Sondera Sondera

69 vägar in i denna blogg:

2013
EPILOGG - Epiblogg.

2012
VÄNSTER OM - Socialismen min vän.

POP VI MINNS - Och Pop vi glömmer.

IDÉN OM MUSIKEN - Konsten och/eller tankarna på konsten.

MED. BORT. IN. - Med bort in i tjocka böcker (av Johan Jönson).

RAVEDEATH - Tim Hecker på hög och på låg volym.

INCREASINGLY ABSORBED IN HIS OWN WORLD - The Caretaker och vägen bort.

TUNNELN - Ernesto Sabatos feber.

2011

TILLBAKA TILL FRAMTIDEN - Reynolds, Schüldt och vägen framåt (bakåt).

2010
MINNETS KAMP  - Knausgårdens minnesvirvlande.
POPKLASSISKT - Volker Bertelmann och jukeboxen.
IS THERE NO ALTERNATIVE? - Fisher +Lundberg = sant.

HÄNDELSER UR DEN OMEDELBARA VERKLIGHETEN - The roots of Mircea Cartarescu.

INVESTIGATE WITCH CULTS OF RADIO DEPT - The Radio Dept och drömmarna.

LIVDIKT - En bra tjock bok med ett vackert slut.

GAME OVER - Drömmen om att vara 11 år igen.

EN ENDA SÅNG - Musiken som vägvisare.

GAMLA MÄSTARE - Thomas Bernhard och litteraturhistoriens argaste kärleksförklaring.

AVSKÄRMAD - Hur skärmar man av?

STATUSSAMHÄLLET - Statusuppdatering och klasskrig.

INTRESSET - Jag vet att jag skulle ha kunnat bli trädgårdsmästare i ett annat liv.

MASKINISTEN - Filmen som dröm.

FIENDENS STÄLLNINGAR -Se upp!

2009

DEN ENSKILDES BLOGG - Essän som en blogg för gamla tider.

EFTER ARBETSSCHEMA - YARDEN - Lundberg och Jönson och vem som vinner på knockout.

OROMANDEBATTEN - Stig Larsson om romankonsten.

M SOM I MER - M som i Malmberg.

VARIFRÅN KOMMER MUSIKEN? - Bergmans fråga på vilket svar?

BLACKSUMMERS’NIGHT - Drömmen om Maxwell.

ÄRRET EFTER DRÖMMEN - ”Klassikerna: som i barndomen portar där det bodde kamrater.”

LEXIKON ÖVER VEDERTAGNA ÅSIKTER - Flauberts bästa

BERGTAGEN - I sjukstugan med Thomas Mann och Stig Larsson.

NATTMUSIK - Anna Järvinen och våren.

AN UNKNOWN SPRING - Internet och rätten att få vara för sig själv.

UNDERGÅNGARENS UNDER - Glenn Gould och Thomas Bernhards geni.

2008

BRING THE REST IS NOISE - Bearbetar nittiotalet.

MER LOGISK ÄN KRONOLOGISK - UKONs klarsyn.

UR MÄNNISKOVÄRLDEN - In i djurvärlden.

WHEN WE REFUSE TO SUFFER... - En av Richmans finaste (faktiskt!)

SKYSKRAPANS BEHOV AV ENSAMHET - Skyskrapans behov av Öijer.

EFTER ARBETSSCHEMAT - Livsnödvändige Jönson.

JAG MINNS GEORGES PEREC - En värld av små små delar blir en stor värld.

2007

JONATHAN RICHMAN, DEBASER, 6 OKTOBER - Om en fin konsert.

TESTA TESTBILD! - För Guds skull!

UPP TILL KRAMP! - Birros blindhet.

SMÅ SMÅ DETALJER SOM FÖRSTÖR DET - Cage, Eno och vägen till lyssnandet.

YES DIFFERNET, YES ELECTRELANE - Två av 00-talets finaste.

RÖTTER SMÄLTER OCH ÄNDRAS - Återigen den där Larsson.

MAKE MINE MUSIC GÖR MIN MUSIK - Bortglömda pärlor.

2006

SCHÜLDT INTE IFRÅN DIG - Den postklassiska revanschen.

BLOGMIN (MIN BLOGG) - Jag kommer ihåg hur jag minns att jag försökte se ut.

TONITE BUT NOT FOREVER - Vinterviken vs. Nattklubben.

DAGBLOGGEN - Den där med lås.

SOUL TOGETHERNESS - Och souleuforin.

STIL OCH SLEM - Larsson, Kyrklund och jag.

PHOENIX! - En gång en väldigt bra skiva.

SOFFPOTATIS - Jag minns den tröttheten och det uppvaknandet.

SCOTT I HJÄRTAT - Fortfarande skadad.

CLOGS - LANTERN - The pioneers of postklassiskt.

TYST SKRIK - MJUK KNIV? - The Knife!?

MONOMTRL OCH VINTERVIKEN - I mitt kvarter.

KÄND FÖR FLER ÄN 15 PERSONER? - Till mina läsare om jag hade några.

INTERNET IN REVIEW - Burroughs geni.

2005

HAR JUST AVSLUTAT EN OMLÄSNING... - Larssons geni.

TWISTERELLA VAR EN BRA NÄTTIDSKRIFT... - Näsrynkandets mästare.

HAR VID NÅGOT TILLFÄLLE HÄVDAT... - The soundtrack of our höstlöv.

POP SOM BAKGRUNDSMUSIK... - Satie och popen.

BOK TRENDIGASTE PRYLEN... - Ju tjockare desto bättre.

2004

PÅ ALBUMET MANDRAKE... - Fursaxa och Testbild!

Differnet & Stig Larsson + Lisa & Kroffe + Praxis

• • den 30 maj

• Debaser Slussen

• Äntligen blir det Differnet & Stig Larsson-konsert i Stockholm! Det öppnar kl 19. Konserter med Differnet + Stig Larsson och Lisa & Kroffe från kl 21. Stänger kl 01. Fri entré. Ålder: 18. DJs: Praxis förlag. DIFFERNET + STIG LARSSON På det kommande albumet "Little Brittle" som släpps under 2012 har Differnet bland annat samarbetat med författaren Stig Larsson, ett möte så lyckat att man nu beslutat att utvidga detta till en liveföreställning och turné under våren 2012. Så här beskriver Differnet själva det hela: "två parallella uttryck som, utan att behöva kompromissa, möts i ett gränsland mellan popmusik, ljudkonst och litteratur." LISA & KROFFE Med moogsyntar, sequencers, blåsinstrument och looppedaler generar Lisa och Kristofer Ulfves ljudlandskap och virvlande melodier genom improvisation och repetition. Aktuella med debutsläppet "Origo". Mer info: www.differnet.se www.expressen.se/kultur/stigs-lasningar-ar-kraftfulla/ http://vimeo.com/34099340 http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=5908 http://lisakroffe.blogspot.se/ www.praxisforlag.tk http://www.debaser.se/kalender/8407/

Kom förbi! Jag är med och spelar skivor innan och efter. 1958-62, Ghost Box, nytt och gammalt: Dean Blunt & Inga Copeland, Moon Wiring Club, Eden Ahbez, Julia Holter, Tom Dissivelt & Kid Baltran, Hong Kong In The 60s, Most Valuable Players, Roxy Music, Sand Circles, Ducktails, The Walker Brothers, The Outlaws, Belbury Poly, Kindness, The Wake och Ray Cathode. Typ.

Och för de som har läst Stig Larssons text Astrud Gilberto i Avklädda på ett fält:

XVII

Känns lite ovant att läsa en roman som Spådom. Kommer att tänka på hur man skrev romaner på åttiotalet. Eller kanske hur Stig Larsson skrev romaner på åttiotalet. I jämförelse med något sånt som Knausgård (eller, säg, Larssons prosa från nittiotalet) känns det så icke-postmodernt. Ingen lek med identiteter, självbiografi och berättarjag. Inga utvikningar i långa essäistiska, avvikande partier. Klart och rent och - lite tråkigt? Men bra. Har dock bara kommit halvvägs. Hittar inte riktigt entusiasmen, och har möjligen lite dåligt samvete för det.



Har ännu inte hunnit lyssna så mycket som jag önskar (kanske en baksida (eller i längden en fördel?) med att bara ha skivan på vinyl) - men älskar den bara mer och mer för varje lyssning. Förra Testbild!-skivan - tillsammans med Louis Philippe - under namnet The Ocean Tango var fullkomligt underbar och i slutändan kanske till och med förra årets allra mest briljanta. Barrikad är mörkare, inte lika poppig - mystiken tätnar - men på sina håll (som jag upptäckt) nästan lika genialt underbar. Ska skriva nåt mer om Testbild! och Barrikad (eller tänker just nu att jag skulle vilja göra det).



Satt igår på balkongen och lyssnade igenom hela videon Apple Special Event från 6 juni. Varför i helsike då kan man lätt fråga sig, men kan inte låta bli att fascineras lite. Oavsett om man förhåller sig starkt kritisk eller om man är en riktig äppelman så säger en sådan här grej en del om världen idag, vart vi är på väg, vad presentatörerna (i valet av kläder, med sina gester) vill säga oss, vill sälja oss.... Med iCloud kommer sedan en del förstås att ha alla sina böcker och all sin musik i "molnet" och aldrig behöva bekymra sig över vattenskador, bränder och inbrott. Möjligen en rätt banal iakttagelse, hursomhelst hisnande.

Den enskildes blogg

Några av året bästa böcker har bestått av texter som skulle kunna klassificeras som essäer (eller Hc.04 för bibliotekarier): Engdahls Ärret efter drömmen, Malmbergs M, även Sebalds Svindel. Känslor och Erik Bergqvist vackra Försvinnanden. För just mig också klassiker som Barthes Mytologier och Teckenriket. Eller nobelpristagarna Pamuks och Herta Müllers Istanbul respektive Kungen bugar och dödar. I och med Aase Bergs snart anländande Uggla tillkommer ytterligare en.

Ända sedan jag gick ner mig i Stig Larssons sista böcker för första gången, eller när Sebalds Saturnus ringar kom på svenska (eller varför inte när jag läste Kyrklunds Om godheten för första gången för en tio år sedan) har jag haft på känn att där någonstans finns det något som den mer traditionella romanen verkligen inte rår på, inte på samma sätt.

Sedan kan förstås en essä precis som en roman se ut lite hur som helst. Engdahls och än mer Malmbergs texter verkar ofta som understreckare eller kulturartiklar som verkligen får bre ut sig, både idé- och formmässigt. Stig Larsson, Sebald eller Kyrklund är prosa eller skönlitteratur som ofta, i mer eller mindre hög grad, antar eller snuddar vid essäformen. En variant jag verkligen gillar är den jag tycker Erik Bergqvist och även Herta Müller visar upp: en essä som ofta lätt omärkligt blir prosa och novellkonst; en smidighet och en lätthet som många baktunga romaner och mer ordinära noveller ofta kan lida brist på; Det finns något verkligt avspänt i essäformen, någonting som också tycks ha förmågan att öppna upp text och tanke på ett sätt som många av dagens romaner inte lyckas med.

I förra veckans Boklördag sa Aase Berg också att hon verkligen tror på essän, mer nu än för några år sedan, och att den även har fått en skjuts av nätet och bloggarna: "En essä är ju skissartad och spontan. Man behöver inte ha belägg för allt, utan kan följa fantasier och grumliga känslor som man vill. Då får man veta vad som rör sig i människor. Och det är ju de underströmmarna som styr världen."

Bloggpostningar som små essäer är också något jag faktiskt tror på mer idag än för några år sedan. Anledningarna till det kan vara många men sådant som Facebook och Twitter tror jag kan ha bidragit. Minns någon hur bloggarna till stor del såg ut för en fem år sedan; I mångt och mycket ofta som Twitter och Facebook ser ut idag; snabba korta postningar och uppdateringar som ofta svarade på frågorna: "What's On Your Mind?" och "What are you doing?". Många som bloggade för fem år sedan har nog idag också ofta gått över till enbart, eller nästan enbart, just Twitter och Facebook. Vill man bara pusha för en låt, jubla eller hata funkar statusrader bra, Vill man fundera, ifrågasätta eller pröva en tanke fungerar nog en blogg bättre.

"Den "prövning" av ämnet som formen innebär, äger rum i skrivakten.", skriver Engdahl i Den enskildes form som handlar om just essän, och fortsätter: "För sin granskning av vetandets termer tar essän i anspråk en intelligens som är mera än rent kognitiv: stilens obarmhärtiga öga." Sen lär vi nog få vänta på bloggosfärens motsvarighet till ovan nämnda författare. "Ändå finns poänger i att upprätthålla en åtskillnad mellan bloggen som flöde och boken som stopp. Bloggar bör länka maximalt, men böcker blir sällan mer attraktiva bara för att man försökt trycka in så kallad interaktivitet mellan pärmarna. Boken bör förhålla sig till nätet som ett urval ur ett överflöd.", skriver Rasmus Fleischer i sitt postdigitala manifest, vilket kanske också kan vara en anledning till att de där, som man tycker, riktigt stora texterna inte nått fram till (eller nått fram ur?) bloggvärlden. Kanske finns där också en parallell till varför den mesta litteraturen så att säga inte gjort tvärtom, gått åt andra hållet, och i högre grad hamnat på nätet, publicerats på nätet, lästs på nätet.

Oromandebatten

Ni missade väl inte att Stig Larsson för några veckor sedan gav sig in i höstens romandebatt?; Lätt maskerad i en artikel om Per Landins författarskap:

un­d­er de senaste tio femton åren är det väl så att man oftare finner kärleksfullt genomförda böcker inom den så kallade facklitteraturen än i skönlitteraturen? Visst uppskattar jag P O Enquists ”Ett annat liv” och Hassan Loo Sattarvandis ”Still”. Och jag har så klart inte läst allt. Det är ändå underligt att jag har så svårt att komma på en svensk roman från ­senaste decenniet som – vad gäller skriv­aktens allvar och en liksom i stunden född nyansrikedom – kan matcha fackböcker som Kristian Petris ”Fyren”, Peter Englunds ”Den oövervinnerlige”, Fredrik Strages ”Fans” och Per Landins ”Slottet som försvann”.

Det är över tio år sedan som Torgny Lindgrens ”Hummelhonung” och Klas Östergrens ”Med stövlarna på” kom. Om än Jan Kauris ”Ut ur skuggorna” utgavs postumt 2002 på Lejd, skrevs den tidigare – för att i år efter år bli refuserad. Så på senare tid är det som om författare som skriver om något som de inte hittat på själva känner sig mer engagerade.

Stig Larsson som själv slutade skriva romaner redan 1989 efter Komedin I - och vad jag minns: lovade att heller aldrig mer skriva en till (precis som han betraktade Matar från 1995 som sin sista diktsamling; Hans fyra sista böcker får man alltså räkna som något annat.) Kan det ha varit så att det i Stig Larssons val att sluta skriva romaner inte bara fanns personliga skäl utan också en tanke om romanens problem på det hela taget; Det kanske inte bara är Stig Larsson som borde sluta skriva romaner? Fler kanske skulle behöva göra samma sak - för att inte fastna som fiskar i klichéer och kommers? - för att kunna fortsätta skriva en litteratur som lever och ruskar om? Och nog måste det väl ändå vara så han också menar:

Oftast när det gäller böcker som man bugar för i offentligheten, kommer jag inte ifrån känslan av att när den som skrivit boken i fråga har gjort det i första hand därför att man vill ha en bok skriven. Man vill fortsätta att vara ett namn. Det vill säga: Man vill bibehålla den aktning som man visas som författare – faktiskt även av människor som inte är ett dyft intresserade av litteratur.

Det finns ingen som tänker så uttryckligen. Men det beror nog bara på att ens låga motiv undviker man verkligen att tänka på. Kanske med ännu mer vaksamhet än när det gäller traumatiska minnesbilder.

Men det måste ju finnas ett skäl till att man skriver böcker som man inte riktigt vill skriva, men som man ändå vill ha skrivit. Jag tror att det finns något hämmande med begreppet roman. Romaner kan väl se ut lite hur som helst, kan man väl tycka. Det är inte samma stränga formella gränser som det i alla fall förr i världen var i Eurovisionsschlagerfestivalen. Gränserna är inte ens formulerade, det ligger mer i psyket, i de föreställningar som du gör dig när du ska påbörja skrivandet.

Jag kan så väl återkalla minerna hos vissa av mina vänner som någon gång under de senaste tjugo åren lite hummande har avslöjat att de faktiskt har börjat på en roman. Säg att jag har varit med om det sju eller åtta gånger. Nästan samtliga var då redan etablerade i kulturvärlden. Men de hade alltså ännu inte skrivit just en roman. De hade oftast ett bistert uttryck. Och de såg definitivt inte ut att se fram emot det.

Jag läste ett citat av Ebba von Sydow någonstans där hon sa något i stil med att en krönikör som inte har skrivit en roman litegrann är som en garderob utan kläder från Acne - ofullständig på nåt vis. Det är klart att det blir rätt trångt där ute i bokhandlarna efter ett tag när alla krönikörer ska försöka pressa in sin roman där någonstans, väl synligt. Sedan behöver det ju inte vara krönikörer på Veckorevyn det handlar om - i allt högre grad också väldigt många programledare och kanske lite mer överraskande: dramatenskådisar. Det blir faktiskt allt svårare att hitta folk som skriver bara romaner utan att vara kända från annat håll. Likt Ebba von Sydow (utan att vara lika öppna med det som hon då förstås) blir det fler och fler som man misstänker mest av allt bara vill ha den där boken skriven, som en guldstjärna att klistra in i sitt CV.

Inte undra på att vi översvämmas av dåliga böcker! Alla kultur- och nöjesvärldens (hur är det med sportvärldens?) kändisar pressar fram sin obligatoriska roman medan de som verkligen kan skriva (som Stig Larsson och Daniel Sjölin) hoppar av romantåget. När Daniel Sjölin besökte Enskede bibliotek för något år sedan och pratade om sin sista roman (Världens sista roman) menade han att det i stort sett är omöjligt att försörja sig på att skriva romaner. Att det var en av anledningarna till att han inte skulle skriva någon mer. För om man ska skriva bra romaner tar detta tid och kraft. (Sjölin skulle säkert kunna slänga iväg nån halvbra grej rätt fort.) Om han inte gav texten den tiden och kraften blev det inte heller bra. Även om han inte verkade helt nöjd med sina alster ändå. Han sa någonting om att det nästan alltid känns som om man fuskar när man skriver en roman; Det är sällan som alla meningar verkligen blir bra, att man så lätt skyler över de dåliga med de närmast kommande etc. Han sa också att han drömde om att skriva poesi istället men att han inte trodde sig vara tillräckligt begåvad. Stig Larsson är inne på samma sak: med romanen kanske det egentligen är precis tvärtemot vad förlag och kändisvärld idag verkar tro. En roman är inte någonting som vem som helst kan haspla fram (för att det ska bli bra då förstås, att fylla några sidor med text klarar nog de flesta). Romanskrivandet - romanens själva längd, den kraft och tid som formen kräver - kanske egentligen är ämnat bara för några få som besitter en rätt speciell talang:

Inför varenda liten skitmening som du skriver måste du behålla samma genuina intresse för vad som står där. Det finns inga transportsträckor. Inga mitt­emellanställen i en roman där det som inträffar kanske inte är viktigt, men som har känts nödvändigt att ha med. Bara för att det inte ska hända alldeles för mycket. Folk dricker plötsligt kaffe och någon pratar om att man skaffat ett nytt elbolag. Det som man som läsare kanske inte tänker på är att sådana där lugna, lite händelselösa partier är det svåraste att skriva. För du måste så att säga vara där. Du måste känna och se allt som personerna vid köksbordet känner och ser.

Ärret efter drömmen

Ärret efter drömmen innehåller essäer och artiklar tillkomna mellan åren 1989 och 2004. Från – som Engdahl själv skriver i förordet – kulturtidskrifternas ännu bestående renässans till bloggosfärens då redan förestående triumf. Texterna är tidigare publicerade i framförallt tidskrifter och dagstidningar som exempelvis Artes, BLM, DN. Trots det känns boken nästan märkligt väl sammanhållen; ingen av texterna faller ur ramen – vare sig det handlar om dans, konst, musik eller litteratur; Gerhard Bohner, Ola Billgren, Schubert eller Goethe.

I texten om Stig Larsson poängterar han Larssons för vår tid så ovanliga förmåga att ta litteraturen på ett verkligt, absolut allvar. Detsamma kan förstås också sägas om Engdahl själv. Och önskar man inte, litegrann sådär, att man haft en Horace Engdahl som lärare när man läste litteraturvetenskap? Någon med förmågan att göra till och med något sådant gammalt och (har man förstås fått för sig) mossigt som Fänrik Ståls sägner intressant. Han plockar fram någonting som man verkligen inte trodde var spännande, vänder och vrider på det litegrann för att sedan visa upp för läsaren att här finns det grejer – det här är fortfarande värt att läsa. Detta är något som närmast känns som ett av bokens huvudspår och också något som verkligen framstår som en passion för Horace: ”Få ting är så underbara som att drabbas av den slumrande kraften hos ett dödförklarat mästerverk.”, skriver han efter att ha läst Madame de Staëls en gång så prisade Corinne.

Eller som ett annat av bokens många minnesvärda rader apropå vad en klassiker kan vara: ”Klassikerna: som i barndomen portar där det bodde kamrater.”

Rötter smälter och Ändras

Sara Hallströms nya diktsamling får fin kritik i många tidningar i veckan. Johan rekommenderar… Lite intresserad borde man väl ändå bli? Eller? Jo, på sätt och vis förstås… Men ändå: kanske…

Ibland går det så långt att man nästan undrar: är jag ens intresserad av – eller bättre uttryckt: tycker jag ens om poesi? På den frågan svarar jag utan tvekan självfallet: ja. Men när det är så långt mellan gångerna – då man känner det: oj!, eller något åt det hållet – kan man ju börja fundera… Man kanske skulle kunna säga så här: eftersom de där betydelsefulla stunderna är just så betydelsefulla är jag väldigt varsam i min bedömning, i mina hejarop? Det kan inte komma i mängder, det behöver tid på sig och det är så mycket som måste stämma…

Och, får väl då sägas, det ju inte så att jag inte försöker. Jag bläddrar runt i massor av nya svenska diktsamlingar. Mycket är helt okej, någon enstaka är toppen och vissa står jag inte ut med. Men allt för ofta känner man tyvärr något åt just det där hållet: "Hej jag är poet! Och inte bara poet – jag vill även vara poet. Och: vacker, smart, välformulerad och kan slänga mig med alla de rätta referenserna…”. Sen är det liksom kört med den samlingen.

Therese Bohman skriver en rätt fin och uppskattande recension av just Hallströms nya samling i Aftonbladet.

Åh vad jag har längtat efter poesi som inte vet att den är poesi. Som inte måste hålla på och kommentera sig själv, prata om språket och texten och orden, klaga över bristerna, över sådant som inte går att skriva. Jag har längtat efter en omedvetenhet om den egna formen, en vilja att berätta något med till buds stående medel i­stället för att hålla på och krumbukta sig

Men?! Omedvetenhet om den egna formen? Skulle det kunna vara så att man kan sitta och skriva poesi utan att vara medveten om den egna formen? Det finns någonting konstigt där någonstans. Men hur det nu än är med den möjligheten: den där längtan som Therese ger uttryck för har nåt lite intressant över sig. Som en dröm om något slags ursprungligt paradistillstånd där orden liksom bara flödar ur munnen på poeten. Eller lite hellre kanske: som nån jazzensemble där allt bara flyger iväg på ren känsla, lätt, lätt och enkelt, utan att just krumbukta sig. Om det sen är snällt eller bara hemskt elakt att tillskriva Hallström en sådan omedvetenhet är en annan sak... Om jag sen kommer att tycka om, tycka illa om eller bara tycka att Rötter smälter är helt okej får jag se när den kommer in till biblioteket.

Tills dess läser jag och läser jag om några av Stig Larssons diktsamlingar från det sena åttiotalet och tidiga nittiotalet. Just nu samlingen Ändras från 1990. Dikter som Folkets man och Upplysning kan med lite vilja sägas anknyta till ovanstående frågor om poetens självbild och medvetenheten om den egna formen. Frågor som också tas upp av Espen Stueland i fina essän Att tillföra poesin möjligheter som publicerades i tidningen 00-tal (90-tal!) 1999 och som du hittar här.

Ur dikten Folkets man:

Jag tar ett perfekt steg på trottoaren.
Jag är inte ensam: många stör mig under tiden.
Människor på trottoaren - de tänker säkert på mig.
Detta är inte sant.
Det som jag har gjort är knappast svårt att göra.
Men varför skrev jag då att det var ett perfekt steg?
Jag ville framstå som enkel och lite dum.
När jag framställer mig så och samtidigt uttrycker mig
med en så blixtrande elegant syntax -
inte är den särskilt elegant, var har jag fått det ifrån? -
hoppas jag att det ska uppstå en intressant stämning.
Men vad är jag ute efter? -
och alla dessa ändlösa förklaringar, vart leder de?
Det är intressant i sig självt, så att säga.
Men nu är det inte längre intressant.
Känner ni detta?
När jag skriver att det är intressant i sig självt
har jag på något sätt avslöjat texten.
Jag har visat vad jag är ute efter - Och att skriva detta,
just det som jag nu skriver, är ett sätt att undfly
ett evigt problem: monotonin som alltid infinner sig,

Jag ser inte vad de ser utan bara att de tittar

Till skillnad mot hur många andra "bloggare" tycks "blogga" så brukar jag försöka tänka till, i alla fall lite lite grann, innan jag skriver och publicerar någonting... Och vilket språk de har sen! Nåja, jag kanske inte alltid är bättre själv, men jag har i alla fall haft någon slags liten ambition att skriva rätt och fint trots att jag använder mig av en Blogger-tjänst... Frågan är varför? Eller?

Ikväll hade jag tänkt skriva en liten text om Internets doftbrist, med lite hänvisningar till Stig Larssons syn på samtalet och Andres Lokkos Londonflytt. Av olika anledningar orkade jag inte med något sånt just ikväll. Jag har jobbat till sent och datorn har krånglat... Men jag är ändå sugen på att skriva någonting, så jag skriver någonting ändå... Låt det vara vad det blir!

Även om besökarna inte är många så kan ju ändå den frihet som finns i att publicera texter på Internet skapa en liten kittling; det går så lätt och så fort och ingen kan bestämma för mig hur eller var eller när något ska skrivas.

Okej, jag är i händerna på stora företagskoncerner som Blogger och Google och Microsoft, men jag är ändå - på nåt litet sätt - min egen skribent, utgivare, tryckpress och distributör i ett. Jag vet inte om det är banalt självklart eller om det i framtidens backspegel kommer att ses som en viktig, avgörande mediehistorisk förändring? Ett mellanting brukar väl vara en bra gissning?

Men vad är friheten om man inte vet vad man ska göra med den? Kanske trots allt en frihet som kan vara bra att ha, som det är en tillgång att ha, tills man sen kommer på vad man ska göra med den... Och, hur... Eller, förstås: tills man orkar göra någonting med den... Eller ett litet vapen man kan hota med att använda (även om man kanske inte vet riktigt hur) när de som har makten över de stora mediekanalerna bara sprider ut illaluktande trams. Eller: i alla fall någonting som de där som sitter på en viss makt eller som håller i en viss mediemegafon är medvetna om, som kanske gör att de skärper sig bara lite grann... För de som längtar efter frihet i totalitära stater, eller för den som mår illa av att behöva överösas med all dålig smak och all bristfällig analys på Studio Virtanen (har Expressen lyckats locka alla omöjliga fjantar till sin redaktion?) eller på Nöjesguiden (hur kan man ens få för sig att en grupp som I'm from Barcelona skulle vara värt ens en lustig fotnot?)...

Nu verkar Blogger strula också, vi får se om vi lyckas nå någon punkt här...

Jag brukar vilja ha med någon typ av bild i mina inlägg också; en mer uttänkt eller en enkel google-bildsökning. Får se vad vi hittar ikväll (inatt...). Medan iTunes slumpar fram King Creosotes fina My Favourite Girl (åh, jag gillar det där dragspelet), ska vi se vad vi hittar...

Blogger fortsätter strula, kanske får jag spara det här och publicera det imorgon bitti... Nåja, jag fortsätter ändå att skriva (klockan är nu 00.45).



Det blidde ett konstverk den här gången: Barnen av Dick Bengtsson! Kanske min favorit-Bengtsson-tavla... Lyckades äntligen få med någon, som gjorde att jag fick mig att komma iväg, till utställningen på Moderna. Det var intressant och kul (även den där Modernautställningen 2006 hade sina stunder, trots att jag var väldigt bakis). Ja, ja...

Barnen, då? Hmm... Jag gillar att Bengtssons konst pockar på en förklaring, att man liksom luras in till att analysera, men att den ändå hela tiden slinker en ur händerna. Så jag vet inte om jag här ens borde försöka... Men, enkelt: jag gillar att barnen tittar åt sidan och inte mot den gröna kvadraten, som jag tvingas stirra på. Vad det är för alternativ som de har i blickfånget kan jag endast fantisera om. Jag ser inte vad de ser utan bara att de tittar... Den gäckar mig, och känns sorgsen, då jag inte vet om det är jag eller dom som missar något.

Årets böcker

01. Fernando Pessoa - Orons bok
02. Stig Larsson - Avklädda på ett fält
03. Thomas Pynchon - Gravitationens regnbåge
04. Willy Kyrklund – Solange
05. Daniel Sjölin – Personliga pronomen
06. Stig Larsson - Natta de mina
07. Walt Whitman - Sången om mig själv
08. Stig Larsson – Autisterna
09. Kristian Lundberg – Pitbullterrier
10. Kristian Lundberg – Eldätaren

Förklaring: Skulle även på böckernas område gärna gjort en lista lik den för låtar och album, alltså en lista över bra böcker utgivna i år... Men när jag tittade på vilka böcker jag läst som var utgivna i år fanns det i och för sig en del bra grejer men ingenting som jag hade lust att ta med på någon lista, ingenting som närmelsevis smällde lika högt som böckerna ovan. Ovanstående är alltså en lista på de böcker jag tyckte bäst om av de jag läste i år (oberoende av utgivningsår). Fantastiskt!

Mer intressant skulle kanske istället vara att göra just en sådan här lista över album eller ännu hellre för låtar och på något vis registrera alla sånger som tar sig in i ens huvud under ett år (oavsett utgivningsår) och sedan arrangera en topplista över dem...

Härnäst? Nu ska jag först läsa upplösningen på Arne Dahls Dödsmässa sedan fortsätta min omläsning av Kittlers Maskinskrifter, därefter ordentligt ge mig in i Peter Berglunds avhandling Segrarnas sorgsna eftersmak: om autenticitetssträvan i Stig Larssons romaner och även så snart som möjligt ta mig an Lundbergs efterlängtade Grindväktaren. Sedan lånade jag även hem Andy Warhols filosofi (Från A till B och tillbaka igen) igår från biblioteket som jag också är sugen på att sätta igång med...

Har just avslutat en omläsning av Stig Larssons sista (att han inte kommer att ge ut fler böcker är i alla fall någonting som jag har för mig att jag hört honom säga) bok Avklädda på ett fält. De senaste månaderna har jag även läst om de tre böcker (Natta de mina, Wokas lax? och Helhjärtad tanke) som föregick denna. Har för mig att jag gjorde samma sak förra året, vid ungefär samma period. Att jag kommer att läsa om dem allihop inom en inte allt för avlägsen framtid ser jag, just nu, som mycket sannolikt. När det gäller Avklädda på ett fält kommer jag nog säkerligen att ta om åtminstone vissa partier ett antal gånger till innan jag lämnar tillbaka boken till biblioteket.

Oscar Wilde (var det va?) sa något i stil med att det är just det, huruvida vi vill återkomma och läsa om en bok många gånger, som skiljer de bra böckerna från de dåliga. Stig sa också någonstans att han önskade sig just sådana läsare, som läser om hans texter många, många gånger.

Men det är faktiskt lite utmattande! Trots att böckerna liksom kryper sig på en. De är så lätta att liksom bara börja läsa sådär på tunnelbanan eller till eftermiddagsfikat - och så fastnar man plötsligt i något parti om det så må vara Wittgensteins skolgång, Dostojevskijs ungdomsbrev, söta tjejer eller någonting annat, utan att riktigt ha tänkt sig det. De innehar liksom en hisnande och lätt yrselframkallande täthet. Tillsammans med en ibland märkligt förförande lätthet i språk och humör slutar det ibland med att man faktiskt känner sig rätt slut efter en stunds läsning.

Det är rätt kul (och förståligt om man tänker på hur utmattande hans böcker är att läsa, hur slut ska man då inte vara efter att ha skrivit en?) att Stig efter Avklädda på ett fält i skrivväg mest tycks ha recenserat deckare i Expressen. Det är väl också det som någonstans gör att man gillar honom; han kan prata om vad som är bra och dålig konst till döddagar, om Lars Norén och Hölderlin, men han ser inte ner på den som istället läser en deckare. Han blandar sina resonemang om Gud och Sofokles med sidor om The Shangri-Las och Astrud Gilberto.

Se där hur man kan hitta fram till någon som uppfattar Astrud Gilbertos Beginnings och The Shangri-Las Past, Present and Future som nog så viktiga!