2009-05-10

Debussy: Complete Works For Piano Vol.2

Debussy har man förstås lyssnat på. Lyssnat men aldrig riktigt gett sig in i, som med så mycket annat. Frågan är om inte Jean-Efflam Bavouzets Debussy: Complete Works For Piano Vol. 2 är första gången jag riktigt drabbas av Debussys musik. (Att det sen blev just volym 2 och inte 1 eller 3 har bara med slumpen att göra, har inte hört de andra än.)

Det är förstås ett romantiskt och dramatiskt pianospel som det bjuds på. Väldigt franskt, skulle jag nästan vilja säga. Ger mig i alla fall en lätt berusad känsla (som förstås delvis kan ha att göra med att jag under delar av lyssningen ligger i soffan och läser Sebald); melankoli, skönhet med återkommande uppbrusande vågor av mer utlevelse och dramatik, svindel, känslor... Brukar ofta kunna ha svårt för den här sortens pianomusik där mer brusande dramatik kan kväva njutningen och fördärva en mer sublimt meditativ lyssning. Här funkar det dock hur bra som helst. (Provlyssna lite på till exempel Arkivmusic.)

Givetvis en helt annan musik men ändå: Att gå in i världar som denna kan i stunder sätta mig i sinnesstämningar som påminner om de jag kunde uppleva när jag upptäckte Scott Walker på riktigt någon gång i tjugoårsåldern. Att efter gitarrskadade tonår med allt från hårdrock till shoegaze börja lyssna på sånt som Scotts etta, tvåa, trea och fyra och Brel och liknande var stort, och öppnade upp för andra musikaliska sinnestämningar; förstås en annan melankoli än hos nåt sånt som, säg, Dinosaur jr. (Utan att här tala illa om just dem. Where You Been är fortfarande en av mina favoritskivor alla kategorier.) Precis som hos Brel och Walker (även om han förstås är amerikan, om än en amerikan besatt av "europeisk" kultur, kanske speciellt Brel och Bergman) gissar jag att det kan vara det där franska - utan att förstås riktigt veta vad det innebär - jag uppskattar så, den speciella romantik och storslagna känslor man kan få för sig har en speciell hemvist i det landets kultur. Det kan nästan vara så att man börjar fundera om det finns en starkt frankofil ådra rinnande någonstans i ens blodomlopp... (Här har man gått omkring en stor del av sin ungdom och trott sig ha anglofila drag och så visar det sig att det kanske är den andra sidan av kanalen som passar en bäst!) En vår då jag läst och älskat Barthes, Proust, Deleuze och Cixous förstärker misstankarna. Louis Philippe... Debussy... och nästa vecka ska jag ta mig an Phoenix nya skiva (med det fantastiska namnet Wolfgang Amadeus Phoenix). "Nu kan vi se det sorgliga och vackra i att vara en fransk kille, sa Phoenix gitarrist Laurent Brancowitz bland annat i gårdagens Aftonbladet.

2 kommentarer:

Anonym sa...

vill du förstärka din frankofil kan jag varmt rekommendera arnaud fleurent didiers två första skivor, den ena som notre dame, den andra i hans eget namn. Han låter som om divine comedy skulle komma från frankrike men bättre tycker jag.

Finns på frenchtouche.com eller arnaudfleurentdidier.com

Lät spännande med debussy förresten, får kolla upp.

Calle

Elias sa...

Tack för tipsen Calle, ska förstås kollas upp