Att krydda sin utlandsresa med att läsa ett skönlitterärt verk, eller två, om den plats man besöker är ofta ingen dum idé. Jag minns till exempel en resa för några år sedan till Greklands övärld i sällskap med Fowles
Illusionisten. Ju längre in jag kom i den berättelsen desto mer fascinerad blev jag av kullarna, byarna, kyrkorna och människorna. Till den mer ordinära semesterresan adderades fantasi, saga och historia. Och omvänt förstås! Inte bara så att resan blev bättre av litteraturen, min uppskattning av boken ökade på grund av
var den lästes.
Så jag har läst
Pessoa i Portugal, Baudrillards
Amerika första gången jag åkte till USA etc… Att jag inte läste
Beach i Thailand beror nog bara på att jag är för snobbig…
Min tveksamhet inför succéromaner och storsäljare gjorde att jag också höll på att välja bort Carlos Ruiz Zafons
Vindens skugga när jag åkte till Barcelona. På omslaget heter det inte
Vindens skugga utan
Succéromanen Vindens skugga. Någon jämförde den också med
Da Vinci-koden vilket kan göra vem som helst livrädd… Men omslaget var fint, vid närmare efterforskning verkar den har fått rätt hyfsad kritik och någon på jobbet rekommenderade den… – så till slut fick den åka med i resväskan! Först igår plöjde jag igenom de sista sidorna. Och? Det var ingen bra bok, tyvärr… Men ändå, av några olika anledningar, hade läsningen av den förstås ändå sina poänger. Denna rätt ordinära boks rätt ordinära miljöbeskrivningar lyftes förstås av att den lästes i Barcelona. ”Raval” får förstås en helt annan klang, ger förstås upphov till ack så många fler dofter och färger om man läser det på hotelltaket just hemkommen därifrån…
Annars kan man bli rätt förvirrad av att läsa alla lovord som boken fått… Okej, med lite välvilja kan väl även jag hitta vissa spänningsmoment i alla de otroliga sammanträffandena och de osannolika trådarna som hela tiden ska knytas ihop. På ett slags Paul Auster-light-sätt ges slumpen eller ödet en så stor betydelse att allt det osannolika kan lösas genom små smidiga sammanfogningar. Men i Paul Austers tidiga böcker används slumpen, ödet, krockarna, missförstånden och felringningarna medvetet, uppenbart och lekfullt som ett medel att ställa frågor, förvirra och fantisera och inte, som jag uppfattar det hos Zafon, som ett lite för enkelt sätt att knyta ihop och förklara.
Sen var det ju ett allt för dött och tråkigt språk i den här historien! Även, stolpigt och ett hela tiden snabbt skyndande till nästa del i det hela tiden lätt förvirrande och skrangliga romanbygget. Vidare, ofta överdramatiskt och övertydligt som i en mindre bra ungdomsroman… Sen tar den sig i och för sig, i alla fall lite grann, mot slutet vilket dock inte alls räcker för att rädda helheten. Det var alltså, upptäcker jag, rätt mycket som inte var till min belåtenhet i
Vindens skugga. Nästan så att jag blir lite förvirrad och lätt osäker. En av Spaniens största romansuccéer i modern tid sitter jag bara här och lite nonchigt sågar jäms med fotknölarna…
Horace Engdahl sa en gång något i stil med att man även bör läsa dåliga böcker för att öka sin förståelse för vad man uppfattar som bra. Där - i sina tydliga brister, i sina fina ansatser som kränger och skaver - fungerade i alla fall Zafons roman utmärkt…
