2008-07-09

Parasol-kommentar

Lägger mest upp spellistor på bloggen just nu; listor över låtar jag lyssnat på, gillat, diggat(?) den senaste tiden, sedan förra låtlistan. Bläddrar igenom skivorna som ligger och skräpar runt stereon, tittar vilka låtar som har hög rotation i iTunes, funderar om det är något annat jag hört någon annan- stans som gjort avtryck etc. Lite inspirerad av den här fina Muxtapen tänkte jag att man kanske också borde säga, skriva ned, något om musiken jag nämner. Så...

...vad är det egentligen för musik man listar? Inget speciellt uttänkt, inga listor där jag anstränger mig för att hitta obskyra eller hippa saker. Mer en genomgång för egen del, vad är det egentligen för musik man tycker om, som återkommer. Hänger den ihop på något vis? Hur ser det ut när det gäller låtlistan Parasol här nedanför? Lite indie, house, jazz, soul, lite elektroniskt och klassiskt bara, kanske. Ja, mycket av det jag tycker om, det som återkommer, verkar vara just blandningen av pop åt indie-hållet och årgångssoul och en del jazz, klassiskt och konstmusik uppblandat med house och modernt elektroniskt... I alla fall just nu då. En framtid får förstås visa om (när) det kommer dra åt andra håll, hur mycket?, kanske var...

När det gäller de gamla favoriterna Embassy och Radio Depts nya låtar är det Embassy som imponerar klart mest. Skulle nästan vilja säga att State '08 kan vara Embassys kanske allra bästa låt nånsin... DiskJokke är en av de där norska dansmusik-, discomännen som tillsammans med Prins Thomas, Lindström etc. gör behagliga, behagliga grejer jag kan lyssna på nästan jämt. Flott Flyt är ju en rätt underbar titel också. Great Expectations är första låten på Miles sjuttiotalsskiva Big Fun. Underbart och precis som nästan allt annat från Miles Davis sjuttiotal så gillar jag, gillar jag och fortsätter att upptäcka. Efter det tre av sjuttiotalets stora, välkända soulfavorit-män. Right On For The Darkness är så fin så spröd, samtidigt så stor i ljud, stråkar och känslor. Från Back To The World. You Sure Love To Ball är näst sista spåret från nyligen, för mig, återupptäckta klassikern Let's Get It On. Marvin kanske aldrig riktigt har sjungit bättre. Texterna kan vara fåniga, han kan kanske framstå som lätt klumpig i uttrycket till och med, omdömet kanske inte alltid är det bästa - men i den vackraste rösten ligger en smärta och en längtan som när det fungerar, när jag verkligen gillar, går hela hela vägen in. Let's Stay Together kan man ju tycka bara är för uttjatad men det kan ju vara tills man till exempel ser ett sådant här videoklipp och - precis som Green - inte kan låta bli att skratta bara för att man blir så lycklig:



När vi sedan har kommit till den klassiska musiken har jag kommit till Fauré som jag blev sugen på att leta upp genom ett tips från Alex Ross blogg: "probably brings you about as close as you can get to hearing the imaginary music of Vinteuil in Proust" var troligen orden som fick mig att leta upp skivan ifråga. Air France nya EP tycker jag om och tycker jag är intressant - men absolut inte samma stjärnsmäll som den förra. Kommer säkert att växa...

Nizas Canciones de temporada plockade jag på mig i Barcelona för någon sommar sedan. Letade Siesta-skivor och relaterat och gillade omslaget på Elefant-bandets... Visste inget om bandet men gillade verkligen skivan när jag väl hemma lyssnade, kanske ännu mer just därför. Lite förtas väl också när man sedan letar upp en video och får se hur de ser ut, uttrycket i videon, men kan ju också vara något övergående... Hursomhelst: ännu en till kanske hjälper? (Kanske stjälper...):

Inga kommentarer: