2010-03-12

En enda sång

Varför lyssnar jag så gärna på just den där musiken? Varför intresserar jag mig så väldigt mycket för just de där artisterna och de där kompositörerna? Och varför just nu? För ett halvår sedan fann jag ju dem inte alls speciellt intressanta? Mycket kommer och går förstås. Vissa saker lyssnar man på väldigt intensivt under en lite kortare period, sedan nästan inte alls. Vissa saker tycks alltid finnas med en någonstans i bakgrunden. En del grejer lyssnar man kanske mycket på under vårmånaderna, annat under de sena höstkvällarna, en del av någon anledning kanske väldigt mycket under gnistrande, soliga vinterdagar... Och viss musik kommer man tillbaka till med jämna mellanrum, tycks det, helt bortanför årstidernas växlingar.

Det finns någonting viktigt där någonstans i frågan om själva intresset och vad som avgör hur vi väljer, vad vi väljer och vad som avgör själva utfallet; Hur mycket kan man och vill man lita på sitt intresse, det som får en att gå igång och bli nyfiken? Hur skeptisk ska man vara? Tanke eller känsla? Det ena eller det andra, eller kanske alltihopa på en samma gång?

Frågan återkommer: varifrån kommer själva musiken? Hur hamnade just den skivan i min skivspelare, den filen i min dator? Varför strömmar de toner som strömmar och inte de andra, de där som dom där borta gillar och tycker om?

Det finns förstås en massa anledningar till att jag uppfattar frågorna som viktiga och, ja, intressanta. En anledning är att jag uppfattar det som att det där intresset, eller den där nyfikenheten, ofta vet mer om både världen och mig än vad jag faktiskt gör själv. Jag förstår ju inte riktigt - ibland kanske till viss del, ibland inte alls - varför jag tycker så mycket om det jag tycker om, ändå gör jag det. Musiken som en ledstång att hålla sig i när det blåser kanske? Eller mer som en metalldetektor som hjälper en att hitta skatter, eller som en sån där träklyka när man behöver hitta vatten? En alldeles egen spårhund som sniffar och nosar och till slut alltid tycks få upp spåret och leda en rätt; Tentaklerna eller känselspröten som känner efter och hjälper en att hitta även när det är mörkt...

De senaste dagarna: Mandy More, Etta James, The Radio Dept., Virginia Astley, The Xx, Deru, Arthur Russell, Vampire Weekend, Booker T, Van Morrison, Shigeru Umebayashis musik till 2046 och A Single Man, Nico, Scott Walker och både Gustav Mahler och Johann Sebastian Bach…

Alla på sitt sätt, alla tycks de ha sina speciella anledningar, sina speciella förutsättningar att fånga en, om det så är till tårar eller till dans eller kanske både och, som vore de bara olika sidor av samma mynt. Vet faktiskt inte vad alternativet skulle vara...