Pop vi minns

"Popmusiken och dess historia ska ju helst inte befatta sig med några eviga sanningar. Helst ska ens förhållande, i synnerhet som kritiker, till musiken precis som till all konst, stå i ständig förändring. Att tycka likadant som du gjorde igår – att vara ”konsekvent” – är som de flesta av er vet popmusikens farligaste ärkefiende.", skriver Andres Lokko i en krönika i gårdagens Svenskan.

Ursäkta men jag tycker det känns lite grann som att kasta sten i glashus. Lokko är väl på många sätt en kritiker som verkligen befattat sig med "eviga sanningar". Hur många gånger har han inte skrivit om hur han gillade The Jam och Dexy's redan som tolvåring? The Clash, Northern Soul, Postcard, Motown etc. "Hans" kanon, hur mycket som än läggs till, står ju ändå ganska fast, tjugo år efter tidningen Pops första nummer.

Jag tror att det i grunden finns två sätt att "uppdatera" pophistorien på, att inte "tycka likadant som du gjorde igår". I sin krönika beskriver Lokko den enkla vägen, ett på många sätt konservativt tillvägagångsätt. Han beskriver Hot Chip som en modern motsvarighet till Small Faces: "Hot Chip låter inte ett dyft som Small Faces och det är just det som är poängen – men varje beståndsdel i vad de gör, kommer från, ser ut som, och vad medlemmarna gör vid sidan av Hot Chip i sina sidoprojekt, är just vad man ska kunna kräva av vår tids Small Faces. Soulmusiken som inspirationskälla är ersatt av house, kläderna är nästa säsongs korrekta japanska val". Popmusiken idag låter inte som popmusiken på sextiotalet men popmusiken idag beter sig som musiken på sextiotalet. Man bara uppdaterar soulmusiken lite, uppdaterar sin klädsnobbism lite. Grunden är ändå alltid "modernismen" eller "punken".

Ett svårare, kanske till och med smärtsammare, om än i slutändan, mycket mer givande, sätt att skriva om musikhistorien på är att inse att historien aldrig upprepar sig. Världen ser faktiskt inte ut som den gjorde för trettio eller fyrtio år sedan. Man måste tänka nytt. Göra slut med gamla sanningar. I alla fall det enda sätt där jag verkligen, verkligen lyckas uppbåda en genuin entusiasm för popmusiken. Hur gör man popmusiken större? Hur hittar man nya vägar? Pop kanske inte alltid behöver handla om sex, drugs and rock n'roll, inte om mods- eller punkideal. Inte om den nyaste svarta musiken, de coolaste kläderna. Det kanske inte alltid behöver handla om utlevelse, extas, ungdom. Ibland javisst, självklart. Men det finns andra världar, andra infallsvinklar. 

Säkert en anledning till att jag - hur mycket jag än gillar deras gamla skivor - inte känner någon större lust att lyssna på varken Weller, Dexys eller St Etiennes nya skivor. 

This is our direction home

Lokkos krönikor i Svenskan är ofta rätt pömsiga nu för tiden, men ibland så träffar han förståss rätt. Vid tillfällen lyckas han fortfarande pricka in den populärkulturella pudelns kärna. "Slutar du att ifrågasätta och revidera är det ju över. Börjar du blicka bakåt och uppskatta musik som tar dig tillbaka, påminner dig om ett yngre jag, så är det inte längre pop. Då är det ju plötsligt rock, åh detta förhatliga ord i sina trötta boots." är inte bara någonting jag kan hålla med om, utan låter också som saker jag - med mer eller mindre lyckat resultat – skrivit här tidigare.

Det där med "antirock" och "teori före praktik" kanske börjar kännas lite uttjatat, men det är ju egentligen inte så mycket rocken och bootsen i sig det är fel på – det handlar förstås om hur de putsas, hur de används och hur de bärs. Ge mig rock som inte är en kliché, ge mig något som samplar rock med blicken riktad framåt så är jag med! Någonting som inte bara pratar om hur bra det var förr... Om du pratar om hur dåligt det var förr får du gärna titta bakåt... Eller titta gärna bakåt i vilket fall som helst om det istället för att återuppleva eller återuppliva får handla om att uppleva och liva upp. Om rocken istället för att stirra sig blind på hur det var skulle blunda och fantisera om hur det skulle ha kunnat vara. Istället...

Sedan har ju Lokko med vänner också programmet This is our music i Svt och Mtv. Nypremiär ikväll! Säsongens första program ägnas åt Circulus. Där kan man snacka om att titta bakåt. Ändå till medeltiden och Henry VIII hov om jag har förstått saken rätt. En ny bekantskap... Får allt titta ikväll och försöka utröna om det på något underligt sätt kan vara så att de tittat så långt bakåt att de liksom bakvägen ska lyckas gå varvet runt och komma ut i framtiden. Kanske lite mycket att hoppas på, men okej...

Igår sände Svt också sista delen av Scorseses Dylandokumentär No Direction Home. Med en sådan regissör och en sådan artist borde det väl som minst i alla fall vara intressant tycker man. Och det är klart att det var det, men frågan är om det var pop? Nja, jag skulle säga att det istället var en bra historielektion - där man fick titta på hur något var pop för över fyrtio år sedan. Dylan var ju under denna tid i ständig rörelse, likt dagens The Embassy eller ett Dexy's Midnight Runners 1985. "i varenda mening, varje svar, känner ett ansvar att driva popmusiken framåt genom att maniskt ta avstånd från allt som nyss hänt.", "ber om ursäkt, reviderar konstant sin roll som galjonsfigur", "intrycket av att aldrig någonsin vilja eller ens kunna slappna av." - är det Dylan runt 63-64 som Lokko beskriver? Nej, det är förstås The Embassy 2005.

Sedan länge, länge omfamnas Dylan av kvällstidningskrönikörer och rockjournalister som när de går och ser honom live vill vara med om "Dylan". Sen blir de ofta besvikna för att han kraxar och misshandlar gamla örhängen. Det är nog istället så att Dylan länge har försökt fortsätta med detta att revidera, omvärdera och bygga nytt. Ett litet problem är väl att han kanske inte så ofta har lyckats de senaste decennierna. Men om han inte lyckas bygga nytt så är han kanske fortfarande rätt bra på att förstöra sina tidigare skapelser? Eller i alla fall bygga om... och vägra omfamnas av sådana som önskade att de hade sett honom då på Royal Albert Hall eller på Newport-festivalen. Där kan han kanske på något sätt ändå gå vidare som om det fortfarande var 1964.

Nittiotalet i hjärtat

Snart är 00-talet slut, snart börjar kanske, som vissa hävdar, det nya århundradet på riktigt? 2010 låter ju rätt bra också får man väl ändå säga. Men till stor del på tvärs mot detta kan man skönja en ny "trend", eller kanske "tendens" eller vad man vill kalla det: 90-talet är på väg tillbaka och den här gången verkar det vara riktigt ordentligt:

För någon vecka sedan såg jag den ändå rätt fina dokumentären om Olle Ljungström på Svt. Väldigt mycket nittiotal. Olle har gjort många fina låtar, speciellt med Reeperbahn förstås (och är det inte bandet man fortfarande hasplar ur sig om man blir tillfrågad att nämna det bästa svenska popbandet nånsin?), men även vissa delar av hans soloskivor har en speciell lyster som är svår att hitta någon annanstans. Den nya skivan känner jag mig dock lite skeptisk till (har i och för sig inte hört mer än en låt eller två men har svårt att se eller tänka mig hur skramligt grunge-oväsen ska kunna passa in där men det skulle ju vara roligt att bli överraskad). På skivan ska tydligen Ljungström också göra en duett med ingen mindre än Anna Järvinen. Hur mycket jag än gillar Anna så kan man här också få med att hon trots allt också hör till, i alla fall det sena nittiotalet, och att hon därmed kan vara med i sådan här uppräkning (sen sägs det att hennes nya skiva, som recenseras i dagens tidningar är ännu bättre än den förra vilket i sådana fall skulle vara rätt fantastiskt).



Janne Kask är en annan gammal nittiotalsrelik som väckts till liv lite så här under 00-talet sista skälvande år med projektet Lake Heartbeat och klarat sig undan de flesta jobbiga associationer till sin gamla popkarriär. (Eller så är det så att associationer med en gammal nittiotals-pop-karriär inte längre är någon som helst belastning, vilket skulle kunna vara en tes jag här någonstans driver.) Hursomhelst, i gårdagens Kulturnyheterna blev det så mycket nittiotal att det nästan slog över: människor från nittiotalets medievärld (Petra Wangler och Sinding-Larsen) recenserar och pratar om nittiotalets band framför andra (Bob Hund). (Och i Popcircus är Kristian Luuk och Sinding-Larsen programledare...) Kan det till och med möjligen vara så att de som slog igenom och till viss del tog över nittiotalets nöjes-, pop-, medie-värld har hängt kvar hela 00-talet, kanske bara hållt sig lite i bakgrunden för att inte anklagas för att vara nittiotalsmossiga?; Smygit runt och bevakat sina positioner för att nu när ett nytt decennium är på gång - nittiotalet är snart inte det "förra decenniet" - återigen hålla sig framme.

Minns också att jag för någon månad sedan hörde ett program om nittiotalet på radion, ett program av Eric Schüldt. Karin Magnusson, Fredrik Strage och förstås Andres Lokko intervjuades. De pratade om hur det är att bli gammal, om Brett Andersons solokarriär etc. Men Lokko avslutade också med att säga något i stil med att självfallet har det under 00-talet kommit motreaktioner mot nittiotalet - och! med samma logik kommer det snart att komma reaktioner mot 00-talet. Vissa saker från nittiotalet - som synes! - som senaste tio åren ansetts lite mossiga kommer snart vara heta igen...

Vadan detta? Kanske inte så mycket mer än att jag gillar Olle Ljungström, Anna Järvinen, Bob Hund och till viss del också Lake Hearbeat och att jag säkert kommer att spela dem alla här under vårens första stapplande veckor... Men? Kan inte komma ifrån att det inte känns helt bra och att det inte riktigt var så här jag tänkte mig framtiden. För en stund kan jag dock inte låta bli att gå i taket lite till sånt som Tinnitus i hjärtat:

When we refuse to suffer...

Till en början kändes årets Jonathan Richman-skiva som en liten besvikelse: bra förstås, men ändå - allt svajigt passar väl inte perfekt ihop med det där lite mörkare stråket, tänkte jag av någon anledning, och hittade inte någon riktig entusiasm i början... Men varför kunde jag dock inte sluta spela den? Ville väl ge Jonathan fler chanser kanske... Det tog ett tag innan jag förstod att det var av den enkla anledningen att den är så livsnödvändigt fantastiskt! Lokko skrev något om att det var Richmans motsvarighet till Dylans Time Out Of Mind. Det vill jag inte hålla med om, mest kanske för att jag inte tycker att Jonathan Richman ska göra någon Time Out Of Mind, att han är så mycket originellare än så, men någon liten bortsprungen poäng hade kanske Lokko...

Det finns lika mycket livslust i Because Her Beauty Is Raw And Wild som i någonsin Modern Lovers mest naivistiskt fantastiska stunder. Det hela är förstås bara målat med lite mörkare färger. Från kärleksförklaringen i titelspåret till den avslutande sorgesången och hyllningen till bortgångna mamman i As My Mother Lay Lying (som han helt fräckt avslutade sin spelning i Stockholm förra hösten med). Jonathan förklarar den här gången också - tydligare än kanske någonsin förut, i två versioner av samma sång till och med - sitt budskap rätt upp och ned så att alla ska förstå: tillåter vi oss inte att lida och känna efter kommer det bara att bli ännu värre, våra liv kommer att bli gråa, kalla och tråkiga. When we refuse to suffer, When we refuse to feel, We can´t win!

Sonic youth

I fredags tyckte jag det var roligt att få tillbaka lite glädje och nyfikenhet inför popmusiken igen, igår plockade jag då till och med upp senaste numret av Sonic, fortfarande full av nyfikenhet (trots att de envisas med att sätta The Hives på omslaget till varje nummer).

Har skrivit tråkigt om den tidningen här förut, och för det mesta, och lite överlag sådär, är den ju allt bra träig och lite feg: Vill vara både snäv och smal för konnässörerna, och mainstream-indie för de mindre nogräknande, fast i ett rätt misslyckat misch-masch. Samtidigt stilla, fortfarande kvar i någon slags dimmig dröm om ett nittiotal eller nåt liknande, närmast helt utan tankar (tycks det) på nya grepp, annorlunda angreppspunkter, nya sätt att ta sig an musiken som förstås den i sig hela tiden - åtminstone! - försöker hitta de där nya greppen att ta sig an musiken (på).

Men, men, det där slentriandissandet kan ju också det kännas lite tjatigt, kanske till och med lite omodernt... Och namnen Avalanches och Robert Wyatt på omslaget kan ju få en att i alla fall bläddra lite snabbare, samtidigt försiktigare.

Odysseys Our Live Are Shaped Of What We Love blev jag i allafall sugen på att leta upp. Lokkos Wyatt-intervju är nog intressant både på grund av Lokko och Wyatt men frågan är om den trots det är speciellt bra (till skillnad från Wyatts nya skiva som just verkar speciellt bra). Hursomhelst ger den nog just idag upphov till lite nostalgi, något gammalt minne av musikglädje och ungdom kanske, för den som var ung på nittiotalet och därför aldrig kunde undgå att läsa för många Lokko-texter. Jens Lekman lyssnar jag förstås hellre på, än läser om, men läser ändå och tycker det är helt okej. Australien-texten ska jag snart ta mig an, kanske till och med Lennart Perssons... Av recenserade skivor nog följande: Järvinen, Animal Collective, Hawley, Lekman (redan gjort!), Malmberg kanske, Stars, Testbild! och Wyatts förstås. Förhoppningsvis, givetvis, några fler...

Men på det hela taget: inte jättekul, igen då. Att stilla, samtidigt hålla uppe!, min nyfikenhet på ny (och gammal) popmusik lyckas tidningen ändå rätt bra med just idag, när det gäller min fortsatta nyfikenhet på tidningen Sonic blir utslaget rätt dåligt...

Aprillitteraturen

Johan Jönson - Livdikt

Martin Engberg - Stjärnpalatset

Stig Larsson - Likar

Thomas Mann - Döden i Venedig

Andres Lokko - Andres 1989–1998

Jacques Derrida - Marx spöken : skuldstaten, sorgearbetet och Den nya internationalen

Eva Ström - Kniv och flod

Göran Greider - Katterna kommer in från mörkret

Virginia Woolf - London

Christopher Isherwood - Världen om aftonen

My Back Pages

Bloggen Tennisspionen fyller ett år och firar det med att plocka ut ett inlägg per månad "som nog blev rätt ok på ett eller annat sätt". Bloggen Sondera fyller också år - ungefär två - och kan väl då göra detsamma:

oktober 2004 - är stormförtjust i Sylvain Chauveau

november 2004 - litteraturen som brus!

december 2004 - läser Svenskan

januari 2005 - däckas av This Past Week

februari 2005 - intresserad av hippa, tjocka böcker

mars 2005 - fortsätter lyssna på Swod och Chauveau

april 2005 - däckas av Marsen Jules

maj 2005 - hyllar Stereolab, dissar Strage

juni 2005 - däckas av Orons bok

juli 2005 - fortsätter fundera över Pessoa

augusti 2005 - rynkar på näsan

september 2005 - läser Stig Larsson

oktober 2005 - Lokko, Dylan och The Embassy

november 2005 - Berg och Lundberg

december 2005 - rockjournalistik

januari 2006 - Poloblogg och Burroughs

februari 2006 - läser Johan Jönson

mars 2006 - gillar Clogs

april 2006 - väntar på våren

maj 2006 - stil och slem

juni 2006 - vårens skivor

juli 2006 - musik i sommarvärmen

augusti 2006 - diggar Herbert

september 2006 - höstrocken

oktober 2006 - promenerar med Superpitcher

Vad månne nu då komma av detta? Ja, inte vet jag, men jag har i alla fall tankar på att fortsätta och tankar på förändring. Hur det sedan kommer att se ut får framtiden utvisa...

Mode kan vara såå tråkigt. Tänk stilguider, livsstilsmagasin, boken Snyggt och det nya heterosexuella modemagasinet för män: King. Självfallet har jag inte läst tidningen, men det räcker att se omslaget för att förstå vilken typ av tidning det handlar om - Schenkenberg, bilar och snyggare solbränna... Karolina Ramqvist har såklart rätt när hon hävdar att den nya så kallade meterosexuella mannen bara är någonting som har slagit igenom på utsidan - på insidan hittar du samma grabbighet och samma slentrianhomofobi.

Men mode kan ju också vara kul. Att handla fina skor i en bra butik är till exempel rätt roligt. Exempelvis på Nitty Gritty i Stockholm. Fina lokaler, bra utbud och kunnig och hjälpsam personal. Mode kan ju helt enkelt vara mycket mer pop (något man kan glömma bort bland tidningar som King).

I något av de tidiga numrena av tidningen Pop på nittiotalet hävdade Andres Lokko något i stil med att pop det är att gå in ett par nya Clarks till Smokey Robinsons Ooo Baby Baby. Neil Tennent ska ha hävdat att popmusik handlar om två saker: kläder och förändring. Det stämmer nog; idag gick jag in ett par Nicholas Deakins till Tenniscoats Tree or Not to Be.

Åh Babel? Kan det vara det kulturprogram jag så länge saknat på Sveriges Televison? När de flesta programidéerna tycks kollapsa eller i bästa fall vara småtrevliga (Filmkrönikan, Kobra) såg det länge ut som att hoppet var över. Men nu lyser hoppet igen. SVTs tablå såg väl i och för sig bättre ut redan i och med att de köpte in säsong två av This Is Our Music och i och med Babel skulle det kunna bli toppen!

Men det vet jag förstås ingenting om nu. Jag ser en risk i att Bodil Malmsten och poesi om dagsaktuella händelser skulle kunna dra ned programmet i den småputtriga fällan där ack så många av Sveriges Televisions andra kultursatsningar fastnat. Men. Jag går på namnen. Daniel Sjölin är programledare! Hans Personliga Pronomen var en oroande liten uppenbarelse och därmed måste det bli lite spännande med den författaren som programledare (om det blir bra är en annan sak). Sedan är Willy Kyrklund med i premiärprogrammet - då måste det bli bra (och ett litet hopp tänds om att han ska hinna (eller vilja) få ur sig något mer litterärt innan hans tid är över. Sen är även Andres Lokko med (hur hinner han?) som någon typ av reporter. Det känns - måste jag medge - både lite oroande och lite spännande.

Nu är ända kruxet att jag jobbar på biblioteket på tisdag kväll då premiärprogrammet sänds. Om jag inte heller har möjighet att se någon av reprissändningarna får jag väl straffa mig själv med att läsa om Personliga Pronomen och Solange.

Årsbästalistorna har börjat rasa över oss - eller har rasat nu ett tag. De flesta är fullständigt ointressanta. De flesta verkar bara vara ett meningslöst poängsättande och graderande: nummer ett är Jens Lekman, nummer två är R Kelly, nummer tre är x osv. De flesta "årsbästalistskapare" verkar inte bry sig det minsta om att försöka hitta en ny infallsvinkel, ge någon typ av förklaring till eller något intressant resonemang bakom graderingarna. Hur har de tänkt eller uppfattat året som varit? Vad är nytt? Vad är gammalt? Vad är intressant att peka på eller vad finns det som kan ge upphov till nya tankar, nya känslor eller upplevelser? Vad kan bredda perspektiven? Vad säger något om världen och tiden vi lever i? Hur sägs det?

Svensk musikpress håller ju inte någon högre kvalitet. De som kan göra en popkulturell årssammanfattning på ett intressant sätt är få. Jag skulle vilja peka på Mattias Holmberg på The Jet Set Junta som skriver både fint och fyndigt, och som har en god förmåga att precisera och peka på saker hos popen som få andra lyckas sätta ord på. Andres Lokko, numera på SvD, är ju också såklart gammal och pålitlig. Nils Hansson på DN är också pålitlig - och tråkig. Billy Rimgard på The Cricket kan också vara intressant. Lars Jämtelid på DigFi kanske inte alltid skriver så jättekul men han tar då i alla fall upp musik som inte många andra skriver om. Ibland är det gott nog!

Två nya låtar som jag spelat de senaste dagarna. Av högst skilda slag kan tyckas? Kanske är det motsatserna som får helheten att hålla ihop?

The Magic Numbers - Hymn To Her:
Verkar lovande, faktiskt! Småfånigt hypande från Nöjesguide och Lokko fick mig att tro att det skulle vara en onödigt uppblåst ballong. Mamas & The Papas pastich. Tråkig retro? Men jag tycker det verkar bättre än så. Efter första lyssningarna tycker jag inte alls att det bara låter som nån typ av sextiotalssoftrockharmoniåtervinning. Det låter bra, tilltalande, faktiskt lätt nödvändigt och kanske till och med modernt!?

Mokira - Ghost Glider:
Inledande spåret på Andreas Tillianders alias fullängdare FFT POP. Bara titeln är fantasieggande. Vad är en Ghost Glider? Spåret svävar i alla fall fram över en. Fladdrande. Det tar sig fram. Trögflytande och framfusigt. Upphackad elektronik i vinden.