2012-09-06

Bill Fay - Life Is People

Jag har hittat fram till Bill Fay. Speciellt "pianoballaderna" på nya skivan "Life Is People". Kommer att tänka på Nick Caves senare "pianoballader", Into My Arms och liknande. Fast bra.

En genre som måste vara en av populärmusikens allra svåraste. Någonting som har gjorts tusentals gånger förut, på ungefär samma sätt. Men någonting som, trots det, i sina bästa stunder, känns närmast livsnödvändigt. Livsvisdomar, någonting nästan religiöst, några enkla rader som gör att man känner igen sig, kanske till och med känner sig själv till och med bättre än man gjorde nyss, för bara någon minut sedan. Innan man lyssnade.

Men oj så fel sånt här kan bli. I cirka nittionio fall av hundra skulle jag tippa. Det behövs så lite. Någonting tillkämpat, en pose, falsk sentimentalitet (om än så lätt) och låtarna faller pladask till marken.

Men Bill Fay han svävar.

Älskar också de där fantastiska melodierna som ligger där under och skumpar lite. Han sjunger aldrig riktigt ut, bara en antydan, vilket gör att de bara känns ännu starkare. Full kontroll. Full inkänning med text och komposition.

Inga kommentarer: