2012-03-05

med.bort.in.

Denna vinter har sett utgivningen av ett antal böcker som nästan tycks tävla i tjockhet. Vilken har flest sidor? Och jo, Knausgårds (del 6) sista mastodont på 1119 sidor får faktiskt se sig slagen av Jönsons med.bort.in. på 1244 sidor. Även om varje Knausgårdsida, som tätskriven roman, förstås innehåller fler tecken. Den nya Sebald-samlingen då? Bara 1084 sidor. Sista numret av OEI? Jo, även om det förstås är en tidskrift så har vi nog en vinnare där i och med deras sidantal på 1280. Både Knausgård och OEI har också, på olika sätt, redogjort för hur de gjorde boken/tidskriften så tjock som det överhuvudtaget var möjligt.

Å andra sidan är med.bort.in. tredje tegelstenen på raken för Jönson. Sen hösten 2008. Något slags pris är bara det värt. Ännu mer med tanke på vilken hög kvalité de håller alla tre. Trots sidantalen alltid en oerhörd stringens. Både Efter arbetsschema, Livdikt och med.bort.in. har alla sina särdrag, sin egen uppbyggnad och ton. Ändå har de så mycket likheter att det är svårt att inte se dem som en trilogi. I mitt tycke: det starkaste som överhuvudtaget gjorts i poesiväg i Sverige sen, i alla fall, sekelskiftet.

Ett enkelt och kort omdöme om just med.bort.in. skulle kunna lyda: bättre enskildheter, men sämre helhet än tidigare delar, men i stort lika bra som vanligt. Det tycks som om det är i den korta, (till synes) enkla, egentligen mer traditionella diktningen som Jönson bara blir bättre och bättre; Korta, nästan banala, vardagsskildringar, naturdiktning, drömmar. Skulle inte förvåna mig om nästa samling är en kort, glasklar liten bok. 76 sidor kanske? Skulle kunna bli hur bra som helst. Eller: med.bort.in. skulle ha kunnat bli denna fina, korta, fantastiska lilla bok om man saxat ut de femtio, hundra bästa sidorna ur boken. Troligen inte bättre än den nu drygt tolvhundra sidor tjocka men säkert lika bra.

Å andra sidan - en stor del av själva grejen med Jönsons böcker är ju kontrasterna, nivåskillnaderna, spelet mellan argsinta utbrott, våldsfantasier, postteoretisk förvirring och vackra skildringar av ensamma vinterdagar i Vinterviken. De olika delarna växer helt enkelt när de möter varandra. När man som läsare sedan funderar över att klippa ut vissa delar och bygga en ny bok glömmer man ju lätt bort, då efter läsningen, hur viktig intilliggande text egentligen är.

Ändå (som man kan läsa på sid 897):

Detta
utgör också
en outplånlig form
av glädje:

att det aldrig
tar slut på böcker
jag vill läsa
som jag med omättligt begär
ser fram emot att få läsa

och läsa om


Johan Jönsons böcker är några av dem.

Inga kommentarer: