2007-02-17

Beauty, Angels, England & America


Brukar läsa Weird Science och tänka att man borde ladda ned, titta på, i alla fall någon, av alla de TV-serier Kjell skriver om, tipsar om... Någon kompis pratar om Heroes och Studio 60... Så, får hem några avsnitt, tittar, tycker - under de stunder jag lyckas hålla upp intresset - att det är rätt okej. Men ändå? Inte riktigt sånt man har lust att titta, minst då, hela 12 avsnitt utav. I alla fall inte när det gäller Heroes. Får alldeles för många Lost-vibbar, för ogenomtänkt, för dåligt utkalkylerad spänning - och redan efter avsnitt två börjar den där känslan av uttråkning infinna sig... Har svårt att just nu se att jag kommer att komma längre än till avsnitt tre. Studio 60 känner jag väl dock att man nog borde, under mer koncentrerade former, ge åtminstone nån chans till. Å andra sidan har jag aldrig helt och fullt ens fastnat för Vita Huset tidigare...

Senaste veckan har jag istället - förhäxad och imponerad - sett om Angels in America (som jag missade nåt avsnitt av när det gick på TV för nåt år sedan). Fascinerande, rörande, knivskarp dialog och makalöst skådespeleri, förstås. Har Al Pacino egentligen någonsin varit bättre? Någon kanske stör sig på det teatrala, den "magiska realismen", Emma Thompsons ängel etc. Och jag kan hålla med om att det är som allra bäst i de mer rakt realistiska partierna, men utan änglar och blixtar kanske inte de skulle lysa så klart som de nu gör? Aldrig - som när man tittar på Lost, Heroes eller tusen andra serier - känns det nånsin som om man slösar med sin tid, att man kanske skulle slå av, läsa en bok istället, lyssna på en skiva...

Sista gången jag blev så till mig av en serie, fastnade så, var nog under The Line of Beauty-veckan i Svt för dryga månaden sedan. Och vilka paralleller det finns! Så olika men ändå så lika... Till att börja med: korta serier, med ett tydligt slut som inte bara maler på säsong efter säsong där man aldrig riktig vet hur många år man måste hålla uppe intresset. Sen kan man stapla likheter (och skillnader!) på hög om man vill, det självklara, uppenbara: gayvärldens förändring, aids, konservatism - antingen var dessa saker, verkligen så uppenbara, viktiga och avgörande under detta åttiotal, på båda sidor av Atlanten, antingen rör det sig om en slump eller så har verkligen Alan Hollinghurst inspirerats av Angels in America... (Nu kanske jag är ute och cyklar, men ändå...) Kanske tänkt att det här är en historia som borde berättas även utifrån ett engelskt perspektiv? Thatcher vs. Reagan. Gospel vs. Frankie Goes To Hollywood? Eller varför inte: det (som jag uppfattar det) så engelska, nedtonade, enkla, ändå någonstans diskbänksrealism... i motsats till Angels in Americas å sin sida lika typiskt amerikanska, New York-storslagna - slå på stora trumman! - med änglar på oväntat besök.

Och på samma sätt som The Line of Beauty är mumma för en anglofil, får en att vilja boka ett flyg till London bums med detsamma, inger en Angels in America likaledes så många vackra, lockande New York-stämningar, att det sorgliga hemska nästan, under vissa stunder, hamnar i bakgrunden.

Sedan är de ju även dramaturgiskt, i förhållande till varandra, lätt bakvända. The Line of Beauty: i första avsnittet nästan förförs man av (en på ytan) charmerande överklass som innan det är färdigt hugger så hårt med sina varglika tänder (fårakläderna förstås visade sig innehålla). Den kristna, konservativa amerikanska högern har svårt att överhuvudtaget förföra ens sin egen mormonanhängare... Å andra sidan slutar ju Angels in America då mycket lyckligare, hoppfullare. Tragedin i Line of Beauty avslutas istället - inte trots att, utan kanske just för att, den är så mycket mer nedtonad - så mycket kallare, när Nick Guest bara ensam, sviken, som synes, åker hem igen...

Inga kommentarer: