Läslista 4/09

Alan Hollinghurst - The Line of Beauty
Tove Jansson - Trollkarlens hatt
Ulf Eriksson - Om dagars genomskinlighet
Gilles Deleuze - Proust & Signs
Marcel Proust - Den återfunna tiden


Thought is nothing without something that forces and does violence to it. More important than thought is "what leads to thought"; more important than the philosopher is the poet.

Proust & Signs, sid 95


Förändringarna har visserligen skett omärkligt, men mellan det minne som plötsligt dyker upp och vår nuvarande belägenhet är avståndet lika stort som mellan två minnen från olika platser och tidpunkter, och skulle räcka för att göra dem sinsemellan ojämförliga, även om de inte ägt någon specifik egenart. Ja, om minnesintrycket tack vare glömskan inte kunnat skapa någon förbindelselänk mellan sig självt och det innevarande ögonblicket, om det ligger fast på sin plats och sitt datum, om det har bevarat avståndet, bevarat sin isolering längst nere i en dal eller högst uppe på en topp, då låter det oss plötsligt andas en ny luft, just därför att vi fordom har inandats just denna luft, den renare luft som poeterna förgäves sökt införa i Paradiset men vars djupt förnyande kraft är betingad av att man redan har andats den, ty de verkliga paradisen är de paradis man förlorat.

Den återfunna tiden, sid 204

Bokad!

Past,



Jean Baudrillard - Fragments
Årets inköp på Hedengrens årliga engelska bokrea. En lång intervju som inspirerar, och förvirrar, och som visade att intervjuformen passade utmärkt som en lätt introduktion till Baudrillards värld.

Present



Alain de Botton - Låt Proust förändra ditt liv
För att stilla en lätt Proustabstinens - när jag upptäckte att jag inte hade Kring Guermantes hemma! - tog jag till Bottons småtöntiga självhjälpsbok, som i och för sig innehöll en hel del intressant fakta och en hel del roliga Proustcitat, men som förstås ändå inte hjälpte...

and Future



Henry Parland - Sönder
På tal om fragment och på tal om Proust. En nyutgåva av Sönder som innehar följande fantastiska, inledande ord: "Motto: denna bok är kanske ett plagiat av Marcel Proust"

Minnets kamp

Innan jag börjar läsa Min kamp läser jag McCarthys Blodets meridian - en underhållande, hemsk, spännande och intressant roman, ändå griper den aldrig riktigt tag. Jag förstår liksom inte riktigt varför den inte gör det, vad det kan vara som saknas, om det är något i min läsning, någonting jag missar. Om det möjligen kan vara något i själva översättningen eller så? I alla fall: när jag sen tar mig an Knausgård är det så enkelt, så självklart; Jag läser, jag nästan slukar boken, längtar efter att åka hem från jobbet för att läsa... Ytligt sett är Min kamp egentligen varken underhållande eller spännande, aldrig som Blodets meridian - ändå så mycket bättre, så mycket mer läsvärd och givande. Och huruvida en roman (eller för den delen, litteratur överhuvudtaget) är bra eller inte har så väldigt lite att göra med just det - det yttre, det man kan ana sig till via bokomslag och baksidestext, kortfattad info eller en redogörelse för själva handlingen och miljön. Det kan tyvärr vara lätt att glömma bort det ibland. Hur viktig kan då inte mer djupgående diskussioner och litteraturkritik egentligen vara?

Men den där ovanligt självklara tonen i Min kamp är trots allt väldigt speciell, i vilket sammanhang som helst. Det känns verkligen som att Knausgård kommit till en viss punkt och efter det bara vridit på kranen - för att sedan låta närmast hela livet forsa fram; tankarna, minnena - osorterade eller sorterade, upphackat eller kronologiskt - så som man förstås själv tänkt ibland på sitt eget liv, hur små enkla saker - en man som röker en pipa, luften vi andas i ett vinterkallt Stockholm - , hur banala de än kan vara ibland har förmågan att öppna upp hemliga luckor till nästan allt som vi verkligen går omkring och bär på där inne.

Karl Ove ska bli far. Snart, när som helst nästan - ändå måste han bege sig ut mitt i kalla, mörka vinternatten för att promenera till sin skrivarlya och skriva. Om sin egen far, mestadels. Sen fortsätter det bara...

I början går tankarna till Proust, nästan lite väl tydligt i någon blinkning men tidigt erkänner han också hur han under perioder inte bara läst Proust utan, som han säger, druckit På spaning efter den tid som flytt. Och när tankarna och minnena virvlar fram som allra bästa i Min kamp är det också på ett sätt man kan tänka sig inte ens Marcel skulle skämts för. Ibland i alla fall...

Han redogör och förklarar också varför han lyft på fiktionens slöja och valt att skriva som det verkligen är, med alla det rätta namnen och platserna, hur han verkligen inte kunde hitta på just det. Hur han hela sitt liv känt det som om han lagt tillrätta och i sociala sammanhang alltid velat vara till lags. Han upplever det helt enkelt som att ytterligare fiktion bara oundvikligen skulle bli ytterligare tillrättalägganden.

De essäistiska, mer frågande partierna, är avgörande brytningar och bristningar, i de längre, realistiskt berättande delarna. Tankarna om miljöer eller konsthistoria eller drömmar får en brinnande hetta och blir brännande frågor när de färgas och tar avstamp i de ofta väldigt smärtsamma minnesdelarna... Och minnet förändras förstås med tiden, kanske förändras det ännu mer när man skriver om det? Det kanske inte går att re-konstruera? Hur realistiskt man än nu försöker berätta så tar själva konstruktionen vid i slutändan ändå. I en intervju i TV-programmet Skavlan för någon vecka sedan poängterade Knausgård också att det förflutna och minnena av det förflutna förstås aldrig ligger stilla, även om man kanske tror att de lagt sig lite till rätta. Här skulle man ju kunna tänka sig själva skrivakten som det som får det stilla vattnet att brusa upp igen; Att ett målmedvetet, ihärdigt skrivande om det som var också kan förändra själva varandet - det som är - och hur man uppfattar detta just på grund av vad som hänt.

Eller som han också sa i diskussionen med Skavlan: Hur mycket blir kvar av en människa i slutändan, som tycker sig avslöjat det mesta om sig själv, varit hänsynslöst utlämnande i tretusen sidor, sålt 250000 exemplar bara i Norge? Det finns ju trots allt hela tiden någonting kvar därinne. På ett sätt kanske ingen vet speciellt mycket om Karl Ove Knausgård ändå?

Stereolaboratoriet

Ligger i soffan och läser. Lyssnar på musik. Och finner att jag även idag (likt säg förra fredagen) lyssnar lite på Stereolab. Låter kanske inte så jättespännande - vilket dock är precis vad det gör, till min stora (lilla) förvåning... Idag: Dots and Loops, där de efter Tomato Ketchup-skivan, lite mer dansmusikelektroniskt, kanske var i åtminstone en av sina höjdpunkter. Inledande spåren Brakhage, Miss Modular liksom fortsätter innan de ens har börjat (inspelat i Chicago, Dusseldorf, Elsewhere); lika delar groove, svalka, körer, elektroniskt, blås osv...

Vart de nu är på väg vet jag inte. Senaste (helt okej) fullängdaren Fab Four Suture kom 2006. Laetitia ägnar sig åt sitt Monade- projekt. Sammanfattningar med samlingar både 2005 och 2006. Allting saker som skulle kunna vara tecken på att det snart är över och finito, men på hemsidan hittar jag också en news där Martin meddelar: "I'm pleased to announce Stereolab's return to the festival circuit. On July 19th 2008 Stereolab will perform at the Slottsfjell Festival in Norway. More gig and LP news soon.", vilket ju då ändå känns skönt att läsa.

När det sedan gäller just läsningen: fortfarande lite Proust då och då, där jag är inne i en alldeles särdeles långsam fas (kanske för att jag håller på med Aspenström, Sjögren, Camus, Bauman, Linnér samtidigt?); ett tiotal sidor då och då. Vet inte om det är nåt toppenbra sätt att läsa just den texten, men är det sätt som helt enkelt passar mig bäst just nu. Bjöd på en låt av Stereolab förra veckan så idag blir det istället ett citat, vilket handlar om just musiken. Kanske kan det appliceras på nåt sånt som Stereolab?, kanske till viss del? I alla fall på mycket annan av de bästa, vackraste tonerna just jag känner till:

Men deras ord, liksom alla yttre människoord, lämnade mig likgiltig - vad betydde de i jämförelse med den himmelska musikfras jag nyss samtalat med? Jag var ju som en fallen ängel, bortryckt ur paradisets salighetsrus och förpassad till en intetsägande verklighet. Och liksom vissa varelser är de sista vittnesbörden om en livsform som naturen har övergivit, så undrade jag om inte musiken var det unika exemplet på hur kontakten mellan själarna kunde ha varit - om inte språket, ordbildningen och begrepps- analysen hade kommit emellan. Ty musiken är som en möjlighet som inte fullföljts; mänskligheten slog in på andra vägar, det talade och skrivna språket. Men återgången till det icke analyserade verkade så berusande att jag vid utträdet ur detta paradis fann kontakten med mer eller mindre intelligenta varelser märkvärdigt likgiltig.

Proust, Den Fångna, sid 277-278

Reader´s (un)digest

Boklista tisdagen den 11 september 2007

Anders Olsson - Gunnar Ekelöf
Gunnar Ekelöf - dikter
Jean-Francois Lyotard - The Postmodern Condition
Marcel Proust - Sodom och Gomorra
OEI #31-32 / 2007 : reader´s (un)digest
Olof Lagercrantz - Att läsa Proust
Peter Bryngelsson - Filmmusik - det komponerade miraklet
Steph Swainston - Krigets år
Stig Larsson - Introduktion
Yasunari Kawabata - Snöns rike

Nonfiction

Läslista:

Marcel Proust - Den fångna
Torgny Lindgren - Hummelhonung
Tove Jansson - Det osynliga barnet
Maria Gripe - Elvis! Elvis!
Anders Johansson - Nonfiction

Och av det leende Brichot ägnade den bortgångna salong han såg i andanom, förstod jag att vad som - mer än de stora fönstren, mer än Värdfolkets och de trognas glada ungdom - var honom kärt i den gamla salongen kanske omedvetet för honom själv, det var den ogripbara delen (som jag å min sida upptäckt i några likheter mellan La Raspelière och Quai Conti och varav - det må gälla en salong eller något annat - den yttre, närvarande, för var och en påtagliga delen endast är en förlängning); den del som frigjort sig från yttervärlden, tagit sin tillflykt till vår själ och skänkt den ett ökat värde i det den assimilerat sig med dess övriga innehåll: rivna byggnader, människor från förr, fruktskålar från supéer man erinrar sig; småningom förvandlad till det minnenas halvgenomskinliga alabaster vars färg man aldrig kan redogöra för emedan man är ensam om att se den, varför man fullt sanningsenligt kan säga till andra, på tal om detta förgångna, att de inte kan göra sig en föreställning därom, att det inte liknar någonting de har sett; och när man betänker att ens eget medvetande är förutsättningen för att allt detta skall kunna leva kvar ännu en liten tid, då kan man inte utan rörelse förnimma i sitt inre skenet från lampor som slocknat och doften av bersåer som aldrig mer skall blomma.

Marcel Proust, Den Fångna, sid 306-307


Tankarna flyger.
- Tillsammans blir man fyra! säger han plötsligt.
Först förstår hon inte alls...
Han måste förklara. Det har med räkning att göra, och egentligen är hon bättre på det än han, fast det här talet får han allt hjälpa henne klara ut.
De räknar på fingrarna och lägger ihop.
Jo - det blir rätt. Nu förstår hon!
- Jag har mej, ju, och jag har dej...
Du har dej, va, och du har mej?
Det blir två till dej, och två till mej -
Två var alltså - en som är du och en som är jag -
Två plus två!
Ja! Tillsammans blir man fyra!
Det var rätt räknat.

Maria Gripe, Elvis! Elvis!, sid 160-161

Höstmörker

Mörkt och lite kallt och - inte deppigt (inte alls faktiskt), men någon slags mellanperiod, en period av väntan, just nu. Kan i alla fall, inte för min värld, komma upp med någon lust att skriva om egentligen någonting alls på den här sidan för tillfället. Lägger mig istället, även ikväll, i soffan, eller i badkaret, och läser Proust eller Cartarescu, kanske Walter Benjamin?

"Att ha svårt att hitta i en stad betyder inte så mycket. Men att gå vilse i en stad, på samma sätt som man går vilse i en skog, det kräver skolning."

Walter Benjamin, Barndom i Berlin kring 1900, sid 30.

"Vissa platser som man alltid ser isolerade tycks ojämförbara med allt annat, nära nog belägna utanför världen, liksom de människor man har lärt känna under undantagsperioder av sitt liv, under militärtjänsten eller i barndomen, och man inte förbinder med någonting annat."

Marcel Proust, Sodom och Gomorra, sid 454.

"Hela kvarter kommer med sin egen tid, rymd och känsla, och framför allt sin egen verklighetsgrad - för de kan vara verkliga, drömda eller inbillade, eller överförda via de obeskrivliga länkar som förbinder våra liv med deras som levt före oss - munnar kommer och kön, spårvagnar kommer glidande i vintrar med smutsig snömodd, mamma kommer då och då med mat åt mig och Herman kommer ibland. Ingenting av allt detta skulle jag kunna uppfatta om det inte hade omvandlats och blivit annorlunda i mitt medvetande (min värld), om det inte hade öppnat ögongloberna där, om jag inte i varje livsögonblick hade sagt mig: Detta har jag upplevt förut, där har jag varit förut - på samma sätt som man inte kan se ljuset om inte ljuset redan trängt in i ens livs occipitallob och där format ett syncentrum. Därför är mitt liv redan levt och min bok redan skriven - ty det förflutna är allt och framtiden ingenting."

Mircea Cartarescu, Orbitor Kroppen, sid 10.

Hemma igen!

Semester i Algarve: Som helhet mycket bra. Sol, bad, klippor, sand och vågor. Sardiner, Bica, Sangria, Gelataria och ingen Couvert. Osv. Osv. När man åker på den här typen av tripp - en charter eller något liknande - vill man nog ofta att det ska vara lite så där "tacky" på rätt sätt (vilket det såklart inte alltid är och den lilla anglofilen inom mig fick sig många törnar av alla blekfeta, skräniga engelsmän som drack pints, såg på fotboll på storbildskärm och åt english breakfast) - och ibland sammanfallar allt i någonting vackert, med en drink i handen på Palm Lounge, under stjärnorna då någon gammal åttiotalslåt (t.ex Womack & Womacks Teardrops) blandas med ljudet från Atlantens strandkant. Eller dagar på stranden med Proust, i skuggan av Playa da Rochas vackra klippor, med sand mellan tårna, en cigarett i handen... sipprandes på en kall iste... Ja, ja... Och sedan kan man ju inte låta bli att tycka att semestern var ännu bättre när man för höra att det i stort sett konstant har regnat i Stockholm!

Låt den rätte komma in, Johan Ajvide Lindqvist: Nja. Eller att det här inte riktigt var min kopp av te kände jag nog på mig redan från början, men det skulle väl ändå kunna funka som strandlektyr? - vilket det också gjorde! Och Ajvide har helt klart någonting att berätta om Blackeberg på åttiotalet, om mobbing och utanförskap etc. Men som helhet kan jag nog ändå inte ge den mer än ok i betyg. Lite för många ointressanta namn, ett lite för torftigt och ospännande språk, lite för många scener som går på tomgång och ofta lite väl fånigt va? (vilket dock kanske är en lite dum typ av kritik, vampyrer i Blackeberg måste väl vara fånigt, vilket författaren förstås är medveten om) Men att det ofta känns lite fånigt på fel sätt då!

Vurt, Jeff Noon: Och för att tala om fånigt... Shadowgoths och jag vet inte vad... Men på stranden slinker allt ned... Och om man tänker bort vissa av de mest fåniga namnen och uttrycken så kan man faktiskt dras in även i detta. Och om Ajvide har sin styrka i Blackebergskildringarna är det i bilderna från det framtida, förvridna, sönderknarkade Manchester som Noon har sin. Ett post-Ibiza Manchester som känns väldigt Happy Mondays, Smiths och 1993, vilket väl kanske är bra. Någonstans var det nog också den där nittiotalsgrejen jag ville åt... Någon gång för länge sedan läste jag Noons andra böcker: Needle in the Groove, Pollen och Pixel Juice och som jag minns dem var de alla småfåniga men ändå fantasifulla, fantasieggande och inspirerande. Och så funkar även Vurt när den är som bäst (eller som minst dålig...) Man läser på och dras in i bilden av vilken bra bok det hade kunnat vara... Vilken knäpp film det hade kunnat bli...

Smaken av Oceanerna, Nutida Portugisisk poesi i urval och översättning av Marianne Sandels: Efter att har drabbats så av Pessoa var jag förstås intresserad av vad post-Pessoa-poeterna i Portugal har skapat för litteratur... Nu har jag dock bara fladdrat igenom dikterna lite snabbt så där - ofta säkert lite lätt berusad! -, så någon djupdykning i Portugisiskt poesi har jag ännu inte gjort. Men det var en bok som var skön att ha med sig, i stunder, när turismen och "Playan" blev lite för mycket var det skönt att plocka fram Smaken av Oceanerna för att påminnas om att det - förstås! - finns ett annat Portugal där (uppe i Lissabon) någonstans...

Swanns värld, Marcel Proust: Är jag fortfarande mitt uppe i... Men man dras in i den!, virvlas in i språket och de flytande återblickarna och tidsvändningarna, tas med till den lilla (stora!), helt annorlunda (mot för ett turistigt Algarve) världen hos de högborgerliga på 1880-talet på den franska landsbygden. Det är kokett, småtrist och ofta helt underbart. Annars är det ofta svårt att ta sig an sådana här storfräsarklassiker tycker jag. Man har läst och hört så mycket om vilken fantastisk litteratur det är. Och självklart vill man också själv få en sådan där perfekt, underbar läsupplevelse som alla (alla!) andra tycks ha haft. Självklart att det hämmar läsningen! Man måste nog våga vara lite respektlös i sin hållning, tror jag! Och jag ska nog ta mig igenom alla delar (det kommer säkerligen att vara en fantastisk upplevelse)! Jag ska också försöka grabba tag i den där Proustboken Deleuze skrivit. Att ha med sig den på vägen kan nog säkert vidga läsningen, stärka en i sin respektlöshet...

Still

Läslista:

Jean Genet - Essäer och artiklar
Tove Jansson - Kometen kommer
Marcel Proust - Rymmerskan
Hassan Loo Sattarvandi - Still
Eva-Stina Byggmästar - Men hur små poeter finns det egentligen

Allt var så perfekt som när jag stod vid poolkanten och doppade tårna i vattnet, jag kände hur gåshuden spred sig över den bleka kroppen, Hoppa i nu, sa du och jag skakade på huvudet och tittade på dig när du stod där beredd med polaroidkameran, Det är kallt, sa jag gnällande och backade tillbaka från poolkanten, Det är väl inte så farligt, visa att du är min stora pojke nu, sa du och det där leendet spred sig över ditt fräkniga ansikte och du fortsatte med, det är bara kallt i början - sen blir det varmt, du gick fram till mig, smekte mitt hår och först när du höll om mig tänkte jag säga att jag egentligen inte vågade, men innan jag fick ut orden började jag gråta, Jag vill inte, mamma - mamma, jag vågar inte - jag vågar inte, sa jag och gömde mig bakom handflatorna och du höll om mig och sa att det inte var så farligt och sen visade du polaroidkameran för mig och jag undrade vad det var för något

Hassan Loo Sattarvandi, Still, sid 7-8


Talar böckerna,
dikterna med varann eller vad
är det för ett mummel i biblioteken -

men se där, kunnig personal hittar i skrymslen,
underbara bortglömda poeter redan, halvt om
halvt osynlighetsförvandlade, (det är då alls)
inget problem man tar dem vid handen och
de blir sig själva igen, så får de färg

igen

Eva-Stina Byggmästar, Men hur små poeter finns det egentligen, sid 87

Idén om musiken

"Idén om musiken är vackrare än själva musiken i slutänden", säger Hans Appelqvist i senaste numret av fina gratistidningen Nya upplagan. Och visst, så kan det ju vara. En självklarhet kanske. Ändå ett faktum som i en slags pop- och rockkontext ofta glöms bort. Säkert också i den klassiska musikvärlden, bland hip-hopare och folkmusiker. I dagens konstvärld är detta, om idén som viktigare än själva utförandet, ändå rätt vedertaget Om än inte någonting icke omtvistat. För självfallet kan det ju vara tvärtom också, eller i kanske lite mer ovanliga fall både och: att "idén" och "själva musiken" är lika vackra, eller lika bra och viktiga. 

Både när det gäller musik och konst kan jag tycka att det mest givande förhållningssättet är att vara öppen för båda delarna. Att våga låta sig överraskas av både idéerna och själva den enskilda konstupplevelsen. Jag tänker att mer konservativa delar av konst- och musikvärlden (en modernistisk eller kanske rentav förmodernistisk falang) egentligen verkligen sätter konsten på en piedestal så att det viktiga till slut inte är betraktaren, människors tankar, drömmar och fantasier utan det upphöjda, enskilda konstverket, oavsett publiken och publikens reaktioner. En kanske radikalt postmodern del av konstvärden kan nog också lätt hamna fel, men från det helt andra hållet, där idén och konceptet till slut blir så viktigt att man glömmer bort själva hantverket och utförandet. Att de tankar om och kring konst, man vill åt, till slut inte uppstår för att det inte längre finns så mycket att hänga upp sig på, ingenting som kickar igång tankebanorna, skapar drömmar, eggar fantasin etc.

"Thought is nothing without something that forces and does violence to it. More important than thought is "what leads to thought"; more important than the philosopher is the poet." Gilles Deleuze, Proust & Signs, sid 95

I slutändan tänker jag att det kanske bara finns en sak som är viktigare än konsten och musiken, en sak att lägga större värde vid och att det är tankarna (och drömmarna, känslorna, fantasierna) som uppstår genom konsten. Må det sen vara innan själva den direkta konstupplevelsen: drömmarna och fantasierna kring själva konstverket. En typisk bild kan vara när man läser om en skiva, tittar på bilder av skivomslaget, kanske läser en recension etc. Ofta är ju det en större upplevelse än själva skivlyssnandet. Vilket ju inte innebär att musiken behöver vara dålig för det. Hur mycket musik är egentligen större än drömmar? De tankar man bär med sig efter konstupplevelsen är ju sen minst lika viktiga förstås. Ofta kanske inte lika mycket fantiserande som på "förstadiet", kanske mer ren lycka, glädje, drömmar och om det är riktigt bra: någonting som får en att vilja gå vidare, ha mer. Den tankeverksamhet som finns med en direkt under själva konstupplevelsen kan ju givetvis variera mycket beroende på vilken typ av konst det handlar om: en extrempunkt åt ena hållet kanske är extasen och tillfällena när man helt går upp i musiken (som det nog vanligen rör sig om i dessa fall): att riktigt förföras av någon av Mahlers symfonier, att dansa tills man glömmer bort tid och rum, gospel, techno, disco etc. På den andra sidan av planhalvan finns väl då kanske den konst som handlar om att tänka, om att ta del av tankar och teorier och om konst som på något sätt använder sig av dessa. Men frågan är väl om de här två delarna verkligen står så långt ifrån varandra som man ibland kan få för sig. Kan det inte vara så att de nästan möts på andra sidan istället? Att läsa riktigt bra litteratur eller filosofi, att verkligen ta del av någon annans tankar, att drabbas av en idé och en insikt, mötas av konst eller annat som vänder upp och ned på invanda föreställningar - är inte det också en upplevelse som kan gränsa till det euforiska?

De gamla grekerna betraktade ju inte heller Apollon och Dionysos som varandras motsatser.

Debussy: Complete Works For Piano Vol.2

Debussy har man förstås lyssnat på. Lyssnat men aldrig riktigt gett sig in i, som med så mycket annat. Frågan är om inte Jean-Efflam Bavouzets Debussy: Complete Works For Piano Vol. 2 är första gången jag riktigt drabbas av Debussys musik. (Att det sen blev just volym 2 och inte 1 eller 3 har bara med slumpen att göra, har inte hört de andra än.)

Det är förstås ett romantiskt och dramatiskt pianospel som det bjuds på. Väldigt franskt, skulle jag nästan vilja säga. Ger mig i alla fall en lätt berusad känsla (som förstås delvis kan ha att göra med att jag under delar av lyssningen ligger i soffan och läser Sebald); melankoli, skönhet med återkommande uppbrusande vågor av mer utlevelse och dramatik, svindel, känslor... Brukar ofta kunna ha svårt för den här sortens pianomusik där mer brusande dramatik kan kväva njutningen och fördärva en mer sublimt meditativ lyssning. Här funkar det dock hur bra som helst. (Provlyssna lite på till exempel Arkivmusic.)

Givetvis en helt annan musik men ändå: Att gå in i världar som denna kan i stunder sätta mig i sinnesstämningar som påminner om de jag kunde uppleva när jag upptäckte Scott Walker på riktigt någon gång i tjugoårsåldern. Att efter gitarrskadade tonår med allt från hårdrock till shoegaze börja lyssna på sånt som Scotts etta, tvåa, trea och fyra och Brel och liknande var stort, och öppnade upp för andra musikaliska sinnestämningar; förstås en annan melankoli än hos nåt sånt som, säg, Dinosaur jr. (Utan att här tala illa om just dem. Where You Been är fortfarande en av mina favoritskivor alla kategorier.) Precis som hos Brel och Walker (även om han förstås är amerikan, om än en amerikan besatt av "europeisk" kultur, kanske speciellt Brel och Bergman) gissar jag att det kan vara det där franska - utan att förstås riktigt veta vad det innebär - jag uppskattar så, den speciella romantik och storslagna känslor man kan få för sig har en speciell hemvist i det landets kultur. Det kan nästan vara så att man börjar fundera om det finns en starkt frankofil ådra rinnande någonstans i ens blodomlopp... (Här har man gått omkring en stor del av sin ungdom och trott sig ha anglofila drag och så visar det sig att det kanske är den andra sidan av kanalen som passar en bäst!) En vår då jag läst och älskat Barthes, Proust, Deleuze och Cixous förstärker misstankarna. Louis Philippe... Debussy... och nästa vecka ska jag ta mig an Phoenix nya skiva (med det fantastiska namnet Wolfgang Amadeus Phoenix). "Nu kan vi se det sorgliga och vackra i att vara en fransk kille, sa Phoenix gitarrist Laurent Brancowitz bland annat i gårdagens Aftonbladet.

Läst #8

120807 - Ko Un - Stundens blomma - poesi - 4 
120814 - Italo Calvino - Om en vinternatt en resande - prosa - 4 
120824 - Claes Hylinger, Harald Lyth - Spår av Proust - 4 
120826 - Rosmarie Waldrop - Äpplets vana att falla - 3 - poesi 
120826 - Ryszard Kapuscinski - Ebenholts - 4 
120827 - David Peace - Tokyo år noll - 2 - prosa 
120901 - Robert Tallant - Voodoo In New Orleans - 3 
120902 - Nina Power - Den endimensionella kvinnan - 4

Parasol-kommentar

Lägger mest upp spellistor på bloggen just nu; listor över låtar jag lyssnat på, gillat, diggat(?) den senaste tiden, sedan förra låtlistan. Bläddrar igenom skivorna som ligger och skräpar runt stereon, tittar vilka låtar som har hög rotation i iTunes, funderar om det är något annat jag hört någon annan- stans som gjort avtryck etc. Lite inspirerad av den här fina Muxtapen tänkte jag att man kanske också borde säga, skriva ned, något om musiken jag nämner. Så...

...vad är det egentligen för musik man listar? Inget speciellt uttänkt, inga listor där jag anstränger mig för att hitta obskyra eller hippa saker. Mer en genomgång för egen del, vad är det egentligen för musik man tycker om, som återkommer. Hänger den ihop på något vis? Hur ser det ut när det gäller låtlistan Parasol här nedanför? Lite indie, house, jazz, soul, lite elektroniskt och klassiskt bara, kanske. Ja, mycket av det jag tycker om, det som återkommer, verkar vara just blandningen av pop åt indie-hållet och årgångssoul och en del jazz, klassiskt och konstmusik uppblandat med house och modernt elektroniskt... I alla fall just nu då. En framtid får förstås visa om (när) det kommer dra åt andra håll, hur mycket?, kanske var...

När det gäller de gamla favoriterna Embassy och Radio Depts nya låtar är det Embassy som imponerar klart mest. Skulle nästan vilja säga att State '08 kan vara Embassys kanske allra bästa låt nånsin... DiskJokke är en av de där norska dansmusik-, discomännen som tillsammans med Prins Thomas, Lindström etc. gör behagliga, behagliga grejer jag kan lyssna på nästan jämt. Flott Flyt är ju en rätt underbar titel också. Great Expectations är första låten på Miles sjuttiotalsskiva Big Fun. Underbart och precis som nästan allt annat från Miles Davis sjuttiotal så gillar jag, gillar jag och fortsätter att upptäcka. Efter det tre av sjuttiotalets stora, välkända soulfavorit-män. Right On For The Darkness är så fin så spröd, samtidigt så stor i ljud, stråkar och känslor. Från Back To The World. You Sure Love To Ball är näst sista spåret från nyligen, för mig, återupptäckta klassikern Let's Get It On. Marvin kanske aldrig riktigt har sjungit bättre. Texterna kan vara fåniga, han kan kanske framstå som lätt klumpig i uttrycket till och med, omdömet kanske inte alltid är det bästa - men i den vackraste rösten ligger en smärta och en längtan som när det fungerar, när jag verkligen gillar, går hela hela vägen in. Let's Stay Together kan man ju tycka bara är för uttjatad men det kan ju vara tills man till exempel ser ett sådant här videoklipp och - precis som Green - inte kan låta bli att skratta bara för att man blir så lycklig:

När vi sedan har kommit till den klassiska musiken har jag kommit till Fauré som jag blev sugen på att leta upp genom ett tips från Alex Ross blogg: "probably brings you about as close as you can get to hearing the imaginary music of Vinteuil in Proust" var troligen orden som fick mig att leta upp skivan ifråga. Air France nya EP tycker jag om och tycker jag är intressant - men absolut inte samma stjärnsmäll som den förra. Kommer säkert att växa...

Nizas Canciones de temporada plockade jag på mig i Barcelona för någon sommar sedan. Letade Siesta-skivor och relaterat och gillade omslaget på Elefant-bandets... Visste inget om bandet men gillade verkligen skivan när jag väl hemma lyssnade, kanske ännu mer just därför. Lite förtas väl också när man sedan letar upp en video och får se hur de ser ut, uttrycket i videon, men kan ju också vara något övergående... Hursomhelst: ännu en till kanske hjälper? (Kanske stjälper...):

Sonderat 2008

Music, Hauschka, The Weather Clock, Inland Empire, Sinnerman, I Love the Weekend, Du är den ende, Aspenström, Proust, Kieran Hebden & Steve Reid, Edwyn Collins, Fires P.G.R., On the Corner, The Melody, Garfield Minus Garfield, Kjell Häglund, Because Her Beauty is Raw and Wild, Lissabon, Kim & Jessie, Pessoa, Freddie and the Trojan Horse, State '08, Let's Get It On, Det osynliga barnet, Maria Gripe, Jädraås, Apollo, Paul Weller, Still, New Musik, Pär Thörn, Ta det lugnt, Förmögenhet, Diskret, John Cage, Strange Overtones, Lindstrom, Ändras, Efter arbetsschema, Moderna museet, Monster Bobby, Cartarescu, Uppsala, Gösta Berglings saga, Jag minns, Different Trains, Svart som silver, Obama, Ur människovärlden, Landet, Gould Meets Menuhin, Love is Overtaking Me, White Winter Hymnal, Bring the Noise, Monkey Gone to Heaven, Hi records, Hanna Hirsch, Sugar Mountain, Keith Jarrett, Rasmus Fleischer, Malte Persson, Max Ernst, Detektivbyrån

(2007)

Sonderat 2007

Neat, Air France, Make Mine Music, Ugglan, 17 pictures, Skip James, The Line of Beauty, Ryôji Arai, Serendipitet, Children of Men, k-punk, FYN, Tokyo, Ondskan, The Field, OEI, Friday Bridge, Tänk att himlens alla stjärnor, Detektivbyrån, Hauschka, Silently, Fiktioner, Brideshead Revisited, Arvo Pärt, En gång i Stockholm, Vinterviken, En ljummen i gräset, Bära mistel, Pär Thörn, Proust, Murakami, Ekelöf, Alinge, Modernista, Kawabata, Anna Järvinen, Cartarescu, Jonathan Richman, Du levande, The Dark End of The Street, Burial, Brown Piano, Robotboy, Circuses And Bread, Daniel Sjölin, Rondo, Rumours

Händelser ur den omedelbara verkligheten

Händelser ur den omedelbara verkligheten är en kort, tät och på sina ställen fullkomligt hisnande liten rumänsk roman från mitten av trettiotalet. Blev förstås sugen på att läsa när jag såg att Herta Müller hade skrivit efterordet, att Inger Johansson översatt - och framförallt när jag fick höra att denna roman, och denne romans författare Max Blecher, varit en mycket stor influens för favoriten Cărtărescu.

Och nog känns det som att de befinner sig i samma värld allt, Cărtărescu och Blecher. Inte bara när det gäller hemland, inte bara när det gäller översättare - utan förstås främst när det gäller hur de rör sig, tolkar och vistas i världen, staden och alla de olika märkliga rum de så ofta tycks hamna i; Sakerna, tingen, rummen - hur de framträder och hur bokens huvudperson försöker, ofta kämpar - för att orientera sig och inte tappa fattningen. I Blechers bok för huvudpersonen en kamp mot en, tycks det, ständigt allt starkare yrsel. Som i ett feberrus rör sig den unge mannen genom staden: förvirrad och bortkommen men i partier också begåvad med en ovanligt stor klarsyn. Som med ett barns blick, ibland också med minnet av sin egen barndoms blick, ser han världen annorlunda men kanske också så klart och tydligt att det bara framstår som förvridet och konstigt - för oss som har växt upp, eller för den som inte har feber. Vid tillfällen blixtrar det som till när förvirringen och yrseln plötsligt öppnar sig och orden berättar om andra sätt att se och tänka.

Förutom Cărtărescu och Müller tänker jag till viss del också på Proust och kanske Kafka. Eller varför inte Mare Kandre eller, när det gäller barnets blick, till och med vissa delar av Maria Gripes Elvis-serie.

Jag drömmer att jag sover djupt i sängen som jag gått och lagt mig i. Rummet är detsamma och tidpunkten på natten är ungefär densamma. Om mardrömmen till exempel börjar mitt i natten placerar den mig i exakt samma sorts mörker och tystnad som råder då. I drömmen ser jag och känner min kroppsställning, jag vet i vilken säng och i vilket rum jag sover, drömmen formar sig som en tunn fin hud över min verkliga kroppsställning och över min sömn just då. På det sättet skulle man kunna säga att jag är vaken: jag är vaken, men jag sover och drömmer att jag är vaken. Jag drömmer i det ögonblicket min sömn.

Bergtagen

Någon dags sjukdom så här mitt i högsommaren (och vad härligt att det är grått ute idag!). Ingenting allvarligt men med rinnande näsa, lätt feber och trött kropp håller man sig förstås hemma. Vad göra? Läsa, lyssna, titta och kanske till och med skriva - men vad? blir förstås snabbt en fråga att försöka besvara.


Jag lyssnar på Luuks tråkiga sommarprogram, idag hoppas jag att Enquists program ska vara åtminstone lite bättre. Försöker titta på TV. Det enda som intresserar mig, får mig att fastna (på de tre kanaler jag har), förutom nyheterna och sporten, är Costellos talkshow trots att jag aldrig har förstått ett dugg av Rufus Wainwright. Funderar på någon tv-serie att se; Dexters tredje säsong möjligen? Häglund och Rimgard twittrar om serier som Burn Notice, Royal Pains och Raising The Bar. Kanske någon av dem...

När det gäller läsningen har jag börjat med Bergtagen, som för att riktigt ta någonting som kan hänga med en ett tag (nu när projekt Proust (för tillfället) är avslutat) och så bör den väl passa när man är lite krasslig också. Mann har jag aldrig känt mig intresserad av förut, vilket jag inte kan förstå idag; Nu känns det verkligen som om jag skulle vilja läsa dem allihopa; Döden i Venedig, Doktor Faustus etc... Bergtagen gör mig intresserad och det känns verkligen bra att läsa den just nu, men med lätt feber i kroppen somnar jag förstås efter ett tiotal sidor.


Sedan när man börjar känna sig lite ensam där i sjuksängen finns det ju också sådana där böcker man nästan alltid kan ta till, som man vet på något sätt nästan alltid brukar hjälpa en att få livslusten tillbaka. För mig är förstås några av Stig Larsson böcker sådana böcker, speciellt då hans fyra sista. Har skrivit om dem förut, för vänner tjatat om dem till dödagar. (Ja, man kan bli less på sig själv där.) Men, till det finns det förstås anledningar, även om jag inte är helt på det klara exakt vilka. Några av dem: Först och främst skulle man kunna nämna själva formen - även det här med fotografier, målningar och bilder ur till exempel filmer instoppade här och var i de två sista - och att det är den - det där som i alla fall på ytan någonstans är essä - som gör det lätt att bara plocka upp dem, bläddra lite; Man tänker att man ska läsa just det partiet och snart har man fastnat och inom några timmar eller så har man läst hela boken rakt upp och ner. Men det är förstås bara den yttre ramen. Det är verkligen märkligt annorstädes böcker. Associationer och tankar så hastigt och hisnande välkomponerat ihopkomna att det ofta kan kittla till även vid en femte, en tionde läsning. Det är också, ibland, lätt obehagligt, kan vara osympatiskt, ofta roligt, ibland lätt svamligt men aldrig ointressant, aldrig annat än så skarpt och vasst att man ofta skär sig på boksidorna.

Det finns inte så många sådana böcker. Böcker man liksom alltid kan ta till. Så fulla av liv och kraft att det ofta kan räcka med att läsa några sidor för att åter känna att man lever. För mig: Orons bok, några av Ekelöfs dikter, Den glada vetenskapen, Anteckningar från ett källarhål (även vissa delar av Bröderna Karamazov), en del av Kyrklund och säkert några till. Men så många fler är det faktiskt inte. Det gäller att vara rädd om dem.

I morse fastnade jag i alla fall i Wokas lax?. Och - trots att jag hela tiden blir hungrigare och hungrigare, börjar värka lätt i tomma magen - kan jag självfallet inte sluta förrän jag kommit till sista sidans, sista stycke:

Olyckan i att ens avsikter - ja, exempelvis: "det här är Kristi hufvud!" - har betraktats som ett verk av slumpen! Som om kärleken till en kvinna, darret i ens röst första gången man ska tala med varann, är ett lika slumpartat mönster som den rödvinsliknande mörka fläcken som syns på röda cirkeln på en japansk backhoppningssupporters nu i närbild höjda vimpel

Sen går jag upp och fixar frukost.

Sommar-stiltje forts.

Booklist:

Philip Roth - Konspirationen mot Amerika
Marcel Proust - I skuggan av unga flickor i blom
Kjell Eriksson - Nattens grymma stjärnor
Gunnar Björling - Du jord du dag
Eduardo Galeano - Fotbollens himmel & helvete

Tiden är knapp... I natt lämnar vi återigen Sverige - denna gång för Portugal och Atlantens böljande vågor. Jag hoppas på avkoppling, sol, bad, god mat och kanske någon houseklubb eller något litet diskotek. Och självfallet god färdlektyr. Och eftersom jag sista tiden ägnat en stor del av den här bloggen åt att plita ned vad jag läser för böcker och vad jag lyssnar på för musik så fortsätter jag med det:

Böcker jag stuvat ned i resväskan: Jeff Noon - Vurt, Marcel Proust - Swanns värld(!), Johan Ajvide Lindqvist - Låt den rätte komma in och en lyriksamling med - passande nog - modern Portugisisk poesi som jag inköpte på Hedengrens bokrea i år och inte öppnat förrän nu.

Just nu lyssnar jag på The Style Councils The Whole Point of No Return... Finns det någon?