, Rodeo och fan och hans moster tjatar så jäkla mycket om klassisk musik och konstmusik just nu är ju inte alls för att det finns nåt problem för den kulturyttringen, utan att för att det är något som sent om sider faktiskt håller på att bli rejält mainstreamhippt. Poptidningarna och popbloggarnas årsbästalistor är fulla av Max Richter och Johann Johannsson. Innan du hinner blinka görs det ett reportage på Musikbyrån om fenomenet.
Men, ingen fara på taket, jag gillar Steve Reich alldeles för mycket för att bry mig om någonting sådant. Och självklart kommer jag att lyssna på
Schüldt i P2. Musiken som kommer att spelas kommer med all säkerhet vara fantastisk. Det jag fruktar är att mellansnacket kommer att skapa en lätt obehaglig olustkänsla (jag hoppas på motsatsen!)
– man vrider på sig lite lätt, börjar bläddra i en tidning och sakta för att skydda sig på nåt vis sänker man volymen till ett minimum, hör det brusa… Eller vad är det där för ett ljud egentligen? Kommer det utifrån? - jag måste öppna fönstret för att se efter
En lätt modifierad variant på texten nedan om Alinge och Ekelöf publicerades i helgen i lokaltidningen Kuriren. Självklart lite kul att nå en annan och större grupp än den lilla som läser texterna här. Men en, i alla fall i mitt eget tycke, kanske lite konstig text för lokaltidningens kultursida. Stilistiken och tilltalet är ju förstås oftast, mer eller mindre, olika i bloggar och på kultursidor, även om skillnaderna nog bara blir mindre och mindre. Inte alltid förstås, men titt som tätt, och som en liten förändring av helheten. På Expressens kultursida, på DN:s... För något annat vore väl konstigt, nu när de flesta kulturjournalister faktiskt ägnar delar av sin arbetsdag åt att blogga - självfallet faller kulturartiklarna och bloggtexterna ihop ibland. Lite dimmigare ibland kanske... 
Sedan måste jag påpeka att layouten inte blev så kul, texten ser inte så rolig ut, på Kurirens hemsida, tyvärr... (Den tryckta har jag ännu inte sett.) Paradoxalt, eller kanske inte, så är ju bloggarnas utseende, lite så där allmänt sett, snyggare än de allra flesta tidningars. Inte överlastade med reklam och information, inte lika röriga... Gratistjänsterna med de obetalda hobbyskribenterna, dagböckerna och anteckningarna ser alltså bättre ut än de traditionella tidningarna där yrkesmännen verkar... 
