Oj, vilket ostadigt väder vi får dras med den här sommaren. Nästan mest hela tiden och snart är ju hela juli slut! Inte alls så mycket bad och simmande som man allt föreställde sig - alltid tycks föreställa sig - i vårtid, när ens sommarlängtan är som allra, allra störst.
I onsdags fick vi dock, efter en ostadig blåsig dag, uppleva ljuv, solig sommarkväll här i Aspudden. Nästan precis i och med att den gamla stöten Kjell Höglund kliver upp på lilla, lilla scenen, i Vintervikens trädgård, på
Ljummen-festivalen. Han har ju gjort en del fina låtar, men här, tillsammans med den gamla proggpunkaren Johan Johansson blev det allt lite väl frejdigt, putslustigt fånigt, slarvigt. Tråkiga gitarrer och Kjells vingliga röst faller ihop och bort i pinsamma skojfriskheter och dåligt ljud (på mer än ett sätt).
Men det var ju förstås inte därför vi var där: Hans Appelqvist skulle ju upp på scenen runt niotiden. Vid sådana här tillfällen törs man ju aldrig riktigt hoppas för mycket, av någon anledning. Man vill inte bli besviken, man är lite orolig: en artist man respekterar och gillar i massor på skiva kan ju förstöra en hel del genom att bete sig tråkigt på scen, förstås.
Vi sitter en bit bort, högt upp till höger, utträngda av alla gamla sextioåriga Kjelle-fans. Oj! Videoprojektioner som vi inte ser helt och fullt, vi måste nog allt flytta oss lite närmare... och av Appelqvist skymtar vi bara hans ena ben under synten... Som tur är går många av de där Kjelle-fansen när låtarna från Naima-skivan skjuter rakt ut över publiken, ut i trädgården och vidare ut i rymden... Skönt tycker man först, med mera plats förstås, men sedan när man hör hur bra det låter blir man också lite illa berörd. Många bara snackar, vända bort från scen eller går helt sonika bara, trots att det låter så bra, och man tänker att de flesta människor är nog egentligen helt ointresserade av musik när det kommer till kritan... Men rätt många stannar ju ändå kvar, och man kan ju förstås vända på det och bli glad för det, att rätt många ändå uppskattar det hela...
Nästan hela konserten bara Naima-skivan, nästan hela historien, med fina, fina, videofilmer, bilder, projektioner. Passar egentligen perfekt i sommarkvällen, trots alla surrande ointresserade besökare. Naimalåtarna ges ändå nytt utrymme, låtar annorlunda och får en så här, efter gammal (ja, unken) visprogg att verkligen förstå hur unik artisten Hans Appelqvist verkligen är. Anslaget, temat, pretantionerna - och även musiken, tonen och soundet. Och han presenterar sig inte, säger ingenting som om han vet att han inte på något sätt behöver det - musiken talar helt och fullt för sig själv. Han spelar gitarr, synth, klaviatur och sjunger på några av Naimalåtarna - nästan finare än rösterna på skivan.
Sedan avslutar han förstås med en av den här - fantastiska, stormiga! - vårens och sommarens allra mesta och bästa låtar:
Tänk att himlens alla stjärnor. Och han sjunger den - precis som han gör allt det övriga också - med självklarhet och stor integritet. Appelqvist behöver inga stora gester, hans musik och artisteri lyser ändå så fint. Längtar redan ivrigt efter nästa skiva, nu när han verkar hittat sin sångröst också och allt...
