2012-04-16

Wild Is The Wind











Såg Wuthering Heights i lördags, Andrea Arnolds version. Åh jösses vilken dramatik. Skakig handkamera, svindlande vackra landskap, ständig blåst och regn. Omöjlig kärlek, förnedring och hämnd. Borde egentligen vara alldeles för mycket med drygt två timmar i ett sådant uppskruvat stämningsläge. Visst den skulle nog varit ännu bättre om den var en halvtimme kortare ungefär. Å andra sidan kändes det som det fanns en poäng med att den var lite för lång, att man precis som Heathcliff, ville att det skulle ta slut. Lite plågsamt. Men på ett bra sätt. Att filmen lyckades var så sinnlig, kroppslig och smutsig utan att det blev en kliché. Att det inte blev sentimentalt.

Igår läste jag Min Kamp 4, tittade på The Big C och Mad Men. Allt kändes lite kokett, lite puttrigt, i jämförelse. Den unge Knausgård går runt och bekymrar sig över olika tjejer, över sina skivrecensioner, över sina skrivardrömmar. Lite svalt...

Om man vill ha en sång i samma stämningsläge som Arnolds version av Wuthering Heights får det nog bli den här (förresten även en av mina tre, fyra favoritlåtar överhuvudtaget):

Inga kommentarer: