2010-08-21

Is There No Alternative?



När jag läser Mark Fishers Capitalist Realism: Is There No Alternative? kommer jag många gånger att tänka på Kristian Lundbergs Yarden: En berättelse. Det är ju samma värld de skildrar! Hur olika de än är, hur olika böckerna än är... I sin beskrivning av senkapitalismen och post-Fordismen använder Fisher en mängd exempel från populärkulturen men även många av sina egna erfarenheter och iakttagelser från sin tid som lärare. Hade han läst eller jobbat på Yarden hade han enkelt kunnat använda många av de erfarenheterna också.

Fisher är briljant på att illustrera och tydliggöra samhälleliga tendenser och problem med hjälp av exempel från populärkulturen. Plötsligt förstår man hur han menar. I bloggposten "No I've Never had a job..." tydliggör han arbetslöshetens frustration och politik med hänvisningar till några av The Smiths tidiga sånger. I Capitalist Realism beskriver han skillnaderna mellan gårdagens Fordism och dagens post-Fordism med hjälp av en jämförelse mellan Gudfadern-filmerna och Heat från 1995:
In Heat, the scores are undertaken not by Families with links to the Old Country, but by rootless crews, in an LA of polished chrome and interchangeable designer kitchens, of featureless freeways and late-night diners. All the local color, the cuisine aromas, the cultural idiolects which the likes of The Godfather and Goodfellas depended upon have been painted over and re-fitted. Heat's Los Angeles is a word without landmarks, a branded Sprawl, where markable territory has been replaced by endlessly repeating vistas of replicating franchises.

Kurt Cobains artisteri och agerande får illustrera den postmoderna kultur där, med Fredric Jamesons ord,: "stylistic innovation is no longer possible", "all that is left is to imitate dead styles, to speak through the masks and with the voices of the styles in the imaginary museum". Hur Cobain gav en röst åt den generation som liksom kom efter historien: "whose every move was anticipated, tracked, bought and sold before it had even happened. Cobain knew that he was just another piece of spectacle".

Som mest lika är nog Lundberg och Fisher i sina beskrivningar av den klasskamp som ändå försegår i dagens samhälle: "Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår - och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger ner våra vapen.", skriver Lundberg i Yarden. I sina läsningar av Badiou och David Harvey hittar Fisher precis samma sak: Hur nyliberalismen har fungerat som ett politiskt projekt för att återställa och förstärka makten hos den ekonomiska eliten. Att de senaste tjugo, trettio åren ofta har beskrivits som en post-politisk period men att ett klasskrig i själva verket hela tiden har förts mitt ibland oss - men bara av en sida, de som redan har. "neoliberals were more Leninist than the Leninists, using think-tanks as the intellectual vanguard to create the ideological climate in which capitalist realism could florish".

Med hjälp av Marx och den marxistiska ekonomen Christian Marazzi skriver Fisher om hur "The 'rigidity' of the Fordist production line gave way to a new 'flexibility', a word that will send chills of recognition down the spine of every worker today." Precis de arbetare och de kalla kårar som Lundberg berättar om i sin bok.

Fishers bok mynnar ut i misstanken om att Lyotard och många andra postmoderna filosofer nog hade fel: Den stora berättelsen har funnits där hela tiden och namnet på sagan är förstås Kapitalism.

Augustimusik



Matthew Herbert - One One

Friendly Noise Magazine 7

Carl Craig, Francesco Tristano & Moritz Von Oswald Live @ Royal Festival Hall, London

Jens Lekman - The End Of The World Is Bigger Than Love

Teenage Fanclub - Shadows

The Magic Numbers - The Runaway

Kode9 - DJ-kicks

Basia Bulat - Heart Of My Own

Peter Broderick - Music For A Sleeping Sculpture Of Peter Broderick

Tindersticks - Falling Down A Mountain

Augustilitteratur



Max Blecher - Händelser ur den omedelbara verkligheten

Mark Fisher - Capitalist Realism: Is There No Alternative?

Torsten Ekbom - Bildstorm

Henry David Thoreau - Walden

E.E. Cummings - 50 dikter

J. K. Huysmans - Mot strömmen

Anna Rydstedt - Lökvår

Yoshiro Tatsumi - Black Blizzard

Charles Baudelaire - Fanfarlo

William Beckford - Vathek

2010-08-01

Händelser ur den omedelbara verkligheten

Händelser ur den omedelbara verkligheten är en kort, tät och på sina ställen fullkomligt hisnande liten rumänsk roman från mitten av trettiotalet. Blev förstås sugen på att läsa när jag såg att Herta Müller hade skrivit efterordet, att Inger Johansson översatt - och framförallt när jag fick höra att denna roman, och denne romans författare Max Blecher, varit en mycket stor influens för favoriten Cărtărescu.

Och nog känns det som att de befinner sig i samma värld allt, Cărtărescu och Blecher. Inte bara när det gäller hemland, inte bara när det gäller översättare - utan förstås främst när det gäller hur de rör sig, tolkar och vistas i världen, staden och alla de olika märkliga rum de så ofta tycks hamna i; Sakerna, tingen, rummen - hur de framträder och hur bokens huvudperson försöker, ofta kämpar - för att orientera sig och inte tappa fattningen. I Blechers bok för huvudpersonen en kamp mot en, tycks det, ständigt allt starkare yrsel. Som i ett feberrus rör sig den unge mannen genom staden: förvirrad och bortkommen men i partier också begåvad med en ovanligt stor klarsyn. Som med ett barns blick, ibland också med minnet av sin egen barndoms blick, ser han världen annorlunda men kanske också så klart och tydligt att det bara framstår som förvridet och konstigt - för oss som har växt upp, eller för den som inte har feber. Vid tillfällen blixtrar det som till när förvirringen och yrseln plötsligt öppnar sig och orden berättar om andra sätt att se och tänka.

Förutom Cărtărescu och Müller tänker jag till viss del också på Proust och kanske Kafka. Eller varför inte Mare Kandre eller, när det gäller barnets blick, till och med vissa delar av Maria Gripes Elvis-serie.
Jag drömmer att jag sover djupt i sängen som jag gått och lagt mig i. Rummet är detsamma och tidpunkten på natten är ungefär densamma. Om mardrömmen till exempel börjar mitt i natten placerar den mig i exakt samma sorts mörker och tystnad som råder då. I drömmen ser jag och känner min kroppsställning, jag vet i vilken säng och i vilket rum jag sover, drömmen formar sig som en tunn fin hud över min verkliga kroppsställning och över min sömn just då. På det sättet skulle man kunna säga att jag är vaken: jag är vaken, men jag sover och drömmer att jag är vaken. Jag drömmer i det ögonblicket min sömn.