2006-04-29

Hip-hop och rock n'roll



Är 2006 året då vi släpper på alla principer och återigen börjar lyssna på macho-hip-hop och grabbig rock n'roll? Mycket tyder på det... Ghostface Killahs Fischscale är på sina ställen fullständigt oemotståndlig. Och? Och Primal Screams Country Girl är jag fortfarande så chockad av att jag inte vet vad jag ska tycka…

Fishscale
, som delvis är producerad av MF Doom, innehåller allt det som jag gillade med Wu Tang Clan för tio år sedan: Filmerna, äventyret, galenskapen, den oöverträffade serietidningskänslan, soulmusiken, New York och science fiction. Men som det känns nu: ännu bättre och nu mindre fånigt (även om det fortfarande förstås är rätt fånigt). Det känns som om det var ungefär tio år sedan jag senast kunde uppbringa någon större entusiasm för hip-hop. Kanske ändå sedan Ghostface allra första skiva, Iron Man, som också kom just 1996.

Men då var jag ju också förstås tio år yngre… Att jag i mer mogen ålder återigen skulle falla handlöst för dessa barnsligheter känns fascinerande. Men så har ju också börjat läsa Spindelmannen igen… Och vad skönt det är att lyssna på (kommersiell) hip-hop som inte bara handlar om brudar, juveler och champagne, som istället berättar historier man inte kan låta bli att lyssna på, ända tills slutet, så man får veta hur det går… Och jag skulle vilja säga att Ghostface rappar som en soulstjärna (från sjuttiotalet), med ett flyt man inte kan låta bli att gå in i. Kärleken till de sammetslenaste sjuttiotalsfalsetterna lyser rakt igenom, t.ex. när han i Big Girl rappar över en hel Stylistics-låt och absolut inte kan förmå sig att lyfta pickupen från skivtallriken.

Country Girl ville jag absolut inte höra innan jag råkade klicka på en länk nånstans som tog mig vidare till videon. Och vad äcklig den är! Ska man skratta eller gråta? Är det här på riktigt tänker man, utan att, fascinerad, lyckas klicka ner. Och nånstans känner man ju ändå för den där Bobby Gillespie, det är kul att se att han lever och fortfarande ser någorlunda frisk ut… Att han återigen klappar händerna, dansar och sluddrar rockklyschor. Nittiotalsreviveln har aldrig varit tydligare, och var man då ung och lyssnade på Screamadelica kanske man inte kan hjälpa att man blir lite sugen på att återigen dricka sprit och lyssna på – ja, varför inte? – Country Girl

I teorin känns problematiken alldeles för krånglig att reda ut. I praktiken kan det, i alla fall ett kort litet tag, alldeles säkert fungera. Alla motreaktioner behöver ju som bekant motreaktioner och även om man då kan känna en viss motreaktion kanske inte det spelar så stor roll...

Inga kommentarer: