Sleepless Nights

Skrev för någon vecka sedan om Jörg Follerts senaste skiva 17 Pictures, som en finfin liten uppföljare till fantastiska Easy: "Hopplock som fungerar mycket fint, filmiskt i bakgrunden, för ordentlig närlyssning, som nattligt ackompanjemang…" Eller: med uppdragen huva genom ett snöigt kvällsstockholm; och hur man vill vara precis här och nu men ändå drömma, drömma sig bort...


Sedan skrev Lars Jämtelid en gullig liten text på Digfi om hur han sitter hemma på eftermiddagarna och läser Elsa Beskow när han lyssnar på 17 Pictures: "Follerts ömsom lekfullt glada och ömsom vemodiga små stycken smälter nästan samman med Beskows mjukt psykedeliska naturromantik." Varför inte? Kanske smälter det samman eller så skapar det - som jag nog ändå skulle kunna tänka mig - spännande konstraster – mellan hundra år gamla sagor och nyputtrig munspelselectronica. Får nog allt ta och prova själv, plocka hem Tomtebobarnen, Solägget (eller Lasse liten i trädgården kanske passar till The Garden?) någon dag från biblioteket…


Men själv skulle jag nog mer spontant tänka mig att något bara lite mer modernt borde passa bättre... Ska jag skjuta lite från höften sådär skulle jag nog hellre allt, när det gäller "bilderböcker att läsa till 17 Pictures" nog plocka upp någon av Ryôji Arais fantastiska, måleriska färgexplosioner till böcker. De böcker som finns på svenska: När kommer bussen? och Sussa och Natti skulle nog passa... När kommer bussen? kanske är allra vackrast men med tanke på stämningar, låtttitlar och så passar nog Sussa och Natti bäst. Sleepless Nights och Sussa och Natti som inte kan sova... Tillsammans börjar de istället berätta historier som de själva hittar på. I fantasin åker de omkring i den ena mer fantastiska miljön än den andra...

Katten mjauar. Hunden skäller. Man hör massor av ljud.

- Lite läskigt kanske. – Lite kanske.

Beauty, Angels, England & America

Brukar läsa Weird Science och tänka att man borde ladda ned, titta på, i alla fall någon, av alla de TV-serier Kjell skriver om, tipsar om... Någon kompis pratar om Heroes och Studio 60... Så, får hem några avsnitt, tittar, tycker - under de stunder jag lyckas hålla upp intresset - att det är rätt okej. Men ändå? Inte riktigt sånt man har lust att titta, minst då, hela 12 avsnitt utav. I alla fall inte när det gäller Heroes. Får alldeles för många Lost-vibbar, för ogenomtänkt, för dåligt utkalkylerad spänning - och redan efter avsnitt två börjar den där känslan av uttråkning infinna sig... Har svårt att just nu se att jag kommer att komma längre än till avsnitt tre. Studio 60 känner jag väl dock att man nog borde, under mer koncentrerade former, ge åtminstone nån chans till. Å andra sidan har jag aldrig helt och fullt ens fastnat för Vita Huset tidigare...

Senaste veckan har jag istället - förhäxad och imponerad - sett om Angels in America (som jag missade nåt avsnitt av när det gick på TV för nåt år sedan). Fascinerande, rörande, knivskarp dialog och makalöst skådespeleri, förstås. Har Al Pacino egentligen någonsin varit bättre? Någon kanske stör sig på det teatrala, den "magiska realismen", Emma Thompsons ängel etc. Och jag kan hålla med om att det är som allra bäst i de mer rakt realistiska partierna, men utan änglar och blixtar kanske inte de skulle lysa så klart som de nu gör? Aldrig - som när man tittar på Lost, Heroes eller tusen andra serier - känns det nånsin som om man slösar med sin tid, att man kanske skulle slå av, läsa en bok istället, lyssna på en skiva...

Sista gången jag blev så till mig av en serie, fastnade så, var nog under The Line of Beauty-veckan i Svt för dryga månaden sedan. Och vilka paralleller det finns! Så olika men ändå så lika... Till att börja med: korta serier, med ett tydligt slut som inte bara maler på säsong efter säsong där man aldrig riktig vet hur många år man måste hålla uppe intresset. Sen kan man stapla likheter (och skillnader!) på hög om man vill, det självklara, uppenbara: gayvärldens förändring, aids, konservatism - antingen var dessa saker, verkligen så uppenbara, viktiga och avgörande under detta åttiotal, på båda sidor av Atlanten, antingen rör det sig om en slump eller så har verkligen Alan Hollinghurst inspirerats av Angels in America... (Nu kanske jag är ute och cyklar, men ändå...) Kanske tänkt att det här är en historia som borde berättas även utifrån ett engelskt perspektiv? Thatcher vs. Reagan. Gospel vs. Frankie Goes To Hollywood? Eller varför inte: det (som jag uppfattar det) så engelska, nedtonade, enkla, ändå någonstans diskbänksrealism... i motsats till Angels in Americas å sin sida lika typiskt amerikanska, New York-storslagna - slå på stora trumman! - med änglar på oväntat besök.

Och på samma sätt som The Line of Beauty är mumma för en anglofil, får en att vilja boka ett flyg till London bums med detsamma, inger en Angels in America likaledes så många vackra, lockande New York-stämningar, att det sorgliga hemska nästan, under vissa stunder, hamnar i bakgrunden.

Sedan är de ju även dramaturgiskt, i förhållande till varandra, lätt bakvända. The Line of Beauty: i första avsnittet nästan förförs man av (en på ytan) charmerande överklass som innan det är färdigt hugger så hårt med sina varglika tänder (fårakläderna förstås visade sig innehålla). Den kristna, konservativa amerikanska högern har svårt att överhuvudtaget förföra ens sin egen mormonanhängare... Å andra sidan slutar ju Angels in America då mycket lyckligare, hoppfullare. Tragedin i Line of Beauty avslutas istället - inte trots att, utan kanske just för att, den är så mycket mer nedtonad - så mycket kallare, när Nick Guest bara ensam, sviken, som synes, åker hem igen...

Söndagsblues

Ligger i soffan med någon slags söndagsblues – eftersom Skip James Devil Got My Woman ljuder ur högtalarna. Puh, vilken fantastisk röst…

Också lite bluesigt countryaktigt sådär på trånga lilla klubben Springfield i Gamla Stan igår: Neil Young och ballader i högtalarna och sedan Leksandsmannen The Tallest Man on Earth på scen. Flink i fingrarna och mycket fint gitarrspel. Stor, grov röst på liten kille men stilig i mustasch och fin skjorta med livligt, samtidigt avslappnat scenutspel. När han spelade den där låten ”som Son House brukade göra” tyckte jag det ökade ytterligare ett steg och blev mer än trevligt – riktigt bra, inspirerande och alldeles visst något som kan få mig att leta fram lite av just Son House när jag kommer hem. Helt tillräckligt…

Det här med alt. country och blues är väl egentligen ett eget litet kapitel, men hursomhelst är det ju ofta inte själva musiken som står i vägen för upplevelsen – utan attityden hos artister och kanske framförallt fans och kritiker. Så länge jag har vart med har det tjatats och gått på: hur den här rootsmusiken i form av folkmusik, blues och country väl ändå är den riktiga, äkta och sanna musiken. Hur det egentligen väl ändå bara är den musiken som veeerkligen betyder något. Så är det ju under inga som helst omständigheter förstås inte! Och det är ju lite synd när allt det där ältandet och gnatandet hindrar en på ens väg till de finaste sångerna med Mississippi John Hurt, Skip James, Son House eller kanske till och med då The Tallest Man on Earth.

Just nu känns det i alla fall som om ett litet fönster har öppnats…

En annan Wechsel

Wechsel Garlands Easy var en av förra årets bästa skivor (enligt Fia absolut den allra bästa) och har nog allt till och med avancerat något steg från den sjundeplats jag tillgav den för dryga månaden sedan. Bakåtlutad, svängig, lättfotad, melankolisk… Komplettera sedan allra helst också med Not Easy-EP:n med fyra mycket fina remixar där speciellt Kosi's Swim Edit utmärker sig, gör mig snurrigt vimsig: ”after I had it all, all I needed was you”...

Och nu har den där Wechsel (eller Jörg Follert som han egentligen heter) släppt en ny liten skiva under namnet 17 pictures. Och, okej, det är kanske en popplatta men de där sångerna, de flesta melodierna från Easy har han den här gången lämnat hemma… Istället: små, korta instrumentaler, stråkar, munspel, samplingar, plink och plonk… Hopplock som fungerar mycket fint, filmiskt i bakgrunden, för ordentlig närlyssning, som nattligt ackompanjemang… Titlarna tycker jag säger en hel del om vad det är för typ av stämning 17 pictures här målar upp: The Garden, Watching The Watching. Sleepless Nights, Dream Of Quietness, Moritz Star, Sora Star (eller titta på omslagsbilden här ovanför)…

Antagligen mer utav en bagatell än Easy men förhoppningsvis också bara ett delmål på vägen mot framtida storverk...

It's Ok

Ligger i soffan med någon slags söndagsblues. På TV: Kunskapskanalen med Löftenas land, dokumentärserien om det svarta amerikas historia. Mycket Chicago och femtiotal i detta avsnitt. Fullkomligt fantastisk, jag förbannar att jag missat de första delarna och hoppas verkligen att det kommer någon typ av repris. Intressant, lärorikt och förstås en massa bra musik, från Howling Wolf till gamla pastorer som minns ungdomens dagar och rosslar fram den ljuvligaste gospeln…

Surfar runt lite… Går in på The Crickets topplista för första gången på länge, länge… Ny låt av Kevin Rowland! Kan det verkligen vara nåt? Ska han verkligen lyckas resa sig ur sin aska – göra något verkligt intressant – ännu en gång? Men nya demolåten It’s Ok Johanna är väl ändå allt rätt fantastisk? (Eller kan det vara så att jag är lite förvirrad?) Upplyftande är väl kanske när det gäller denna typ av soulgospelpop ett lät klichéfyllt adjektiv – men det är precis så den känns! Dessutom ser han ju fantastisk ut, i hatt och käpp och mystisk mustasch. Precis som på Don’t Stand Me Down tycks kläderna, looken lika viktig som någonting annat.

Gospel, soul, kläder, Rowland – känns som modernism (kanske den modsrevival en kompis gissade var i antågande?) och/eller ett sorts nittiotal och ändå något, som på rätt sätt, alldeles säkert behövs just nu. I mörka kalla Stockholm, Sverige, Världen… Lite av den värme som ibland kunde infinna sig på vissa ställen, på den tiden när till och med nåt sånt som Oh, Happy Day (Love and Happiness!, I Shall Not Be Moved! eller ja du vet) kunde mixas in på några av Stockholms dansgolv.

Eller, jag vet förstås inte, men vem behöver inte drömma om lite värme, kärlek, vår och ljus, gospel och dans mörka kvällar i mörka februari?

Ass, Jean-Louis Huhta, Idiot Kid

Meningen var att jag under veckoslutet skulle få bevittna en konsert med Ass. Detta visade sig dock nästan vara lika svårt som att hitta artisten via Internetsökningar. När han sedan även döper själva skivan till Ass börjar man nästan undra om det rent av finns en liten medveten plan där någonstans. Kopieringsskydd? Att vara svårgooglad som ett sätt att skapa exklusivitet? (Det hela får mig att minnas en gammal diskussion på Copyriot om agoogliska artistnamn, den gången apropå artisten Firefox. "Hur kan man som artist kalla sig något som redan ger ungefär fyrtiofyra miljoner hits på Google?", frågade sig Rasmus. Ass ger idag ungefär 143 miljoner!)

Nåja. Informationen om var och när Ass skulle spela var alltså också lätt svårtydd: myspace-sidan sa torsdag på Ugglan, Ugglans hemsida sa fredag och lördag... Så vi hade tänkt gå dit på torsdag men gick istället dit på fredag. När vi kom dit visade sig det att han spelade där på torsdag - och lördag! På fredag spelade han istället på Pet Sounds bar. Min lite mer ambitiösa vän knallade helt enkelt iväg till Pet Sounds en timme och han med att både se Ass - och Jean-Louis Huhta och Idiot Kid på Ugglan (där i och för sig även Ass-mannen Andreas Söderström kompade fint på bland annat trumpet, men tydligen inte lika intressant som när han uppträdde i eget namn... ).

Hur som helst är Ugglan ändå allt ett väldigt sympatiskt ställe. Lugnt och sansat med udda och avig musik, god tjeckisk öl, och efter uppfräschningen mysigt och med större och bättre konsertrum. Måste försöka gå dit många fler gånger i fortsättningen...

Utan Ass (eller nästan då) fick vi istället bevittna Huhtas rejält kompromisslösa elektroniska genomkörare och Idiot Kids lite väl brådmogna "trollpop". Hade aldrig hört Huhtas senare grejor förut och blev rätt överraskad av att mötas av ett fullkomligt trum- och beatfritt framförande. Först lite akustiskt gitarrspel som han sedan samplade och lätt mynna ut i ett massivt sprakande. Ungefär två långa "låtar" utan rim, reson och blipp och blopp. Skönt i dagens malström av behaglig bakgrundselectronica. Ska bli intressant att höra skivan.

Idiot Kids "trollpop" visade sig vara en riktig ungdom med "riktig" whiskey-röst, ståbas, piano, lite trumpet osv... Någon tyckte det var rätt rejält värdelöst, medans jag, behaglig till mods efter Huhtas kompromisslöshet och några Pilsner Urquell, tyckte det var rätt behagligt värmande. Har dock svårt att se att just de ska bli intressanta att höra på skiva...

Rötter smälter och Ändras

Sara Hallströms nya diktsamling får fin kritik i många tidningar i veckan. Johan rekommenderar… Lite intresserad borde man väl ändå bli? Eller? Jo, på sätt och vis förstås… Men ändå: kanske…

Ibland går det så långt att man nästan undrar: är jag ens intresserad av – eller bättre uttryckt: tycker jag ens om poesi? På den frågan svarar jag utan tvekan självfallet: ja. Men när det är så långt mellan gångerna – då man känner det: oj!, eller något åt det hållet – kan man ju börja fundera… Man kanske skulle kunna säga så här: eftersom de där betydelsefulla stunderna är just så betydelsefulla är jag väldigt varsam i min bedömning, i mina hejarop? Det kan inte komma i mängder, det behöver tid på sig och det är så mycket som måste stämma…

Och, får väl då sägas, det ju inte så att jag inte försöker. Jag bläddrar runt i massor av nya svenska diktsamlingar. Mycket är helt okej, någon enstaka är toppen och vissa står jag inte ut med. Men allt för ofta känner man tyvärr något åt just det där hållet: "Hej jag är poet! Och inte bara poet – jag vill även vara poet. Och: vacker, smart, välformulerad och kan slänga mig med alla de rätta referenserna…”. Sen är det liksom kört med den samlingen.

Therese Bohman skriver en rätt fin och uppskattande recension av just Hallströms nya samling i Aftonbladet.

Åh vad jag har längtat efter poesi som inte vet att den är poesi. Som inte måste hålla på och kommentera sig själv, prata om språket och texten och orden, klaga över bristerna, över sådant som inte går att skriva. Jag har längtat efter en omedvetenhet om den egna formen, en vilja att berätta något med till buds stående medel i­stället för att hålla på och krumbukta sig

Men?! Omedvetenhet om den egna formen? Skulle det kunna vara så att man kan sitta och skriva poesi utan att vara medveten om den egna formen? Det finns någonting konstigt där någonstans. Men hur det nu än är med den möjligheten: den där längtan som Therese ger uttryck för har nåt lite intressant över sig. Som en dröm om något slags ursprungligt paradistillstånd där orden liksom bara flödar ur munnen på poeten. Eller lite hellre kanske: som nån jazzensemble där allt bara flyger iväg på ren känsla, lätt, lätt och enkelt, utan att just krumbukta sig. Om det sen är snällt eller bara hemskt elakt att tillskriva Hallström en sådan omedvetenhet är en annan sak... Om jag sen kommer att tycka om, tycka illa om eller bara tycka att Rötter smälter är helt okej får jag se när den kommer in till biblioteket.

Tills dess läser jag och läser jag om några av Stig Larssons diktsamlingar från det sena åttiotalet och tidiga nittiotalet. Just nu samlingen Ändras från 1990. Dikter som Folkets man och Upplysning kan med lite vilja sägas anknyta till ovanstående frågor om poetens självbild och medvetenheten om den egna formen. Frågor som också tas upp av Espen Stueland i fina essän Att tillföra poesin möjligheter som publicerades i tidningen 00-tal (90-tal!) 1999 och som du hittar här.

Ur dikten Folkets man:

Jag tar ett perfekt steg på trottoaren.
Jag är inte ensam: många stör mig under tiden.
Människor på trottoaren - de tänker säkert på mig.
Detta är inte sant.
Det som jag har gjort är knappast svårt att göra.
Men varför skrev jag då att det var ett perfekt steg?
Jag ville framstå som enkel och lite dum.
När jag framställer mig så och samtidigt uttrycker mig
med en så blixtrande elegant syntax -
inte är den särskilt elegant, var har jag fått det ifrån? -
hoppas jag att det ska uppstå en intressant stämning.
Men vad är jag ute efter? -
och alla dessa ändlösa förklaringar, vart leder de?
Det är intressant i sig självt, så att säga.
Men nu är det inte längre intressant.
Känner ni detta?
När jag skriver att det är intressant i sig självt
har jag på något sätt avslöjat texten.
Jag har visat vad jag är ute efter - Och att skriva detta,
just det som jag nu skriver, är ett sätt att undfly
ett evigt problem: monotonin som alltid infinner sig,

Poeter på plats på Kulturhuset

Rusar iväg direkt efter jobbet för att möta upp med Johan på Café Panorama högst upp i Kulturhuset. Snubblar in mitt i en uppläsning av Göran Greider, iklädd mjukisbyxor och skogshuggarskjorta. Han läser bland annat om ”urkommunismens mode”! Han kör på i gamla fotspår tänker man. Sen säger han att enda anledningen till att Dala-Demokraten inte är en rikstidning är att den ju inte kan heta Sverigedemokraten! Småtrevligt men han är ju inte riktigt den som förvånar… Samtidigt är det ju lite skönt med en sådan anti-vindflöjel.

Ida Börjel saxar lite ur sin långdikt Skåneradio. Och hon läser väldigt bra! Tänker på en gång att nu är det allt dags att ta sig an samlingen, som legat och skräpet där hemma alldeles för länge. Kanske även söka upp Sond, som jag inte riktigt lyckades ta mig in i första gången jag försökte. Vet inte så mycket om hur Skåneradio är gjord men tänker mig att Ida har suttit och lyssnat, samplat radiopratet, saxat och klippt och klistrat. Känns egentligen bra att inte vara säker på saken, och det känns rätt skönt att samlingen inte har ett långt teoretiskt förord, som jag minns att t.ex. Johan Jönsons Virus innehöll.

Petter Lindgren kan nog vara rolig, men den här gången kändes det lite för slarvigt och oinspirerat putslustigt. Lite för mycket slarv med orden för att det ska kännes helt viktigt att bry sig om... En annan dag kan det säkert vara mer spännande.

Ann Jäderlund läser tyst, tyst men intensivt, intensivt. Och fångar ens uppmärksamhet mycket nog just genom att läsa tystare än övriga, mer lågmält men ack så mycket mer dramatiskt. Till skillnad mot sådana som Lindgren eller Greider känns det som om hon aldrig skulle kunna läsa fel eller slarva med ett ord – vilket då förstås gör att orden hon läser känns så mycket angelägnare...

Ales Steger har jag aldrig läst, men oj vad fint slovenskan lät i hans mun. Ovan nämnda poeters läsningar av översättningen var också mycket bra... Framtida läsning...

Avslutar kvällen med att låna hem några diktsamlingar av Erik Beckman på Läsesalongen.

Fallen Snow...

...med Au Revoir Simone, Snow med Kuryakin eller kanske Snowflake med Trentemoller? (Det gäller ju liksom att fånga det - imorgon är det antagligen slask och borta och helt grått igen...)







Sedan kanske The Cat med Jimmy Smith?

Make Mine Music gör min musik

Varför bryr sig ingen om skivbolaget Make Mine Music, och dess artister? (Eller är det så? Det är svårt att ha koll, men att ha koll på vad folk har koll på är förstås närmast omöjligt.) Yellow6, Epic 45 och framförallt July Skies har ju alla släppt fantastiska skivor de senaste åren!

Som ett litet bevis för det släppte både Yellow6 och July Skies var sin fin samling förra året med gamla singlar, outgivet, remixar och bortglömda små pärlor. I Yellow6 fall en samling över hela tre CDs: The Beautiful Season Has Past. Har bara provsmakat lite ännu sådär men det låter finfint och en låt som t.ex. Icanhear är vacker och (faktiskt!) så stämningsfull att man rycker till... ur sitt slummer...

July Skies har i mitt tycke släppt två av 2000-talets absolut bästa, mest egensinniga och annorstädes skivor. Allra bäst kanske fullängdsdebuten Dreaming Of Spires från 2002, men även The English Cold från 2004: lite mörkare, nästan lika fulländad, men det där lite enklare, ändå mer trevande, klara (som just en julimorgon) skimmrar nog som allra bäst på debutskivans (kanske allra helst på debutsjuans!) Coastal Station, The Softest Kisses...

I höstas släppte de skivan Where The Days Go där de samlar lite gamla, rara grejer innan de snart (februari säger hemsidan) släpper en en ny, riktig fullängdare: The Weather Clock. "It seemed an appropriate time to release these tracks as the following album will define different textures and direction.", skriver de på hemsidan. De där "different textures and direction" ska jag absolut följa, jag är nyfiken, det kommer att bli spännande, om de så bara är lika "different" som tidigare är jag alldeles nöjd och med på noterna... Om man undrar av vad July Skies variant av annorlunda består skriver de följande på sin hemsida:

Lost youth, fractured memories of the 1970's, pylons across fields, abandoned airfields, endless childhood summers, dappled sunlight through leaves, forgotten England, the romance of the heavens well after closing time, countryside, mornings in May, ruins, faded innocence, post-war Britain, skies of all seasons, trudging coastlines, Super8, Festival of Britain 1951, memories made with a Polaroid Landcam, Henry Moore, overgrown follies, East Anglia, time spent amongst long summer grasses, kissing under motorway bridges, grey English rain filled skies, concrete precincts and tower blocks, suburbia, better days ahead, the sound of children playing faraway, old Ordnance Survey maps, lost airmen, Orford Ness, rustic charm, John Nash, playgrounds of the city, Avebury, icy mornings and clear blue skies, poppy day, a half remembered smile, "There's no comfort in this world", 1960's artwork by Harry Wingfield, John Berry, Martin Aitchinson, C F Tunnicliffe, Ronald Lampitt, BST, municipal parks at dusk, love, infatuation and loss.

Musikaliskt tänker jag på framförallt Virginia Astley och The Durutti Column när jag lyssnar på July Skies. "her From Gardens Where We Feel Secure set from 1983 has been the stepping off point for many who would explore the possibilities of suburban and rural aural landscapes.", skriver Alistair Fitchett på Tangents om Astley. Och fortsätter, apropå July Skies musik:

It reverberates with the ghosts of places like the deserted airfields and coastal defence stations that Harding seems to be drawn to; the ghostly appeal in landscapes and architectures that contain no tangible personal memory, yet hold within them something altogether more illusory and tempting. With his July Skies project Harding is exploring an English rural environment that so many seem to ignore - he is putting sounds to sights and places that see few visitors

Man kanske kan se July Skies som en engelsk motsvarighet till bloggen Rostsverige?

Air France - On Trade Winds

Ah… De där Air France var ju sånt där som jag nog innerst inne visste att jag skulle tycka väldigt mycket om, men som jag ändå hittills gjort mitt allra bästa för att hålla mig borta ifrån… (Ibland måste man kanske skydda sig mot sådant man vet att man lätt blir förförd av?) Känns nästan för förutsägbart, avprickat hos dom rätta influenserna, utmätt med de rätta ingredienserna lite väl noggrant kanske? Finns det kvar något som skaver, som ger upphov till huvudbry? (Som inte gör att det snabbt kommer vissna, sluta sprattla, sjunka som en sten...)

En första, andra lyssning och - nämen visst! - jag sitter förstås här hemma i soffan och gör vågen! (Som rullar in mot stranden i Karibien under ett Beach Party.)

Om nu livslängden för detta inte är mycket längre än en charterresa, spelar väl just nu inte så stor roll… Den saken får det återkommas till då. En risk som jag inte vet hur det ligger till med, men som jag ändå tycker borde kunna dyka upp, är hur det aktuella flygbolaget ställer sig till gruppnamnet. Bara de inte byter namn till La France (Air är ju upptaget!) är jag nöjd.

Holy Ghost Zombie Nation Revival

Under den gångna helgen var det övernaturliga väsen, andar, levande döda; zombier och spöken som var i farten i klubb- och konsertstockholm. I alla fall i artistnamnen hos de uppträdande akterna på Neat och Debaser. Och kanske, kanske även när det kommer till musiken: i nyligen uppgrävda, ändock förvånansvärt livliga, glamrockklichéer och effektiva, elektriskt sprakande, partytricks i dansmusikgarderoben.

Speciellt Zombie Nation på Neat i fredags var mer än bra partymusik. I någon slags bakvänd marknadsföringsstrategi hade Daniel sänkt mina förväntningar, i stil med "det blir säkert okej, men nästa helg blir det riktigt bra, jag och en norrman med roliga namnet Skatebård!". Och när förväntningarna minskat lite blir man förstås ännu gladare när det var så underhållande! Entré i en gigantisk afroperuk för att sedan låta det vara lekfullt effektivt svängigt, ändå tillräckligt intressant knepigt. Sån där electro dansmusik som kan kännas så barnslig, dum, korkad, berusad men ändå som en befrielse, ett leende när man själv känner sig - just så ungefär: barnslig, korkad, leende, berusad... Sen lyssnade jag lite i morse på nya plattan Black Toys och kunde inte låta bli att le lite fånigt åt även den trots småtrött söndagsförmiddag... Vidare lyssningar får avgöra om det är en kul parentes eller något värt att gräva ner sig mer i.

Och igår förärades Debaser av besök från både mig och Seattlebandet The Holy Ghost Revival. Några vänner brukar lyckas få med mig ner till rocknästet vid Slussen åtminstone några gånger per år. Har i och för sig sett en del riktigt fantastiska konserter där under åren, minns just nu: Clientele, Out Hud och Electrelane (vilkas nästa skiva jag verkligen, verkligen ser fram emot), men annars tycker jag att det där gamla Debaser allt håller på att förfalla väl mycket. Slitet och smutsigt och pinsamt dåligt diskant, burkigt menlöst ljudsystem. Möjligen okej vid konserter men från DJ-båset närmast outhärdligt.

På förhand visste jag att The Holy Ghost Revival inte riktigt var min tekopp men att det ibland kan va kul att kolla in något annat, nåt man inte har nån tidigare relation till, något som förhoppningsvis kan komma in från ett annat håll och överraska. En utgångspunkt jag brukar vilja inta är att verkligen försöka gilla det jag inte är nåt större fan av, och sedan verkligen ifrågasätta mina favoriter. Så även efter konserten: inte min kopp av te (för rockigt, skrikigt och variationslöst) men det där livliga, smågalna, splittrade, svårdefinerbara kan jag visst gilla! Efter nån lyssning på skiva, om låtarna får sätta sig kan det kanske va nåt? Jag kan tänka mig att de skulle göra sig i nån gigantiskt välproducerad uppdaterad bowievariant av konceptplatta...

Så mycket för det när det gäller "the ghosts of yesterdays". Ikväll bestämmer jag musiken: Durutti Column, Tim Buckley, Colleen, Move D, Andy Stott och Saint Etiennes "What Have You Done Today Mervyn Day?"...

I'm On My Way To A Better Place

01. Pastel Vespa - Blue Monday
02. New Order - Ceremony
03. The Radio Dept. - We Made The Team (Extended)
04. Herbert - Moving Like A Rain
05. Momus - The Birdcatcher
06. Kelley Polar - In Time
07. The Embassy - That's Meat Boys
08. Lindstrom - Further Into The Future
09. The Modernist - Pearly Spencer
10. Guy Gerber & Shlomi Arber - Sea Of Sand
11. The Field - A Paw In The Face
12. Studio - West Side
13. Badly Drawn Boy - Nothing's Gonna Change (Maps Mix)
14. Saint Etienne - Who Do You Think You Are (Alternate)
15. The Sleepy Jackson - Higher Than Hell
16. Chairmen Of The Board - I'm On My Way To A Better Place

(Ingen lista över årets låtar.) Men, istället, lite fina låtar, (samlade på en CD) för ett riktigt nyårsbaluns! !

Gott nytt!

Norrlandsvecka (winter edition)

(sommar)

Årets album

1. Scott Walker - The Drift
"På vägen hem, på bussen, i regnet, är The Drift det enda som når ända in. Har lyssnat till och från sedan i våras, men tassar ändå bara omkring på ytan – här finns fortfarande massor kvar att upptäcka. Clara, Cue, Psoriatic, The Escape, A Lover Loves är fantastiska skapelser, byggnadverk, till låtar."



2. Clogs - Lantern
"Jag vet inte om det är i blandningen mellan ett väl uttänkt komponerande och ett precist skickligt improviserande som den stora hemligheten ligger. Men de både intrikata och lättlyssnade kompositionerna har en säregen lyster och uppbyggnad. Sedan: filmisk, romantisk, hotfull och varm – ja, det mesta som man behöver för att man ska vilja lyssna och lyssna och lyssna…"



3. Herbert - Scale
"Scale tycks i alla fall just nu som den perfekta blandingen av house soul disco jazz, electronica ljudkonst – som i slutändan ändå resulterar i en popskiva!"



4. The Sleepy Jackson – Personality
"ändå kan jag inte låta bli att lyssna… Två möjliga anledningar: låtarnas, vid tillfällen, förödande effektiva melodiska hitkvalité och arrangemangens sjaskiga överdrifter där körer, på körer, på psykedeliskt arvegods i form av synthar och stråkar, snurrar runt och omkring sång efter sång…"



5. Are You Scared To Get Happy?
"Differnets liveversion av It Never Entered My Mind gör mig (fortfarande) andlöst sugen på deras nästa framträdande. Sarto gör Hammarbyhöjdens tunnelbanestation (som jag åker förbi nästan varje dag) ack så skrämmande. Change or Lies är en av Majessic Dreams allra bästa låtar (vilket, faktiskt, inte säger så lite). Eating Noddemix är fantastisk."



6. Vida Burguesa
"Det är vass indiepop, fluffig bossa, psychedelisk softrock och själfull easy listening. Och vissa kan kanske vid en snabb, liten lyssning tycka att det känns retro eller till och med konventionellt - men ack så fel de har! Siesta är ju löftet om en annan värld, det ständiga solskenet, ett evigt sextiotal på franska rivieran, äventyr och cocktailpartyn."



7. Wechsel Garland – Easy
"Mardröm eller dröm? Ful eller snygg? Hela tiden både och i ett avigt, men precist, växelspel. En röst som gärna skulle vilja vara en skönsångares men som - på både gott och ont, får nog ändå sägas – blir mer än det när den skaver och kränger mot medelhavsreggae, loungejazz, trummaskinseasy listening och fin stråkindränkt tysk synthpop."



8. The Radio Dept. – Pet Grief
"Man kan luras till att tro att låtarna är lite svagare än på Lessers Matters, vilket jag inte håller med om, då jag tror mig veta att de bara är subtilare, ännu mer fint utmejslade för längre varaktighet och en bättre hållbarhet. Om det stämmer kommer det nog visa sig att Pet Grief endast är ett steg framåt för Radio Dept."



9. The Gentleman Losers - The Gentleman Losers
"gitarrer, gitarrer, ingen distortion, men med tunga, långsamt lunkande beats, pianon eller andra plink och virvlande elektroniska strömmar som lyfter mot himlen, som röken från utegrillen…"



10. Ryan Teague - Coins & Crosses
Coins & Crosses gillade jag först, avfärdade jag sedan lätt som tom och enkel i jämförelse med Ryans förra skiva, och har nu återigen, under årets sista veckor, börjat hitta nya djup i...

Till sist: Skivor som tycks mig mycket bra, men som jag av någon anledning ännu inte riktigt lyckats greppa, troligen för att jag inte lyssnat tillräckligt många och ordentliga gånger... I någon form av slutända tror jag att de kan kvala in bland årets allra förnämsta: Momus - Ocky Milk, Hans Appelqvist - Naima, Scritti Politti - White Bread, Black Beer.

(2005)

Årets filmer

Alla har någon att hålla om förutom Grizzlymannen som klappar en räv...

Opera! - det planeras inte bara ett nytt operahus, konstformen är också i kris, samtidigt som det är en en av årets absolut t r e n d i g a s t e musikgenrer - vilket operans stora betydelse i årets två bästa filmer ger en vink om. Musiken i Match Point var inte bara en helt outbytbar del av filmen utan skapade också ett av årets bästa soundtracks.

"Match Point? Kunde jag inte låta bli att bli förförd av. Har känslan av den inte riktigt är så enkel som den utger sig för att vara. Det finns en till, mindre uttalad, vändning någonstans i det där moralfilosofiska problemet... Den brist på trovärdighet som kunde skönjas i vissa förhållanden och känslor spelade mindre roll, och vägdes gott och väl upp av det fina skådespeleriet, de väl utgjutna scenerna... Det lätt oväntade i filmens vändningar och det, trots allt, lite lekfulla och luriga gör att den lever kvar i tankarna. Frågan är dock om jag skulle gilla den om jag skulle se om den... Vilken jag förstås måste göra nån gång..." utbrast jag när jag just kommit ut ur biografen. Nu finns den kvar som ett litet minne, utan att jag direkt kan återkalla vari den exakta storheten och intensiteten låg. Tror allt att det är dags för att titta igen...

Marie Antoinette ligger närmare i tiden. Bubblande känslor i mage och hjärta... Den efterföljande debatten på speciellt Aftonbladets kultursida kändes dock mer än tröttsam - en slags vänsterns motsvarighet till högerns upprördhet över en Castro-kväll på Svt. Autopilot och svartvita politiska gränsdragningar och analyser - när det sällan smällts av så många karamellfärgade frågor på en och samma gång - vilket nog debatten i sig också avslöjar...

Om "operaackompanjerat kärlekstrassel hos den europeiska överklassen" var temat för årets två mest minnesvärda filmer var "missförstådd kärlek i den nordamerikanska vildmarken" temat för nummer tre och fyra på listan: Brokeback Mountain och Grizzly Man. På rätt olika sätt: desperat jakt på kärlek, förtvivlan och krossade hjärtan. På ungefär samma sätt: stora känslor, stora vidder och rätt stora filmer...

Schüldt inte ifrån dig

Och nu ska den där Odd at large-mannen Eric Schüldt få ett eget program i P2 också – Schüldt i P2! Tidigare har han bl.a. varit programledare för P2-programmet Riktig musik. Han har spunnit techno på Stureplansklubbar och han har skrivit (oinspirerande) texter om popkultur i allmänhet. Varför ska jag bry mig om det då, egentligen? Eller så här kanske det är: jag försöker att tänka att det rör ju inte mig - jag duckar och väjer undan men kan inte undgå att känna mig lite träffad! Vi springer inte bara på samma klubbar, utan vi laddar också båda ned senaste Jóhann Jóhannson. Men, är vi på samma planhalva bara för att vi lyssnar på samma musik?

Martin Gelin skrev en rolig sak om ämnet i sin lilla årssammanfattning på sin blogg:
”Musik!
Adolf Fredriks Musikskola fick äntligen en röst i den svenska kulturdebatten, som allt för länge dominerats av folk som inte gått Adolf Fredrik. De fick oss att inse att det är friskt och hälsosamt med 25-åringar som helt utan ironi pratar om "högkultur" och "populääärkultur".”

Och förstås har han rätt: det var väl inte riktigt så här man helst önskade att det skulle gå till? Det känns lite som när skolans mest besserwissriga elev i mästrande ton började tjata om det pappa lärt dem, om hur man gör när man går på opera och hur man köper klassisk musik på CD… Det finns en överhängande risk att den där lite subversiva känslan man ibland kan erfara när man lyssnar på säg Clogs snart är ett minne blott…



Schüldt bygger upp en konstlad motsättning mellan fin- och populärkultur och får det att framstå som om det är ett problem att unga inte går på operan. För det första går unga visst på operan och för det andra så är hela saken inte ett problem för unga popintresserade människor utan för gamla stockkonservativa klassiska musikfans som känner sig förvirrade i en modern, sönderhackad och decentraliserad musikvärld. Om man är ung och nere med Brian Eno och Sylvain Chauveau är ju hela den klassiska musiken och konstmusiken bara ett stort äventyr att bege sig in i, när den mer traditionella popmusiken känns lite för trång och tjatig. Att man då kommer in från fel håll och kanske till och med gör på fel sätt gör det hela bara än intressantare...

”Allt tyder på att den klassiska musiken håller på att tyna bort i samhället.”, säger Schüldt i Svenskan. Anledningen till att han som ung journalist och DJ kan säga något sådant tyder förstås på raka motsatsen. Orsaken till att Odd at large, Schüldt, Rodeo och fan och hans moster tjatar så jäkla mycket om klassisk musik och konstmusik just nu är ju inte alls för att det finns nåt problem för den kulturyttringen, utan att för att det är något som sent om sider faktiskt håller på att bli rejält mainstreamhippt. Poptidningarna och popbloggarnas årsbästalistor är fulla av Max Richter och Johann Johannsson. Innan du hinner blinka görs det ett reportage på Musikbyrån om fenomenet.

Men, ingen fara på taket, jag gillar Steve Reich alldeles för mycket för att bry mig om någonting sådant. Och självklart kommer jag att lyssna på Schüldt i P2. Musiken som kommer att spelas kommer med all säkerhet vara fantastisk. Det jag fruktar är att mellansnacket kommer att skapa en lätt obehaglig olustkänsla (jag hoppas på motsatsen!)

– man vrider på sig lite lätt, börjar bläddra i en tidning och sakta för att skydda sig på nåt vis sänker man volymen till ett minimum, hör det brusa… Eller vad är det där för ett ljud egentligen? Kommer det utifrån? - jag måste öppna fönstret för att se efter

Bloggmin (min blogg)

Idag skulle Svts kulturprogram Kobra ha handlat om dagboken, bloggen osv. Av okänd anledning utgick programmet. Hade nästan bänkat mig… med tekopp och allt… Tyckte att programförklaringen på deras hemsida var roligt lik saker jag skrev på just den här bloggen i våras, då med rubriken Dagbloggen: ”För inte så länge sen var dagboken en hemlig liten bok med lås på. Idag står de digitala dagböckerna öppna för vem som helst, hämningslöst utlämnande allt och alla.”, skriver de om sitt (numera), i alla fall för tillfället, inställda program. ”Förut var dagböcker alltså ofta låsta och i de allra flesta fall någonting man enbart höll för sig själv. Ett ytterst privat skrivande.”, ”Den senaste tiden har dock allt detta förändrats (även om det såklart fortfarande finns många, många som fortsätter att skriva i dagboken med lås på).” lät det när jag puttrade på om ämnet i våras. Så det är väl klart att jag nästan bänkade mig, ämnet är ju ändå nåt som intresserar mig litegrann! Och, får väl ändå också då sägas, Kobra har ryckt upp sig lite i höst tycker jag: lite tätare, ofta intressanta reportage, nyfikenhet och i alla fall försök till annorlunda perspektiv på mer eller mindre utslitna ämnen etc. (Blickar medan detta skrivs på det repriserade programmet om fotografi och inslaget om konstnären Felice Varinis fascinerande, hisnande små, stora mönster.)

Så, jag hade alltså tänkt skriva lite om programmet, kanske dissa lite, kanske berömma och säkert argumentera mot dem som förstås hade uttalat sig, sagt korkade saker (Sigge Eklund!) osv. Om programmet sänds nästa vecka kanske jag får återkomma till ämnet…

Apropå dagboken och bloggen och bloggen som dagbok så tog storbloggaren (så tituleras han i alla fall när han ska komma och föreläsa för personalen på Stockholms stadsbibliotek!) Erik Stattin en paus från sin blogg för ett litet tag sedan med en i sammanhanget lite intressant motivering: ”Bloggar är personliga, det är ju hela grejen. Fyllda av skönhetsfläckar, skavanker och underbarheter. Det är därför vi gillar dom. Det är därför vi skruvar på oss/läser extra noggrant när de går över gränsen till det intima, och det är därför vi blir indignerade när de säger sig representera en objektiv ståndpunkt och menar sig sitta inne med sanningen: "Says who?!" utbrister vi och skriver en arg kommentar. För mig har det helt klart vuxit fast i vad det innebär att vara jag, fastän jag försöker ha en distanserad hållning. Ibland blir det ett sätt att gå upp i något för att glömma något annat (det kan också vara som att nypa sig i armen riktigt hårt när man är trött, för att vakna till), och ibland är det skönt att bekräfta det, och ibland är det mindre bra eftersom resultatet blir kryptiskt, själv-refererande och eländigt. Du märker det kanske inte, men för mig är det uppenbart. Bakom varje inlägg om något särskilt ämne som helt uppenbart inte har med mig att göra, gömmer sig naturligtvis en känsla, en stämning, ett begär. Man skyler över det med och expertterminologi. Det man inte skriver om talar mängder. Ju mer jag kämpar emot att skriva om något djupt personligt (säg: hur det känns att lämna ett 14-årigt förhållande och plötsligt inte leva nära någon), desto mer skiner det igenom i allt annat.”

Så där kan man nog känna lite till mans: hur svårt det kan vara att inte vara personlig, när man så inte vill, och hur den problematiken ibland kanske gör att man just känner för att t.ex. ta en liten paus ibland. Eller hur den problematiken till stor del kanske till och med är en del av själva bloggandet, att det är någonting man kanske måste vänja sig vid om man ska ”blogga”. Något att lära sig hantera, kanske till och med lära sig gilla…

Lite på tvärs mot det skriver Karin Ström i SvD om bloggandet som den perfekta spegelminen: ”Att läsa närståendes bloggar är som att stå bredvid dem i spegeln när de provar kläder och komma på dem med att göra sin spegelmin. En blogg är nämligen just en spegelmin, den bild av jaget som bloggaren vill kommunicera till andra. En bild som går att kontrollera, till skillnad från bilden bloggaren förmedlar livs levande. Bloggen är bloggaren minus osäkra stakanden, misslyckade skämt och resonemang som inte kommer någon vart.” Och, ja, någonstans håller jag nog med lite om vad hon säger - frågan är kanske om den där spegelminen alltid är så jäkla vacker (som bloggaren själv ofta kanske förleds att tro)? Att det kanske istället är lite som Erik skriver: "ju mer jag kämpar emot att skriva personligt, desto mer skiner det igenom i allt annat". Ju mer du poserar i spegeln desto stelare och mer enahanda framstår du? Eller?

Överstyrningslugn

Efter ett, för mig, ovanligt avancerat festande på fredagens Neat och lördagens Teatron avslutades helgen med Sonores och Pistol Disco på Distro på Lava. Och om den dansmusik, techno, electro, house som spelades av Daniel, Thomas, Ellen, Housewives ringade in fredags- och lördagskvällen på ett passande sätt, målade Sonores och speciellt Pistol Discos oväntat stillsamma framträdande upp en perfekt liten stämning för sen eftermiddag en söndag i mörka november.

Köpte med mig skivan, vandrade iväg ända ner till Skånegatan och Chutney där jag åt halloumiost-sallad och hade en intressant diskussion med Johan om bricolage, den där fåniga SvD-artikeln om hög- och lågkultur och hur intressant det egentligen är att analysera gamla författares klädstil. För mig är det dock nog ändå självklart att jag förstås i första hand är intresserad av Prousts texter men ändå också intresserad av vilka kläder han bar...

Helgen får alltså avslutas med en förstalyssning av den där Pistol Disco-skivan (just ikväll på rätt låg volym...) och de sista sidorna av Becketts fina gamla Proustbok. (Iklädd mina alldeles för korta mjukisbyxor.)