2012-01-29

Increasingly Absorbed In His Own World


The Caretaker (eller James Kirby som han egentligen heter) har alltid varit en mästare på titlar. Hans senaste skiva Patience (After Sebald) är inget undantag: Everything Is On The Point Of Decline, As If One Were Sinking Into Sand, Approaching The Outer Limits Of Our Solar System, When The Dog Days Were Drawing To An End, A Last Glimpse Of The Land Being Lost Forever etc. Vem vill inte lyssna på den skivan? Har man följt Kirby ett tag så känner man igen sig (både när det gäller musiken och när det gäller titlarna). Kirby har enträget, i snart femton år nu, mutat in sitt alldeles egna musikaliska område. Vet inte hur det är för någon som aldrig hört hans musik men får för mig att man någonstans förstår vad det handlar om bara genom att läsa detta, vad det är som de olika sångerna heter. Förra skivan, An Empty Bliss Beyond This World: All You Are Going To Want To Do Is Get Back There, The Great Hidden Sea Of The Unconscious, I Feel As If Might Be Vanishing, Bedded Deep In Long Term Memory etc. Skivan innnan det, Persistent Repetition Of Phrases: Past Life Regression, False Memory Syndrome och min favorit Unmasking Alzhiemer's etc. Möjligen är jag orättvis mot Kirby, alla hans skivor har sitt eget tema och sin egen form, ändock tycks de alla på ett så självklart vis höra hemma i The Caretaker och Kirbys alldeles egna musikaliska universum. Han är något så ovanligt som en helt unik artist med ett helt eget uttryck, en helt egen vision. Exakt vad det är som han vill berätta för oss är det tur nog lite svårare att säga. Man måste nog helt enkelt lyssna.

Kirby gör också musik under många andra namn, vanligen kanske som Leyland Kirby, men på Discogs finns minst ett tiotal andra listade. Kirby har sålt och delat ut sin musik, på vanliga cds, på sin hemsida, som limiterade vinyler, i konstiga påkostade boxar. "If somebody purchases something of mine digitally or physically, I see it more than ever as them connecting with me directly. I am aware that anyone could find the same tracks which I’m selling somewhere else online for free. Those who go that route still connect with it, and may in the future feel moved enough to support my work financially. As long as people listen, either legally or illegally, as creative people we are winning." sammanfattar han sin filosofi i en text i The Wire. Också detta är en viktig del i att förstå artisten James Kirby (eller The Caretaker eller Leyland Kirby eller...).

Musiken och skivorna kommer några stycken om året, låter inte alltid så olika de som kom året innan eller de som kom för fem år sen. Allt hör ihop, allt kan blandas ihop, kanske glömmas, förhoppningsvis återupptäckas. Vilket väl mycket också är vad det handlar om. Gamla röster, gångna tider, allt kommer tillbaka, sånger, pianon, melodier, dränks i brus och återuppstår ytterligare en gång osv. The Sound Of Music Vanishing heter en låt på Sadly, The Future Is No Longer What It Was (som Leyland Kirby). Men några spår senare påminner han oss: Memories Live Longer Than Dreams och No Sense In Fooling, We’re Covered In Dreams.

Att sedan senaste skivan Patience (After Sebald) också är soundtrack till en dokumentär om författaren W.G. Sebald är ytterligare en bonus, ytterligare en ledtråd. På många sätt rör de sig i samma områden, Sebald och Kirby. Kampen och fixeringen vid minnena och glömskan, bortträngningarna, drömmarna, minnen av drömmar, tankar och redogörelser av minnen av drömmar osv. Eller som Kirby kallar några av de avslutande spåren på skivan: I Have Become Almost Invisible, To Some Extent Like A Dead Man, No One Knows What Shadowy Memories Haunt Them To This Day, Increasingly Absorbed In His Own World

2012-01-20

Ohayo - The State We're In

Samma musikaliska sfär som Tape, för den oinvigde närmast omöjligt att höra någon skillnad. Delvis samma gruppmedlemmar. Behöver man verkligen Ohayo? Tape som jag alltid gillat, men som också kanske hade sin höjdpunkt på album som Rideau och Milieu för en fem, snart tio år sen. De sista åren, de sista skivorna har kanske inte varit jättespännande, jätteintressanta. Ändå lyssnar jag på Ohayo, igen och igen. The State We're In är inte heller jättekul eller jättespännande, dock väldigt bra. Electronica not electronica, ett jazzrockband som sakta, sakta nästan stillastående målar upp svävande melankoliska stämningar, med en liten, liten nyans av annalkande storm.

Precis så som en vardagsförmiddag ter sig för den som av någon anledning sitter hemma själv och dricker sitt förmiddagskaffe. Arbetslös, sjukskriven eller föräldraledig. Snön faller sakta över en öde parkeringsplats. Oups, fyrtio minuter har gått, musiken tystnar. Dags att bege sig ut en sväng.

2012-01-18

Randomwalkingsoundtrack 1/18/12

1/18/12 1:46 PM The Great Advantage Of Being A 2:09 e.e. cummings Read by Author
1/18/12 1:49 PM Miserere Mei, Deus 3:29 Nico Muhly Seeing is Believing
1/18/12 1:51 PM Underwater Pries 2:09 The Focus Group Sketches And Spells
1/18/12 1:53 PM Verberations Exp. 1:56 The Focus Group Sketches and Spells
1/18/12 1:58 PM Far Off Things 4:35 Belbury Poly The Willows CDR
1/18/12 2:02 PM swim good 4:17 frank ocean nostalgia/ultra
1/18/12 2:04 PM Midnite Crimes 2:05 Sand Circles Midnight Crimes
1/18/12 2:08 PM Leaves are dancing 3:14 Eyeless in Gaza Rust Red September
1/18/12 2:17 PM For Christine Jennings 9:05 Terry Jennings Lost Daylight
1/18/12 2:25 PM Winter Trees 8:35 Terry Jennings Lost Daylight
1/18/12 2:29 PM Corner of Dusk 3:54 Eyeless in Gaza Rust Red September
1/18/12 2:30 PM Corn Holes 0:56 The Focus Group Sketches And Spells
1/18/12 2:35 PM Sketch 5 4:58 Tim Hecker Dropped Pianos
1/18/12 2:38 PM Who (Will Take My Place) 3:18 Scott Walker Scott Sings Songs From His TV Series
1/18/12 2:42 PM Afternoon Tea 3:27 The Kinks Something Else By The Kinks
1/18/12 2:46 PM Monstroon 4:27 Belbury Poly The Willows CDR
1/18/12 2:50 PM there will be tears 3:15 frank ocean nostalgia/ultra

Musiken som slumpades fram under en 8-9 km lång promenad från Plattan till Aspudden. En sån här nästan perfekt slumpmässigt framtagen spellista. Låtarna passar ihop plus att dom sätts ihop på ett nytt sätt: e.e. cummings och Nico Muhly, Belbury Poly och Frank Ocean, Eyeless In Gaza och Terry Jennings etc. Och helheten blir plötsligt lite större än de enskilda delarna... Bäst? e.e. cummings - en poet som jag verkligen, verkligen älskar men aldrig riktigt gått ner i, tror att det kan bli ändring på det i vår. Älskar också verkligen Nico Muhlys skiva från förra året, barockklassiskt rakt in i 2011, sorgsen musik, tung ändå fjäderlätt som jag kan spela hur mycket som helst. Frank Ocean-skivan gillade jag när jag började lyssna i somras, men tror aldrig det i mina öron låtit lika bra som under denna promenad. Ändå inte riktigt min tekopp... Terry Jennings lyriska piano är en fröjd, Eyeless In Gaza tröttnar jag aldrig riktigt på. Men bäst är kanske ändå The Kinks. Something Else By The Kinks är en av mina favoritskivor överhuvudtaget, Afternoon Tea en outbytbar del av den kakan. Här fint inklämd mellan en lättlyssnad Scott Walker och spöklika Belbury Poly, på något sätt är de släkt med dem båda. 

2012-01-13

20 låtar för fredagen den 13

Congoman 5:52 The Congos Arkology [Disc 3]
Solar Drums 2:30 Sun Ra & His Solar Arkestra Art Forms Of Dimensions Tomorrow
Stillness 5:55 Nest Body Pilot
Sketch 2 3:23 Basil Kirchin Charcoal Sketches. States Of Mind
No man's land 9:07 Tangerine Dream Deutsche Elektronische Musik: Experimental German Rock And Electronic Musik 1972-83 pt.2
Step Pattern (feat. Vernon Hill) 3:08 Andres II
There's a Small Hotel 5:53 Dorothy Ashby In A Minor Groove
It's You 3:28 Jonathan Richman and The Modern Lovers It's Time For
Apathy 4:45 Urban Tribe Loyal Opposition EP
The Magic Place 3:51 Julianna Barwick The Magic Place
Cantelowes 6:58 Toumani Diabaté The Mandé Variations
Nite Flights 4:25 The Walker Brothers Nite Flights
Borgo 8:52 Komeda Pop På Svenska + Plan 714 Till
Lost In The Stars 4:21 Scott Walker Scott Sings Songs From His TV Series
Harbor Lights 5:59 Boz Scaggs Silk Degrees
Waterloo Sunset 3:16 The Kinks Something Else By The Kinks
The Queen Speaks 3:07 Moon Wiring Club A Spare Tabby At The Cat's Wedding
Vasco Da Gama 3:41 Felt The strange idols pattern and other short stories
So Close 12:40 Hauschka Youyoume
Daylight ends 3:02 Snails 7"

1:44:03 total time

2012-01-10

Happy Birthday Scott!

Igår fyllde Scott Walker 69 år, dagen innan fyllde Bowie 65. Två av de senaste århundradets allra största popstjärnor. Bowie mer i det allmänna medvetandet, Scott mer för en trots allt rätt stor skara hängivna fans. Kan verkligen Scott mäta sig med Bowie?, kanske någon frågor sig. "Scott är förmodligen den mest enastående rösten i pophistorien. Det har han alltid varit. För mig har han varit den största förebilden av alla, min idol. Det finns ingen som ens varit i närheten av hans sångröst.", svarar Bowie själv (i en fin gammal intervju i Pop från mitten av nittiotalet, som du hittar här.). Själv älskar jag dem båda. Scott har dock betytt mycket, mycker mer för mig personligen. Scott 1-4 från sextiotalet och Tilt och The Drift från nittio- respektive 00-talet är alla några av mina absoluta favoriter. Tillsammans med vissa Walker Brothers-spår, ett och annat av Scotts andra solospår från sextio- och sjuttiotalet plus Climate Of A Hunter från åttiotalet bildar Scotts konstnärskap en aldrig sinande källa till inspiration. Det finns alltid mer, alltid lite till att utforska.

Inte många har sjungit så storslaget romantiska sånger med samma allvar, inte tolkat Brel eller Bacharach medan sådan passion och egensinne. Ingen har trettio, fyrtio år efter sin konstnärliga storhetstid återkommit med album som Tilt och The Drift, fullständigt egensinniga, himlastormande album, skapade i vad som tycks en helt egen form av mörker. Långt, långt ifrån allt som skulle kunna kallas retromani eller nostalgiskt tillbakablickande. Läser på Wikipedia att han förra året inledde arbetet med ett nytt album. Vad jag mest av allt önskar just nu är att det inte dröjer för länge. I någon intervju i anknytning till The Drift sa han att han skulle vilja släppa skivor lite oftare, lite mer regelbundet. Ok, sex  sju år emellan, helt okej.





Fyra av mina Scott-favoriter. It's Raining Today och The Worlds Strongest Man från sextiotalet, Farmer In The City från Tilt, Psoriatic från The Drift. Hur olika de än låter, alla delar av samma Scott, strömmande ur samma känsla, samma unika kolsvarta romantik.

Skrev även lite om Scott här och här. The Drift var förstås 2006 års bästa skiva...

2012-01-09

Tunneln

Ernesto Sabatos Tunneln är en febrig, lätt hallucinatorisk mordbekännelse. Ändå mycket rakt berättad realism långt ifrån alla klichéer om någon slags magisk sydamerikansk realism. Sabato tillhör ändå en av de allra mest respekterade argentinska författarna under 1900-talet (tillsammans med Cortazar, Borges etc.). Nej Sabatos debutroman känns mer rysk, kanske mycket för att man direkt känner ett så starkt släktskap mellan Dostojevskijs källarmänniska och huvudpersonen i Tunneln. Måste ha påverkat författaren oerhört mycket. Men hos Sabato har på sätt och vis källarmänniskan gått ännu längre, slagit sig ihop med Raskolnikov, och begått ett mord på sin älskade Maria Iribarne. Vilket också gör att Sabatos källarmänniska känns än mörkare, farligare.

Juan Pablo Castel är konstnär och på en av hans utställningar ser den här kvinnan, Maria, något i hans tavla som ingen annan sett förut. Dom hör ihop. Hon är den enda som förstår honom. Till skillnad från kritiker, målare och andra konstintresserade som bara rapar upp klyscher, lögner. Han måste träffa henne igen, måste leta reda på henne. När de sen väl träffas är huvudpersonen så desperat, så nervös, så vilsen, man förstår direkt att detta aldrig kommer att gå bra. Även om Maria, som också såg något speciellt i den store konstnärens tavla, trots allt ger honom en chans. Deras diskussioner är mer som förhör än diskussioner, han måste veta att hon älskar honom, hon måste säga det, trots att han själv förstås inte vet vad "älskar" betyder, vad "riktig kärlek" betyder.

Språket och hela romankompositionen är fantastisk. Mitt i huvudpersonens förvirring och högt uppskruvade temperament en stadig berättelse, en berättarröst som lovat att "berätta denna historia stramt", som han själv säger. Tunneln kom första gången 1948 och presenteras nu i en ny översättning av Peter Landelius. Nummer 20 i Lind & co fina serie med nittonhundratalets romaner, en av de bästa hittills.

Det kanske ligger i källarmänniskans natur men i slutändan ångrar sig inte Juan riktigt, kan inte helt förmå sig att känna skuld. Visst han sörger, visst han beskriver händelserna fram till mordet som en fruktansvärd mardröm, ändå slutar han sin berättelse till stora delar i förakt. "Jag kan i alla fall måla", tänker han.

"...att det i alla fall fanns en enda tunnel, mörk och enslig: min egen."