2008-12-14

Fantasyfantasi

Någon gång ibland, kanske en gång om året eller så, försöker jag (av någon anledning) läsa en bok som klassificeras som fantasy. Blir tyvärr nästan alltid besviken.... Ändå finns det någonting där som drar lite grann. Jag har en fantasi om Fantasy, och om vad det skulle kunna vara - men när man väl börjar läsa, trots att man försöker plocka upp det som anses vara lite mer kvalité (sånt som Malte Persson eller min kompis Anders tipsat om, kanske något från ett förlag man gillar) är det så sällan fantasin får luft under vingarna (känner sig istället lite instängda där inom de ramar boken satt upp).

Förra veckan försökte jag i alla fall läsa klart Diamantsvärdet och träsvärdet (som både Anders och Malte tipsat om och som ges ut på eminenta förlaget Ersatz) utan att riktigt lyckas. Vill så gärna gripas tag och dras in men... nja... långsamt, långsamt går läsningen där det på nåt sätt krävs att man närmast sugs rakt in och glömmer bort tid och rum. Väldigt få gånger jag verkligen lämnar soffan - byter värld! - under läsningen. Sedan ville jag ju väldigt gärna bli klar fortast möjligt så att jag kunde kasta mig över Cartarescus högra vinge... Och när jag börjar läsa den så förstår jag lite grann vad det är jag tänker på; Nästan varenda sida, närmast varenda mening hos Cartarescu är spännande och får fantasins vingar att flaxa. Så här börjar det:
Det var i Herrens år 1989. Människorna hade fått höra talas om krig och om uppror men de lät sig inte skrämmas, ty allt detta måste hända. Det var som på Noas tid: alla drack och åt, tog sig kvinnor och tog sig män som de hade gjort sedan den väldige jägaren Nimrods dagar, och som de hoppades att deras barn och deras barns barn skulle göra i århundraden och årtusenden framöver. Ingen enda av dem skulle åldras och dö, deras folk skulle aldrig någonsin förgås, människan skulle stå emot och övervinna alla katastrofer intill tidens slut.
Skulle väl nästan kunna vara inledningen på en fantasyroman? Men hos Cartarescu skjuts man istället rakt ut i rymden för att innan sidan femton landa mitt i brödköernas Bukarest. Nej, mina största fantasyfantasier 2008 kommer inte från något som klassas som fantasy... Tillsammans med Cartarescus böcker är det istället den fantastiskt fina Max Ernst-utställningen på Moderna jag kommer att tänka på. Man vill ju inte få bekräftelse på hur man tror det är, man vill förvånas, förvandlas och ana - inte få det skrivet på näsan. Fantasy handlar nog tyvärr sällan mest om fantasi utan i värsta fall mer om att bekräfta schabloner och klichéer; Inte fantasi utan bilden av "fantasy"...


Max Ernst. The Temptation of St. Anthony. 1945

Inga kommentarer: