2010-04-23

Investigate Witch Cults of The Radio Dept.

I veckan släpptes då äntligen Clinging to a Scheme officiellt. När jag för någon vecka sedan recenserade skivan i Friendly Noise Magazine 4 avslutade jag min recension med att beskriva hur skivan mynnade ut i en känsla av osäkerhet, en osäkerhet som får en att vilja fortsätta lyssna. Och nog har jag lyssnat allt... Längesedan jag spelat ett album lika många gånger, om och om igen, som Clinging to a Scheme. Man får nog nästan gå tillbaka till nittiotalet för att hitta nåt konkurrerande. Var ligger då attraktionen? Det finns förstås det uppenbara: tilltalet, melodierna; vemodet och upprymdheten. Men den där osäkerheten som ger upphov till en vilja att någonstans försöka förstå, någonstans få veta mer, finns fortfarande kvar.

I min recension drog jag också en parallell, eller en antydan till en parallell, till den musik som ibland betecknas som hauntologisk (Ghost Box, The Caretaker etc.). Delvis på grund av att The Radio Dept. nämnde att de gillade Ariel Pink och hans produktioner (en artist som ibland nämnts i hauntologiska sammanhang), delvis som ett sätt att försöka förstå: känslan av uppsprucken, sönderfallande nostalgi, den proustianskt drömlika karaktären som åkallar minnet av den dröm som var - är det någonting som påminner om den känsla som till exempel The Advisory Circle och Belbury Polys musik skapar? Och så vidare...

Man kan kanske tycka att diskussionerna om "hauntologisk musik" börjar ha gått lite väl många varv nu men - bara för att ta nåt exempel - så sent som den 1 april i år annonserade The Wire: "The Wire Salon, Revenant Forms: The Meaning Of Hauntology" där Mark Fisher (k-punk) och kompani diskuterar: "the uncanny quality of so much contemporary audio, from spektral disco to dubstep, Hypnagogic pop and beyond". Själv har jag ännu inte lyckats sluta spela mina skivor från varken Ghost Box eller Hyperdub.

Termen hauntologi (eller kanske hemsökologi) lanserades mig veterligen för första gången av Jacques Derrida i hans bok Marx spöken. Boken skrevs mycket som ett svar på Fukuyamas bok Historiens slut och den sista människan utgiven 1992. Där lanserar Fukuyama efter kommunismens fall just en historiens slut där den liberala demokratin och kapitalismen är segraren och teorin om att det inte kommer att inträffa några fler stora idéstrider.

Men!, man var rädd för det kommunismens spöke som gick runt i Europa när Det kommunistiska manifestet skrevs (1848) och som Derrida skriver:
Många är de som idag, nästan ett och ett halvt århundrade senare, över hela världen, tycks lika rädda för kommunismens spöke, lika övertygade om att det bara handlar om ett spöke utan kött och blod, utan någon reell närvaro, utan effektivitet, utan aktualitet, men denna gång ett spöke som påstås vara förgånget. Det var ju bara ett spöke, hör man överallt idag, en illusion, en fantasm eller en vålnad. En lättnadens suck som ännu är orolig: Låt oss handla på så sätt att framtiden inte återvänder!

Det är förstås en delvis annan tid idag än det tidiga nittiotalets då Derrida och Fukuyama skrev sina böcker men den kapitalistiska hegemonin är inte bruten (även om sprickorna bara tycks bli svårare att dölja). Hauntologin är också, delvis, en del av själva den hegemoniska strukturen. Derrida igen:
I det ögonblick då en ny världsordning försöker inrätta sin nykapitalism och sin nyliberalism, har ingen förnekelse lyckats göra sig kvitt alla Marx spöken. Hegemonin organiserar ständigt undertryckandet och alltså bekräftandet av en hemsökelse. Hemsökelsen är en del av strukturen hos varje hegemoni.

The Radio Dept. talar ju också på Clinging to a Scheme helt frankt om att vi borde förstöra det kapitalistiska systemet, i intervjuer om att de inte vill ha några moderater på sina spelningar. På Freddie and The Trojan Horse sjunger de om "Freddie, one day All of the workers that you led astray Will make you pay". Valdagen? Innan dess ska de dock hinna släppa en till singel, sägs det, på snarlikt politiskt tema, The New Improved Conspiracy.

2010-04-15

Livdikt

Johan Jönsons förra bok Efter arbetsschema utnämnde jag till 2008 års näst bästa bok, endast slagen av Cartarescus högra vinge. Efter en lätt forcerad genomläsning känns hans nya, alldeles pinfärska, Livdikt nästan lika bra. När det bara gått någon dag sedan jag läste klart den känner jag också hur den liksom sakta jäser och växer till sig när den fått lägga sig lite mer till rätta. Framöver, efter delvisa omläsningar, ytterligare förskjutningar, fler glipor, referenser, tillmälen - andras läsningar!, uppläsningar! - tvivlar jag inte på att den kommer fortsätta att växa.

Innan man ens börjat läsa noterar man att den verkar ha en del likheter med Efter arbetsschema, eller bara för att den nästan är lika tjock tänker man att det säkert på många sätt är en favorit i repris eller i alla fall någon slags upprepning av det vinnande konceptet. Och ja, visst känner man igen sig: Vissa partier av Livdikt har klara likheter med den dagboksform som stora delar av Efter arbetsschema hade. Den huvudsakliga delen av Livdikt har dock formen av en slags utfrågning, pendlande i sin karaktär någonstans mellan förhör och intervju, där författaren, eller författarens alter ego, är den som ställer de frågor som texten sedan försöker svara på. Mycket är sig dock likt i Jönsons värld: arbetet och arbetslösheten, våldet, äcklet och förnedringen. Mycket är bekant, inte bara från Efter arbetsschema, utan även från hans tidigare böcker.

Kunde låna ett recensionsex av Livdikt under någon dag, hade en dag ledigt och bestämde mig för att ta mig igenom hela boken i närmast ett svep. Man kan fråga sig om man verkligen ska läsa så snabbt, om man inte ska vara mer försiktig, tänka lite mer på vad man läser istället för att bara mala igenom hela tegelstenen sådär under en dag. Men jag gillar verkligen det lässättet: snabbt, koncentrerat, vilket i det här fallet ibland skapade en närmast hypnotiserande effekt; Sen får det smälta, sen kan jag gå tillbaka och läsa om...

Under läsningen satte jag ett kryss uppe i hörnet på vissa sidor i boken. Vet inte alltid i efterhand exakt varför men något var det där som jag gillade, reagerade på eller tyckte var intressant och viktigt. I slutändan kan man nog se det som min subjektiva läshistoria gällande Jönsons Livdikt och hur jag försöker göra den till min. Här följer sidorna, några raders citat med efterföljande försök till förklaring:

sid 54
”Stockholm är nu en plats som inte längre har någonting intressant att säga, men som ändå omringar en på kusligt sätt.”
”En känsla av spökaktiga och fientliga hybridfigurer, en dominant legering av narcissistisk borgerlighet och juridisk person, utrustade med förenklade f-skattsedlar och blint hobbeska begär.”


I Livdikt har Stockholm någonting väldigt kusligt över sig. Instängt, avstängt och svårt att både vara i och ta sig ut ur. Det kusliga är också spöklikt, hemsökt och skrämmande. (Läser just nu också Marx spöken av Derrida och kan fortfarande inte sluta lyssna på skivorna från Ghost Box. Här finns säkert mer än ett samband att fundera över.)

sid 64
”Jag går ut och går. Det är en gråmulen dag, dimma, duggregn i luften. Det driver omkring svaga vindsjok, tunna, glesa, som avhängda rester av starkare blåst, nu någon annanstans. Var är det här någonstans? I området kring Vinterviken, där jag bor.”

Jag och och Johan Jönson rör oss i samma värld, hans skildringar av närområdena, duggregnet och promenaderna blir omöjliga att inte känna igen sig, bli berörda av, följa med i...

sid 69, 70
”Viktigt för mig nu att sluta hoppas. Jag måste sluta hoppas, annars går jag under. Hur? Som ännu en sekvens som det inte går att tala om, som det inte är lönt att tala om. Varför inte? Sådant är moduset för ett zoembient liv, detta diffusa, odramatiska, istället för representation och liv.”

I Efter arbetsschema introducerade Jönson termen zoembient. En förklaring av ordet finns också i Gläntas Framtidsencyklopedi (Glänta 3.08). Där beskrivs termen som "poetisk livsform", och en sammansättning av zoe (diffust flämtande liv), zombie (någonting (skenbart?) dött, dödat, inte riktigt levande, som ändå hemsöker det som konstituerat det) och ambient (engelska för omgivande, i otaliga landskapssuffix; också rytmiserade ljudlandskap, estetiska genrer). "Mycket svårt att utplåna". Ordet återkommer flera gånger i Livdikt. Anar även här ett viss samband, eller i alla fall, några sammankopplingar, med Derridas hauntology.

sid 119
”Jag blir äldre, det är bara det. Det har gått oerhört fort, trots att det har varit så tråkigt och händelselöst. Jag förstår det främst som en ren räkneoperation (jaha, redan så många år, så lite kvar), men också av kroppens förändringar, försämringarna. Och av att stadens utseende förändras, byggnaderna, fasaderna. Inglasade gallerior, stängda kontorskomplex, exkluderande bostadsrätter.”

Kroppen och staden går in i varandra. Staden tar sig in och påverkar kroppen, kroppsfunktionerna, kroppens möjligheter att röra sig, förflytta sig och verka. Känslan är att platsen man har att röra sig på hela tiden blir mindre, det blir trängre, privatiseringar och kommersialiseringar stänger in och stänger ute.

sid 126
”Upp längs norrlandskusten. Till Örnsköldsvik. Till Luleå. Vara i Luleå. Till Haparanda. Söka upp den ensliga platsen där Verner Boström levde, skrev, var försvunnen. Stanna en tid där.”

Luleå är min gamla hemstad. Verner Boström är den mycket märklige diktaren från Haukijärvi. Skrev ett dussintal diktsamlingar som han tryckte, gav ut och sålde själv. 2006 gav Black Island Books ut en samling med hans dikter. En bok som Johan Jönson i en artikel i Dn, valde som "typiskt 00-tal"! Boström är fixerad vid tiden. Alla hans dikter handlar om tiden, hans samlingar heter sådant som: Och tiden och tider lyster tid åren, I tider med tiden lyser i tider och I tider och åren lyser tiden...

sid 137
”Jag skriver: Att drömma kollektivt, om demokratisk trancendens, d.v.s. horisontell spridning, har alltid varit rationellt och konstituerande för det förnuft jag anslutit mig till.”
Du har anslutit dig till vänstern? Ja, eftersom det bara är vänstern som kan ha en sån verklig kollektiv utopi, för alla, utan undantag.”


Livdikt är förstås en mycket politisk bok men det är inte så ofta som boken blir så tydligt politisk som här; där drömmen om kollektivet på ett så självklart sätt också blir drömmen om befrielse och frihet.

sid 144
”Vi fann en gammal eka under några lövruskor, satte den i vattnet och la oss ner tvärs över durken, lät båten driva som den ville. Där låg vi, tittade upp på himlen, sa ingenting.”

En del av ett mycket fint betydelsefullt barndomsminne, några gånger i boken återkommande, om en eka, en tjärn, en vän och en känsla av harmoni.

sid 292. 293
”Men när jag gick runt i stan, i olika delar av stan, på jakt efter nånstans att bo, vad som helst, så stod det klart för mig hur inmutad den är. Varje kvadratmeter är inmutad. Jag behövde inte mer än sju åtta kvadrat att bo på. Men det gick inte att hitta någonstans. Det var omöjligt. Allt var stängt, låst, upptaget, inmutat, stumt. Redan då. Ingenstans kunde jag komma in. Ingenstans. Och? Den känslan har jag nu igen. Att stan är sluten. Trots att du nu har bostad? Ja. Det är den enda plats jag har i den här stan. Resten är stängt, stumt, fientligt, ointressant. Det gäller väl alla större europeiska städer, inte bara Stockholm? Det är möjligt. Men eftersom den svenska statsapparaten är så välorganiserad, accepterad, ja, internationaliserad och relativt friktionsfri, så blir konsekvensen så monolitisk, utan sprickor, veck, luckor.”

Diskussionerna om Stockholm som en avspärrad och stängd stad fortsätter; Inga sprickor, veck eller luckor... - Kan det vara vad som skiljer Stockholm från, säg, London?

sid 326
”privatiseringen, den kapitalockulta expropieringen, av allmännyttan. En av styrelsemedlemmarna i områdets bostadsrättsförening, en anonym, lägre tjänstemannatyp, går runt och försöker övertyga om att det är en självklarhet att köpa, inget att ens diskutera, en rättighet, gränsande till skyldighet.”

Privatiseringarna som hela tiden gör staden mindre, trängre, för de som inte har...

sid 338
”ingen roman (inte heller Buddenbrooks, Krig och fred, Utvandrarna, Invandrarna) existerar som kan mäta sig med The Wires kollektivromanska kvalitéer.”

Ja, här tror jag allt han faktiskt kan ha rätt...

sid 362. 363
”liksom rörande att läsa Weiss Notisböcker; en sån författare är inte längre möjlig, ja, otänkbar. Som om moderniteten var lika avlägsen som medeltiden eller renässansen. Samtidigt anteckningsformen som en hypersamtida hybriditet i flytande form”

Modernismen som en lika avlägsen omöjlighet som medeltid eller renässans trots att det bara var en trettio, fyrtio år sedan... Och, om man så vill, en utopi lika avlägsen som, säg, antiken.

sid 412
”idag har jag varit i arbetsrummet från morgon till eftermiddag. Jag skrev om zoembienta landskap. Jag skrev också om att jag inte längre kan motivera mitt skrivande med att inte fråga efter motiv”

Det zoembienta livet har här blivit till ett zoembient landskap.

sid 528, 529
”Han tog med sig barnen i ekan och rodde ut på tjärnen. Ja. Det var i slutet av augusti, en solig, lugn, dag vattnet stilla och blankt tjärnen hade en gång bildats efter gruvbrytningen…. tycktes vara utspridd mellan träden… inne i skogen, en gammal cementkonstruktion omöjlig att avgöra vad den kan ha som i Stalker, tänkte han. Tjärnen på sina ställen knappt mer än en halvmeter djup aldrig mer än en dryg meter enochenhalv, som i ungarnas World of Warcraft-spel… landskapet tjärnen."

Tjärnen från barndomen återkommer. Numera mer Tarkovskij och dataspel än harmoniskt barndomsminne. Att landskapen åkallas likna ett visst dataspel kan vara en del i det zoembienta. Jönson refererar till barnens World of Warcraft-spel på ett sätt som jag känner igen från min eget sätt att referera till min barndoms dataspels-miljöer.

sid 553
”Det gör sig
en oåtkomlig plats i
och runt bålensom svald
irrelevant sorg”


Vid sida 534 övergår den dagboksliknande intervju- och diskussionsformen till något som liknar mer regelrätta, kortare dikter. (Om än till en början med oroande, distortion, i nederdelen av sidan, från vad som mycket tycks vara utklippta tidningsrubriker och liknande.) Ofta svindlande vackra, ibland nästan Björlingska i sin intensitet. För mig samlingens höjdpunkt och något av det allra bästa Jönson skrivit.

sid 605
"Vacker, oren, enkel
Utan särskilda färgerSom
Soltorkade insekter
Mellan fönsterglas
Det är inte du
Men också-du"


Kan för en stund tänka tanken att de kanske skulle ha givits ut för sig i en egen samling, och vilken bok det hade blivit.

sid 639
”Den som färdas länge i bil
lyfts till slut av vägarna,
deras magiska monotoni,
deras rhizomatiska sträckningar
genom skogen, åkrar
och utspridda samhällen
under okända stjärnor.
Redan tio på kvällen
är i stort sett hela Sverige
nedsläckt och okänt. Det är
därifrån jag kommer,
och dit jag vill återvända.”


I dess dikter också en strimma ljus, hopp, subtilt, men i kontrast med övriga texters mörker skapar de en lätt hisnande känsla.

sid 711
”Jag satte mig i den gamla blekta och nötta kanoten och paddlade ut på den World of Warcraft-liknande tjärnen. Det var som mitt emellan årstider, inte riktigt vår eller sommar, varken höst eller vinter. Vattnet låg mörkt, klart och stilla, vissa partier var krusade av svag vind.”

Någonstans blir det zoembienta(?), dataspels-landskapet och barndomsminnena samma, eller det finns en längtan efter harmoni, efter att bli sams, där allt får plats.

sid 712
"[kryp, baggar, glimrande skal, rör sig, vankar, längs med marken, omkring, på väg mot nya äventyr]"

2010-04-09

Game Over



Ofta brukar jag läsa data- och tv-spelsrecensionerna i både Dn och Svenskan. Sen brukar jag rätt ofta också diskutera data- och tv-spel med en del av mina vänner. Däremot brukar jag aldrig spela data- eller tv-spel. En gång i tiden ägda jag en Commodore 64, jag hade till och med diskettstation, en sån där för 5 1/4"-disketter. Under en stor del av åttiotalet var spelandet på C64an (nån gång även på nåt Nintendo eller till och med en Amiga) ett av mina stora fritidsintressen (tillsammans med rollspel och serietidningar). Efter åttiotalets slut har mitt data- och tv-spelande inte existerat mer än som enstaka tillfällen, oftast hos vänner och bekanta; Antalet spel jag spelat de senaste tjugo åren kan nästan räknas på den ena handens fingrar: har spelat en del Fifa fotboll i några turneringar mot några vänner, nåt skateboardspel, nåt bilspel på någon fest etc. Någonstans tycks helt enkelt inte mitt intresse räcka till: jag läser gärna, minns, diskuterar men att orka ge sig i kast med saken, investera i tid och pengar, nä då ser jag hellre en film, eller lägger mig hellre i soffan med en bok.

Ett sådant där ändå ganska tvärt avbrott ifrån något som var en så stor del av ens uppväxt skapar förstås en viss nostalgi och en viss längtan, kanske inte så mycket efter spelen som en längtan efter själva den entusiasm man minns att man som tioåring så lätt kunde uppbåda. Därav ska nog recensionsläsandet och diskussionerna i hög grad ses som just det - en diskussion där man ibland lyckas snudda vid just entusiasmen, inte vid själva spelen. Därav stannar det också där någonstans, eftersom själva spelandet i sig inte längre är det viktiga. Här finns det också en del paralleller till både rollspel och serietidningar av superhjältesort; Jag gillar det, jag kan bläddra i, läsa om, prata om - då och då, vid enstaka tillfällen, tillfälligt ägna mig åt det - men aldrig ta mig tid att verkligen hänge mig åt något av det. (En del skulle antagligen kalla det att växa upp.)



Men man blir aldrig riktigt av med det - världen och världarna man spenderade en så stor del av sin i uppväxt i, självfallet har de format en; Antagligen en stor anledning till att man känner ett visst behov att bearbeta saken... Det är nog också just de världarna och inte historierna eller själva spelandet och läsandet som man ibland längtar efter, nästan som man kan längta hem, längta till Norrbotten eller längta efter sommaren.

Precis som när jag tittar på en deckare idag är det sällan dramaturgin eller själva historierna som får det att gripa tag, som får mig intresserad, allt som oftast flyger tankarna iväg någon annanstans: de där kläderna, lägenheterna, utsikten, den där grannen som bara går förbi och hälsar, människorna på den där baren som bara skymtar förbi: vad gör de när scenen är slut, när kameran vandrat iväg, efter eftertexterna?; Ofta är det inte längre handlingen som är det centrala utan det som sker i utkanten, det som bara skymtas, anas, aldrig riktigt förklaras... Någonstans får detta också just därför fortsätta leva och kanske till och med oroa - efter seriens slut, efter spelandet...