2011-12-31

XLIX

Årets sista läsning: Min kamp 3.

Knausgårds barndom (fram till fjortonårsåldern ungefär) skildrat, som Knausgård själv skriver, "med ett slags minnenas absoluta gehör". Trots vissa farhågor lika fängslande som tidigare delar. Förutom Karl-Ove själv är det den alltid närvarande fadern som står i centrum. En fruktansvärd, hemsk tyrannisk far som styr sin familj med järnhand. I boken som helhet dock, trots all ångest och skam, också massor av lycka spänning och äventyr. Som de allra flesta uppväxter antagligen.

Trots att Karl-Ove är tio år äldre än mig och uppväxt i Norge känner man igen det mesta (inte när det gäller fadern förstås men i "det yttre": skolan, fotbollen, porrtidningarna, fröknarna, flickorna, serietidningarna, buset, skidturerna etc). Nästan så man blir lite misstänksam, nästan lite klichévarning på vissa ställen, vilket väl också är en del av själva realismen. För att historien ska nå fram kanske det gäller att uppfylla konventioner och förväntningar, det viktiga blir egentligen inte att skildra det som verkligen var. Man skulle helt enkelt önskat sig lite mer konstigheter, lite mer utsvävningar, lite mer fantastik...

Ändå: nästan lika bra som ettan och tvåan.

Inga kommentarer: