2011-09-24

XXVIII

London Soundtrack:


















XXVII

Imorgon: London











...planer, förberedelser, läsning, möjligheter, möten...

2011-09-22

En tid för kamp

Jag var väldigt förtjust i Min kamp. Efter snack, recensioner och väntan och längtan hade jag också orimligt höga förväntningar på Min kamp 2. Självfallet inföll sig efter läsningen då ett litet mått av besvikelse. Men bara ett litet - jag gillade även tvåan väldigt mycket. Men det tycks ju också nästan alla andra göra. Vilket i och för sig är spännande och intressant. Min kamp-böckerna har verkligen nått ut och nått in. Böcker man kan diskutera i oändlighet tycks det - med vänner, bekanta, familj, arbetskamrater, nära och kära. Någonting idag inte allt för vanligt. Kan nästan jämföras med diskussionerna om The Wire och Mad Men, till exempel. Möjligen är det idag också vanligare att bra, kvalitativa tv-serier når ut till en stor allmänhet än att bra romaner gör det ("ingen roman (inte heller Buddenbrooks, Krig och fred, Utvandrarna, Invandrarna) existerar som kan mäta sig med The Wires kollektivromanska kvalitéer.”, som Johan Jönson skrev.).

Å andra sidan, om nästan alla andra gillar Knausgård så mycket är det kanske intressantare att fundera på vad som kan vara ett problem med Min kamp. Någonting som blir mer uppenbart i tvåan än i första delen: ger inte Knausgård världen en lite för välputsad och polerad bild av sig själv? Har han inte tänkt efter lite för noggrant när det gäller hur läsarna ska uppfatta Karl-Ove som person? Han har makten. Han bestämmer och presenterar sig, som han vill, för sina läsare. Här kan man jämföra med andra (svenska) självutlämnande författare: Carina Rydberg, Stig Larsson, Johan Jönson och Lars Norén med flera. En del av storheten, det rörande och berörande, hos dessa författare ligger i deras hänsynslöshet och uppriktighet. De vågar. De hyser låga, dumma tanker, korkade infantila sexistiska fantasier, illvilja och har en ofta allmänt rätt jobbig livsföring. Också därför som de då också förstås framstår som mänskliga, som du och jag. Knausgård berömmer sig själv bara lite för ofta, gör det ibland kanske lite för enkelt för sig. Även om han till viss del är galet självutlämnande sätter han inte lika mycket på spel som Rydberg, Larsson och Norén. I alla fall inte i Min kamp 2. Å andra sidan kommer det ju fler delar, vilka säkert kommer att belysa, förklara och revidera detta tidigare skrivna.

Att Knausgård är en kille med hybris blir också mer och mer klart för en när man läser romanen Knausgård skrev innan Min kamp: En tid för allt. En bok som egentligen också blir väldigt aktuell igen, nu i höst, eftersom det är den han jobbar på och skriver i Min kamp 2. Om han i Min kamp-böckerna skriver allt om sig själv går han i En tid för allt på sätt och vis ännu längre: änglarnas historia, skapelseberättelsen, Noak, Sodom och Gomorra, fan och hans moster - ingenting för stort, ingenting för övermäktigt för Karl-Oves penna. Och han klarar det med värdighet även om det är en bok med betydligt mindre sug än både kamp ett och två. På viss ställen en mer än lovligt seg och trökig bok. Egentligen först mot slutet som spänningen stiger, i kapitel som också på sätt och vis förebrår hela Min kamp-projektet; En tid för kamp...

XXVI

Septemberbilder